Broderns hjärta har slutat att slå, levern och njurarna slutat att fungera, buken full av framskriden cancer. Hjärnan skadad av syrebrist. Modern får ta det slutgiltiga beslutet att låta sjukhuset koppla bort livsuppehållande funktioner.

Boken han har med sig Joan Didions Ett år av magiskt tänkande (2006). Han läser Didions tankar om den franska historikerns Philippe Ariès forskning om medeltida dödsmedvetande; om tecken på ens förestående försvinnande. Samtidigt liknar scenen inledningskapitlet i Främlingen (1942) av Albert Camus. Resan till den döda, känslor av alienation. Det praktiska tar överhanden.

I hans inre går som på repeat: ”Min bror är död.” Han förenas med modern och syskonen. Scenen som utspelas blir en metascen. Allt vad de gör, blir klichéer ur filmer, andras upplevelser. En trop på förhand regisserad.

Osorterade minnesbilder kommer för honom, han måste skriva för att få ordning på dem. Liksom i livet är i nuet att ”lära känna min bror var detsamma som att lära mig hata honom”. Han avskydde honom men vill förstå hans liv. I sexton episoder går han genom egna minnen och andras av brodern. Moderns ord om sin äldsta som den ”snällaste av alla mina ungar.” Kvinnor som brodern levt med vittnar om värme, generositet, passion men också värsta stök med våld och misshandel. En paradox omöjlig att förstå.

Ofta uttrycker författaren tvivel: ”Jag vet inte, jag vet inte.” Alla har fel och alla har rätt.

Brodern ansåg sig lida av sår från tidig barndom. En far som övergivit honom, en okänslig och våldsam styvfar, en mor som gick undan för sin makes skull, fattigdomen, grusade förhoppningar och drömmar. Var hela broderns liv ett ”verktyg i sårets tjänst”? Louis nämner den tyske psykiatern Hubertus Tellenbach som skrivit om att ”samla vilket bränsle som helst för att hålla sitt lidandes eld brinnande”.

Trots broderns ständiga missmod kunde han också visa grandios självsäkerhet. Han var i sitt esse i berusningens början, en populär festprisse. För att sluta i en storm. Med tiden nedgången. Halvkriminell i tunga, tillfälliga byggarbeten.

En annan psykiater som Louis lyfter upp är Ludwig Binsvanger och hans teorier om depressioner som får tiden att upphöra i och med att den sårade alltid lever i ett nu fyllt av det förflutnas vålnader. Att ständigt bära runt på oförrätter i ett ältande förtär tiden. Förtär framtiden.

Författaren ställer frågor i Kollapsen: varför lyckas vissa leva någorlunda hederliga, kanske till och med harmoniska liv? Trots sår. Eller tack vare? De tar sig upp, vidare. Andra går under. När börjar undergången? Vad är arv, miljö, gener? Socialt och ekonomiskt kapital? Anhöriga tvingas uppleva gränslöshet gång på gång – som på inga andra ställen än just inom familjen förekommer. De som levt nära missbruk vet. De som inte gjort det kan (och kommer) aldrig förstå. Naturligtvis möter Louis ständig kritik för att han skriver om sina närmaste. Får de här orden finnas?

Louis skriver i en fransk, sociologisk tradition: från Zola via Camus till Foucault, Bourdieu med flera. Han är brutalt ärlig. Han tar ett ämne, en person i gången och skärskådar tragisk manlighet och våldstradition. Början med sig själv i debuten som 22-åring. Idag tolv år senare sju autofiktiva verk som haft genomslag världen över och översatta till trettio språk. Omformade till pjäser. År 2023 gästade Louis Helsinki Lit och tog upp hur maskulinitet förstör män. I Helsingfors spelas för tillfället pjäsen Våldets historia på Lilla Teatern.

Édouard Louis är en viktig samtida röst.

Similar Posts:

• Mannen, det otäcka könet
• Familj i kras
• Med ömhet inför varandet
• Den sista tiden
• Vem är inte ätstörd?

Ett ögonblick ser jag fram för mig rosiga, skära inälvor som plockats ut och dissekerats. Blommorna mot det svarta fortsätter på insidan av bokens omslag och försättsblad. Denna nature morte är vacker. Liksom livet i sin blomning. ”Men allt kött är hö, och blomstren dö”, enligt åldrigt bibelspråk.

Författaren Susanne Ringell hittar sin make, skådespelaren Anders Larsson död en måndag morgon i september 2021. Hemma på soffan i gästrummet, arbetsrummet i den bostad som varit deras gemensamma hem i fyra årtionden. Dagen innan skön söndag och på kvällen högläste han som vanligt för henne innan hon somnade.

Bokens första sida summerar bokens innehåll:

”Du dog. Jag dog också. Inte genast men småningom, dag efter obönhörlig dag utan dig vid min sida. I mycket – efter fyrtio års samlevnad – gjorde jag som du gjorde. Du dog, så jag dog också. Mitt döende var inte lika vackert som ditt. Och inte lika grundligt. Du fullgjorde ditt värv. Mitt blev på hälft. Nu fortsätter jag fullgöra min sorg, dag efter obönhörlig sommardag.”

Mycket att ordna. En offentlig person. Begravning med gäster ”från när och fjärran … Konvaljerna doftar svagt. En del har tagit båten, en del flyget, änkan har tagit piller”. Kortfilmen, samarbetet mellan Anders Larsson och en god vän, Och kanske står du vid min sida visas som avslutning – där Anders Larsson försvinner ut till havs mot horisonten. På storduk. Som på en scen. Likt en föreställning. Änkan i vitt, gästerna i svart, kvinnlig präst från Åland som alla senare vill ha som sin egen begravningspräst, psalm som änkan själv skrivit orden till. Allt är så väl uttänkt, så väl planerat. Hon höjer champagneglaset. Hon kan! Sommaren som gått har varit så lycklig, hon är stark i sin ”begravningsyra”.

De onda dagarna ska göra sitt intåg. Likt en ödessymfoni som går i moll, blir tillvaron allt mer tung och glädjelös samtidigt som saker måste skötas, avslutas. Även i Sverige där de haft en del av sitt liv. Varje ting, text och moment påminner om andra dagar och liv. Coronan håller världen isolerad. Ringells levnadsglada, gamla far går bort. I ensamhet. En helvetesvandring av trötthet. Med ett skapande mitt i; ett uppdrag att skriva ett libretto för en kör. En kraftansträngning. ”På dödens rand.” Det blir bra.

Ödessymfonin stegrar sig ånyo. Terapi över skärm. Självmordsförsök. Sjukhusvistelser. ”Allenarådande ångest.” En tid av liv, tillvaro utanför det omöjliga. ”Jag har fått inblick i en värld jag alltid kommer att bära med mig.”

Det kommer en vår. Även om försommarens blom är svår att utstå. Med små, små steg återvänder livet. Som aldrig ska bli det samma. Men glädje att få vara människa bland andra. Att ha fått så mycket av livet. Små stunder av kroppslig lycka: ”I vattnet återerövrar jag sorgen efter dig min vän.”

Boken består av elva kapitel. Susanne Ringell har ett speciellt förhållande till siffran elva som periodvist går igen i hennes liv. Hon är i sitt 66:e år. ”Detta satans år.”

Ofta är texten på sidorna kort. Meningarna korta. Handlingen går kronologiskt framåt i nio månader men med utvikningar bakåt i tiden. Eller i förfluten tänkt framtid. Innehållet är rikt på anekdoter och infall. De många kära medmänniskorna, vännerna. Berättelser ur två konstnärers vardag och kärlek. Två människors liv. Hon skrivande, han skådespelande. Hon utbildad skådespelare men blev författare. Han blev skådespelare men läst teologi och började skriva böcker. Varandras ständiga lektörer.

Det finns andra böcker om sorg, att mista från en stund till en annan sin make, livskamrat. Änkans bok av Joyce Carol Oates. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. Kvinnoliv, författarliv sammanflätat med gemensamma projekt och resor. Men Ringells bok med sin närhet i tid, i plats kommer mig närmare som läsare. Osökt ser jag Larsson i pjäser runtom om i Finland, till och med som Malte i tv-serien Rederiet på 1990-talet men det starkaste och färskaste minnet är hans enastående monolog i turnéföreställning Kalevala på trekvart inför tagen gymnasiepublik. Finlands nationalepos i Larsson version som etsat sig fast i minnet.

Jag läser Ringells bok långsamt. Läser om. Språket är poetiskt med associationer, paralleller, motsatser och ständiga hänvisningar till dikt, visor, konst. Staden Helsingfors beskrivs levande. Även åboländska Nagu där Larsson får sin sista vila på kyrkogården. Där bjuder han följdriktigt ännu på en surpris. Som i livet. Alltid allt i ett: överraskning, skratt, tung sten.

Vardagliga, kroppsliga beskrivningar för ofta över i starka, pregnanta ord för känslor. Här finns galenskap, dråpligheter, skörhet, passion och humor. Jag njuter av läsningen. Den rör till tårar. Språkets lätthet, exakthet är som den skönaste blomma i tomhetens mitt. Här finns en prövad men självklar Gudsrelation. En respekt för ritualer.

Boken följer teaterns dramatiska båge. Naturen, årets gång kan tolkas i bågen; efter den mörkaste tid blir det ljusare. Ett ödesdrama med dyrköpt försoning. Eller till och med graviditetens nio månader; därefter ett nytt liv som ska läras leva. Det är en kärlekens bok. Den är inte för alla läsare men med stigande livserfarenhet och ålder ger boken den djupaste tröst. Den är – liksom författarens vigselring – en svart pärla.

Similar Posts:

• Till minne av ett liv
• I åldrandets stund
• Lösa blad om ett liv i exil
• Skilsmässans efterbörd
• Att leva vidare – en motståndshandling mot terrorn

Vissa platser som hon besöker har en koppling till den schweiziske geologen Albert Heim. Han var redan som barn intresserad av bergens former och byggde minutiöst verklighetstrogna reliefmodeller av alpernas toppar och glaciärer. Dåtidens vetenskapliga discipliner lade ner mycket tid på mätningar av allt mellan himmel och jord för att senare dela in naturens enskildheter i olika kategorier. Heims kartläggningar gav honom ett namn i den schweiziska vetenskapshistorien och han har även en stuga uppkallad efter sig som går att besöka än idag.

Trots den mycket jordnära aktiviteten – som ju vandringar till fots är – rör sig berättaren väldigt nära himlavalvet. Hon och vandringskamraten Jens slår läger långt över trädgränsen och natten faller. De stirrar rakt ut i rymden och stjärnorna glimmar med olika färger.

I hela berättarväven finns också ett hål. Jens är en person som berättaren inte avslöjar så mycket om, förutom att de gör gemensamma turer. Ibland hör han av sig med ett vykort. Även efter sista vandringen kommer ett vykort. Men därefter hörs han aldrig av igen.

Hur handlar man när någon bara försvinner? Visst, polisen får ett larm och föräldrar och vänner håller kontakt. Inte desto mindre är det svårt att värja sig för tanken att det värsta har hänt. Den försvunne vännen har sannolikt gjort en ensamvandring som så många gånger förr. Men kanske har en olycka inträffat? Ett fall i en ravin eller korsandet av en glaciär med en okänd spricka som slukar vandraren. De enda som möjligen kan vittna om vad som hänt är bergsgetterna.

Oklarheterna kring vännens försvinnande gör att berättaren fokuserar på den schweiziska geologihistorien. Det är som hon söker det beständiga i tillvaron – nog är väl bergskedjorna hållfasta? Jag föreställer mig att vi människor fungerar så här. Vi håller hårt i en aktivitet som en uppehållande terapi för att inte ge efter för känslor av rädsla eller ovisshet.

Boken är också en sorts biografi av geologen Heim. Men i berättaren uppstår rörelsen varje gång hon åker till en ny plats när hon ”skuggar” 1800-talets geolog. Likt vagabonden bär hon allt hon behöver i sin ryggsäck. Med van hand slår hon upp tält och slår sig i slang med likasinnade eller en skolflicka som väntar på bussen i den engelska glesbygden. Geologin och vetenskapshistorien är följeslagare under resorna och museibesöken. Enstaka gånger vågar hon släppa in minnen av Jens. Sorgen finns i det dolda, och i stället försöker hon förstå hur ett jordskred kan förändra landskapet för alltid.

Den svenska språkdräkten är enastående; jag kommer hädanefter alltid att spana efter Per Holmer när det gäller översatt litteratur:

Även i fortsättningen höll sig Heims expeditioner för det mesta inom hemlandets hank och stör. Där inträffar ständigt någon ny landförskjutning som kallar honom hemifrån. Kollegorna runt omkring må ge sig av till fjärran mål och där upprätta kartor, men själv ger han sig för tredje gången i kast med Säntisbergen.

I bokomdömen har Miek Zwamborn jämställts med W.G. Sebald, som jag inte är närmare bekant med. Jag jämställer henne i stället med systrar som Jenny Diski, Joan Didion, Bodil Malmsten och Bea Uusma. Engagemanget och det personliga reflekterandet får mina egna minnen att skölja över mig. Samtidigt lär jag mig om historiska händelser och hur vetenskapens vindar svänger.

”Finns det mer?” undrade en röst i mig när jag läste ut sista sidan. Det var så mysigt att hänga med berättarjaget och ta del av hennes dagar. Kanhända stöter vi på varandra igen i framtiden, eller så får vi nöja oss med att betrakta samma stjärnor när natten faller på.

Similar Posts:

• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• På vandring med Sebald
• En annan läsare söker sitt hem
• ”Den som gudarna älskar dör inte”

I Politiska fiktioner heter valvinnarna visserligen George Bush, Bill Clinton och George W Bush, men det är egentligen inte det centrala. I fokus för Didions texter står istället det politiska spelet, den politiska klassen eller eliten om man så vill – de politiska, ekonomiska och mediala makthavare som behåller makten som en intern angelägenhet, där ideologier och väljare spelar en försvinnande liten roll.

Ja, visst låter det i stort sett som de förklaringar som getts de senaste månaderna till Trumps framgångar? ”Eliten” har inte lyssnat till folkets ”oro”. Hör man till exempel på den partiledardebatt som hölls i riksdagen häromdagen tycks deltagarna pricka in alla de kodord som Didion skriver om, de som i själva verket ska signalera att man har fattat nu att ”vanligt folk” faktiskt är hjärtligt trötta på minoritetsrättigheter och identitetspolitik av olika slag. Nu ska man ställa krav, kräva motprestationer, ta ansvar och hårdare tag.

Detta kommer knappast att lösa något. Inte att minska något ”utanförskap”. Fast ärligt talat kommer Didion knappast med några konstruktiva lösningar heller.

Här kommer vi till den mindre aktuella och nog faktiskt dominerande sidan av Politiska fiktioner. Den är en mycket detaljerad, inte sällan raljerande, skildring av det politiska spelet mellan 1988 och 2000 och, tja, det är faktiskt ganska länge sedan. Mängderna av namn och företeelser är ganska svåra att följa om man inte såväl följde som minns dessa valrörelser mycket väl (själv var jag åtta år 1988). De ingående personangreppen på den ena eller andra politiska skribenten känns inte heller särskilt spännande, eller ens sympatiska, att läsa så här 15 år efteråt, och den allmänt hyllade stilisten Didion måste jag säga går mig lite förbi. Kanske har det med översättningen att göra, kanske bara med att jag inte riktigt greppar sammanhanget kring hennes vassa ironier.

Bitvis har förstås det som numera blivit historieskrivning intresse. Didion menar till exempel att skandalerna kring Bill Clinton, som till så stor del fortfarande ligger hans hustru i fatet, egentligen aldrig intresserade det amerikanska folket nämnvärt, utan var en produkt av det politiska etablissemangets upprördhet och politiska motvilja. Hon påpekar också, lite i förbifarten apropå George W Bushs konservativa kristendom, hur religiösa inslag som ”in God we trust” på amerikanska sedlar eller ”one Nation under God” i trohetseden i själva verket är sentida tillägg. Om de här nykonservativa strömningarna, som tycks gripa omkring sig såväl i Europa som i USA, hade jag gärna läst mer.

Kärnproblemet i Politiska fiktioner handlar, som jag uppfattar det, ändå om varför ”USA:s största parti”, den tysta majoritet som inte ens orkar bry sig om att rösta, inte gör det. Om vad som egentligen skulle kunna få dessa ickeväljare att tro på demokratin tycks Didion inte ha särskilt mycket alls att säga. Hon pekar ut vad som är fel på amerikansk politik, men hon presenterar egentligen inga alternativ. I Politiska fiktioner är den tysta majoriteten fortfarande tyst.

Similar Posts:

• En pusselbit i det stora varför
• Morgondagens president?
• Slutet på en era?
• Min president var svart
• Den amerikanska vänstern

Kristian Gidlund sitter på världens mörkaste historia. Den att sitta med döden inuti sin kropp, om än inkapslad i malign vävnad. Boken består av en blogg han använder som andningshål under det att cancerns olika ansikten visar sig för honom och hans närmaste. Det är en elak sjukdom, och allra elakast är den kanske när den drabbar någon som inte är klar för döden. Att inte veta vad som väntar, men när det blir allt klarare åt vilket håll det barkar.

Om att de inte kan lova mig att jag kommer att överleva det här. Att det löftet inte går att garantera. Det var det enda säkra jag bar med mig från mötet. Det enda säkra jag levt med sedan dess.

De är viktigt att framhålla: Detta är inte i första hand en bok om döden, utan en bok om livet. Det är en stilistiskt stensäker skildring av definitionen av liv: När det känns så starkt att skiljelinjen mot döden reser sig. Andra böcker jag läst när något liknande sker är Joan Didions Ett år av magiskt tänkande och Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna. Det går inte att beröra döden, men att bygga en bild av den genom att säga något om livets skörhet. Det har jag djup respekt för.

Gidlund och jag, vi söker tröst i samma skogar. Under de stunder när livet kräver så återvänder även jag till skogarna, till älven och till en sorgsen lom mitt ute på vattnet. Dalarna som metafor för svaret på en susande gåta. Något om meningen när den står oklädd i skymningen och andas stötvis med rykande andedräkt. Däri ligger också Gidlunds stora styrka; hans byggande av i det närmaste emblematiska metaforer. Ett sätt att säga saker om livet med expanderande text. Lite samma effekt som låttexten som genre har: Den tar sig inte råd att vara svävande. Tonsättningen får stå för expansionen.

Jag sörjer när jag läser I kroppen min, och det kommer jag inte ifrån. Jag sörjer att någon som är lika gammal som jag faktiskt är dödlig. Jag sörjer perspektivet att skriva sig mot sin egen död. Men mest, utifrån min egen horisont, sörjer jag faktiskt att det med stor sannolikhet inte blir fler böcker. Jag har en känsla att den andra, tredje, fjärde boken skulle bli fabulösa. Inte för att jag vet om de skulle blivit skrivna om inte livet och döden fått orden att koka. Men jag hoppas att de hade.

Och du, som du hör har jag levt ett rikt liv. Glöm aldrig det.

Similar Posts:

• Döden tvingar fram granskning av realismen
• Ärligt bloggande om döendet
• Tänk pa döden
• Grön(are) och enkel livstil
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”

När jag vet att jag läser en text som jag senare ska skriva om gör det att jag närmar mig den med en mycket mindre kritisk blick än annars. Detta kan ju låta väldigt motsägelsefullt, men privat har jag mycket lättare att avfärda och lägga ifrån mig böcker – när jag läser texter som ska recenseras är jag mycket mer tålmodig och uppmärksam. Och det är just därför som Joan Didions Bönbok för en vän ställer till det lite för mig.

Didions roman handlar om två kvinnor som båda, av olika anledningar och vid olika tidpunkter, har hamnat i en centralamerikansk diktatur. Den ena, Grace, berättaren, innehar en privilegierad och informerad ställning i landet tack vare sitt samröre med den styrande familjen. Den andra, Charlotte, den som Grace berättar om, har lämnat hemlandet i ett försök att glömma sitt förflutna. Detta är ramberättelsen, men när det kommer till Didion kan man lätt gissa sig till att det finns mer som lurar under ytan. Det handlar inte bara om två kvinnor, det handlar också om två kulturer, om politisk extremism, om omvälvningarna i Latinamerika under 1970-talet, om klassfrågor, om vänskap och moderskap. Konstrasterna är starka samtidigt som Didion skickligt väver samman dem genom Graces berättande. Och det är här som problemet med mina recensentglasögon kommer. Hur ska jag någonsin kunna lyfta fram alla dessa teman i en enda recension? Det blir i synnerhet svårt när jag fångades av en helt annan aspekt, nämligen den diskussion som texten för kring berättande och minne.

Bokens inledande ord lyder ”Jag skall vara hennes vittne” och uttalas av berättaren Grace. Den hon ska berätta om är Charlotte, Charlotte som rymt till Didions eget Yoknapatawpha, Boca Grande, för att i lugn och ro kunna ägna sig åt revideringen av sitt förflutna så att det stämmer överens med hur hon själv vill ha det – Grace påtalar att Charlotte inte levde, utan drömde sitt liv. Men samtidigt som Grace försöker att kartlägga det självbedrägeri som Charlotte utsätter sig själv för smittar det av sig på Grace själv. Det hon vill är att förstå Charlotte, men kan man verkligen någonsin förstå en annan människa? I synnerhet som Graces redogörelse för Charlottes liv och person i hög utsträckning består av andras utsagor om henne, om uppgifter i hennes pass och från olika rapporter. Hur mycket av Graces berättelse är egentligen dröm? Didion spinner med sitt berättande ett nät som läsaren lätt trasslar in sig i där hon på ett engagerande sätt, både vad gäller tematik och berättarstil, ifrågasätter subjektiviteten i dess olika uppenbarelser.

Det får mig att tänka på det subjektiva i recensionsskrivandet. Även om jag försöker att vara någorlunda objektiv och lyfta fram alla de aspekter som man ”borde” tycka är viktiga för en roman, kommer alltid det som jag själv tycker är mest intressant och viktigt att vara det som jag lyfter fram i mina texter, vilket inte heller är en rättvis representation av romanen i fråga. Med det sagt överlåter jag åt er alla att själva läsa Bönbok för en vän och plocka fram det som ni tycker är viktigast i den.

Similar Posts:

• Tänk pa döden
• Så mycket som inte stämmer
• Det politiska spelet
• En stark ström av sorg
• Inspirerande är en underdrift

Det är en kort bok. Paulrud skriver koncentrerat på en poetisk prosa:

Jag hade frågat Solveig, på skoj och med lätthet i rösten om hon kunde ta hand om mig när jag skulle dö.
Om jag kunde få dö hos henne.
Jag var ju så förälskad.
Hon hade tittat på mig, hon tänkte länge den gången, och sedan hade hon sagt ja. Jag frågade om hon menade allvar.
Och hon svarade ja en gång till.
Bland alla våra löften är detta det egendomligaste -

Solveig är Paulruds före detta fru, och hon fullföljer sitt löfte.

Jag älskade Joan Didions Ett år av magiskt tankande, där Didions man hastigt går bort i en infarkt och hon nästan blir tokig under året efteråt. Det är en underbar reflekterande bok om sorg och död, dar Didion inte kan förmå sig att skänka bort sin mans skor för att han kommer att behöva dem när han kommer tillbaka. Men medan Didion skriver om sorgen efter någon annan, skriver Paulrud om sig själv.

Han tänker tillbaka på sitt liv, inte allt, men vissa avgörande scener. Han beskriver hur han magrar av, förlorar sin handstil, röker oavbrutet och sitter i timmar i sjukhusens väntrum och väntar på gifter som inte hjälper honom. Han skriver om sådant han läst och sådant han skrivit. Det skulle kunna bli självömkande, men blir istället rörande och vackert, som i Didions bok. På slutet går han till och med i dialog med Didion: lägger ner cigarettpaket i sina bästa skor och skriver "Låt stå" på sulorna. "Så att Solveig vet."

Similar Posts:

• En stark ström av sorg
• Något om livet
• Döden tvingar fram granskning av realismen
• I subjektivitetens herravälde
• Så mycket som inte stämmer

"Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut." Dessa rader återkommer som ett mantra genom Joan Didions Ett år av magiskt tänkande, nyligen utkommen i pocket. Citaten ovan är förresten också återfunna i hennes bok. Det var när Didions make John Gregory Dunne i december 2003 satte sig ner för att äta middag som livet som hon kände det tog slut, han dog strax i en hjärtattack, rakt på vardagsrumsgolvet. Och nyss hade de kommit hem efter att ha besökt dottern som låg i koma på sjukhuset, en koma med oklar utgång. Didion har alltså en sorg att bearbeta.

Är det svårt att skriva om sorg? Man kan se det som att ju allmängiltigare en känsla är, desto lättare är det att skriva om den på ett fungerande sätt. Men man skulle också kunna se det som att ju mer överväldigande en känsla är, desto svårare är det att uttrycka den på ett tillräckligt sätt. Alla som angripits av minsta sorg vet att en påtaglig effekt är bristen på uttryck, inget eller lite av upplevelsen låter sig formuleras eller gestaltas eller symboliseras med tillfredsställelse – i alla fall inte med en tillräckligt märkbar snabbhet. Det finns en anledning till att "orden räcker inte till" är en ganska sliten figur. Språket är uppriktigt sagt ganska chanslöst mot sorgen. Didion lyckas dock förmedla mycket av sin bearbetning och det "magiska tänkande" som hon kallar det slags önsketänkande och den irrationalitet som kan beteckna gravt sörjande. John är död, men hur skulle hon kunna slänga hans skor – tänk om han behöver dem? Platser med minnen som kan ge för känslomässigt häftiga associationer måste undvikas genom omvägar. Och hur kunde hon missa alla tecken som förebådade olyckan? De är ju så tydliga i efterhand.

Ett år av magiskt tänkande var en av sitt års mest uppskrivna böcker och det är inte att undra på. Didion skriver som om pennan hade kikarsikte och vattenpass, tonfallet är så exakt att det verkar mätt mot stämgaffel. Och ändå. Det finns något i den där svala, distanserade, eleganta ordströmmen jag upplever som ofullständigt. En tidig studie i sorg utfördes efter en brand på nattklubben Cocoanut Grove i Boston 1942, varvid definitionen blev: "Känslor av starkt fysiskt obehag som kommer i vågor och varar från tjugo minuter till en timme åt gången, en känsla av att strupen är sammansnörd, kvävningskänslor med andnöd, behov att sucka och en tomhetskänsla i magen, bristande muskelstyrka och en intensiv subjektiv förtvivlan som beskrivs som spänning eller själslig smärta." …som kommer i vågor… Det är här Didions ström av ord felar för mig, den är för jämn och vägrar slå bränningar. Utan vågor klär man inte sorgen. Annars är detta en underbar bok.

Similar Posts:

• Tänk pa döden
• I subjektivitetens herravälde
• Så mycket som inte stämmer
• Det politiska spelet
• Något om livet

Kalifornien – min historia är en problematisering av myten om Kalifornien och den livsstil som den krävt och fortfarande kräver av sina medborgare. Eller om man hellre vill, en idéhistorisk exposé öven den amerikanska drömmen, materialiserad från 1700-talet fram till idag. Den soliga delstatens många ansikten belyses. Och Didions skugga faller över allt som inte passar in i myten om delstaten där alla kommer lyckas om bara turen står dem bi. Rädsla, rotlöshet och dubbelmoral heter den uteblivna turens beska baksmälla. De många sinnessjukhusens tvångsintagningar och växande fängelser, minskade anslag till skolor, äganderättens egoistiska ansvarslöshet (inget är heligt, även kyrkogårdar går att sälja), den totala individualismens hänsynslöshet, förnekelsen av de otaliga federala satsningarna som landet har gjort i delstatens infrastruktur, småstadsidyllens konjunkturkänsliga och kosmetiska lycka som vapenindustrin helt och hållet har skapat, en losergeneration vars barn hamnar i ungdomsgäng som helst vill sitta i tevesofforna och skryta om sina våldtäkter på det egna samhället och en omedveten blindhet för att samhällsklasser överhuvudtaget existerar.

Men en gedigen journalistisk research blottlägger Didion allt detta på ett stitlistisk säkert sätt. Hennes ämne finns förvisso att ta del av i många andra böcker, på svenska kan Göran Rosenbergs Friare kan ingen vara (2004) nämnas. Men en sak har Didion som få andra: det personliga tilltalet, uppriktigheten och förmågan att få sina läsare att både känna och uppleva det skrivna. Att bara tala till läsarnas förnuft räcker aldrig för Didion.

Tydligast blir det när de privata minnena kopplas på, som när flickan Didion fick lära sig att en äkta kalifornier alltid dödar alla skallerormar när de dyker upp (hon har ormfobi); eller när hon i åttonde klass höll ett tal under rubriken ”Vårt kaliforniska arv” och först nu upptäcker var hon lärt sig alla de klyschor som hon nu dissekerar; eller när hon som vuxen återkommer med sin adopterade dotter Quintana och plötsligt inser att dottern inte har några biologiska band med delstaten. Det är ett professionellt men samtidigt komplicerat förhållande med sin hembygd och barndom som Didion visar, inifrån, för det är ju samtidigt hennes arv som har närt hela hennes karriär. Hon själv är bokens hela sammanhang. (Vem kommer förresten skriva samma bok om Sverige och var kommer den utspela sig?)

Jag föddes i Sacramento och har i större delen av mitt liv bott i Kalifornien. Jag lärde mig simma i Sacramentofloden och i Americanfloden ovanför dammarna. Jag lärde mig köra bil på skyddsvallarna ovanför och nedanför Sactramentofloden. Trots det har Kalifornien på något sätt förblivit ogenomträngligt för mig, en tröttande gåta, liksom för många andra av oss som kommer därifrån.

När hennes man den 30 december 2003 plötsligt lämnade henne och dottern följde i hans spår 2005, den totala tragedin för Didion, resulterade det så småningom i hennes nästa och senaste bok The Year of Magical Thinking (på svenska i höst).

Similar Posts:

• Inspirerande är en underdrift
• En stark ström av sorg
• I subjektivitetens herravälde
• Det politiska spelet
• Tänk pa döden

I samma andetag som Didion nämns får man oftast höra att hon tillsammans med Hunter S. Thompson och Tom Wolfe låg bakom New journalism-fenomenet och att hennes prosa är hårt inspirerad av Ernest Hemingway. Ett sätt att läsa Lagt kort är som en kommentar till Hemingways novell ”Berg som vita elefanter”. Bara med den skillnaden att här är självföraktet, djävulska menssmärtor och oönskade graviditeter uttalade, men fortfarande lika svåra att tala om.

Den kan också läsas som ett tidens tecken på det glamourösa 60-talets estetik. Tänk dig att barfota köra en Corvette, ligga hela dagarna på motorvägen i ett soligt Kalifornien, på väg mot ingenting, vägskyltar som säger Las Vegas, Nevada och Majove Desert, solglasögon, cigaretter och hårdkokta ägg i sätet bredvid. Det gör romanens huvudperson Maria Wyeth. Hon är dessutom en overkligt snygg modell och skådespelare och gift med en lovande Hollywoodregissör. Det är hur hon ser ut som räknas. Hon är en av dem som bär upp en hel industri med sin skönhet. Kort och gott en tjej med alla essen på hand (som hennes far skrev till henne en gång).

Men tror man på det biter man sig som sagt i tungan. Hon gör helst ingenting, vågar inte titta i backspegeln, eller ens tänka. Vad skulle det tjäna till? Hon är luft. Bara nuet existerar. Hennes sista kort som hon hade på hand, dottern, blåste bort på vägen och nu är hon synad av en hänsynslös verklighet.

Maria Wyeths öde är grymt. Det är bara mellan raderna man kan nå henne. Däri liggen skönheten i Didions sätt att skriva. Boken består av 84 korta stycken (min favorit är nr 42) och har en bruten kronologi. Den drivande stilfiguren är underdriften.

Och visst känns det att den här boken har blivit skriven många gånger efter 1970. Förutom Bret Easton Ellis tänker jag spontant på JT LeRoy, Alicia Erian, Francoise Sagan och Irina Denezjkina; och här hemma Kristina Sandberg, Per Hagman och … … … ekot från Lagt kort dröjer sig kvar när man väl har börjat lyssna till den litterära samtidens teman och motiv.

Similar Posts:

• Bioaktuell Ellis
• Karbonpapper
• Att vara eller inte …
• Så mycket som inte stämmer
• Ett fall och ingen lösning