Snyders kritik av vårt beroende av bilder och allt som är ’nytt’ är träffsäkert: ”Vi översköljs av våg på våg men ser aldrig oceanen. Att klarlägga form och innebörd i det som händer fordrar ord och begrepp som undflyr oss när vi förtrollas av visuella stimuli”. Har gränsen mellan det privata och det offentliga suddats ut? ”[Vi] är fria först då det är vi själva som drar gränsen mellan när vi är sedda och när vi inte är sedda”. Hur mycket vet inte din iPhone eller Google om dina köpvanor?

I en värld där alla på tunnelbanan sitter och stirrar in i en skärm kan dessa ord vara inspirerande: ”prova andra kanaler än internet eller ägna det mindre tid. För dina samtal ansikte mot ansikte”. Detta råd förstärks av ett som lyder ”ta ögonkontakt och håll samtalet igång”. Detta är något som man ofta kan tänka på i Stockholm, det vill säga hur anonym man kan känna sig av att aldrig få ögonkontakt med andra. Det är lättare att radikalisera människor när alla är isolerade från varandra och att måla upp individer som monster eller extremister. ”När tyranner talar om extremister avser de människor som inte håller sig i mittfåran, så som tyrannerna själva definierar mittfåran just då”.

Vissa avsnitt kan förefalla mer problematiska, då författaren stundvis har en tendens att bli för kategorisk. ”De som propagerade för brexit tänkte sig en brittisk nationalstat, trots att någon sådan aldrig har existerat. Det fanns ett brittiskt imperium […]”. Senare har Snyder skrivit att ”Frankrike har liksom Storbritannien aldrig funnits till annat än som ett imperium eller som ett europeiskt projekt”. Ända sedan Westfaliska freden 1648 har tydliga definitioner funnits av vad en suverän stat är och därmed även en nation. Edmund Burke definierade en nation som ett land där ett moraliskt ramverk uppstått över tid som människor genom åren förhåller sig till. Det är summan av alla lokala föreningar, inte definierat av någon centralmakt. Snyders sätt att uttrycka saken på kan lätt bli vilseledande då läsaren kan tro att Frankrike och England endast finns som delar av något större.

Författaren har även en märklig definition av vad en patriot är: ”[någon som] har universella värderingar och normer efter vilka han bedömer sin nation […]”. Patriotism ser jag snarare som lojalitet gentemot de människor man är uppvuxen med och en vilja att dela värderingar som gått i arv från generation till generation. Detta bör inte blandas ihop med nationell chauvinism där dominans och erövring förordas framför fredlig samlevnad. En sådan typ av chauvinism innebär snarare ett radikaliserande av en naturlig vilja av människor att leva i gemenskaper.

Det mest negativa med boken är dock att den är grafisk, vilket verkligen får mig att fundera. För en person som inte är van att läsa serieteckningar är läsningen betydligt svårare. Om ungdomar inte är tillräckligt mogna att ta till sig texten utan illustrationer, finns det något hopp i så fall? Det är även lite problematiskt att Snyder baserar i princip alla sina argument på Nazitysklands och Sovjetunionens förtryck (istället för att exempelvis ta upp Maos Kina eller Pol Pots Kambodja). Boken kan tolkas som en uppmaning att förbereda sig på att omvälvande förändringar kan ske på kort tid och av den anledningen bör man vara på sin vakt. Man bör även stå upp för sig själv och försvara sina rättigheter. Frihetens manna måste samlas in varje dag, annars ruttnar den (som slaverimotståndaren Wendell Philips uttryckte det).

Favoritrådet lyder emellertid: var aktsam om språket. ”Fundera ut ett eget sätt att formulera dig […] Gör ett allvarligt försök att hålla dig borta från internet. Läs böcker”. Detta råd kanske låter avskräckande, uppfordrande och ja, till och med reaktionärt. Men kanske kan det formuleras på ett annat sätt, såsom exempelvis: hur mycket tid tillbringar du med att reagera på det andra tycker och hur mycket på att agera själv? Att söka sanning genom att läsa, att bearbeta kunskap, att tänka, att ta ansvar och agera, skulle kunna vara den bästa processen för att bli en autonom individ. Då kanske man bygger upp de färdigheter som krävs för att göra motstånd mot eventuella diktatorer. Så må det alltid gå tyranner; sic semper tyrannis!

Similar Posts:

• ”Postsanning är prefascism”
• Röd tråd genom en oroande samtid
• En konservativ sörjer sin flock
• Schwarzbrot och skuld
• Demokrati! Revolution!

När #MeToo-rörelsen briserade hösten 2017 utgjorde den våldtäktanklagade (och sedermera dömde) filmproducenten Harvey Weinstein något av dess ground zero. Han var en man med makt, som utnyttjat den makten för att ta för sig av andra människors kroppar. Oavsett om de ville det, oavsett om de vågade säga ifrån eller inte. En man vars position gav honom den möjligheten, och han valde att ta den. Är det vad som menas med banal ondska?

I Emma Clines roman möter vi en sliten Harvey, mitt emellan rättegång och dom. Han väntar på sin dom, nej, han väntar på sitt frikännande. Visst är det väl det som måste komma? Han kan inte föreställa sig något annat.

Det är en alltigenom banal tillvaro, en skruttig kropp som hasar omkring i ett lånat, flådigt hus. Jodå, han har fortfarande vänner med tillgångar. Människor som ser till att hålla sig väl med honom. Han har en dotter och ett barnbarn som pliktskyldigt besöker honom (den andra dottern har brutit kontakten) och en assistent som lyder hans minsta vink.

Vad tänker Harvey själv om de brott han begått? Inte så mycket egentligen. Bara som flyktigast låter Cline dem flyta upp i förövarens medvetande. Harvey tänker över huvud taget inte så mycket på andra, förstår man. Han tänker på sig själv, på sina egna små bekymmer och lustar. Sina framtidsplaner.

Harvey har nämligen fått en fix idé. Han bor i det lånade huset granne, eller tror sig bo granne, med författare Don DeLillo. (Kanske är det inte alls Don DeLillo, men Harvey är övertygad.) Nu slås han av tanken på att filmatisera DeLillos roman Vitt brus – det är också vad Clines roman/novell heter i original – en stor filmatisering av en stor amerikansk roman. En upprättelse.

Det är alltså vad som fyller Harveys tankar den här dagen. Det och hans onda rygg, hans snygga sjuksköterska, godisskålarna i filmrummet och de störande advokaterna som ringer hela tiden. Rättegången är som en irriterande fluga han försöker vifta bort. Vad är det här för fånerier? De där kvinnorna och deras påståenden är väl ingenting att bråka om?

Han har väl bara gjort vad de flesta skulle göra om de hade chansen? Om de hade hans position, hans fantastiska övertalningsförmåga.

Det handlade bara om hur lång tid det skulle ta, hur ögonblicken mellan hans krav och hennes kapitulation skulle se ut. I slutänden skulle det, när allt kom omkring, kännas likadant för honom som efter vilket triumfartat ögonblick som helst. Det var bara mitten som skilde sig åt, bestod av olika sekvenser av eftergifter, olika personers små egenheter. Vissa människor gjorde motstånd, andra inte. Vissa blev stilla, orörliga; vissa började skratta, av obehag. Han roades av alltihop, även de här mindre segrarna – det var som glass i olika smaker. Och i slutändan blev han alltid mätt, medan den andra personen andades häftigt, kisade, skruvade på sig, med en ny skam i ansiktet.

Cline placerar sin läsare tätt inpå Harvey – bara det att hon tvingar mig att tänka på honom på förnamnsbasis. Samtidigt låter hon honom vara undflyende. Hon ger inga enkla förklaringar. Låter oss möta honom en kort period i livet bara.

Ett stillastående ögonblick innan domen faller.

Similar Posts:

• Dekadent om människans komplexitet
• Kapitalismen under lupp
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Den undflyende vågen
• Nä, kan vi det här nu?

Mitt i detta kaos känns det trösterikt att läsa Alla frågar sig varför. Det är en bilderbok för människor i alla åldrar som ur ett filosofiskt perspektiv behandlar djupa frågeställningar. Är alla lika mycket värda? Varför måste man dö? Finns Gud? Var kommer elakhet ifrån?

Varje litet samtal börjar med en vacker anfang. Dessutom omgärdas berättelsen hela tiden av Anna Höglunds vackert seriösa, drömska och lite ledsamma illustrationer. De tornar upp som magiska tavlor jag kan titta på hur länge som helst.

Varför är jag inte snäll mot den jag tycker om? Jag hade hellre fått en hundvalp än en lillasyster. Det var jobbigt med alla som sa att hon var finast i hela världen. Ingen sa att jag var finast.

Är det avundsjuka eller orättvisa som spökar här ovan? Det är inte lätt när det känns som att andra får favörer, är mer värda. Vad ska en göra med alla de känslorna? Vad är sant egentligen?

Den här boken lämnar inga svar. Det här är en bok som ställer frågor, som även vågar berätta om händelser som kanske inte är helt bekväma. Läsarna kan känna igen sig vare sig en är fyra, fem år eller sjuttiofyra, sjuttiofem.

Dessutom är varje spörsmål ackompanjerat av en illustrerad filosof som fått iklä sig en djurkropp och bär med sig ett citat. Hannah Arendt är någon slags ugglefågel som berättar att den mesta ondskan skapas av människor som inte bestämt sig för om de ska vara goda eller onda. Simone de Beauvoir är en katt som berättar att det bara är människan som kan erfara framgång eller misslyckande. Längst bak i boken presenteras alla filosofer närmare för den som vill veta mer. Det är fint och upplysande.

Ämnena som boken tar upp är knepiga. Var kommer elakhet ifrån? Vems är skulden? Kan det vara så att en får skylla sig själv? Om det är många som tycker att någon är konstig och att hen är dessutom är skvallrig? För oss fullvuxna kan svaret tillsynes vara självklart, även om jag tyvärr inte tror att det är så enkelt. Men för fyra-, fem-, sexåringar är det svårare.

Alla frågar sig varför är en bok som öppnar för spännande diskussioner. Den innehåller många öppna eviga frågor som vi kan prata djupare om. Och filosoferna kan ge oss tröst och visdom. Den här boken öppnar för frågor som är viktiga att diskutera. Särskilt i den tid som vi befinner oss i just nu efter fredagens terrordåd i Stockholm. Vi människor behöver hitta sammanhang, kärlek, tröst och gemenskap för att orka gå vidare.

Similar Posts:

• Med normkritiska ögon på magiska tänder
• En appell för fantasin
• Carpe diem
• Kaninsmärta och melankoli
• Släng dig i väggen Sommarskuggan

Ingen har kontroll, ingen har övergripande koll eller tänker långsiktigt. Ingen tar ansvar – ingen bryr sig, egentligen. Människorna som arbetar i Londons finanscenter och som Luyendijk intervjuat tjänar bra men har noll anställningstrygghet. Man blir inkallad till chefen och eskorterad ut av en säkerhetsvakt. Ens passerkort har slutat fungera, och har man tur kan en kollega komma ut med ens privata saker. Klart man inte tänker särskilt långsiktigt då.

Hannah Arendt skrev om den banala ondskan och nazisternas massmord som en produkt av byråkratisk lydnad snarare än politisk ideologi. I linje med detta kunde man kanske kalla vad Luyendijk beskriver för en slags banal girighet. Snarare än av storhetsvansinniga ambitioner dras människorna in ett system av närsynt ekonomiskt tänkande, alltför komplicerat för att någon egentligen ska kunna överblicka det.

Simma med hajar började som en blogg för brittiska The Guardian, där Luyendijk kom åt att intervjua fler och fler av de anställda och före detta anställda i City, Londons finansdistrikt. Först var de svåra att få kontakt med, misstänksamma och försiktiga, men i takt med att de såg att andra ställde upp och kunde garanteras anonymitet började de ta kontakt. Ibland blev de också provocerade av den bild andra gav och ville berätta sin egen version.

Anonyma är de i princip hela bunten, men ungefär 200 personer har Luyendijk lyckats intervjua. Urvalet har han egentligen ingen kontroll över, eftersom de kontaktat honom istället för tvärtom, men de tycks sinsemellan ganska olika. Luyendijk delar in dem i olika typer med beteckningar som ”ismagarna”, ”såpbubbelblåsarna”, ”bländverksmästarna” och ”Masters of the Universe”. I mitt tycke gör för all del de där fantasifulla beteckningarna att alltsammans låter lite som ett personlighetstest i någon veckotidning, men det enkla konceptet att helt enkelt låta människor komma till tals är förstås vinnande.

Att Luyendijk är närmast tillgjort okunnig om ekonomi är också ett vinnande koncept. Han närmar sig finansvärlden som en vanlig okunnig ickeekonom och med den fråga vi alla borde ställa: Vems ansvar var egentligen finanskrisen 2008 – och kan vi lita på att det inte kommer att hända igen?

Svaret är ett rungande nej. Inget avgörande har gjorts för att återta kontrollen över den förarlösa finansmarknaden. Bankerna har sedan avregleringarna blivit inte bara ”too big to fail”, utan också ”too big to manage”. Den ena handen vet inte vad den andra gör, och det enda de egentligen har gemensamt är det kortsiktiga vinsttänkandet.

Similar Posts:

• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• ”Wall Street vann (så varför är de så oroliga?)”
• Hållbara banklån?
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel

Han tar avstamp i John Lockes resonemang kring frihet. Locke tillhör de naturrättsliga filosoferna. Han anser att alla individer är födda med de grundläggande rättigheterna åsiktsfrihet och yttrandefrihet. För att individer skall kunna fungera tillsammans i ett samhälle krävs det emellertid en viss inskränkning i dessa rättigheter. Det måste ges utrymme för maktutövning i form av upprätthållande av lag och ordning. Denna maktutövning skall dock alltid vara föremål för kritisk granskning och ständig omvärdering.

Det kan ju verka som ganska okontroversiella slutledningar, men dessa tankar innehåller också en del motsättningar och frågor som inte kan få slutgiltiga svar. Tack och lov. Locke menar att det viktiga är att föra ett samtal, ett redbart samtal, där åsikter uttrycks och därigenom kan bemötas med argumentation. Även motbjudande åsikter måste ut i ljuset för att kunna undersökas avseende eventuella sanningsanspråk.

Björklund är en vän av upplysningen, och har inte mycket till övers för postmodernismen och dess upphöjande av värderingar och åsikter på bekostnad av sökandet efter sanning. Denna relativism gör det omöjligt att föra en diskussion kring moral.

Även språket och dess funktion är av stor betydelse för resonemanget. Språket får aldrig förvandlas till ett Orwellskt nyspråk. Man måste vara överens om att vissa betydelser gäller i språket för att överhuvudtaget kunna föra en diskussion. Här kommer vi in på Martin Heidegger och dennes språkliga krumbukter, som gör det i stort sett omöjligt att förstå innehållet i hans filosofi. En ståndpunkt här är att det inte går att söka sanningen i språket, sökandet efter språklig exakthet leder ofta till det motsatta, och det uttryckta blir nonsens. ”Upp flyga orden, säger Erasmus, utan tyngden av en betydelse flyger de upp i molnen.”

Heidegger lär ha ansett sig vara den störste filosofen sedan Herakleitos (500-talet f. Kr). Denna ställning krävde att hans filosofi kläddes i en språkdräkt där ord och formuleringar var upphöjda över allt vardagligt. Priset blev att även anhängarna ibland varit osäkra på om hur han skulle tolkas. Att den som läser Heidegger måste anstränga sig är notoriskt. Men det kan inte hjälpas. När geniet talar lyssnar man ödmjukt, om man har den läggningen.

Heideggers filosofi är rakt motsatt till upplysningstraditionen. Hans filosofi landar i att folket behöver en ledare att följa blint och okritiskt. Detta eftersom ledaren på något sätt förkroppsligar folkets längtan. Han ville gärna bli nazisternas ideologiska filosof, och verkade vara ganska bitter över att han aldrig blev det. Det känns märkligt att Hannah Arendt lät sig fascineras av Heidegger så till den milda grad att hon inledde ett förhållande med honom. Det finns spekulationer om huruvida Den banala ondskan egentligen handlar om Heidegger istället för Adolf Eichmann. Kärlekens vägar är sannerligen outgrundliga.

Nu ägnar sig Björklund inte så mycket åt filosofiska kärleksskandaler, det är mest jag som tycker att det är fascinerande.

Man kan säga att Det redbara samtalet är just ett samtal mellan Björklund och läsaren. Vi talar mycket om kompromisser, när det är rätt och när det är fel att kompromissa. Samhällsvetenskap och politik diskuterar vi också. Det är många som får komma till tals i den här boken, och Karl Popper får avsluta i egenskap av bärare av upplysningstraditionen i det postpostmodernistiska samhället så att säga.

Det här är mycket trevlig läsning som inbjuder till fortsatt diskussion om hur man skall kunna bevara det demokratiska samhället via politiskt engagemang. Och hur det engagemanget kan se ut, och rätten att slippa hålla på med politik för den som hellre ger bort den rätten till representanter. Den intresserade kan med fördel även läsa Björklunds förra bok som handlar om den skotska upplysningen, En anständig individualism.

Similar Posts:

• Humorlöst och jättebra
• En kavalkad av moralfilosofisk visdom
• Frihet är det bästa ting …
• Det var bättre förr?
• En klok man summerar sitt liv