Sammanslutningen bakom Åtta glas förfor på liknande sätt. Ett knippe manliga författare bildade ett sällskap för berättarmöten då och då. Efter varje möte fick deltagarna skriva ett förslag på en lapp som lades i ett krus och ett ämne inför nästa tillfälle drogs. Det blev så vitt skilda rubriker som ”Sally”, ”En kniv i ryggen” och ”När Charlie Parker besökte Sverige”. En välkänd situation för alla som genomlidit en aulaskrivning i svenska och ett bra drag för att levandegöra berättandet.

Formen är också intressant eftersom den erbjuder författaren en annan roll än novellens hårt bundna estetik. Därmed inte sagt att den skulle vara lättare på något sätt, det krävs nog så mycket durkdrivenhet för att också klämma ur sig ett bra fragmentet eller en flyhänt skiss. Som det brukar heta: Den skenbara enkelheten är det svåraste att prestera.

Hur lever då Åtta glas upp till dessa tankar? Jodå, även om jag inte tror att dessa berättelser är skrivna med vänster hand, så är det just berättarglädje och muntra infall som präglar boken. Här vilar få tunga tankar, men en och annan tänkvärdhet vid sidan av sånt som bara berättas för berättandets skull.

Det blir också en brokig provkarta på olika stilarter, kanske inte medvetet och distinkt, men ändå. Lite realism, lite magisk realism, lite impressionism, lite surrealism, med andra ord lite av varje. Prosa blandas med lyrik och Alfredson ger sig på en terzin om slaget vid Kotla med lyckat utfall. Östergren visar prov på exakta iakttagelser och Josephson drar anekdoter ur sitt teaterliv. Etcetera. Som det brukar vara, alltså.

Som Torgny Lindgren-fan hade jag önskat att man kallat på honom också. En berättare av magnifikt format och Sveriges bästa skrönikeskrivare. Eller så gjorde man det men utan resultat. Vem vet.

Similar Posts:

• En tidlös tragedi
• Abbie something
• Åter till staden
• Burkmat, schaktmassor och stor passion
• Tema: HasseåTage

Elsas liv tar i ung ålder en tvärvändning, hennes mor dör av blödningar efter att ha förlöst Elsas syster. Elsas far är en man utan förmåga att kommunicera verbalt om den känslomässiga starka händelsen. Det ligger som bäddat för spända förhållanden mellan far och dotter och identitesstörningar hos dottern.

Den ända utvägen för Elsa är att drömma sig bort. Hennes medel för att nå bort från vardagen och hålla känslorna, sorgen och förtvivlan på en armslängds avstånd från sin egen existens blir att försöka upphäva naturlagarna. Rent konkret kastar hon sig från flygplansvingar och dyker likt en skjuten anka mot marken. Under ytan av denna jakt på befrielse lurar hennes egen död som den drivande kraften till hennes våghalsigheter.

Men boken spänner även över andra fält än det identitessökande. Industrisamhällets intåg i Sverige, klasskillnader och jämlikhetstänkande mellan könen löper parallellt med Elsas historia.

Den ofullbordade himlen gavs första gången ut 1996, och det stod klar redan innan boken skrevs att Werup skulle filmatisera historien i samarbete med Jan Troell. Och i våras kom filmen med titeln Så vit som en snö. Och visst, jag tror att boken lämpar sig bra för film. Werup målar upp den ena efter den andra melankoliska och färgstarka bilden av den omgivning som Elsa befinner sig i.

Werups starka poetiska språk tar dock överhand ibland och själva historien bromsas hastigt upp, kommer i skymundan. Den ofullbordade himlen lämnar mig ändå inte helt oberörd, inte på grund av saknaden av spänning utan tack vare tragiken och det melankoliska språket som sakta och behagligt lunkar fram.

Jag läste någonstans att bokförlag låter poeter fortsätta skriva bara för att de en dag kanske skriver en skönlitterär text. Men en poet är alltid en poet och det visar Werup i Den ofullbordade himlen.

Skörden är inte blott ett givande av liv, ett tagande likaså: att skörda vad som skall bli bröd är redan så smått att ta för sig av den egna undergången.

Similar Posts:

• En sommarlovsdröm
• En osedvanligt utdragen gäspning
• God saga för vintertrötta
• Flörtigt frestande
• Ansvar, bus och charm

En torr pingstlilja som lidelsefullt dansar med en ruggig urblekt vallmo. Ett sprucket granatäpple som gormar och skriker. En jag-vet-inte-vad torkad växtdel står världsfrånvänt och spelar saxofon. Några kronblad slingrar sig förföriskt och kan lika gärna beskriva livets tillkomst som en död i skönhet.

I en svit bilder återvänder Oddner till fotografins innersta väsen och den egentliga betydelsen av ordet fotografi = skriva med ljus. Bilderna visar ljusreflexer som silar ned genom träden i en park, eller… något helt annat.

Vad bilderna föreställer blir till sist något som betraktarens hjärna och hjärta får bestämma. Allt man kan säga är att det är väldigt vackert, sensuellt och en smula sorgset. Men där finns också lite hopp. De trasiga tufsiga blommorna upprätthåller mitt i all sitt förfall en slags värdighet och livsmod.

Werups poesi anknyter till bilderna, handlar om vardagliga saker som en kopp med sprucket öra och en knarrande stol men också om liv och död och kärlek. Så här kan det låta:

Något mycket litet som ändå, i sin ringa
utsträckning, motverkar undergången.
Något okuvligt. Lyssna! Något som
egentligen saknar både volym och tyngd.
Något närmast osynligt som ändå, trots
sitt ringa värde, håller rörelsen igång.
Lyssna, lyssna! Det pågår. Det dör.
Men det ersätts. Det ersätts.

Detta är helt enkelt en bok man kan återvända till, och försjunka i många gånger och ständigt finna något nytt i.

Similar Posts:

• Prosa i poesins tecken
• Mogna poeters sällskap
• I bibliotekets dolda vrår
• Svartvita minnesbilder.
• En plats i världen kan också vara en plats i poesin