Du är inte bara författare utan också redaktör på förlaget Minimum fax, så jag föreställer mig att du har en rätt stor överblick över det italienska litterära klimatet. Tror du att det är, som det pratas om i Sverige, en ny våg av unga italienska författare som kommer nu?

De senaste 15 åren har det skett en stor förändring i italiensk litteratur. Efter exotismen under 80-talet och efter Umberto Ecos postmoderna fas och hans historiska romaner (kommer du ihåg Rosens namn?) har en ny generation av italienska författare… upptäckt Italien. Vi insåg att vi levde i ett märkligt, absurt, grymt land fullt av kultur men samtidigt fullt av politiskt skräp, skräp-tv, allt större sociala skillnader, elaka affärsmän utklädda till clowner, ackumulering av välfärd och ny fattigdom. Ett land där Berlusconi, påve Ratzinger, Maffiabossen Totò Riina, Roberto Benigni och Fiats VD Sergio Marchionne just nu lever och verkar är en intressant plats för skrivande och berättande. Så… här är den nya vågen av italiensk litteratur.

Vilket är roligast, att vara författare eller redaktör? Vilka är de två yrkenas fördelar och nackdelar?

Det är roligare att vara författare. Det är en fördel (för en redaktör) att även vara författare så att man kanske kan förstå en författares problem (känslomässigt). Jag tror inte att det finns några nackdelar eftersom man på så här sätt får en större överblick på den litterära världen. Att även vara en redaktör kan hjälpa en författare att vara egocentrisk endast när det krävs och är användbart.

Den italienska kulturen och medierna, som de har visats upp för resten av världen under Berlusconis tid som premiärminister i Italien, ger en bild av ytlighet. Tror du att det kommer förändras nu när Berlusconi inte längre är premiärminister, och viktigast, tycker du att det här är en rättvis bild av italiensk kultur och media?

Jag hoppas att det förändras, men berlusconismen (ett sätt att tänka) kommer olyckligtvis att vara längre än Berlusconi. Politiskt sett är Berlusconi en vandrande död man, berlusconismen (från vänster och höger) är det inte. Berlusconism är tråkigt nog inte bara en italiensk företeelse. Italien har varit en paradox de senaste 100 åren. Det är ett av världens mest kulturella och artistiska länder, men det är samtidigt ett par steg bakom de stora demokratierna. Italien är alltid oförberett på det nya. När Italien möter det nya famlar det fram i mörkret likt ett stört laboratorium, som ställs öga mot öga med framtiden.

I början av 1900-talet förvandlade Italiens försenade möte med moderniteten landet till ett laboratorium som gav världen två frukter. Den ena god: födelsen av avantegardet. Den andra ond: födelsen av fascismen.

På ett liknande sätt har det sena mötet med postmodernismen under 80-talet, gett upphov till videokrati och berlusconism. Det är spektaklernas samhälle som Guy Debord (teoretiskt sätt) skrev om. Berlusconism är ett retrovirus. Så, när Merkel och Sarkozy skrattade åt Berlusconi för ett par månader sen, var de inte hånande, de skrattade hysteriskt och fruktade smittan.

Din roman Allt kommer tillbaka är en beskrivning av en inte så idyllisk barndom och inte så idylliska tonår. Den är också ett porträtt av ett årtionde som förändrade världen. Du växte själv upp under de åren. Hur var det att växa upp under 80-talet?

Det var märkligt. Efter ett årtionde av engagemang (70-talet) skulle man växa i ett totalt ideologiskt vakuum. Å ena sidan fanns yuppisarna. Å andra sidan fanns heroinmissbrukarna. Å ena sidan kunde man se korkade filmer med Tom Cruise. Å andra sidan kunde man lyssna till desperat musik av Joy Division eller Cure eller Bauhaus. På utsidan… på utsidan fanns för mig en stad som Bari, där man kan göra riktiga erfarenheter. Det fanns den rika sidan av Bari, så gnistrande och så tråkig. Det fanns också stora förorter, utkanten av staden, det urbana mörkrets hjärta. Det är platsen för erfarenheter! Take a walk on the wild side…

Du pekar väldigt tydligt ut vad som var 80-talets problem, en för snabb ekonomisk tillväxt och ett för stort fokus på väldfärd och pengar. Kan du se några liknande (eller annorlunda) problem i den tid vi lever i nu?

Nu betalar vi för skadorna som uppstod under den tiden. Ett ord… Reaganomi: på 80-talet trodde vi att det var en ekonomisk teori, nu vet vi att det var en fruktansvärd bumerang som slår tillbaka rakt på våra tänder. Margaret Thatcher sa: ”there is no such thing as society”. Så, se på upproren i London den senaste tiden: förnekandet av samhället som skapades av reaganomin. Se på London som står i brand. Are you happy now, dear Margaret?

Jag hoppas få läsa fler av dina verk översatta till svenska och undrar om du har något nytt på gång nu?

Jag skriver på en annan roman nu, men jag är en långsam författare… (Nicola Lagioia har redan skrivit fler romaner. Det är däremot bara Allt kommer tillbaka som finns översatt till svenska än så länge. Red. anm.)

Har du någon favoritförfattare eller något tips som du vill ge till våra läsare?

De senaste åren har jag läst och tyckt mycket om Roberto Bolaño och Cormac McCarthy. Jag har alltid älskat Pier Paolo Pasolini, William Faulkner och Marcel Proust.

Den här avslutande frågan ställer jag till nästan varje författare jag möter. Hur kommer det sig att du började skriva och varför blev du författare?

Jag skriver på grund av de erfarenheter jag har av livet och på grund av två böcker jag läste som tonåring: The Waste Land av T.S. Eliot, och Voyage au bout de la nuite av Céline.

Similar Posts:

• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Vecka 25 på dagensbok.com: Glad midsommar!
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Långa perspektiv
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012

Situationismen har, inte minst, kommit att uppmärksammas allt mer från och med slutet av 1990-talet, när globaliseringsrörelsen – medvetet eller omedvetet – började återuppta flera av de metoder såväl som argument som situationisterna använde sig av. Deras texter var dock aldrig någon enkel och lättillgänglig läsning. Tvärtom, eftersom de ofta vara högtravande, djupt intellektuella och extremt teoretiska fick de ofta en snäv läsarkrets.

När Debord så skriver sin egen självbiografi är det inte att förvånas över att den skiljer sig från många andra. Författaren skriver själv, inledningsvis, att han kommer att skriva om vad han har älskat – och av det kommer allt annat att bli förståeligt. Jo, ungefär lika lätt att förstå som vilken annan situationistisk text som helst. Jag måste erkänna att det utan tvekan är den mest ovanliga självbiografi jag läst, och – som en annan recensent så träffande har formulerat det – man behöver egentligen inte bry sig ett dugg om författaren själv för att fångas av den här biografin.

Förväntar dig inte en klassisk självbiografi, alltså. Inga uppväxtminnen, inga födelseskildringar. Den första delen av boken utgörs snarare av en rad filosofiska inlägg, i och för sig med mer personlig anknytning än vad som kanske annars är fallet för Debord. Bokens andra del, däremot, utgör en rad bildmässiga "bevis" (för att nu använda Debords egen beskrivning) av sitt liv. Här finns foton av författaren som ung, såväl som kartor över var i Paris han har bott, etc. Förmodligen avsiktligt en lång rad taskiga bilder med dålig skärpa.

Så typiskt situationism …

Similar Posts:

• Dali och Marx i ett
• Intervju med Nicola Lagioia
• Bilar och AC/DC
• Minne och identitet i Modianos Paris
• Det började 1970 med en oönskad julklapp

Ett av länderna i Västeuropa där konflikten var som allra hetast var Frankrike. I maj 1968 inleddes en inofficiell generalstrejk, efter att studenter i Paris gått ut i stora demonstrationer. Gatustrider tog över staden. Ingenting var som förut.

Det var en ny vänster som hade växt fram under 1960-talet. Många av de nya vänsterrörelserna tog avstånd från Sovjetunionens diktatur (somliga sökte sig tragiskt nog istället till en annan diktatur, Kina). Men varifrån kom då de nya idéerna? Hur såg de ut?

En av de viktigaste strömningarna inom den då ”nya vänstern” var – kanske utan att alla var fullt medvetna om det – det som kallades för situationismen. Situationismen var inspirerad av såväl marxism som dadaism och surrealism, en blandning av konst och politik. Man parar så att säga ihop Marx med Dali. En av de mest namnkunniga på området var fransmannen Guy Debord, som skrivit mycket om ”skådespelets” eller ”spektaklets” samhälle.

Gatukonst och slagord blev ett av situationismens främsta kännetecken. Bokens titel, Beneath the paving stones, anspelar på just ett av dessa slagord – under gatstenarna, stranden. Ett typexempel på situationisternas sätt att uttrycka sig.

Det var en frihetlig socialism som förespråkades, en socialism där individens tankar och känslor sattes i första rummet. Mycket handlade just om situationerna, tillfällena och tillfälligheterna, som måste utnyttjas. En revolutionär situation kunde aldrig planeras i detalj, utan bara tas till vara. Spontanism blev centralt. Och det var också något som kom att färga mycket av upproret i Paris 1968.

I den här boken samlar AK Press/Dark Star Collective ihop några av de grundläggande texterna om situationismen. Här finns klassiska texter som ”On the poverty of Student Life” (en text som för övrigt även finns i en obskyr liten svensk utgåva, vid namn ”Misären i studentens miljö”). Här finns också kommunikéer och tal av olika situationistiska grupper och individer. Och här finns en kort historik över hur de upproriska dagarna i Paris artade sig, från en demonstrants synvinkel.

Boken har ett klart kulturhistoriskt värde. Många av de pamfletter som ingår i den har sedan länge varit mycket svåra att få tag på för den intresserade. Men den är också mer värd än så – situationismen försvann officiellt kort efter 1960-talets stora orgiastiska utbrott. Men idéerna kom att leva kvar, och färga av sig. Kanske är det kvarlevor av detta vi ser idag vid de olika toppmötesdemonstrationer/-kravaller som förekommit under senare år? Kanske kan dagens demonstranter ha mycket att lära av situationismens tidiga tänkare? Och vilka lärdomar kan dagens gatukonstnärer dra av den politiserade gatukonst som situationisterna bedrev?

Similar Posts:

• Frihet, rättvisa, solidaritet
• Situationistiskt testamente
• Nätverkande och internationell solidaritet
• Växa upp med hippies
• Nessles snåla röda