Jag undrar om en avhandling är den bästa formen för Ouzounidis. Eller, snarare är det väl så att Tvivel: replikernas poetik inte liknar en konventionell avhandling. Det finns notsystem, teorier och källor. Det finns återkommande teman, Skillnad, Polyfoni, Hur och Myt, men texten är inte uppbyggd av en traditionell disposition med syfte, metod och analys. Ouzounidis använder sig istället av ett självreflekterande där hon skapar ett samtal mellan sin egen dramatik och filosofer, teoretiker, poeter och dramatiker som Gertrude Stein, Walter Benjamin och Inger Christensen. Texten är flödande, poetisk, uppbruten och gör att begreppen som diskuteras är intressanta men att själva analysen och sambandet riskerar att bli oklart.

Flera avsnitt stannar ändå kvar hos mig. Det om ordet idiots ursprung. Eller redogörelsen för hur tvivlet har en avgörande roll för handlingen i filmen Doubt (2008). Nunnan syster Aloysius, spelad av Meryl Streep, drivs av en envis övertygelse om att fader James förgripit sig på en ung pojke. Hela tiden görs sig dock tvivlet på vad som är sant påmint, och till slut även ett tvivel på hela den ordning hennes liv vilar på. Här leder Ouzounidis läsaren med fast hand. Så även i kapitlet ”Antigones förhandlingar”, där Sofokles drama diskuteras genom bland andra Judith Butler, Jacques Lacan och Bonnie Honig. Går det att se en diskrepans mellan pjäsens talhandlingar och den fysiska handlingen? Begraver Antigone sin bror två gånger? Vad menar Kreon när han motsägelsefullt dömer henne till en ”levande begravning”? Här ges både en teoretisk ingång till replikerna, och en öppning för nya iscensättningar av pjäsen och dess karaktärer.

Trots det snåriga och ibland väl inåtblickande känns Tvivel: replikernas poetik som ett nytt sätt att presentera konstnärlig forskning på. Ett grepp som jag gissar kommer att bli inflytelserikt. Ouzounidis gör istället för att lägga fram. Hon visar istället för att berätta för läsaren. Hela tiden själv tvivlande och omförhandlande.

Similar Posts:

• Att tala fram en kropp och en förståelse
• Om maktmissbruk och utsatthet
• Svammel och drömhönor
• ”det där som Gud var innan jag blev ateist”
• Den omöjliga friheten

I Signe Gjessings debutdiktsamling, översatt till svenska av Ann Jäderlund, verkar fraserna och orden först svamligt ditslängda på måfå, som vore de resultatet av en fnissigt övertrött workshop på skrivarläger. Kanske är det jag som är trött i min läsning, men till en början blir jag mest irriterad av raderna: ”en fallskärm när du slår ihop ögonen/ men den ska vikas ihop igen/ världen är skallig/ mellan dina ögonfransar/ det vet du.”

Men, det är inte första gången jag känner såhär inför en diktsamling. Jag läser lite till, stänger boken och tar upp den igen vid ett senare tillfälle. Vid andra läsningen är jag mer välvilligt inställd till Gjessings dikter. Det går att känna sig hemma i dem. Kanske är det den Jäderlundska översättningen, något i den som gör dem bekanta, något i den varsamma lättheten, som gör att poesin trots allt känns fullkomligt självklar i sitt sammanhang.

Gjessing skriver en sorts dikt där världen på många sätt tycks ha övergett all form av logik och rationalitet. Här är galaxer, kosmos, universum, solen och stjärnorna, men också mosaik och skärvor – ett krackelerande. Det är bekanta komponenter, som klädesplagg som har gått sönder och sedan satts ihop igen med avigsidan ut. När plagget vänds rätt igen visar det sig vara samma gamla värld som vi är vana vid, bara ihopsatt lite annorlunda. Poeten har skapat en egen logik i ickelogiken:

Sol är ljus hopknycklat (för att det inte duger) och kastat in i dagen.

Våra kroppar är händer, som sträcker sig in i dagen för att rädda undan den.

[…]

Vågor: all vätska fälls ihop som en kniv. Veckla ut vätskan, när jag

säger till

I Gjessings logiskt ologiska universumvfinns också poesin som bärande element. Där har den en lika självklar plats som någonsin solen och stjärnorna, ja den flyter rentav samman både med människan och världen. Det är vackert på ett sätt som både oroar och piggar upp i sina krumbukter: ”Jag springer upp på gatans tak./ Nummer från Sidogatan ligger och flyter,/ poesins husnummer./ Jag snöar ner skyltarna. Otaliga ser jag dem glittra bort. Vem bor inte på landet?”

Att jämföra Signe Gjessing med Inger Christensen känns trist och gjort. Jag har dock svårt att inte tänka på Christensens förmåga att vara närvarade i allt från minsta organism till världsalltet, när jag läser Gjessing. Men där Christensen oftare tycks rakt igenom allvarlig, vänder Gjessing på textens mening och speglar snarare ett allvar i lekfullheten. Hos Gjessing skymtar hela tiden poesin i poesin. Det är värt att återkomma till.

Similar Posts:

• Lekfullt utforskande begivenheter
• ”Jag tänker ett ljus”
• Tänk på döden
• Tack för det Modernista!
• September finns; dikten finns

Växandet är ett tema hos Roberg, vars dikt har sin utgångspunkt i naturen och havet lika mycket som i människokroppen. I den mån det nu går att skilja dessa åt. ”ordet är en pärla i munnen/ pärlan är en sjukdom i gommen” skriver Roberg. Hon lyckas inte bara upplösa gränsen mellan människokropp och natur, utan också väcka idéer i mig som läsare om talets omöjlighet; dess eviga skönhet och skada.

Pärlemor är en svit som vittnar om det vackra, obeständiga, men också om hur mycket av det som är viktigt – kommunikation och kärlek – försvinner i ett evigt putsande:

någon har rengjort strandremsan
med klorin     de vita stenarna stumma
meningar strödda över marken 

Stenarna är stumma, något är allt för ordnat. Stanken av klorin sticker ur dikten.

Talet, liksom kroppen är återkommande element i en diktvärld som kretsar kring pärlorna och havslivet och låter oss ana det som gror ur sår och ständigt slår tillbaka. Roberg skriver:

snäckor talar inte
om havet
de talar om kroppen

pärlor talar inte om sjukdom
de talar om pärlor

Jag tänker på hur människan projicerar sina berättelser och minnen på snäckan, på hur ljudet vi hör när vi lyfter den till örat finns där alldeles oavsett om snäckan talar eller ej.

Jag tänker också på hur pärlor finns just för pärlors skull. På hur talet inte är något annat än tal i sitt ögonblick. På hur längtan efter talet snabbt kan bytas mot en längtan tillbaka, till det som var innan talet.

att röra sig bakåt  avvecklingen
att simma baklänges     in i stumheten

I Sofia Robergs dikter finns en rundgång, ett sätt att återkomma till samma detaljer i naturen gång på gång och på så vis nyansera, sätta allt i rubbning. Att Roberg har inspirerats av Inger Christensen är inte svårt att se. Jag tänker på Christensens granatäpple i Brev i april, hur pärlorna är Robergs granatäpple, fastän pärlorna här ger skepnad åt något mer skimrande och svåråtkomligt. Ofta stannar dikten upp, dröjer vid all skönhet, alla ord som inte bara är vackra som bild utan även i sig själva, som ord. Havsanemoner, silkesproteiner, cellkroppar. Det är mycket förtjusande.

Ibland händer det att jag får andnöd i rundgången. Dikten är strukturerad, ja närmast polerad på ett sådant sätt att den alltid återvänder till sig själv. Men så lyfter plötsligt perspektivet; Roberg skriver om ett matriarkat i Stilla havet där ”kvinnorna försörjde byn med sina/lungor…”. Dikten får distans och det går lättare att andas igen. Jag stannar gärna kvar i Pärlemor lite till.

Similar Posts:

• ”Jag tänker ett ljus”
• Vägen till ett barn
• Tack för det Modernista!
• Tänk på döden
• Skärvor från olika platser

Vi är många som läser och skriver för att kunna överleva. Det finns ingenting passivt över det, ingenting försonande. Det är en speciell slags hunger. Det är en speciell slags törst.

Detta slår Kristian Lundberg fast redan tidigt i den nya boken. En skrivande människa är i det närmaste alltid också en läsande människa. Att läsa, och framför allt att läsa andra, borde också alltid vara en del av den skrivande människans poetik.

”Om du vill lära dig att skriva så måste du skriva.” är en annan sentens som, åtminstone den som har gått en skrivarkurs eller läst någon form av skrivhandbok någon gång i sitt liv, har hört i evinnerlighet. Egentligen borde det inte behövas mer. Skrivhandböcker är en industri på samma sätt som självhjälpsböcker är det. Att läsa om skrivandet, i stället för att helt enkelt skriva hjälper ingen – något som Lundberg också påpekar när han förklarar sin poetik. Kanske är det också därför många skrivhandböcker riktar in sig på konkreta råd. Den skrivande människan behöver handla och hen behöver få veta hur hen ska göra det.

Men så enkelt är det ändå inte. Skrivandet är mer än det som går att samla i listor. Särskilt för oss som inte känner igen oss i ”Så skapar du driv i din berättelse” eller ”Fem knep för att lyckas med ditt bokmanus”. För oss är det en tröst i snö att få lyssna till hur en poetik formuleras, så som den görs i Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du.

Den som tidigare har läst Kristian Lundberg vet att hans skrivande är cirkulärt, att han ständigt omprövar det och försöker hitta en ny plats att börja på. Samtidigt tycks det som han har försonats med sitt språk. Om detta skriver han också:

Jag hade börjat upptäcka det egna språkets hemlighet, den ryggrad som finns i oss alla. För mig var min hemlighet elva ord. Mitt språk, min dikt.

Också detta måste vara en del av skrivandet. Den som, likt jag själv, vill syssla med poesi, upptäcker befrielsen i det. Att acceptera sitt språk. Att det finns punkter dit du behöver återvända. I repetitionen blir språkets nyanser till – det är där det kan ombildas. Det är också i repetitionen ett författarskap kan fördjupas.

Något annat som jag också uppskattar mycket i Kristian Lundbergs skrivande är han känsla för Platsen.

Jag skriver om Torpgatan, Malmö. Jag skriver om Ringgatan intill Värnhemstorget. I själva verket formulerar jag mig biografi, ger den form. Jag rör mig genom staden, gatorna, torgen, Alla dessa platser. Allt i denna stad sjunger för mig.

Och lite senare skriver han:

Ett sätt att skriva en dikt är att låta den finnas till i just det ögonblicket som den skapas, i detta ”nu” som länkar din hand till ditt hjärta, till din hjärna.

Varför känner jag mig så hemma i dessa formuleringar? Jag vet ingenting om Värnhemstorget, ändå blir allt så outsägligt rimligt när jag läser om det. Kanske för att det är så det går att bringa ordning i dikten. Den får ett fäste, gör sig obeveklig och blir närvarande i kroppen på ett sätt som inte går att bortse från. Detta är ett sätt att skriva dikt. Det är också ett sätt att läsa. Lundberg skriver om Marguerite Duras, han skriver om Inger Christensen – två författare jag läser just så. Med omedelbarhet. ”Christensen reducerade omvärlden, destillerade den, återbördade orden till verkligheten.” står det i Lundbergs bok.

En författare som skriver sin poetik länkar också lämpligen ut till det som har lett fram till denna poetik. Människor, minnen, text. Lundbergs bok leder, förutom till Duras och Christensen, vidare till författare som Pia Tafdrup, Michael Strunge, Göran Sonnevi, Arthur Rimbaud med flera. Han kretsar kring deras ord, växlar till sin egen biografi, till Kairo, till Värnhemstorget, till ett rum där ljuset faller över stolarna, och försöker på så sätt göra det begripligt hur dikt blir till.

Men det blir det aldrig. Skrivandet är inget som går att fatta. ”Att skriva är konkret. Det är en rörelse som måste upprepas. Dag efter dag.” säger Lundberg. Jag tänker: i bästa fall hittar du skrivande vänner som peppar dig efter refuseringar och går med på att läsa dina texter om och om igen. I annat fall kanske du hittar en bok som Kristian Lundbergs. Att bära med sig, spilla kaffe på och ha som en påminnelse om vad som behövs göras.

Similar Posts:

• De döda måste rymmas
• Tröstande medicin
• Från en ljusare plats
• En skrivande kamp
• ”Man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver” – intervju med Lukas Moodysson

På ytan sker en resa till ett hus, två personer som anländer ”nästan innan vi är vakna” där ”världen är ett vitt bageri”. Under ytan diktar Christensen om döden, vår obönhörliga färd mot den, livets väntan på döden. Christensen skriver om språket. Språket som ett skydd mot döendet, språket som samtidigt manar fram döden. Språket som liv och som:

Oroliga duvor överallt
och rädslan för dikten
som skrämd
flyger upp
vid minsta
rörelse (…)
Snart bara
en lagbunden
våldsam fred.

I Brev i april är döden en ”hemkomst” som ”sprider sig och sprider sig och sprider sig” i kroppen. Dikten liksom livet är i ”alltidspresens”. Christensens undran, vår undran ”blir för stark och kallas ångest”. Det finns något magiskt i hur Christensen lyckas skapa motsägelser; genom att benämna men samtidigt ifrågasätta benämningen. Det finns överhuvudtaget något magiskt i hela Christensens diktning.

Vem vet
om inte döden
vet med sig
att den heter
något annat

Brev i april får mig att våga tänka på döden, dröja i tanken en stund, tillbringa tid med granatäpplet ”som ingenting säger”.

Similar Posts:

• ”Jag tänker ett ljus”
• September finns; dikten finns
• Tack för det Modernista!
• Poesin i poesin vänd ut och in
• Kroppens minnen och talets omöjlighet

atombomben finns

Hiroshima, Nagasaki

Hiroshima den 6
augusti 1945

Nagasaki den 9
augusti 1945

140. 000 döda och
sårade i Hiroshima

ca 60. 000 döda och
sårade i Nagasaki

siffror som står stilla
någonstans i en avlägsen
vardaglig sommar

sedan dess är de sårade
döda, först många, de
flesta, sedan färre, men
alla; till sist
de sårades barn,
döfödda, döende,

många, ständigt
några, slutligen de
sista; jag står i

mitt kök och skalar
potatis; kranvattnet
rinner och överröstar
nästan barnen
ute på gården

barnen ropar och
överröstar nästan
fåglarna
sjunger och överröstar

nästan lövens
viskan i vinden;
löven viskar
och överröstar nästan
med sin stillhet himlen,

himlen som lyser,
och ljuset som nästan
sen dess lite har liknat
atombombens
eld

För någon månad sedan utkom den tredje svenska översättningen av danska Inger Christensens evigt hyllade diktsamling Alfabet. Christensens texter har kallats både tidlösa och mästerliga och många är vi som sörjer att hon tyvärr aldrig hann få Nobelpriset innan hon dog 2009. Men hennes dikt dröjer sig också kvar som influens hos andra nordiska poeter. Ett exempel är Katarina Frostenson, vars samling Flodtid, har en dikt med inledningsraden ”Kanalen i Gävle är blank som metall”, som är hämtad just från Christensens Alfabet.

Tidigare i år släpptes Ida Börjels Ma, som har tydlig utgångspunkt i Christensens bok. Hos Börjel har nutid blivit till dåtid. Christensens ”finns” (findes) har blivit ”fanns”. En obetydlig förskjutning, kan tyckas, men genom tempusbytet blir Börjels bok en påminnelse om diktens presens; dess förmåga att genom små ändringar ständigt hålla sig levande.

Är det något läsaren lägger märke till hos Christensen så är det hur föremål och händelser – aprikosträden, atombomben, kaprisbusken, kärleken, hungersnöden, himlavalvet – hela tiden ter sig nya. Därför känns Alfabet lika ny i Silkebergs och Lindes översättning 2014 som någonsin tidigare.

Skillnaderna från tidigare översättningar är inte alltid stora. Silkebergs och Lindes har dock den fördelen att de har behållit mycket av substantivens bestämda form som är vanlig i originalet. Den bestämda formen ger en särskild närhet till tingen – som om diktjaget redan hade känt dem alla och därmed bär dem med sig, är närvarande i dem. Som om varje enskild växt, varje doft, död och rörelse vore allas vårt gemensamma att uppleva och genomlida. I Alfabet är jaget lika nära sin egen vardaglighet, hemma i sitt eget kök, som barnens lekande ute på gården och kuster på andra sidan jorden: ”…här går/jag ner till det stilla,/ det i kvällen blanka/Öresunds blå, kastar/en sten ut i vattnet,/ ser hur ringarna/ sprider sig, når även/ de mest avlägsna kuster”. Ett stillsamt ljus faller på varje partikel. Det går att känna jagets medvetenhet kring allt som pågår och växer. Dikten i Alfabet gör däremot aldrig anspråk på att vara allsmäktig. Här finns bara en människas vilja att återupptäcka och stå ut med världen, med all den sorg och vördnad som det kräver.

Alfabet är, liksom flera av Christensens senare böcker, spända efter ett särskilt system. I det här fallet är det två; dels det alfabetiska, dels Fibonaccis talföljd. Vid första tanken är det lätt att se systemdiktningen som något som riskerar begränsa och göra diktens uttryck mekaniskt och kyligt. Men den som läser Alfabet, oavsett version och oavsett om det är första, andra eller femtioelfte gången, blir varse att systematiserandet möjliggör ett blottläggande av tillvarons alla sköraste nyanser. Tingens kärna och beståndsdelar blir synliga på ett sätt som i en mer fri dikt bara riskerar att beröras på ytan. Samtidigt är språkliga och talbaserade system, sätt att spjärna mot det redan invanda. Christensen bryter mot sina system, låter dikten flyta iväg, och ordningen bli en annan. Det från början tänkta behöver – och kommer – alltid att brytas. Språket är rörligt. Och är inte dikten alltid fri, oavsett form?

Jag har burit med mig den nyöversatta Alfabet i min väska hela sommaren. Till klipporna på Möja, en blåsig strand vid Atlanten och de västgötska vindkraftverken har jag burit den. Nu är det september; ”ett efteråt finns; eftersmaken och eftertanken/finns”, med Christensens ord. Jag tror att Alfabet får följa med ett tag till.

Similar Posts:

• ”Jag tänker ett ljus”
• Förlusternas alfabet
• Tack för det Modernista!
• Tänk på döden
• Vecka 24 på dagensbok: Kroppen och själen

Jag läste nyligt Sanningen om fallet Harry Quebert – en bok som är över 700 sidor lång och dessutom ges ut i ett megastort inbundet format. Varförså otympligt?! Den var visserligen rätt bra men inte så bra att jag ska orka släpa runt den som lunch-/pendel-/semesterbok (tack gode gud för att jag bara är timvikarie och inte har någon semester).

Förlagen borde överväga att ge ut fler titlar i mindre inbundna format eller i danska band. Titta på förlagen [sekwa] och Gilla böcker. Snygga böcker i bra format. Det finns en uppsjö av olika format att välja mellan i den här genren, ovanstående förlag har valt det danska bandet som sina format. Exemplariskt. Inbundet är inte en garanti för att det ska stå emot tidens tand heller så kom inte med den gamla klyschan.

Säg farväl till blytunga böcker, säg ja till danmark!

Veckan på dagensbok.com bjuder på följande:

På måndag skriver Björn om den mycket efterlängtade nyutgåvan av Hans Falladas genombrottsroman Hur ska det gå för Pinnebergs? från 1932. En enkel, vacker roman som känns skrämmande aktuell men lämnar möjligheter öppna.

På tisdag skriver Ella om Den stora omvandlingen, Kent Werne med fleras granskning av välfärdsmarknaden. Inkännande, smart, ganska skrämmande och inte så lite angelägen läsning inför valet

På onsdag skriver Anna om nyöversättningen av Inger Christensens Alfabet. Det är det tredje översättningen som har gjorts till svenska och den nya är minst lika vacker som de gamla. En diktsamling som håller att läsa länge till.

På torsdag skriver Lina om Therese Bohmans Den andra kvinnan. En efterlängtad andrabok för mig som älskade hennes första, Den drunknande. Den här boken är också hemskt bra, handlar om en kvinna i tjugoårsåldern som sliter på timjobb i restaurangavdelningen på ett sjukhus, och vars liv lyses upp av en otrohetsaffär med en äldre, rik läkare. Lina blir lyrisk över författare som skriver så bra som Bohman gör.

På lördag blir det stort politiktema.

På söndag i svallvågorna från politiktemat skriver Marie om Anna-Charlotta Gunnarssons Popmusik rimmar på politik. Temat för boken är kamp och protest, och hon förklarar historiska skeenden med utgångspunkt i musiken som skildrar/protesterar mot desamma. Ruggigt intressant läsning som ger en ny syn på många ”glättiga poplåtar”.

Similar Posts:

• Vecka 45 på dagensbok.com
• Den nya svenska modellen
• Vecka 24 på dagensbok: Kroppen och själen
• Vecka 43 på dagensbok.com: Efterdyningarna av Augustprisnomineringarna
• Tack för det Modernista!

mamma ska komma genom
den döda vinkeln
kväll efter kväll

Börjel skriver fram ett alfabet som inte liknar något annat. Ett alfabet fyllt av patos, ett alfabet som gör att ”universum utvidgar sig”, ett dödens och ett livets alfabet. Tid och rum är påtagligt och samtidigt något som försvinner. Diktsamlingen rör sig från Pangea till en tågkrasch 2004 i Nordkorea. Från flyktingläger i Palestina till Estoniakatastrofen. Från antikens myter till Sala silvergruva. Från Somalias minor till Treblinkas rosa trianglar. Dikterna inger mig en känsla av evighet och universalitet. Börjel sätter den stämningen redan på första sidan då hon citerar Trotzig: ”det som hände, det hände och hände”.

de stulna hjälpsändningarna
åter var till salu
på den lokala somaliska marknaden
där i solnedgången tvingas räkna
de gröna roterande fjärilsminorna
de röda och de blå
de gula stjärnorna, de röda
stjärnorna, de svarta
banden och de rosa
trianglarna
de svarta Treblinka

Diktsamlingen flödar av allusioner; till Trotzig, Frostenson, Christensen, Mayröcker … Ma är krävande läsning; hela tiden får jag slå upp ord och platser som jag inte visste fanns: Jabaliya, Saipan, Ilinx, Quercusia. Hela tiden vidgas mitt universum. Ordet memorandum återkommer; en skriftlig sammanfattning. Ma som memorandum; ett dokument som påminner, en sammanställning av universums katastrofer, förluster. Ett kanske ofrivilligt sammanställt dokument. Ett nödtvunget memorandum:

jag vill inte skriva det här
vill inte förmå mig att skriva
jag äcklas inför ordandet
en våldshandling ordnandet
av döden till ro

Ma är en fantastisk diktsamling. Läs den.

Similar Posts:

• September finns; dikten finns
• Att sprida ordförmörkelse eller offra sig
• Beate Grimsrud och Ida Börjel vinnare
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Poesin i poesin vänd ut och in

Därmed blir min läsning av den nu översatta debutdiktsamlingen Ljus (Lys) till en början aningen forcerad. Det är som om jag inte kan väja för allt det kringströdda berömmet. Dikten känns färdigtolkad och allt för upphöjd för att faktiskt upplevas. Men precis som all riktigt bra poesi, är Christensens tidiga dikt föränderlig. Trots att den ytterst tycks tala ganska direkt till läsaren, verkar den ändå i det undermedvetna. Poesin i Ljus låter sig inte avfärdas; har du en gång börjat förnimma den blir du helt enkelt tvungen att återvända. I Marie Silkebergs översättning tillåts Christensens språk fortsätta vara mjukt och gungande, dröja kvar som en klar sång inne i huvudet.

Ljus är en i poesin välanvänd men ändå basal utgångspunkt. Ljuset som utsmyckning för text blir lätt till något slitet, men hos de poeter som vet att utforska och sönderdela istället för att bara måla texten med ljus, kan detta grundläggande bidra till något nytt.

Jag tänker på några svenska exempel på poeter som använder sig av ljuset i sin dikt. En av de senaste är Johannes Heldén, som gett sin diktsamling samma titel som Christensens översatta. Ljus. Hos Heldén verkar ljuset komma framifrån. Från det upplysta, vetenskapen – ljuset övermannar och drabbar, känns nästan ont. Ljuset lyser från framtiden på ett nu där människor på många sätt har glömt bort att lysa sig omkring.

En annan som utforskar ljuset är Birgitta Lillpers i Glömde väl inte ljusets element när du räknade. Här är ljuset snarast en sorts energi som fäster känslor över minnen, förankrat i en miljö av hagar, skogar och landsbygd. ”Du blir ljust stämd/ och minns med ömhet/ dina tillkortakommanden;” skriver Lillpers. Ljuset tycks komma in från sidan, eller möjligen bakifrån. Det går att ana en tid.

Hos Inger Christensen är ljuset och texten som sagt lösgjorda från sin samtid, men är ändå starkt förknippade med just tid. Detta blir tydligt redan i första dikten där jaget konstaterar att hen är ett ur – ”hur skulle annars evighet hitta runt” – heter det. Evigheten är, tänker jag mig, hur ljuset får människan att stanna upp. Ljuset är hos Christensen ett sätt att bli varse sig själv. Det är något positivt; en födelse och på samma gång ett sätt att överleva. Allra mest tycks det dock handla om närvaron i nuet:

Upprepa för mig
att detta är nog
att detta är kroppens
rykande ljus
att detta är nu

Stoftet har inget
förtvivlande eko
vårt enda liv
är en ros av liv
som vi älskar

Till detta livsnödvändiga ljus kommer självklart också döden. Det är i dödens påtagliga frånvaro som den upphöjda närvaron i nuet blir som starkast. Hos Inger Christensen verkar ljuset komma lika mycket inifrån som utifrån. Diktjaget – och i förlängningen även läsaren – är medskapare i ett ljus, en poesi som bara växer:

Jag tänker ett ljus.

Similar Posts:

• September finns; dikten finns
• Tänk på döden
• Tack för det Modernista!
• Poesin i poesin vänd ut och in
• Vecka 24 på dagensbok: Kroppen och själen

På dagensbok.com får du som vanligt lästips varje dag. Till idag har Oscar läst Någon gång ska vi berätta allt för varandra av Daniela Krien, som handlar om en problematisk kärlekshistoria med stor åldersskillnad, i DDRs styre.

Till imorgon har Kari läst Resan från mörkrets hjärta: om ondskans och godhetens mekanismer av Eva-Lotta Hultén. ”Författaren tar ett ganska stort kliv från folkmord och tortyr in i den svenska skolan och lämnar mig lite häpet undrande”, hälsar Kari.

På onsdag skriver Marcus om Tomas Lidmans Dagboken som konst som går igenom tio konstnärsdagböcker från de senaste 100 åren. Marcus invändning är att boken var alldeles för kortfattad och opersonlig, vilket, påpekar han, egentligen borde vara en omöjlighet med tanke på ämnet.

Anna C skriver om Inger Christensens debut Ljus från 1962, i översättning av Marie Silkeberg och nyutgiven av Modernista.

Och veckans gäst, Helena Lie, skriver om Charlotte Qvandts poesi- och fotobok Varje kropp.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Där industri och myndighet växt samman
• En kär gammal kollega
• Tack för det Modernista!
• Dagboksbesvikelse
• Hur framtida folkmord kan förhindras genom ändrad pedagogik i svenska skolor (!)