De olika texterna berättas av olika kvinnor, eller av olika versioner av samma kvinna. De förhåller sig alla till barnen Samantha och Samuel, men på väldigt varierande vis. För en röst är barnen, som boktiteln illustrerar, det som kommer fullända kvinnans liv. För en annan är barnen något som kommer att störa lugnet med alla sina ljud och lukter. För en tredje finns barnen redan i fantasin, men i själva verket är de i nuläget inte mer än nedfrusna ägg i väntan på någon att uppfostra dem tillsammans med.

Jeny Rengman har skrivit en poesisamling där hon utforskar moderskapet och idéer kring detta. Olika röster ger oss sin oro och sin glädje, sina drömmar och tillkortakommanden. Där finns mamman som utplånar sig själv för att genom uppfostran skapa ”det orädda livsbejakande barnet, finstämd i känsloregistret!”. Där finns mamman som skaffade barn då alla andra gjorde det, och mest är glad över att hon fick ett stillsamt och enkelt barn. Där finns mamman som är så övertygad om att hon kommer att skada sina barn att hon avsäger sig moderskapet. Och där finns mamman som bedövad av vin tvingar sonen att lyssna till hennes ångest.

Men här finns också de röster som inte annat vill än att få bära och föda ett barn, men som av olika skäl inte kan. Där finns röster som inte vill annat än lämnas ifred med sitt beslut att inte bli mödrar. Och där finns de som förlorat sina barn.

Rengmans poesi är inte bara text, och den håller sig inte till en och samma form. Författaren arbetar nästan lika mycket med formgivning som med ord, med färg och mellanrum och rytm. De olika rösterna kommer till tals i texter som skiljer sig åt i längd, form och tilltal – radbruten poesi, prosalyrik, dramatik eller i brevform. Och däremellan finns vad jag kallar telefonklotter, färgade sidor med sparsam eller ingen text och en ramsa från barndomen som upprepas som en besvärjelse. Det är verkligen inte tråkigt eller fantasilöst.

Bokens styrka är just Rengmans förmåga till perspektivbyten, hur hon går in i sina karaktärer och beskriver världen helt utifrån dem. Det gör min värld mindre svart och vit, och idéer och upplevelser mer komplicerade. Vilket alltså är något positivt. Fler nyanser och mer spretighet.

När jag recenserade Rengmans debut Huset tyckte jag liksom nu att formblandningen och det lite otyglade i hennes texter var spännande, men jag saknade poetens eget språk. I denna andra samling blir det mycket tydligare och jag kommer på så sätt närmare själva texten. Fortfarande är det ibland lite väl spretigt och det finns ett par texter som jag inte tycker har i den här samlingen att göra. Men å andra sidan är det några som jag älskar direkt, några som lämnar ett molande obehag i magen och några som gnager sig in i sömnen om natten. Som raderna:

du måste sluta dö Samuel. jag orkar inte med att du dör hela tiden Samuel.

Aj.

Similar Posts:

• ”Tillit, tystnadsplikt, tvång”
• Uppvaknande på flera plan
• Vecka 32: Höstlängtan och diktsamlingar, DDR och mord
• De handlar om döden, om våldet, är vässade och arga i tilltal, städer och städernas slående värme, om människa
• Den långa vägens fortsättning

Rubriken är hämtad ur en av de första texterna i Huset. I texten staplar Rengman myndighetens språk i kronologisk bokstavsordning – från A som i anmälningsplikt och ansvar till Ö som i övervaka och överklaga. Orden krockar med varandra. Brutalt. Orden som beskriver socialförvaltningens ansvar, i det här fallet arbetet med barnen, krockar med de ord som beskriver organisationens villkor. Begrepp som rättvisa, respekt, etik och integritet är centrala, men lika stort utrymme ges åt helt andra begrepp, organisationsteoretiska sådana. Kvantitativa. Mätbara. Det ger en bild av en organisation som håller på att kvävas av sina egna förutsättningar, och som har gjort så under en lång tid.

Barn, behov, brott, bup, bistånd, behandling, barnets bästa, budget, brist
Cybernetik, civilkurage
De, dem, dom, domstol
Evidens, effektivitet, etik

Genom texterna skrivs socialsekreterarnas frustration och maktlöshet fram. De som brinner för sitt arbete, och som vet exakt hur avgörande deras arbetsinsats är för de människor som är i behov av stöd. De som står öga mot öga med dem som faller mellan stolarna och som känner dessas panik och desperation. De som lovar insatser som aldrig sätts in, och som stångar sig blodiga för att få någon instans någonstans att ta ansvar. För att de bryr sig på riktigt.

Det är dessa människor som kvävs av organisationen i Huset. En text har formen av ett möte där aktuella ärenden ska fördelas mellan de anställda. Alla har alltid för mycket att göra. Någon måste alltid ta sig an mer. I en dialog frågar någon hur många ärenden det rekommenderas att man har igång samtidigt. 25 är svaret. Senare återkommer samma dialogtyp.

- 35
- 40
- 32
- 37
- 42
- 33
- 35
- 41
- 39
- Någon måste ta det.
- Ok då bestämmer jag. Sofie du får det.

Nästföljande text har formen av ett mejl. Socialchefen vill tacka alla sina medarbetare för att de hållit budgeten. Det kommer att bjudas på tårta på torsdag.

Tidigare i år läste jag Tjänster i hemmet, Marie Hållanders debut om arbetet inom hemtjänsten, och jag drar gärna paralleller mellan dessa båda. Förutom att det är två debutanter som rör sig mellan poesi, prosalyrik och prosa, så är det också två böcker om människor under enorm stress. En stress som deras arbete framkallar. En ohållbar arbetsbörda får olika konsekvenser beroende på typ av arbete. För de som arbetar med gamla, sjuka och svaga, de som vet att människor far illa om inte allt hinns med … Ja de ser till att allt hinns med. Tills det inte går längre. Tills de inte längre kommer upp ur sängen. Eller tills de inte kan komma ihåg när de skrattade senast. Ni med huvudvärk och sömnproblem, det är om er som de här böckerna handlar. Och jag älskar att det skrivs om er.

Det är visserligen en smula otämjt, men på ett sådant där härligt debutantsätt. Det märks att Rengman har tusen idéer, att hon tänker utanför den traditionella ramen för en poesisamling. Texterna skiljer sig åt – vissa är radbruten poesi, andra har formen av autentiska dokument eller mejlväxlingar. Åter andra är i dialogform. Bland dessa finns även texter som jag definitivt inte förväntar mig: en tidningsnotis, en karta, ett organisationsschema. Det blir aldrig tråkigt och jag tjusas av det otämjda och oförutsägbara i den här boken. Men i all denna experimentlusta försvinner också poetens egen röst. Jag har läst en poesisamling av Rengman, men vem hon är som poet vet jag fortfarande inte. Däremot vet jag att hon, i den här boken, har något jäkligt viktigt att berätta.

Similar Posts:

• Vad är en kvinna? Vad är en mor?
• Poetiskt skör och brutalt ärlig
• Vecka 32: Höstlängtan och diktsamlingar, DDR och mord
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Vackert om det kroppsliga arbetet

På onsdag skriver Camilla om Angelika Klüssendorfs Flickan som är en bild av ett svart samhälle.

På tisdag skriver Marie om Jeny Rengmans poesidebut Huset. ”Det är oförutsägbart och träffande om villkoren för de som arbetar inom socialtjänsten, och Rengman skapar poesi genom att vrida och vända på myndighetens eget språk. Men det är också en smula otämjt och spretigt, vilket innebär att jag trots att jag tjusas av boken inte får något grepp om författarens egen poetiska röst.”

På fredag skriver Anna Liv om Anna Janssons Dans på glödande kol. Det är den fjortonde boken om kriminalinspektör Maria Wern och den handlar om utsatthet, längtan och skönhetshets. Allt omgärdat av eldslågor och mord.

Similar Posts:

• ”Tillit, tystnadsplikt, tvång”
• Vad är en kvinna? Vad är en mor?
• Vecka 24 på Dagensbok – bleka kungar och sommartips!
• Vackert och vemodigt om kärlekstörst och mord
• Denna evinnerliga längtan om att verkligen bli sedd