Det kan sägas så enkelt: människan uppfann vildmarken.

På naturhistoriska muséet i Göteborg sitter Mattias Hagberg framför elefanten. Det är en uppstoppad elefant som anses vara ett mästerverk; skjuten av David Sjölander i Afrika 1948 och uppstoppad av densamme. (Det sägs att Sjölander blev galen, att alla hans anteckningar från ett liv tillbringat med att döda och stoppa upp djur för att bevara dem finns gömda i elefantens mage.) På foton från hans expedition syns Sjölander posera framför den stora elefanten, i bakgrunden syns Svartingarna, som det hette i dåtidens reportage. Vildar som behövde hållas kort och övervakas. Idag vet vi ju bättre, idag är vi upplysta och respekterar både djur och människor… och lik förbannat sitter han där, Hagberg, och stirrar på en staty av en död elefant utspökad för att se så levande ut som möjligt, mitt i ett modernt museum som ska lära oss om världen och klart och tydligt säger att den civiliserade människan är skapelsens krona. Någonting är jävligt fel här. Så han tar sitt vapen – pennan – och ger sig ut på storviltjakt; efter Sjölander, efter Adam som av Gud fick uppdrag att bestämma över allt levande, efter den postmoderna människan som lever helt åtskilt från naturen och tror att naturprogrammens noga redigerade berättelser är hur naturen fungerar. Efter människans bild av sig själv i förhållande till andra.

Vad är det för skillnad mellan människor och djur som rättfärdigar att vi behandlar djur som abstraktioner och människor som individer?

Det är ett ämne som verkar ligga i tiden – återutgåvan av Jean Gionos Kullen, Nils Uddenbergs utmärkta Gränsvarelser häromåret, etc; vem är vi egentligen när vi är hemma och säkert har avgränsat oss från allt det där vilda? Och hur väl håller egentligen all vår moderna moral och upplysthet när vi börjar syna den i sömmarna, när den blivit så självgod och abstrakt att vi aldrig utmanar den? Länge gör Hagberg ett fantastiskt jobb här; plockar sönder en hel begreppsvärld med en skarpsyn och ett språk värdigt en Sara Stridsberg, förhör den gamle storviltjägaren som bara kan svara med ord Hagberg själv tillskriver honom, försöker betrakta tusentals år av ”civilisation” utan att komma runt att han själv är en del av den. Tyvärr tappar han lite balansen på slutet och går över i polemiserande, vilket känns trist. Men fram tills dess är Herredjuret en väldigt effektiv påminnelse om saker vi gärna vill tro att vi har glömt.

Similar Posts:

• Vem tjänar på brott och straff?
• Elegi över ett sopberg
• Att samspråka med lejon
• Sorgesång med essäkänsla
• Ett år i den svenska naturen

Som vanligt bjuder vi på en händelserik vecka, idag skriver Björn om Jean Gionos Kullen som han beskriver som existentialistisk skräck när naturen tar hämnd. Därefter följer Tracy Chevaliers Okända väsen, en historisk roman om fossil, kärlek och kvinnors frigörelse baserad på Mary Annings liv.

Även Eva har läst Stockholms mest hajpade bok just nu och bjuder på en reprisrecension av Norrtullsligan av Elin Wägner. Har du också läst årets Stockholm läser-bok och vill ha någon att prata om den med? På Stockholm läsers blogg hittar du alla bokcirklar och evenemang kring projektet.

Mot slutet av veckan bjuder Alice på en glaghumoristisk skildring av Senegal och dess kopplingar till Frankrike i Atlantens mage av Fatou Diome. Jag är fortfarande skärrad och uppslukad av mörkret och styrkan i Mara Lees Salome, en roman som i 80-talets Skåne går i fotspåren av myten om Salome.

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Stockholm, Stockholm, stad i världen
• Stockholm läser Norrtullsligan
• Gaygalan 2005
• Ny vecka på dagensbok.com
• Det är något vi måste prata om …

Du inbillar dig att du ser allt, du med dina ynkliga ögon? Ser du vinden, du som är så klyftig?
Du kan inte ens titta på ett träd och se något annat än ett träd.
Du tror, du, att ett träd är något som är planterat i jorden rakt upp och ned och med löv, och att det bara står där. Stackare, om det bara vore så, då vore det enkelt.

De bästa skräckberättelserna är alltid de som rycker undan mattan för oss, som serverar oss en trevlig harmonisk vardag och plötsligt pekar på sprickorna i grunden, dödskallegrinen bakom leendena, hur lätt det är att tappa balansen när jorden snurrar. John Ajvide Lindqvist gick från en halvlyckad ståuppare till en av Sveriges populäraste författare när han insåg det.

Nu är detta förstås inte en tjock roman om medelklassångest i en Stockholmsförort. Kullen i fråga ligger i Provence, det är 1920-tal, och det är bara ett dussin personer som bor utspridda på den. Det var mer en gång, men pest och kolera och… ja, nu sitter de där och har det rätt bra, odlar äpplen och gör sin egen sprit som de dricker på sina verandor. Det är pastoralt, idylliskt, jordnära… och sen bryter helvetet lös.

Grejen med ”jordnära” är ju ändå att vi gärna ser oss som nära jorden, men på något vis ändå skilda från den. Jorden är stor, mäktig, levande, och på något vis ändå bara något som finns till för vår skull och inte reagerar på oss annat än i detaljer. Vi kan odla, vi kan skita ner, men det är bara fläckar på ytan. (2011 brukar politikers argument för att vi omöjligtvis kan vara ansvariga för global uppvärmning bygga på liknande tankar.) Men när gamle gubben Janet i den lilla provensalska byn faller omkull halvt förlamad och börjar tala i ordalag som är både moderna och uråldriga spricker den där pakten. Plötsligt försvinner vattnet. Sjukdomarna kommer. Kullarna svartnar mot natthimlen. Det mullrar i marken. Djuren, träden, och någonstans därute i skogen Pan själv, getaguden som bjuder till dans… om nu naturen är levande, om vi i egenskap av härskare och meningsskapande varelser försett den med personlighet, vad händer när den själv inser det och finner oss skyldiga? Vad gör våra egna kroppar med oönskade virus? Här ska nysas, här ska febras. Här ska rusas runt i panik (jodå, det är från guden ordet kommer) medan himlen faller över våra huvuden.

Nej, detta är ingen modern skräckroman eller ekothriller, men det är en bok som ändå känns väldigt angelägen. Giono (med fantastisk hjälp av Jan Stolpe) skriver sparsmakat men precist som en impressionist, med ett språk som inte olikt en Torgny Lindgren väver ihop både det enkla, folkliga berättandet, de stora myterna (och varför vi berättar dem) och de stora tidsfrågorna. Det finns, naturligtvis, flera ytterligare lager i detta – inte för inte kom Camus ur samma tid som Giono, till exempel. Men också att han skrev detta 1929, som övertygad pacifist; människan har ju också en natur som vi måste lära oss att kontrollera utan att för den skull göra våld på den om den inte ska förtära sig själv. Hur det gick med den saken tio år senare vet vi ju.

Det är tur att det är 80 år senare och att vi vet bättre nu. Och det där knakandet utanför fönstret är bara isen som smälter.

Similar Posts:

• Om att göra skillnad
• ”Min bror är död”
• Inte en bok om dendrofili
• Med strömmen – eller mot?
• Raljerande barmonolog

Det är lätt att med bara några få meningar avslöja alla de små överraskningarna i texten, men det är till stor del dess enkla och koncisa form som är dess dygd. Texten skrevs på beställning av Reader’s Digest i en novellserie kallad "Den märkvärdigaste människa jag någonsin mött" och beskriver författarens möte med en ensling som har en ambitiös men egendomlig mission.

Giono var det tidiga 1900-talets stora skildrare av landsortslivet i Provence, på den tiden då dess byar och odlingar ännu inte hade invaderats av turister och golfbanor. Det är en mycket enkel, religiöst färgad prosa som beskriver människans förhållande till naturen och som är mycket träffsäker, om än kanske med våra ögon sett något utsliten, i sina berättelser om landsbygdsbefolkningens livsöden. Föreliggande verk skiljer sig dock från författarens övriga arbeten i sin direkthet och sin högtidliga men oupphörligt koncentrerade naturlyrik. Att läsa Giono blir kanske oundvikligen en demonstration av en modern stadsmänniskas nostalgi för provinsen. Men Mannen som planterade träd står på egna ben tack vare sina allegoriska kvaliteter, och tack vare den enkla men mycket tydliga intrigen.

Den sistnämnda faktorn i samklang med den raka stilen för tankarna till japansk haikudiktning och dess meditativa men oromantiska hållning inför naturen. Giono låter oss följa ett namnlöst berättarjag på vandring i Provences bergstrakter, där han stöter på en enstörig herde som på grund av sin isolerade tillvaro är asocial och ointresserad av kommunikation, men som samtidigt för berättaren utstrålar ett lugn och en trygghet som gör att den trötte vandraren kan iaktta honom utan att han bryr sig om det.

Det visar sig att herden ägnar sig åt att plantera träd för att ge liv åt de ödsliga bergshedar som är reliken av ett fordom välmående landskap. Skildringen av enstöringens sammanstötningar med det tumultartade 1900-talet och av hans slutliga triumf är bokens behållning och i slutändan det som gör den högaktuell. För vad Giono berättar är historien om en människa som utan intresse för omvärlden föresätter sig att skapa liv, och ensam göra skillnad. Det är ett livsöde som skulle få vilken Hollywoodproducent som helst att gnugga händerna, och mottagandet av novellen världen över skvallrar om dess universella tilltal. Men det är tack vare Gionos raka språk och dokumentärt tillbakahållna stil som berättelsen har blivit en välförtjänt klassiker.

Den svenska utgåvan i god översättning av Pontus Grate inkluderar även historien om novellens tillkomst och öden, en minst lika intressant berättelse som novellen själv. Sätt av en halvtimme i höst och läs denna drygt fyrtio sidor långa bok. Du kommer inte att ångra dig.

Similar Posts:

• Naturen har vaknat och ställer till dans
• Händelserik vecka på dagensbok.com
• En magisk röst
• En bok att älska eller hata
• Den stora tjockhudingen