”[…] det går ränder av klart återgiven verklighet genom det hela, men dikten skriver framförallt fram bilder; ord ger ord, bilderna föder nya bilder ur sig. De väcks av ljuden, ur dem växer en värld som är sin egen”, skriver Frostenson och inleder en vindlande vandring mellan prosalyrik, memoarer, poetik och lyrik. Med hjälp av egna tidigare poetiska verk och andras (Ajgi, Szymborska, Björling m.fl.) leder texten ut och runt förorten som karta, med dess ljud och ickeljud, rum och ickerum.

Nu hörs ledtonen över förortsjorden. Ordlös ensartad rytm- och tonlinje. Dunket och gnisslet från skenorna går på var sin sida om t-baneperrongen, in och ut, till och från stan. De löper likt en svart stelnad blodbana genom kroppen. Som en kartlinje som man orienterar sig efter och i förhållande till, en meridian.
Linjerna som dragits över platsen är grundläggande för marken här, de bestämmer via rörelse, genom stillastående. Vetskapen om att de låg där ute, vad betydde den?

Det ständiga intresset för ljud och ljudande återkommer här i en mer vemodig sinnesstämning än i de senaste samlingarna. Den som vant sig vid ett lättsamt ljudlekande hos Frostenson tidigare får nu i stället jämmer, ett åkallande av den barndom som ärrat sig fast i människan:

E ÄÄÄ E
Nä Nä
Ä!

Frostenson är beroende av ljud, liksom av rytm, på ett sätt som i texten liknas vid ett tvång. Detta tvång som blir så plågsamt att hon vill flå dikten tills den bara är materia och inte längre rörlig. Ljuden som ekar genom levnadsåren, genom orten och ut till andra orter, andra återvändare. Här finns modern som ett omkringliggande fält som befäster platsen och dess betydelse. Frostenson tecknar en ömhet inför platsen, den sortens ömhet som bara uppstår hos den som varit borta och återvänt. Som haft sina sår på platsen. I denna ömhet vibrerar texten som handens tyngd mot en hud. Det är diktens absoluta omedelbarhet.

I bokens tredje text, Konstvandringen, är det i stället den nya platsen som träder fram. Det är resan, pågåendet, turisten och betraktaren som kommer till den plats som har färgats av andra.

I mötet med det nya konfronteras textjaget med ett våld som bara kan komma ur det okända, som går att läsa som lika delar rädsla och skuld över att vara den som kommer och intar:

Hjortskallen spänner ut ögonen i ett svart glansangrepp. Den står ut från väggen i rummet som tycks gjutet i brunt, likt ett block.
Bänkar och bord av massivt trä. De gula lamporna med fötter av vinstockar går inte sönder i första taget, nävar kan slås i bord, dukar rivas av, glas och fat svepas ner. Ljuset består.
Griffeltavlan med klotter av tecken på ett språk jag inte förstår.
[…]
Hela rummet böljar av en tyst våldsam våg, ett våld utan ord. Å värdshuset –
En slaktkrok hänger i ett hörd.
Jag är hungrig.

Den mittersta texten, Strandränderna, är den av dessa tre texter som är mest diktlik. Det är också den som ytterst binder dem samman. I sin öppenhet och sitt lugn där havet och strandens ljus, varandet i denna plats, får den vara ett slags fäste mellan de två ytterligheterna: återkomst och färd bort. Den sista textens resa drar mot samma återkomst som den första. Det är moderssorgen och ett slags framkallande av saknadens närvaro. Texten tunnas åt och blir allt mer fåordig och sällan har det varit såhär självklart att läsa Katarina Frostenson.

Tre vägar är en bok som på en gång är ljudande från det tidigare författarskapet, samtidigt som den leder fram till ett nytt, ömsint vackert och ärrigt tonläge. Det är platsen och hur den skapar sår och skjuter ut, i andra platser och resor. Och vidare.

Similar Posts:

• Alltings återvinning
• En diktsamling bestående av fem linjer
• Glipor
• Världsfrånvänd skildring från den andra sidan
• Bedövande vackert, outsägligt och svårt

Vad är hav
Vad är garn
Vad är film

Vågor, maskor, vågor.
Allt i ett, ingenstans att gripa tag. Ingen början, inget slut. Ett pågående. Ett fångstredskap. En oändlighet av valmöjligheter och frihet.

Vad är också en vad, ett ben. Vad är även en tävling där alla har en insats. Det är aldrig någon som vinner.

ett vad vadå
en titel, vad för slags produkt tematiskt
svårplacerad vad
håller tal i vad hon undrar garn i chefens
tassar,
spindelhane, liten luden vad
hon undrar över vadet vad som vinner,
ingen vinner,
jag är chefens vad.

Så var det det här med L=A=N=G=U=A=G=E. Ytterbom är en sådan poet, en language-poet. Hon intresserar sig för garnet, en berättelse av garn där varje tråd vävs in i nästa, i alla. Där skriften ligger som imman på ovanglaset och där tv-bilden visar en annan tv-bild. Hon intresserar sig inte för den raka linjen, den enkla kommunikationen, berättelsen med början och slut. Sista sidan i diktsamlingen är visserligen en svart ruta, men innan dess står det: fortsätt nu.

För en vän av ordning och reda är detta kaos. Det går inte att nysta upp denna dikt, hur mycket du än försöker. Lika lite som det går att se en film genom att titta på stillbilder, då är det ingen film. Det går inte heller att definiera vad vad är. Vad är vad.

Trots att Björling på en av sidorna uppmuntrar dig; läs uppmärksamt, så kommer du inte kunna fotografera filmen, fånga havsvågen eller stänga av det pågående. Det du kan göra är att zappa, byta riktning, följa en annan tråd, uppgå i nätet. Nya luftmaskor, nya tomma hål att stirra in i, nya djup.

Vad är det här för dikter egentligen, vad?
De är skummiga och skumma. Det sjuder och forsar om dem ena stunden och i nästa stund, ja då rinner de som ljummet strilregn i handflatan. Ligger som stillbilder och flyter på ett öppet hav. Är mjuka och ludna, är en spindel, är en omöjlig tävling.

En film om Firman och Hannas vad. Stillbilder etc. är en inte-dikt. Det går att säga allt den inte är, men inte vad. Ida Börjel skriver ett fångstredskap till dikterna i sitt efterord. Hon reder inte ut dikten, men för maskorna vidare till texter ur tidskriften Glänta, till litteraturkritikern Roland Barthes, till filmregissörer, till Freud och till Jung. Det gör frågorna ännu fler. Går det verkligen att läsa dikterna som en film? Är det ett stillbildsmontage? Vad vill dikten säga om den inte kan säga någonting? Är det bra? Är det dåligt? Vad?

Jag fastnade i Ytterboms nät, trasslade in mig mer och mer. Men som Börjel skriver kan ett nät vara både att bäddas in och få mjuk kant, lika väl som att bli stypt. Vad är vad?

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Ida Börjel vinnare
• Ett ständigt pågående krig. Theodor Adorno – Lars Norén – Johan Jönson.
• En suggestiv skräckis
• Förlusternas alfabet
• Förbryllande myllrande