dagensbok.com » Greg Bear

Sci-fi vs Terrorism

Magnus Rolöf — Mon, 11 Jun 2007 20:51:00 +0000

För 15 år sedan samlades en grupp science fiction-författare av Arlan Andrews som kallades Sigma och skulle fungera som rådgivare åt den amerikanska regeringen. Senast de var aktiva var i slutet av 90-talet när de funderade kring hur ett post-nukleärt samhälle skulle kunna te sig.

Nu har de kallats in igen, av Homeland Security Department, för att spåna fram potentiella framtida terrorscenarion, hotbilder, attackmetoder, responsstrategier och high-tech-gizmo-försvar. Rapporter har skyllt oförmågan att hejda 9/11 på "a failure of imagination" vilket alltså Sigma ska råda bot på.

Gruppens slogan är: "Science fiction in the National Interest" och de kräver minst en högre teknisk examen för medlemskap. Bland andra deltagare kan nämnas Greg Bear (Darwin's Radio, Quantico), Jerry Pournelle (Lucifer's Hammer), Sage Walker och Larry Niven (Ringworld-serien). Den sistnämnda svarade på varför de ger bort sina potentiellt lukrativa idéer till regeringen: "To save civilization."

Greg Bear "Dead Lines"

Björn Hagström — Sat, 12 Jun 2004 23:00:00 +0000

Som en hyllning till gamla hjältar närmar sig Bear en ny genre i Dead Lines. På ytan en rysare lika god som någon publicerad i serien "Alfred Hitchcock berättar skräckrysare om…" och det är själva problemet. Han har gjort en bok av något som egentligen är en novell. En ny typ av telefon har den udda bieffekten att gränsen mellan de döda och de levande suddas ut. För Peter Russell vars dotter föll offer för en seriemördare ett par år tidigare får detta en del jobbiga konsekvenser.

Det känns tunt, spretigt och ointressant men värst av allt, det är inte skrämmande. De tillfällen som finns till långsam, utdragen och nervpirrande spänning känns mest tråkiga och man vill otåligt komma vidare i historien. En dålig egenskap hos en klassisk spökhistoria och alldeles för dåligt för att vara Bear. Det är rätt enkelt att lista ut vem som är skurken och jag får en känsla av att transportsträckorna är utfyllnad för att göra detta mindre uppenbart. Det fungerar inte. Dead Lines är snabb och enkel läsning, till och med på engelska, med sina 295 sidor. Utan transportsträckor hade historien aldrig kommit i närheten av romanlängd. Synd att han pressade det. Som novell hade den kanske kunnat hålla tempot uppe bättre. Jag förväntar mig väldigt mycket mer av en av världens mest framstående sf-författare. Tråkigt.

Tittar man lite djupare ser man att han har rätt mycket högre ambitioner än en enkel spökhistoria. De teman som egentligen behandlas är sorg, saknad och att våga släppa taget. Sett ur detta perspektiv är det en mer lyckad historia. Hur lyckas man gå vidare efter förlusten av ett barn? Inte är det lätt men man måste våga släppa taget om minnena och inte leva i det förflutna. Både för sin egen, familjens och, som i fallet i Dead Lines den avlidnes skull. Nu spelar det mindre roll om denna del fungerar om inte helheten gör det och det gör den inte. Bear har alltid varit ojämn och har den senaste tiden kommit ut med mindre genomtänkta eller experimentella alster vartannat släpp. Detta växlar han med böckerna i Darwins Radio-serien. Den förra mellanromanen var Vitals.

Nej, undvik Dead Lines och plocka istället upp Darwins Radio om du inte redan gjort det. Även om den är rätt mycket tyngre läsning är det i alla fall värt ansträngningen och det är mer än man kan säga om den här boken.

Greg Bear "Darwin's Children"

Björn Hagström — Wed, 07 May 2003 23:00:00 +0000

Sällan har jag varit så glad över att ha rätt som när jag fick reda på att Bear arbetade med en uppföljare till Darwins Radio. En uppföljare till en av de få böcker jag hela tiden återkommer till i tanken och som bara växer ju mer man tänker på den.

Darwin’s Children utspelar sig tio år efter händelserna i föregångaren Darwin’s Radio. Man kan sammanfatta händelserna i föregångaren med att Darwin hade fel. Arterna utvecklas inte genom det naturliga urvalet utan genom korta perioder av "virusattacker". Virus spelar över huvudtaget en mycket större roll än man tidigare trott. Både när det gäller utveckling och alldagliga funktioner i kroppen. Flera vågor av barn som inte är riktigt mänskliga föds och ingen vet riktigt hur man ska hantera situationen eller ens vad som faktiskt händer.

I slutet av Darwin’s Radio får Kaye och Mitch en dotter, Stella Nova. Stella är ett av de nya barnen. Ett resultat av virusaktiviteten.

I Darwin’s Children får vi följa de tre under ett antal år. Det är en mycket mörkare och hotfullare värld än tidigare. Vanliga människor är rädda för sina egna barn och politikerna klarar inte av att hantera det hela på ett bra sätt. Rädsla leder till panik och panik leder till övervåld. De nya barnen sätts i läger som påminner mig om koncentrationsläger och det hela sker på lika lösa och tveksamma grunder som i fallet med USA:s läger på Kuba. I den intervju förlaget publicerat med Bear (se länken till vänster) påstår han att detta skrevs innan 9/11 men det hindrar honom inte från att leverera en rejäl bredsida till hela Bush-administrationen.

Vad händer då när hatet och rädslan tar slut? Jag hoppas verkligen på att få Bears version av detta i nästa del i serien. Denna del kommer troligtvis handla om Stella och hennes dotter och det känns som att en sådan historia skulle kunna sluta cirkeln på något sätt. Känsla av att det hela ännu inte är helt avslutat är faktiskt bokens största brist.

De nya barnen är mycket mer inriktade på det kollektiva och de kan bilda organiska nätverk där de tillsammans arbetar på att lösa problem. Tillsammans blir de en större individ. Detta sätt att tänka och agera gör bland annat att de inte begriper sig på tävlingar och sport. Man kan ju uppnå så mycket mer genom att samarbeta istället för att motarbeta varandra.

Att beskriva något så främmande men ändå så välbekant som ett av de nya barnen på ett så jordnära och mänskligt sätt som Bear gör är imponerande. Han bevisar sin storhet gång på gång.

Ett nytt intressant inslag är det mystiska och oförklarliga. Kaye får flera gånger uppenbarelser som hon bland annat försöker förklara på vetenskaplig väg utan att lyckas speciellt bra. Dessa starka känslor följer henne och påverkar handlingen och ger hela boken en annan känsla och karaktär. Det tillför mycket och gör hela historien mjukare och mänskligare. Man kan inte förklara allt. Inte ännu i alla fall.

Jag tycker att Darwin’s Children måste klassas som en katastrofroman. Dom flesta sådana brukar utspela sig på isolerade platser som en båt eller en forskningsstation i antarktis för att historien ska bli mer lätthanterlig. Att Bear inte sätter några sådana begränsningar är beundransvärt. Hela jorden berörs av det som händer och det är i sig också en stor del av historien. Att han inte begränsar sig på detta sätt gör också att hela arbetet blir så mycket mer imponerande. Han valde inte den lätta utvägen. Det är bra. Tyvärr är det också en av boken svagare sidor. Hela handlingen utspelar sig i USA och resten av världen nämns bara fåtalet gånger. Lite tråkigt men förståeligt.

Visst är det science fiction men Bear har även denna gång lagt ner imponerande mycket arbete på att se till att böcker står på en relativt solid teoretisk grund. För en lekman som mig känns det trovärdigt och det verkar till och med som att forskningen nu bekräftar flera av de grundteser han bygger sina verk på.

Det är i alla fall ett aktuellt ämne Bear tar upp. X-men 2 har nyligen haft premiär och även här är det en alternativ evolutionsteori som ligger till grund för historien. Nu har inte X-men riktigt samma vetenskapliga bas att stå på som Darwin’s Children men ämnet är trots allt detsamma, hur reagerar vi på det som är främmande? I Illustrerad Vetenskap läste jag för några dagar sedan en artikel om forskare som tror att historien i The Matrix kan vara sann. När vi har datorer som är tillräckligt kraftfulla för att simulera intelligent liv är steget inte särskilt långt till att simulera hela världar och universum. Om så är fallet är vi bara bits och bytes och evolutionen styrs av en processor någonstans.

Säga vad man vill om teorierna men det är i alla fall ett spännande ämne som fascinerar oss och det är väl det som är huvudsaken. Att det sedan har en förankring i riktig forskning innebär bara att det aldrig kommer bli en stor hollywoodproduktion med tillhörande kaffekoppar och badlakan.

Det kan jag stå ut med.

Greg Bear "Vitals"

Björn Hagström — Mon, 25 Mar 2002 23:00:00 +0000

Vitals är Bears första stora roman sedan Darwins Radio som bland annat belönades med en Nebula award, sf-världens motsvarighet till en Oscar. Det har hänt väldigt mycket med hans stil som författare och utvecklingen har verkligen gått åt rätt håll. Från att tidigare ha skrivit kort, hårt och koncist visar han nu upp ett relativt mjukt språk. I Vitals är det en helt ny Bear som skriver en sammanhängande historia på ett för honom helt nytt sätt. Det har tidigare känts lite som att läsa en forskarrapport, något som lätt blir ganska jobbigt i längden. Jag vill inte påstå att språket nu är enkelt, det krävs fortfarande en hel del av läsaren för att man ska hänga med i svängarna men det är helt klart en stor förändring till det bättre.

Tyvärr håller inte storyn hela vägen. Efter halva boken blir den lite för mycket mall 1a. Jag kanske har för höga förväntningar då jag fortfarande har Darwins Radio i bakhuvudet och att upprepa succen redan i nästa bok (jag räknar inte Rogue planet som en riktig bok) kanske är lite för mycket begärt. Tekniskt sätt är den tillräckligt övertygande och som vanligt är Bear noga med detaljerna. För mig som lekman fungerar den vetenskapliga sidan hyffsat och man får faktsikt inte glömma att det är science fiction vi pratar om men den tappar för mycket på slutet. Det känns som författaren tappat intresset och då blir det svårt för mig som läsare att behålla det också.

Nej, det blir nog ingen ny Nebula award för Vitals men om du kombinerar den nya Bears språk och stil med den gamle Bears uppfinningsrikedom får du garanterat en storsäljare av gigantiska mått som kan konkurrera med Crichton om de stora feta filmavtalen. Hur som helst kommer det inte dröja länge förrens vi ser en film på någon av Bears böcker. De nya digitala specialeffekterna kommer göra det möjligt att filma hans alster på ett sätt som var otänkbart för några år sedan.

Slutet på Vitals är intressant och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Jag vet dock att hur jag väljer att tolka det påverkar hur jag tolkar hela boken. Ett väldigt bra slut med andra ord. Det väcker tankar.

Vitals är inte ett livsavgörande verk men Bear visar helt klart att han är en av de mest vitala författarna inom SF.

Håll ögonen på honom i framtiden.

Noga.

Orson Scott Card "Ender's Shadow"

Björn Hagström — Sun, 17 Jun 2001 23:00:00 +0000

Ni vet en av dom där böckerna som man bara inte kan sluta läsa? En av dom där tre, fyra fem som när man tänker tillbaka på alla böcker man läst sticker ut och verkar skrika "HÄR ÄR JAG, HÄR ÄR JAG!!!". För mig, jag vet att det gäller många andra också, är Ender's Game av Orson Scott Card en sådan bok.

Vi får följa Andrew "Ender" Wiggin, pojkgeniet som har hela världens framtid vilandes på sina axlar, genom utbildningen på Battle school där lärarna tränar begåvade ungdomar, ja egentligen bara barn, till att bli morgondagens härförare i kriget mot The Buggers som anfaller jorden. The Buggers är en klichéarted insektsliknande ras som varit nära att utrota mänskligheten i ett tidigare krig och nu väntar man på nästa anfall. Att det är en gammal och beprövad idé är inget hinder då de bara utgör bakgrunden till den historia som Card berättar på ett så otroligt varmt och mänskligt sätt.

Ender's Shadow tar oss tillbaka till världen från Ender's Game men det är varken en sequel eller prequel utan något i alla fall inte jag läst tidigare; en parallell. Den utspelar sig med andra ord mer eller mindre under precis samma period som sin föregångare men det räcker inte med det utan den utspelar sig även i samma miljö med mer eller mindre samma huvudpersoner men sett ur en annan deltagares perspektiv. Här får vi följa Julian "Bean" Delphiki som är den minsta och yngsta deltagaren i gänget kring Ender. Bean som växt upp på Rotterdams gator och har fått slåss för att överleva möter Ender som i mångt och mycket är Beans totala motsats samtidigt som de har så mycket gemensamt.

Bean lever verkligen i Enders skugga och tar på sig en stödroll och lever som en parasit i symbios med sin ovetande värd. De båda genomgår stora förändringar i Battle School och växlar på något sätt roller allt eftersom handlingen fortskrider. Förändringarna får hjälp på traven av de lärare som ständigt är närvarande men som samtidigt inte, i alla fall inte som barnen uppfattar det, aktivt tar del i händelserna.

Båda böckerna handlar om personlig utveckling, om vikten av att ifrågasätta sig själv samt hur svårt det är att vara en egen person. Ender flyr från konsekvenserna av vad han gjort på Jorden samtidigt som Bean flyr från vad han inte gjorde. Problemen och lösningarna är mer lika än man kan tro.

Ett tema som kommer igen i det mesta Card skriver är religionen. Själv är jag inte speciellt religiös och kan tycka att det lätt blir patetiskt när författaren på ett genomskinligt sätt försöker marknadsföra sin tro. Card har en annan vinkling på det hela då han blandar in flera olika religioner och för fram både för och nackdelar på ett till synes opartiskt sätt. Att använda religionen som en drivkraft och motivation är hur som helst en konst han verkligen bemästrar. Det gör karaktärerna mänskliga samtidigt som man får en sinnesbild av hur dom är utifrån den klichéartade bilden man själv har av religionen i fråga.

Det spelar nog ingen roll i vilken ordning du läser dom men jag rekommenderar att du börjar med Ender's Game. Det kan inte gå fel, det är jag helt övertygad om. Ender's Shadow är en något svagare bok och kommer inte med på min topp tio, men det är inte med många platser som den missar listan och om jag hade läst böckerna i en annan ordning hade den säkerligen varit det.

Det finns redan en uppföljare som heter Shadow of the Hegemon. Vi får se om jag kanske återkommer med en recension på den också lite längre fram. Jag kan kort säga att den är klart läsvärd den också. Card har även meddelat att det kommer två böcker till i Shadowserien nämligen Shadow of Death (a.k.a. Shadow of the Valley of Death) samt Shadow of the Giant.

Om du inte redan har stiftat bekantskap med Herr Card tycker jag att du genast ska bege dig till sciencefictionbokhandeln och åtgärda problemet. Jag drar mig inte för att jämföra Card med Asimov, Brin, Bear och Verne när det gäller sciencefiction. Alla fyra böckerna i Ender-serien är otroligt läsvärda och detsamma gäller för båda böckerena i Shadow-serien. Hans Homecomming kvintett är dock inte mycket att hurra för medan det finns ett flertal andra höjdpunkter som Pastwatch – the redemption och Christopher Columbus, Lost Boys (som inte har något med filmen med samma namn att göra) och The Worthing Saga och jag ser verkligen fram emot att stifta bekantskap med Alvin Maker vilket jag fortfarande inte hunnit med.

Greg Bear "Darwin's Radio"

Björn Hagström — Fri, 18 May 2001 23:00:00 +0000

"In the next step of evolution, humans are history…" är underrubriken till Darwin's Radio. Det var länge sedan en underrubrik på detta sätt sammanfattar själva essensen, kärnan i en bok. Bear har på sitt eget unika sätt skrivit en vetenskaplig thriller i världsklass. Det är dold information i vår arvsmassa som vaknar till liv för att spöka för oss och en examen i biologi är nog inte helt fel om du vill förstå de mer komplicerade och vetenskapliga delarna av boken. Själv tragglade jag mig igenom fikonspråket med hjälp av gamla gymnasiekunskaper (min biologilärare hade varit stolt). Darwin's Radio innehåller dock både en ordlista i slutet och en snabbkurs i biologi och det hade inte alls varit helt fel om man hade känt till det INNAN man började läsa…

Nästan alla pionjärer är ifrågasatta och de flesta bevisas även ha mer eller mindre fel i slutändan. Vad de har gemensamt är att de bryter ny mark och inspirerar kommande generationer till att fortsätta utforskningen. Darwin är inget undantag. Det finns ganska få bevis för att arterna utvecklas kontinuerligt eller i små steg. De fysiska bevis som finns anses av en del peka på motsatsen, nämligen att vi utvecklas i stora steg. På bara några generationer har en ny version av den gamla varelsen tagit över platsen i ekosystemet. Detta är utgångspunkten för Darwin's Radio. Bear har gjort ett enormt förarbete för att få det så vetenskapligt korrekt som möjligt och det märks. De grundläggande tankarna som kommer fram i boken är som sagt var inte unika, men att lyckas samla det i ett sammanhängande och spännande verk på detta sätt är imponerande.

Jag ska inte ens ge mig in på att försöka förklara hur historien hänger ihop, då jag absolut inte är någon Greg Bear. Det räcker med att säga att man i ena änden stiftar bekantskap med nedfrusna Neanderthalare samtidigt som man i andra änden kopplar ihop fyndet med den allra senaste biologiska forskningen. Precis som Bears andra verk är detta komplicerat med ett antal svängar fram och tillbaka samtidigt som karaktärerna hela tiden utvecklas på ett naturligt sätt. Jag är fortfarande lite osäker på hur jag ställer mig till slutet, men har även förståelse för att det nog var det enda tänkbara. Detta är ingen spoiler så du behöver inte vara upprörd över att jag talar om hur boken slutar för det gör jag faktiskt inte! Det är nog inte helt omöjligt att vi i framtiden kommer se en uppföljare; "Darwin's Radio: Stereo edition", så håll ögonen öppna.

Bear skriver som sagt var på ett ganska speciellt sätt. Fokus ligger på det viktiga i ett händelseförlopp utan att för den sakens skull göra det alltför uppenbart åt vilket håll historien är på väg. Dialogerna mellan de olika karaktärerna är även den oftast snabb och enkel, typisk för Bear. Det tar ett tag att sätta sig in i hans sätt att skriva, men när man väl fastnat och kommit in i historien flyter det bara på.

Den här effektiviteten kan vara jobbig och jag har själv problem med en annan av hans böcker nämligen "/(Slant)", som jag bara lyckats läsa början på ett par gånger. I det fallet är det i och för sig fråga om en uppföljare och jag har inte läst föregångaren, vilket kanske bidrar till att jag har svårt att få ett bra grepp om historien.

Ett av de senaste släppen från Bear är Foundation and Chaos som jag tyvärr inte läst, men vad jag förstått ska den vara auktoriserad av Asimovs efterlevande och det måste vara ett gott betyg till vilken författare som helst. Jag är säker på att vi inte har sett det bästa Bear har att ge ännu, utan det kommer fler storverk framöver och det är något jag verkligen ser fram emot.

Något som förbryllar mig är att han har skrivit en Star Wars-roman, Rogue Planet, som nyligen släpptes. Personligen har jag betraktat den typen av böcker som skräp. Ni vet, den typen av böcker som någon har fått betalt för att skriva och de framställs på löpande band, nästan som kioskdeckare. Nu älskar jag i och för sig Remo så jag har inget emot kioskdeckare egentligen men när jag köper en "riktig" bok förväntar jag mig lite mer. En möjlig förklaring är att han måste göra något för att hålla uppe läsarnas intresse. Name recognition är viktigt och att göra förarbete för böcker som Darwin's Radio tar säkerligen väldigt mycket tid. Att publicera lite lättare texter mellan varven kanske är ett sätt att hålla sig kvar på banan. Något jag i och för sig inte tror att Bear behöver oroa sig för längre då han onekligen är en av de personer som leder racet och även talar om vart nästa lopp ska gå av stapeln. Tillsammans med författare som Orson Scott Card, David Brin och Peter F Hamilton är Bear en av de verkliga arvtagarna till Isaac Asimov och Jules Verne.

Jag själv och många andra känner Bear främst genom Eon, Eternity och Legacy. Historien om en jord som är nära kärnvapenkrig då man upptäcker spår efter en mänsklig civilisation på en enorm asteroid. Här lär man sig att använda "The Way", en "genväg" till andra platser, andra civilisationer och kanske även andra universum. Jag vill även slå ett slag för The Forge of God och Anvil of Stars som jag tycker påminner en hel del om Ender's Game av Orson Scott Card.

Har du ännu inte läst Darwin's Radio kan jag lova dig en spännande resa när du väl kommit in i den. Är du nyfiken på mer av Bear är det Forge of God, Eon och Moving Mars jag skulle rekommendera i första hand.

dagensbok.com » Greg Bear

Sci-fi vs Terrorism

Similar Posts:

Greg Bear "Dead Lines"

Similar Posts:

Greg Bear "Darwin's Children"

Similar Posts:

Greg Bear "Vitals"

Similar Posts:

Orson Scott Card "Ender's Shadow"

Similar Posts:

Greg Bear "Darwin's Radio"

Similar Posts: