dagensbok.com » Ingrid Olsson

Ingrid Olsson "Önska bort önska nytt"

Gäst — Fri, 02 Nov 2012 23:00:29 +0000

En tjej som håller kvar sommaren med vaniljglass och hallonsås. En kille vid tunnelbanan med sin mors ägodelar i en plastpåse. En kille som inte kan önska bort, bara önska nytt. En tjej som sitter ensam i en trappuppgång och väntar … på vad?

I Önska bort önska nytt får vi ta del av korta, lätt poetiska stycken ur några ungas situationer i livet, och alla med det gemensamma ämnet: relationen till sina föräldrar. De ämnen som Ingrid Olsson berör är i grunden väldigt allvarliga. Det handlar om att känna sig alldeles för vuxen, om bråk mellan föräldrarna, om föräldrar som inte förstår och om föräldrar som inte är där.

Redan efter ett par sidor föll jag för författarens skrivsätt. Varför lyfts det inte fram fler såna här stilar bland ungdomsböcker? Jag blev själv väldigt inspirerad av författarens berättarteknik, för den skiljer sig så från mycket jag har läst. Ingrid Olsson påminner mig än en gång att bara för att en bok inte innehåller långa beskrivningar, betyder inte det att språket är avskalat. Tvärtom, effekten hon skapade genom att använda så få ord var riktigt spännande. Själv brukar jag ha svårt för att läsa mellan raderna, för jag tycker att det väldigt lätt blir abstrakt. Så är inte alls fallet med Önska bort önska nytt. Här är det korta meningar och bara ett få rader på varje sida i boken. De skrivna orden berättar en kort händelse, ibland bara ett ögonblick från tonåringarnas liv. Ändå kan man där bakom orden, mellan meningarna, skymta hela levnadsöden.

Killen känner ryggsäcken, känner tyngden i remmarna. Datorn ligger där. Mobilladdaren, lurarna, tandborsten, strumpor, kallingar, några tröjor, jeans och allt sådant.
Men det är passet som väger. Passet och biljetten. Biljetten som tar honom upp över molnen och bort över havet.

Jag tycker om temat i boken. I många av dagens ungdomsböcker är föräldrar väldigt frånvarande. De får ofta rollen som den där jobbiga föräldern som inte förstår alls vad som händer, eller så är de helt enkelt alldeles ointresserade av vad som pågår. Här sätts den relationen istället i centrum, och den skildras på många olika vis i varje novell. Hos nästan varje person finns det saker jag känner igen mig i – det är allt från situationer till enstaka tankar, men framför allt är det känslorna som jag tycker beskrivs så spot-on.

Jag sträckläser Önska bort önska nytt, och efter nästan varje novell lämnas jag med en massa frågetecken. Tankarna spinner vidare, och jag vill bara ha mer. Vad hände sedan? Varför gjorde hon så? Hur ska det gå nu? Då blir det upp till mig att själv fantisera vidare, och det är just det som jag finner charmigt med boken.

Det sitter en tjej i soffan mitt emot. Hon bläddrar i en tidning med ena
handen. Den andra håller hon om sin mage. Den står ut som en boll.
Tjejen mitt emot tittar upp från sin tidning och ler mot henne.
Hon tittar bort. Tittar ner på sin mage som inte står ut som en boll.
Saker som inte syns finns inte, tänker hon.

Vecka 44 – Höstlov på Dagensbok

redaktionen, dagensbok.com — Tue, 30 Oct 2012 10:10:37 +0000

Det är höststormar, det är höstlov och det innebär såklart en barn- och ungdomsboksvecka här på Dagensbok.

Veckan inleddes igår med Emelies recension av Lina Forss och Niklas Krogs nya roman Turk och Timotej – En natt. En bok om pirrig tonårsförälskelse. Björn bjöd på 90-talsnostalgi med en recension av Hanna Jedviks roman Kurt Cobain finns inte mer.

Idag skriver Anna N om fantasy i form av Becca Fitzpatricks Noras val. ”Noras val är en bok fylld av kärlek, änglar, demoner, spänning, mystik. Det finns en del problem med den, till exempel genusmässigt, och lite språkmässigt, beroende på vad man har för preferenser. Men om boken hamnar i rätt persons händer så blir den fantastisk.” skriver Anna N.

På fredag fortsätter vi fantasytemat. Vad sägs om recensioner av Flickan vid glastornet - Erika Vallins debut, Liesl & Po av Lauren Oliver, tidigare recenserad och älskad av Dagensbok. Låter inte böcker som De glömda barnen och Den magiska kappan också spännande?

Dessutom kommer vi skriva om inte mindre än tre av de Augustnominerade böckerna i barn- och ungdomsklassen. Kettil har läst Nina Ulmajas ABC å allt om D, Anna C skriver om Only väg is upp av Emmy Abrahamsson och Alice har läst Jag älskar Mange av Pija Lindenbaum.

På lördag får vi finbesök av Anna Holmström som till vardags bloggar på Reading this world. Hon har läst två slukarböcker av Ingrid Olsson.

Avslutningsvis bjuder vi på söndag på massor av recensioner ur höstens bilderboksskörd.

Vi hoppas att ni njuter av att läsa under ledigheten! Och självklart kommer vi även att lotta ut ett bokpaket till våra läsare, som traditionen bjuder, så håll utkik här på dagensbok.com under dagen!

En ny erotisk ungdomslitteratur

Anna Carlén — Wed, 26 Sep 2012 22:00:57 +0000

Att erotisk litteratur betraktas som en trend just nu har väl knappast något missat? I bokhandlarnas skyltfönster dignar högar av Fifty shades of Grey. I bok-tv och bokradio talar man om den – den nya erotiska litteraturen. Inte för att erotiska skildringar på något sätt är nytt, den som har läst en del och är bevandrad i ämnet vet att det inte saknas läsmaterial, utan för att alla vet att det är det här som är det heta. Snacket går, erotik förutspås blir det nya deckare i fråga om försäljning och alla vill vara med i samtalet.

I ungdomslitteraturen har det också hänt grejer de senaste åren. Kyska kyssar har blivit till mer vågade berättelser om fumliga sexdebuter och rätten att vara kåt utan att vara kär. Vad som däremot har saknats är rena, lustfyllda skildringar där sexet får ta plats och vara något positivt utan att problematiseras. Redaktören för HET, Åsa Anderberg Strollo, har tagit fasta på detta och samlat några av landets bästa ungdomsboksförfattare i en novellantologi med erotik utan pekpinnar.

Lisa Bjärbo öppnar försiktigt men kittlande med klassrumserotik i Fyrtio minuter eller En jävla evighet. Här blir läsaren varse att erotik kan vara så mycket mer än själva den svettiga akten. Erotik är framför allt vägen dit, det som ligger i tomrummen och mellan heta fingertoppars snuddande mot ett papper i en skolbänk.

I Jenny Jägerfelds novell Paris Surpris möter vi en ung, sexuellt frustrerad tjej som blir tänd på vad hon tror är sin bögkompis. Den sexuella spänningen finns mellan dem, men hon vågar inte riktigt lita på den. Han är ju bög, eller? Jenny Jägerfeld jobbar mycket med humorn. Det kvinnliga jaget får en av antologins tydligaste (och roligaste) röster och de sexscener som novellen så småningom leder till blir oväntat realistiska genom denna.

Manne Forssberg liksom Gunnar Ardelius har det klassiska elev-lärare-temat i sina noveller. I båda är det eleven som blir tänd på läraren, men där Manne Forssbergs huvudkaraktär är en ganska ung och oerfaren kille som går igång på sin biologilärare är Gunnar Ardelius en något äldre tjej som i det närmaste förför läraren på sin skrivkurs. De två novellerna är tematiskt lika, men Gunnar Ardelius har ett moget, mer poetiskt språk som jag uppskattar här. Gunnar Ardelius novell har också något gemensamt med Jessica Shiefauers Pose. Båda utgår ifrån konstnärligt skapande för att förstärka och närma sig det erotiska. Jessica Shiefaurer skriver om en ung manlig konstnärsmodell som går från att vara obekväm i sin objektifierade roll, till att så småningom njuta av densamma. En förskjutning sker, balansen i relationen med den äldre konstnärskvinnan ändras och de möts i erotiskt samspel.

Martin Jerns novell M-F:ing Sandra Rydell har sin största vinst i tempot och de ständiga vändningarna. Han lyckas verkligen med konsten att behålla mitt odelade intresse med sin nästan farsartade historia om en ganska oerfaren kille som hänger med den kaxiga Sandra Rydell, a.k.a Candy Fanfuckingtastic och hennes kompis under ett mycket hektiskt dygn. Här finns också, framför allt i början av novellen, en sorts ton och röst som får mig att tänka att det är precis så här det kan gå till. Det här är inte erotik i någon klassisk mening, men precis så här fumligt, roligt, frustrerande och absurt tänker jag mig att det kan vara att försöka skaffa sina första sexerfarenheter 2012.

Sara Ohlssons novell handlar om en tjej som plötsligt känner sig kåt på lillebrorsans bästa kompis. Texten rör sig runt gränserna mellan vänskap, kärlek och lust och visar att de ofta kan vara oerhört grumliga. Som vanligt har Sara Ohlsson också ett väldigt okomplicerat sätt att skriva om det kvinnligt kroppsliga utan att det känns krystat. Mensen, könet, svetten, järndoften; allt smyger sig in precis som det ska.

De tre återstående novellerna av Åsa Anderberg Strollo, Ingrid Olsson och Inti Chavez Perez arbetar liksom de övriga mycket med att bryta det förväntade och bygga upp stämningar som eggar. Ingrid Olsson skriver sinnligt om en fantasi kring en tröja, Inti Chavez Perez beskriver njutningspunkter i munnen på ett känsligt överraskande sätt och Åsa Anderberg Strollo ställer perspektiven på ända såväl hos huvudkaraktär som hos läsare. Överlag är det vad det handlar om i HET, att låta läsarens egen fantasi jobba för att sedan kasta omkull eller infria den. Det är väl sammanhållet, men samtidigt eklektiskt. Ibland blir fantasierna väl snälla och på några ställen fastnar texterna i svärmerier och stämningsbyggande. I stort lyckas dock de nio författarna till HET med det de företagit sig – att sätta ribban för en helt ny erotisk ungdomslitteratur.

En kollektivtrafiksroman

Anna Nygren — Tue, 12 Jun 2012 22:00:46 +0000

Enligt förlaget är det här Sveriges första kollektivt skrivna kollektivroman. Med min ordvitsiga humor vill jag gärna kalla den kollektivtrafiksroman. För det är vad den är.

Avståndet mellan är en berättelse om tåg. Om människor som åker tåg. 24 författare har skrivit 28 texter i jagform, där varje jag är en passagerare på pendeltåget i och kring Stockholm.

Man brukar säga att ju fler kockar desto sämre soppa. Stämmer detta när det gäller romanskrivande? I så fall utmanar den här boken den föreställningen. Visst finns det antologier med många författare, men det här är ingen vanlig antologi. Den kallas roman, och även om varje avsnitt skulle kunna kallas novell, så är helheten en viktig del av texten, eller texterna.

Passagerarna knyts samman, små detaljer i varje berättelse knyts ihop med nästa, personer och händelser återkommer. Men egentligen är det kanske inte detaljerna som är det verkliga kittet. Snarare är det gemenskapen på tåget.

Jag tycker om att åka tåg. Jag tycker överhuvudtaget om kollektivtrafik. Jag tycker om att se människorna där, fundera över vilka de är, fundera över hur de ser mig. Jag tycker om att läsa på tåget, eller virka (jag blir såklart lite extra förtjust i Johanna Koljonens berättelse om den stickande tjejen, här sätter hon verkligen fingret på en grej med handarbete som få personer greppat), eller skriva, och jag blir aldrig så lugn och harmonisk som när jag befinner mig på ett tåg fullt av stressade människor, eller så inspirerad som omgiven av uttråkade resenärer. Det är något med tåg. Något som får mig att tycka att den här idén är helt genialisk.

Den individuella gemenskapen och den gemensamma ensamheten. Alla människor som är främlingar men som för en stund är närmare varandra än alla dem som betraktas som bekanta, vänner eller familj.

På tåget händer så mycket. Så mycket kärlek och så mycket sorg. Så mycket minnen och drömmar. Vi får träffa en vampyr, en fluga, en cellist, en cancersjuk amerikan som kommit till Stockholm för att för första gången träffa sin vuxna son, en poet som skriver sina texter på gatan.

Ibland blir det kanske alltför spretigt. Ibland blir det kanske oavsiktligt alltför lika – som när jag under de första nästan femtio sidorna undrar om det någonsin ska komma en kvinnlig huvudperson, eller när jag i mitten av boken undrar om alla som åker pendeltåg är gravida, gärna på ett ganska komplicerat sätt. Ibland känns det lite kort, så att det inte hinner fördjupas. Framförallt i början känner jag så, och det är svårt att avgöra om det är för att jag senare vänjer mig vid formatet eller om texterna blir starkare, men efter ett tag är de korta utdragen ur människors liv så fascinerande att det inte är nödvändigt att önska sig mer.

Jag påminns lite om ungdomsantologier, som Orden brinner i hjärnan (där Malin Isaksson, en av författarna här, var redaktör), och jag menar det på ett väldigt positivt sätt. Som något inspirerande, något opretentiöst fragmentariskt som ändå har kvalitet. Och det finns något ungdomligt i texterna. Inte bara för att de flesta personer som skildras verkar vara relativt unga, utan det finns en känslighet, och kanske en sorts ofärdighet, i de korta texterna som påminner mer om ungdom än om genomtänkt mitt-i-livet-ålder. Romanen kategoriseras crossoverroman, alltså en roman för både ungdomar och vuxna. Jag tror det är precis vad den är.

Författarna till romanen har blandad kändisfaktor. Bland andra Johanna Thydell, Sara Bergmark Elfgren, Jenny Jägerfeld, Mårten Sandén, Katarina Kuick och Gunnar Ardelius är etablerade ungdomsförfattare, Johanna Koljonen är mer känd som radio- och teveprofil, andra är vuxenförfattare eller journalister, några skriver på norska eller engelska, ännu fler har andra språk än svenska som förstaspråk, yngst är Björk Mirjamsdotter, född 1994, bloggare och poet.

Ett tvärsnitt av författare alltså. Spretiga. Ändå är det kanske just den här spretigheten som binder samman alltihop, för det är ju så. Världen är inte enhetlig, varje perspektiv är ett nytt perspektiv, varje människa har sin historia, och varje historia hänger ändå ihop med alla andra historier.

Ingrid Olsson "Långt ifrån liten"

Anna Nygren — Sun, 05 Feb 2012 23:00:26 +0000

I Linnéas skola är det så att när man börjar sexan så får man flytta till samma hus som högstadiet. Linnéa och hennes bästis Vanessa har en termin kvar i femman och en dag går klassen och hälsar på i det nya huset. Efter det är sig inget likt.

Vanessa börjar hänga mer med Vera, Malin S och Malin M, de går till högstadiet och åker till centrum på eftermiddagarna. Dit får Linnéa inte gå, för hon har världens mest korkade föräldrar som tvingar henne att gå på fritids.

På fritids finns Vilmer. Tråk-Vilmer med sina böcker om stjärnor, som helt plötsligt blir Knäpp-Vilmer som klottrar VX på skoltoaletten (V som i Vilmer och X som i Linnéa). Vilmer som täcker upp för Linnéa en dag när hon i alla fall hänger med till centrum. Och där träffar hon Pelle, som gör henne alldeles yr i huvudet.

Det är inte mycket som är lätt i Linnéas liv. Faktiskt nästan ingenting. Ingrid Olssons tredje bok om Linnéa handlar precis som de tidigare om alla problem som uppstår i gränslandet mellan barn och tonåring.

Här finns kompisarna som sviker och jag längtar så häääääär mycket efter att Linnéa ska svära, skrika, bli arg och dumpa idiotkompisarna. Men det gör hon inte, och jag vet att mitt elvaåriga jag lätt förlät elaka kompisar, desperat längtade efter att få vara med (helst i det coola gänget).

Här finns föräldrarna som inte fattar något alls och jag önskar att de var lite mindre stereotypa, men kommer minns när jag var elva och pappa följde med på skolresan och somnade i bussen med öppen mun – PINSAMT! Och att jag, som Linnéa insåg att det inte var någon idé att ens fråga om smink eller behå.

Igenkänningsfaktorn är fruktansvärt hög i Långt ifrån liten, men samtidigt är det något som saknas. Jag får ingen aha-upplevelse, det är inget som säger mig att ”just det, sådär var det”, boken säger helt enkelt inte mer om livet i mellanstadiet än jag redan visste. Inte heller säger den det på något nytt sätt. Under läsningen kan jag känna igen mig i Linnéa, fatta sympati för henne, se världen som hon gör, men när jag slår igen boken är det ingenting som stannar kvar. Linnéa blir bara en av alla dessa elvaåringar som det är lite synd om, just för att de är elva år. Och det är lite tråkigt, för jag tror att det skulle kunna bli något lite mer spännande, lite mindre förutsägbart, av den här historien.

Ingrid Olsson "Jag vill bara att du gillar mig"

Ella Andrén — Wed, 02 Nov 2011 22:00:56 +0000

Det är med viss tvekan jag lägger till etiketten ”roman” till Ingrid Olssons senaste bok, Jag vill bara att du gillar mig. Är det här en roman, egentligen?

I Jag vill bara att du gillar mig tecknar Olsson tio porträtt av gymnasieelever. Det är en tvåa på samhällsvetarprogrammet som droppar in en snöig tisdagsmorgon i början av mars, som sitter och väntar i klassrummet på en lärare som fastnat i trafiken.

Där är Katja, som skäms för att hon skäms över sin mun och sina lår när djur lider och människor plågas världen runt. Där är Sofi, som aldrig tittar någon i ögonen, och Pär, som alltid väntar på hennes sju tysta steg in i klassrummet på morgonen, men inte riktigt förstår varför. Där är Filip som alltid är störig, men innerst inne livrädd för att fylla arton och fortfarande inte fått ligga, och Nellie, som var med om en läskig grej på tunnelbanan igår kväll. Där är Lena, som ler och blundar; Joanna, som inte vet hur man blir sedd och hörd; Andreas, som inte kan glömma killen han såg i simhallen igår; Stella, som är tillsammans med någon som tillsammans med någon annan; och Hannes, som inte är på plats alls.

Tio människor, tio avsnitt. Tio personligheter eller stämningslägen. Inte så mycket en roman, inte noveller heller, egentligen. Romanaktiga prosadikter, kanske?

Det är lyhört och välskrivet, kanske lite spretigt ibland. Problemet är framför allt att det blir väldigt lite utveckling, väldigt lite framåtrörelse. Karaktärerna relaterar ganska måttligt till varandra. Varje avsnitt gör ganska lite för att fördjupa de föregående. Men det är kanske en poäng, att var och en är så upptagna med sitt eget? Att alla vill bli gillade, alla vill bli sedda, men är kanske så upptagna av det att de i sin tur knappt har energi över till att se någon annan?

Men ändå. Jag saknar något sorts nav, någon sorts driv. Om de satt och väntade på något mer avgörande? Eller gav olika pusselbitar till något som hängde ihop mer?

Var och en av de här karaktärerna skulle säkert kunna utvecklas till en egen roman – somliga förstås mer originella romanidéer än andra – men Jag vill bara att du gillar mig ger mig faktiskt mest intryck av någon slags förstudie.

Veckan på dagensbok.com

redaktionen, dagensbok.com — Mon, 06 Dec 2010 19:46:37 +0000

Veckobrevet har haft ett lite för tidigt och oplanerat jullov. Vi ska ju inte ta semester än! Förlåt, förlåt, det var inte meningen. Vår plan är att finnas med er ytterligare ett par veckor till. Och förhoppningsvis även när vi kommer in på det nya året.

En ganska ny grej på dagensbok.com är att vi numera har fötfattarintervjuer att bjuda er på. Dem hittar ni på sidan för författarintervjuer.
Spana bland annat in samtal med Åsa Ericsdotter och Sara ”Game girl” Starkström.

Och idag skriver Emelie om Ingrid Olssons Komma över, som är en ungdomsbok om när kärleken tar slut. Hon beskriver det som en välbehövlig bok som inte riktigt får med sig alla känslor.

Senare i veckan kommer vår nytillkomna redaktionsmedlem Anna Liv Lidström att berätta mer om Mats Ahlstedts Dömd för livet, en kriminalroman om ungdomskärlek, ond brutal död och vad som händer när det förflutna återigen flåsar en i nacken? Anna menar att ”Dömd för livet” är en ganska förutsägbar pusseldeckare. Läs hennes recension så får du veta varför.

Och Oscar recenserar Dee Dee Ramones (basisten i Ramones) roman Chelsea horror hotel, en punkrockig skräckroman med Dee Dee själv i huvudrollen. Boken släpptes bara ett år innan Dee Dee avled efter en heroinöverdos 2002 och nu finns den i svensk översättning.

Missa nu inte allt detta!

Hälsar

Redaktionen på dagensbok.com (som faktiskt inte tagit jullov riktigt än).

Ingrid Olsson "Komma över"

Emelie Novotny — Sun, 05 Dec 2010 23:00:45 +0000

Komma över är en kärlekshistoria som börjar långt efter att de flesta kärlekshistorier har slutat. Emma har gjort slut med Jeppe. Han är 18 år, utkörd från hennes lägenhet till ett litet råtthål på Södermalm och fortfarande kär i henne. Det är sommaren mellan tvåan och trean på gymnasiet. Jeppe har inget jobb, inga pengar och vill minst av allt flytta hem till föräldrarna igen. Det handlar inte som Emma skrev i sitt första SMS om att komma över till henne utan om att komma över henne. Det är svårt och gör ont och tar tid, det vet alla som har varit kära. Han har aldrig älskat någon så förut, inte hon heller trots att hon sällan sa det; ”älska är ett så stort ord”. Men kärleken förändras och nu står han där nydumpad och hjärtekrossad.

Det finns få kärleksböcker för ungdomar som inte handlar om den pirrande förälskelsen, därför är Ingrid Olssons bok både efterlängtad och välbehövlig. För kärlek tar slut, speciellt när man är ung. Idag är evig kärlek och att vara med samma person hela livet tankar som knappt existerar och många byter partner om och om igen. Uppbrottet har blivit en del av vår vardag, därför behöver vi också verktyg att hantera det med.

Jeppe vänder och vrider på förhållandet, försöker hitta anledningar, ledtrådar till varför det blev som det blev. Det är bästa kompisen Juggo som säger det, att det alltid finns varningssignaler eller ledtrådar till att ett förhållande tar slut. ”När man börjar fisa tillsammans då kan det bara gå utför”.

Trots att Jeppe bara vill glömma och sova, så måste han fortsätta. Så där som man måste fortsätta trotsa att man inte vill eller orkar. Juggo kommer med ett par hallonröda, supertajta jeans och drar med honom på fest efter fest. Det blir inte riktigt bra till en början och Jeppe tänker på Emma, på hennes sätt att borsta tänderna, att hon sov med bettskena, men framförallt hennes röst. Men allteftersom så upptäcker Jeppe att det faktiskt finns andra tjejer än Emma, han träffar Sanna vampyrflickan och Elin. Självklart gör det ont när Emma träffar en ny kille jättesnart och Jeppe lever i förväntningen om att hon ska ångra sig och ta tillbaka honom, så där som man gör.

Det är en trovärdig bok som Inger Olsson har skrivit om när kärleken måste ta slut. Men den blir ändå inte riktigt angelägen, bränner inte riktigt till. Jag vill känna det som Jeppe känner, jag vill sakna Emma, vara i den slitande ensamheten, sveket som gapar så tomt. Som bäst är romanen när den skildrar de nya tjejerna som Jeppe träffar. Då är det sådär nytt och främmande trevande som det är i början när man är van vid någon och helt plötsligt ska vara med en ny som doftar, känns och låter helt annorlunda. Där upplever jag att jag kommer närmare Jeppe, annars befinner jag mig på samma distans till honom som han håller sina föräldrar på. Då känner jag mig som den där vuxna som inte blir insläppt, trots att jag och andra vuxna är i lika stort behov av de där verktygen att hantera svek med.

Ingrid Olsson "Ett litet hål i mörkret"

Stina Sigurdsson — Tue, 25 Nov 2008 23:00:00 +0000

När Calle var liten hittade han sin pappa död på golvet i köket. Nu är han tonåring och farmor hamnar på sjukhus och Calles värld stannar. Obearbetade känslor och sorg knackar på och vill in igen, och det blir snudd på omöjligt att sköta vardag och skola. Hålet i mörkret är tjejen som flyttat in i lägenheten bredvid, hon med stora röda halsduken.

Ett litet hål i mörkret är skriven i korta stycken, i brottstycken, gestaltande. Ingrid Olsson visar upp Calles sorg i hur han beter sig, inte i hur han formulerar det (för det gör han inte). Kärleken till farmodern ligger stark genom hela boken, och kärleken till marsvinstokiga lillebror Örjan också. Men ännu mer sorgen, mörkret, det där outsägligt ledsna som ändå aldrig riktigt skrivs ut.

Jag går till bron.
Stannar på den högsta punkten. Vinden får regnet att piska in under huvan.
På andra sidan vattnet lyser och blinkar det.
Jag tar tag om räcket och hänger mig ut. Tittar ner i det svarta.
Det som bara fortsätter och fortsätter. Utan botten.

Jag imponeras inte lika mycket av Ett litet hål i mörkret som jag gjorde av föregångaren Betong fjäril betong. Jag misstänker dock att det till stor del beror på att jag blivit mätt på den här korthuggna stilen. Den har sina definitiva poänger, men jag har läst för många och vill ha mera text, fler ord.

Ingrid Olsson har dock skrivit en fokuserad bok om precis det som titeln säger: ett hål i mörkret. Och om mörkret och styrkan i det.

Ingrid Olsson "Betong fjäril betong"

Stina Sigurdsson — Thu, 21 Sep 2006 23:00:00 +0000

Anders och Silja är femton år och bästa vänner sedan ettan. Anders är stökig skoltrött punkare med alkoholiserad, misshandlad mamma och Silja är duktig skoltjej med ensamstående, finsk mamma och frånvarande pappa. Silja är kär i Anders men Anders är kär i Sanna som bor i villa på andra sidan järnvägen. Till det yttre är det här alltså som en ungdomsroman vilken som helst. Men Ingrid Olsson lyckas med det som ganska många författare misslyckas med när de skildrar ungdomar: trovärdigheten. Många ungdomar skildras som så förfärligt vältaliga (lite som i den gamla såpan Dawsons Creek där fjortonåringarna talade i metaforer och uppvisade en mognad som de flesta 24-åringar inte har uppnått). Det kan vara roande och ha sin poäng, men det är inte särskilt trovärdigt.

Särskilt imponerad blir jag av skildringen av bokens Anders. Han är ingen välformulerad tänkare, ärligt talat är han en oförskämd och irriterande femtonårig kille och såg jag honom på tunnelbanan skulle jag sucka och tänka "jävla ungjävel". Anders har högtflyende drömmar om att bli författare och att ta sig ifrån betongghettot. Drömmarna är naiva och utan riktigt grogrund och Ingrid Olsson illustrerar riktigt skickligt hur hans uppväxt och underklassprägling genomsyrar hela person. Anders har inte lärt sig att tänka analytiskt eller att formulera sig väl helt enkelt. Ingrid Olsson gör Anders till en trovärdig människa, samtidigt som det inte betyder att jag tappar sympatin för honom och jag imponeras av hur mångbottnad hon gör honom.

Liksom i Johanna Thydells senaste bok, Det fattas en tärning, är det vänskapen flicka/pojke som står i centrum. Jag tycker dock att Ingrid Olssons roman är djupare och bättre genomförd (även om jag tycker att Det fattas en tärning också är en riktigt bra bok). Ingrid Olsson är skicklig i sin berättarteknik som skiftar fokus mellan Anders och Silja från stycke till stycke, utan att det någon gång blir förvirrande eller svårt att följa.

På sjuttiotalet var den socialrealistiska ungdomsromanen populär. Böckerna skulle skildra det verkliga livet, gärna ta upp klasskamp och politik och termen "jeansprosa" uppfanns (d.v.s. författaren skrev med ungdomarnas språk). Nog kunde det på många sätt bli överdrivet och lite skrattretande distansfritt men samtidigt fanns där ett beundransvärt patos. Ingrid Olsson har tagit tag i socialrealismen och tar den till nutiden, och det blir inte det minsta skrattretande.

dagensbok.com » Ingrid Olsson

Ingrid Olsson "Önska bort önska nytt"

Similar Posts:

Vecka 44 – Höstlov på Dagensbok

Similar Posts:

En ny erotisk ungdomslitteratur

Similar Posts:

En kollektivtrafiksroman

Similar Posts:

Ingrid Olsson "Långt ifrån liten"

Similar Posts:

Ingrid Olsson "Jag vill bara att du gillar mig"

Similar Posts:

Veckan på dagensbok.com

Similar Posts:

Ingrid Olsson "Komma över"

Similar Posts:

Ingrid Olsson "Ett litet hål i mörkret"

Similar Posts:

Ingrid Olsson "Betong fjäril betong"

Similar Posts: