Mobbade koreaner är en metafor som fungerat länge, och som förstås inte känns mindre aktuell nu när Nordkorea står i centrum för världspolitiken i Trumps tidsålder. Men även om många européers kunskap om Korea kanske i första hand är uppbyggt runt M*A*S*H-repriser, Samsungtelefoner och bläckfiskscenen i Oldboy så utgår Yi, inte olikt kollegor som Hwang Sok-yong och Han Kang från en period i Sydkoreas historia som vi gärna tänkte bort här, militärdiktaturen som rådde fram till mitten av 80-talet, och nostalgin efter den än i dagens företagsstyrda Sydkorea. Hur en stark ledare som får sin befolkning att göra jobbet åt honom, skapar en paranoia omkring sig där alla som skulle vinna på att slippa diktatorn ändå hjälper till att slå ner alla försök till uppror. Fascismen utses i demokratisk ordning.

Det som rättmätigt tillhör er togs ifrån er, och ni blev inte ens arga! Ni kände inte den minsta skam över att underkasta er en orättfärdig makt. Och ni ska vara de mest begåvade eleverna i klassen! Jag ryser vid tanken på vilken värld ni kommer att skapa när ni blir stora.

Och jo, det känns lite trist att koppla en berättelse om skolpojkar så tydligt till verkliga politiska situationer, men metaforen blir, oavsett vilken Stark Man man tilllämpar den på (för de är ju så hopplöst förutsägbara varje gång de dyker upp) ofta rätt genomskinlig i Vår förvridne hjälte. Det gör den inte till en dålig roman, men på drygt 100 sidor finns här mycket som hade kunnat byggas ut. I stället fokuserar den på en Orwellsk analys av hur förtryck skapar förtryck, hur det går i arv från generation till generation. Och i bilden av en pubertal mobbare som påstår sig vara allas bäste kompis och får sina offer att vända sig mot varandra ser jag i den här 30 år gamla romanen bara ett alltför deprimerande porträtt av nutiden. Ska vi inte få gå ur den här skolan nån gång?

Similar Posts:

• Smaken av chili
• Vems tystnad räknas?
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Icke-våldet som provocerar
• Vitt och kallt

1980: Den sydkoreanska militärregimen slår brutalt ned protester i Kwangju. Soldater skjuter skarpt rakt in i folkmassan av studenter och arbetare. Offren kunde ju lätt avskrivas som farliga nordkoreanska agenter, och vad omvärlden angick måste ju alla som står upp mot Kim Il-sung vara de goda även om de ibland måste ta i med hårdhandskarna. Man gör ingen omelett utan att krossa skallar.

1982: Den unga kvinnan Yunhui går med på att gömma Hyonu, en av studentledarna som är på flykt undan ”rättvisan”, i en liten stuga uppe i bergen. Där bygger de två ett eget litet Shangri-La, odlar sin egen mat och eldar i sin egen spis, och det går naturligtvis som man förväntar sig. Tills Saken kallar honom tillbaka igen och de skiljs åt.

1989: Berlinmuren faller. Mitt ibland tyskar som gråter av lycka står Yunhui, en ensam sydkoreanska i exil från ett evigt delat land, där regeringarna på båda sidor är upptagna med att ta avstånd från varandra och undertrycka alla idéer om en enda väg framåt.

2000: Efter 18 år släpps Hyonu ut ur fängelset, en medelålders man, fysiskt och mentalt ärrad av decennier i isolering, vilsen i den här nya världen med mobiltelefoner och påstådd demokrati, även om de som satt vid makten då fått gå fria och förklara sig själva förlåtna; den fredliga övergången innebar kompromisser. Han är ingen Oldboy på jakt efter hämnd, han vill bara söka upp henne, men 18 år är en livstid och hon är död sedan flera år tillbaka. Han får nöja sig med stugan som står kvar och breven hon aldrig kunde skicka till honom.

Och där börjar vår historia.

Hwang Sok-yong vet vad han talar om: han var med 1980 och satt själv i fängelse för politiska brott flera gånger om. Hans förra bok på svenska, debuten Berättelsen om Herr Han, är något av det starkaste jag läst: en kort men bajonettskarp sorgeskrift över alla som tvingades dansa för antingen den ena eller den andra pipan i skuggan av Koreakriget. Den gamla trädgården utspelar sig många år senare, när kriget (som ännu idag inte är slut) förvandlats till historia, men utgår från samma ilska över hur makten håller tankar i schack genom att demonisera och skrämmas, och bygger ut temat över 20 år och nästan 600 sidor. Han tror fortfarande på idéerna: det var rätt att göra uppror, man kan inte acceptera diktatur som enda alternativ – men samtidigt, decennier senare kan han inte undgå att se hur naiva de var heller.

Resultatet blir lika delar 1984 och Onda andar, men med satiren utbytt mot en förbannad melankoli. Hyonu sitter där i stugan som en gång var hans paradis och nu har blivit en frivillig munkcell, bläddrar bland gamla papper, följer livet han skulle ha levt med Yunhui men som hon blev tvungen att leva ensam. Själv hade han ju hjärtat på rätt plats men drev från den ena People’s Front Of Judea-aktiga grupperingen efter den andra, osäker på var han stod politiskt förutom att han var emot diktaturen. Och medan han stolt tog sitt straff och vägrade ge upp de idéer som regeringen tillskrev honom var det hon som fick leva i landet som tog stormsteg framåt men aldrig ville erkänna vad kostnaden var.

Hwang skriver så fantastiskt vackert, detaljerat och genomdränkt i en längtan efter det omöjliga som får det att värka i hjärtat. Bit för bit mejslar han ut sina karaktärer, inte minst då Hyonu och Yunhui, som känner varandra i några veckor och sedan lever för idealbilderna av varandra i decennier; han bakom fängelsemurarna, hon i skuggan av de där större murarna som byggs i alla samhällen: kvinna i en manlig värld, konstnär i ett ekonomiskt under, pragmatiker bland utopister.

Det är en berättelse som ekar i alla 1900-talets små och stora konflikter, i alla som behöver hitta en väg framåt ur krig och diktatur. Ibland måste man svälja oförrätterna för att kunna gå vidare, ibland måste man acceptera att de som bestämde inte fick sitt straff, att paradiset aldrig blev mer än en illa skissad dröm som höll ett par månader. Man måste lämna Shangri-La och leva i verkligheten. Men man kan fan inte glömma.

Similar Posts:

• Hur små är de Stora ledarna?
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Vems tystnad räknas?
• Möjligheternas dörr
• Vackert om frihetslängtan och barnlängtan

På tisdag skriver Emelie om Sara Mannheimers Handlingen, en roman som handlar om romaner. Huvudpersonen bestämmer sig för att läsa världslitteraturen, men hon har svårt för att närma sig den.

På onsdag blir det Eija Hetekivi Olssons uppmärksammade romandebut Ingenbarnsland om Miira, som växer upp i 1980-talets Göteborgsförorter Gårdsten och Bergsjön. En ganska brutal men också energisk uppväxtskildring som tyvärr känns aktuellare än nånsin tycker Ella.

På fredag skriver Björn om Den gamla trädgården av den koreanske författaren Hwang Sok-yong. En stor 2000-talsroman om krig, fred och kärlek. Och chili.

På lördag gästar vetenskapsskribenten Sus Andersson. Hon har läst Ulf Ellerviks Ond Kemi och skriver alltså om gott och ont i kemins spännande värld.

På söndag skriver Ellie om Wannabe av Sara Jungersten. Det är ungt, engagerande och hudlöst för drömmande nästan vuxna.

Detta och mer därtill hos oss på Dagensbok i veckan. God litterär spis önskar redaktionen.

Similar Posts:

• Smaken av chili
• Hur små är de Stora ledarna?
• Sveriges Radios novellpris
• Spännande om kemins mörka sidor
• Alla tänker vi väl på giftmord ibland?