Den ofullbordade himlen är historien om Elsa Andersson, Sveriges första kvinnliga flygare och fallskärmshoppare, liv mellan åren 1905 – 1922. Vi får följa hennes själsligt kaotiska tillvaro som flicka på den skånska slätten fram till dess att hon blir ung kvinna och lever i en ännu mer förtvivlad och lycksökande tillvaro som aviatris och fallskärmshoppare.

Elsas liv tar i ung ålder en tvärvändning, hennes mor dör av blödningar efter att ha förlöst Elsas syster. Elsas far är en man utan förmåga att kommunicera verbalt om den känslomässiga starka händelsen. Det ligger som bäddat för spända förhållanden mellan far och dotter och identitesstörningar hos dottern.

Den ända utvägen för Elsa är att drömma sig bort. Hennes medel för att nå bort från vardagen och hålla känslorna, sorgen och förtvivlan på en armslängds avstånd från sin egen existens blir att försöka upphäva naturlagarna. Rent konkret kastar hon sig från flygplansvingar och dyker likt en skjuten anka mot marken. Under ytan av denna jakt på befrielse lurar hennes egen död som den drivande kraften till hennes våghalsigheter.

Men boken spänner även över andra fält än det identitessökande. Industrisamhällets intåg i Sverige, klasskillnader och jämlikhetstänkande mellan könen löper parallellt med Elsas historia.

Den ofullbordade himlen gavs första gången ut 1996, och det stod klar redan innan boken skrevs att Werup skulle filmatisera historien i samarbete med Jan Troell. Och i våras kom filmen med titeln Så vit som en snö. Och visst, jag tror att boken lämpar sig bra för film. Werup målar upp den ena efter den andra melankoliska och färgstarka bilden av den omgivning som Elsa befinner sig i.

Werups starka poetiska språk tar dock överhand ibland och själva historien bromsas hastigt upp, kommer i skymundan. Den ofullbordade himlen lämnar mig ändå inte helt oberörd, inte på grund av saknaden av spänning utan tack vare tragiken och det melankoliska språket som sakta och behagligt lunkar fram.

Jag läste någonstans att bokförlag låter poeter fortsätta skriva bara för att de en dag kanske skriver en skönlitterär text. Men en poet är alltid en poet och det visar Werup i Den ofullbordade himlen.

Skörden är inte blott ett givande av liv, ett tagande likaså: att skörda vad som skall bli bröd är redan så smått att ta för sig av den egna undergången.