Det handlar, som så ofta, om en skildring av vardagen. Kågström tar vara på det speciella med att bo i en småstad i Norrland, samtidigt som hon med hjälp av både ett skarpt öga och en snabb penna lyckas fånga det allmängiltigt vardagliga. Formatet är helsidesteckningar, tecknade i blyerts, med ytterst sparsamma inslag av färg i form av pastell, och under teckningarna har Kågström skrivit en träffsäker och humoristisk kommentar.

Det är inte direkt något innovativt format som presenteras, och det är därför inte konstigt att Kågström har jämförts med tecknare som Jan Stenmark och Jan Berglin. I viss mån är dessa jämförelser befogade – alla tre har formatet och vardagssituationerna som gemensam faktor. Men alla tre författare skiljer sig också markant från varandra. Där Jan Stenmarks humor är skruvad och innehåller absurda inslag som i många fall kan locka till gapskratt, arbetar Kågström mycket mer med en subtil igenkänningsfaktor. Och där Berglin har en forcerat intellektuell ton, och snarare verkar betrakta ett fenomen utifrån för att sedan mer eller mindre göra narr av det, har Kågström en mycket mer realistisk och mogen prägel på både sitt iakttagande och sin humor. Vissa av hennes teckningar skulle lika gärna ha kunnat vara foton som hon skrivit en underhållande text under. Hon gör sig inte heller rolig över människorna hon beskriver i boken, utan snarare situationerna som de (läs: vi) försätter sig i.

En av de bästa teckningarna i boken föreställer några personer med plågsamt nedslagna miner, med ett berg och några granar i bakgrunden. Texten under lyder "www.visomborkvar.nu". Ta bort granarna och berget, sätt dit Kärnan och en utsikt över Helsingör och du prickar rätt in i hjärtat på en hel del personer i min hemstad Helsingborg.

Det är häri som man finner en av Kågströms bästa sidor som tecknare – hennes förmåga att se människorna bakom den roliga ögonblicksbilden. Måhända att hon aldrig blir lika populär som den überkommersielle Berglin, eller tokrolig som Stenmark, men Kågström har någonting alldeles eget och väldigt jordnära i sin tecknarstil som gör att även hon kommer att hitta en trogen publik.

Similar Posts:

• Oinspirerande vardagshumor
• Fan så roligt
• Att sova i manglade lakan
• Känslan man får
• Sådan är vardagen

När jag läser Johans recension upptäcker jag att det lika gärna skulle kunna ha varit samma bok som vi doppat våra näsor i. Konceptet är detsamma, upplägget likaså, miljöerna har inte förändrats, inte heller ämnena eller ens typen av humor. Berglin-duon kör på i samma växel som alltid, och varför skulle de inte göra det? Vem ändrar ett vinnande koncept?

Visst är det lite tråkigt att jag egentligen skulle kunna ha kopierat in Johans recension och därmed fått sagt det mesta som finns att säga om Berglins tolva, men samtidigt får man tänka på att det här inte är att någonting nyskapande eller ens spännande. Det är alltid vardagsrelaterat, aktuellt och ofta väldigt träffsäkert. Och framförallt blir man imponerad över den vidd av olika ämnen som makarna tar sig an och lyckas driva med på ett intelligent och träffande sätt. Ibland brister dock bubblan, som i fallet där de ska göra sig roliga över datorspelens inverkan på barn (kontentan lyder: 90% av alla datorspel är bara våld och barnen blir aggressiva monster genom att sitta framför datorskärmarna). Naturligtvis grundar sig denna seriesnutt, precis som de andra, på ironi. Men inte ens ironin är rolig när man använder sig av den på ett dumt sätt. Det är i sådana här lägen som man lätt kan sucka och klassificera Berglin och Berglins verk som pinsam gubb- och kärringhumor.

Men, som sagt, detta är inte stor konst och inte heller stor litteratur. Det är inte ens särskilt bra serier. Det är träffsäkert, men när man som Berglin och Berglin kör med säkra kort, där verkligen ALLA kan känna igen sig i någon av serierna, är det inte särskilt överraskande att det blir träffsäkert. Var och en för sig kan de här seriesnuttarna ibland vara riktigt roliga, men de fungerar inte särskilt bra i så här stora mängder på en gång. Om man inte redan är ett stort fan av Berglin och Berglin, för då är det här en riktig skattkammare.

Similar Posts:

• Sådan är vardagen
• ”Det här kanske inte är det bästa stället på jorden, men man vet ju inget annat”
• Though Love
• Små delikata ångestpraliner
• Känslan man får

Första hälften av albumet består av "fyrarutingar", där en rubrik illustreras med fyra olika exempel bestående av vidare text och replikskiften. Det är alltså inte berättande serier man följer, utan istället väl valda scener klippta direkt ur vardagen. Albumets andra hälft utgörs av enstaka teckningar, oftast med bara två pratbubblor i varje. Mallen verkar enkel: en plats, två tre figurer, någon säger något och någon svarar.

Figurerna i sig är karaktäristiska med sina oproportionerligt stora näsor, nästan som varianter på mumintrollen. Samtidigt ser alla i princip likadana ut. Linda Skugge ser ut ungefär som Saddam Hussein, som ser ut som mamman med kundvagnen, som ser ut som Horace Engdahl, som ser ut som mannen som lider av "Stagneli fulslag". Ansiktsuttrycken är få, men man ser om någon är glad eller bara neutral.

Och det är nog inte heller meningen att figurerna ska ha någon direkt inverkan på komiken, istället lämnar de plats åt replikerna utan att distrahera för mycket. På samma sätt passar det bra att scenerna, trots att det är sommar i en och annan, verkar äga rum i en slags evig mulenhet, med all sin svartvithet och alla sina gråtoner. För det är replikerna det handlar om. Det är hos dem hela kvalitén i Berglins serier ligger, i dess träffsäkerhet och dess höga igenkänningsfaktor.

Här är till exempel ett schysst och representativt replikskifte mellan det gifta paret:

- Men vad är det för lömig muzak du satt på? Lugna blå timmar eller Stilla vita nätter?

- Dubbelfel! Det här är Varma röda stunder och nu ska vi gosa.

Det är träffsäkert. Samtidigt är det väl egentligen inte någon som är sådär hysteriskt klockrent rolig. Det finns inga direkta guldkorn, utan mer en jämn linje av lagom underfundiga och skarpsynta observationer. Man kan anta att det är där Berglins förmåga ligger, i att kunna ställa sig vid sidan om samtalet i fikarummet och betrakta det utifrån, för att sedan parodiera på eller överdriva det. På det sättet plockas de fulare, snålare, gnälligare, och framför allt mer idiotiska sidorna fram och tydliggörs både hos människan och hos samhället. Och visst behövs det. Som samtidsskildring är albumet under allt beröm.

Detta är den typen av album som ges bort i present av ett otal medelsvenssons med kommentaren "Det här tror jag att du skulle gilla", och svaret "Jo, han har man ju läst i tidningarna, han är ju jätterolig." Det är fullt gångbart, även om teckningarna lämpar sig bättre en åt gången i dagstidningar mer än för sträckläsning i albumformat. Man behöver få känna igen sig och få titta på sig själv genom betraktarens ögon. Och samtidigt kunna få skratta åt det.

Och för alla som inte har ungar att skjutsa runt på, som inte skaffat hund för att kunna gå ut om kvällarna, och som inte haft en grannfejd i tjugo år finns poänger som också rör samhällsordningen i stort med ett visst mått av visdom. Och om inte annat så känner man även igen personerna som rör sig i det, med alla sina repliker.

Similar Posts:

• Oinspirerande vardagshumor
• ”Det här kanske inte är det bästa stället på jorden, men man vet ju inget annat”
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”
• Horace på bästa humör
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”