Michail Lermontov var en poet och romanförfattare från Moskva. 1837 gav han ut dikten Smert poeta (En poets död) i vilken han anklagade högt uppsatta personer vid hovet för att vara skyldiga till Aleksandr Pusjkins död i en påtvingad duell. Som straff förvisades Lermontov till Kaukasus samma år. Lermontov var starkt påverkad av Pusjkins verk. Fyra år senare avled han själv, 26 år gammal, i en duell.

I Kaukasus fick han ny inspiration för romantisk diktning och det är bland annat i bergen i Kaukasus, som hans diktepos Demonen utspelas. En annan inspiration för hans diktning var den brittiske poeten Lord Byron. Byrons lyrik och frihetsideal var en förebild.

Lermontovs första huvudverk är alltså dikteposet Demonen, som blev färdigt 1840 och utgavs 1841. Han hade arbetat på det sedan han var 15 år gammal och skrivit om det ett flertal gånger. Den åttonde versionen var slutversionen. Men han skulle själv aldrig få se sitt verk i tryck.

Idag är Demonen en av den ryska litteraturens mest älskade dikter, skriver Kristina Rotkirch i sitt förord. Den har inspirerat ryska författare, konstnärer och kompositörer. I Demonens dubbelnatur kunde Lermontov ge uttryck för sin egen konfliktfyllda personlighet, sin olyckliga kärlek, sin upproriskhet och sitt förakt för samtiden.

Den första svenska översättningen av Demonen utkom 1887, men sedan 1893 har det inte utkommit någon ny översättning, förrän den översättning som här föreligger. Utgåvan är tvåspråkig. Det ryska originalet återfinns på bokens vänstersidor, den svenska översättningen på högersidorna. Idealiskt, med andra ord! I boken finns dessutom både ett förord, det som omnämnts ovan, och ett efterord skrivet av översättaren.

Demonen handlar om en odödlig ond andes tragiska kärlek till en jordisk kvinna. Dikten rymmer stor dramatik och passion. Det är inte en särskilt lång dikt, men den innehåller mycket: ett storslaget bergslandskap med vackra naturscenerier, våld – ja, naturligtvis – djur av olika slag, människor och odödliga varelser. Själv är jag inte så imponerad av själva grundberättelsen i dikten. Där finns cementerade könsroller, och ingen överdrivet originell handling, i alla fall inget nytt för den nutida läsaren: underskön ung kvinna förlorar sin älskade, går i kloster och frestas av en demons passionerade åtrå. Men dikten hör verkligen den romantiska diktningen till med alla dess ingredienser, och den ansågs dessutom omoralisk. Behållningen för mig personligen är skönheten i skildrandet av vackra naturscenerier och när det handlar om vad odödliga goda väsen har för sig. Här är några lösryckta exempel:

Högt på Kazbek, som diamanter,
skimrade snö och evig is

Där popplar stod som pelarsalar
vid bäckar som med ystert brus
flöt över färggrant bottengrus!
Där silverklang från näktergalar
genljöd i rosendränkta dalar
av obesvarat kärleksrus!

På klippan invid vägen finner
man blott ett enkelt kors som minner
om offren, rest av okänd hand.
Murgrönan smeker det och spinner
omkring det en smaragdgirland
där daggdroppar i solljus brinner.

Med sorg sågs ängeln först betrakta
den arma likt en öppen grav.
Så rörde han sin vinge sakta
och sjönk i nattens stjärnehav.

Läsningen av Demonen gör mig nyfiken på Lermontovs prosa. I den text som i Bonniers författarlexikon över utländsk litteratur behandlar Lermontov, står det att ”han efterlämnade ett par romanfragment, som i avseende på psykologisk insikt betraktas som förelöpare till Dostojevskij”. Kopplingen till Dostojevskij är intressant och jag ska så snart tiden medger läsa Lermontovs enda fullbordade roman, Geroj nasjego vremeni (Vår tids hjälte) från 1840, som är hans mest kända verk. Romanen har översatts till svenska inte mindre än fyra gånger och den första svenska översättningen utkom redan 1844.

Similar Posts:

• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• 4 x ryska klassiker
• Mycket snack och lite verkstad
• Nordisk urtext i ny skrud
• Det finns hopp ändå

Nu hör ju inte Anna Höglunds Vampyrer till dem, men den tar sitt avstamp i 1700-talets vampyrdebatt och i de litterära storhetstider som skulle följa, ända fram till idag. Höglunds avhandling har undertiteln ”En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet” och är en bred översikt som sträcker sig från Goethe och Bürger, Byron och Polidori, Gautier, Coleridge och Keats, via Hoffman och Rymer, Bram Stoker, Edgar Allen Poe och Oscar Wilde, till Anne Rice, Joss Whedon, John Ajvide Lindqvist, Charlaine Harris och Stephenie Meyer.

Den breda ansatsen gör såklart att det inte alltid blir så djuplodande eller utförligt om varje verk – och författarna ovan är verkligen bara ett axplock av de mest kända som förekommer – men Vampyrer ger en fin överblick över hur de litterära skapelserna och vi människor som intresserar oss för dem har förändrats under århundradena.

Möjligen kunde man önskat att tyngdpunkten förflyttats något mer mot modern tid – och kanske även mot de svenska berättelserna i sammanhanget. Det enskilda verk som ägnas tveklöst mest uppmärksamhet är inte oväntat Stokers Dracula från 1897, och även om Höglunds analys är intressant har ju en hel del onekligen hunnit sägas tidigare.

I det historiska sammanhanget har Stoker också visserligen dominerat föreställningarna kring vampyrer under stora delar av 1900-talet, men sedan 1970-talet är det snarare den mänskligare, byronska vampyren som fått en renässans. Det är vampyren som berättare och romantisk hjälte, ja, kanske till och med ideal, långt ifrån den unkna, medeltida greve Dracula – en känslig, bildad och vacker figur som inte sällan har en stark moralisk kompass och en nästintill övermänsklig tro på den romantiska kärleken.

Som allmänintresserad läsare kan man gott hoppa lite i de teoretiska inledningsavsnitten och helt enkelt gå direkt på blodsugarna. Inte desto mindre för Höglund in en mängd intressanta perspektiv i själva historiegenomgången, inte minst vad gäller konstruktioner av manlighet och kvinnlighet, kreativitet och konsumtion. Mest nyskapande är hon när det kommer till de senaste årens vampyrtrender och dem hon kallar ”humanvampyrer”. Här föreslår hon helt enkelt att även om vampirismen vid förra sekelskiftet var en kraftfull sexuell metafor behöver nutidens vampyrsex knappast några omskrivningar.

Paradoxalt nog har sexualiteten och det kroppsliga över lag inte blivit enklare. Snarare handlar den moderna vampyrens hunger om disciplineringen av kroppen i konsumtionssamhället – och inte minst om det komplicerade ätandet som just – ätande. Frosseriet, det okontrollerade, inte minst kvinnliga, ätandet är kanske vårt sista tabu, menar Höglund och diagnosticerar många av vår tids vampyrer med – ätstörningar.

Vampyrer och människor har levt tätt tillsammans i hundratals år, förmodligen längre. De flesta kulturer verkar ha någon form av vampyrgestalter. Naturligtvis har dessa våra nära följeslagare och deras historia en hel del att säga om oss och vår historia, om de samhällen, föreställningar och ideal vi lever med. Höglund återkommer då och då till Edward Said och hans orientalism, hur vi definierar oss själva genom att beskriva de andra, dem vi inte är. Våra monster fyller uppenbarligen en liknande funktion och säger en hel del om våra normer, våra rädslor och drömmar.

Det kunde hända att 1800-talets mer mänskliga vampyr biktade sig, och på 1970-talet började vampyrerna på allvar gå i terapi. Deras mänskliga följeslagare har förmodligen en del att lära just av våra monsterbilder. Eller monsterhjältar, eller vad de nu är.

Similar Posts:

• Liten vampyrologi
• Kaninsmärta och melankoli
• Under the dark
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli

Än sen? Han behöver inte sådant. Keith Richards är urtypen, definitionen för Rockstjärnan, den Lord Byron-aktige galningen som skriver låtar som ”Satisfaction” i sömnen (när han någon gång sover). Som rör sig som en balettdansör med danssjuka på scenen och glatt fortsätter spela även om han råkar ramla omkull. Som definierar gitarrspel som ”fem strängar, tre toner, två fingrar och ett rövhål”, och lik förbannat lyckas sätta ihop dem till nya riffkombinationer. Som sjunger ”Happy” med en röst som låter som det där röret i ett whiskydestilleri som ingen vågat byta ut sedan 1794 eftersom det kanske är det som ger smak åt alltihop. Som i början av 70-talet fick höra att han hade sex månader kvar att leva om han inte tog det lugnare med drogerna, sket i det och som 30 år senare måste ställa in en turné eftersom han supit sig full, klättrat opp i en palm och trillat ner och slagit i huvudet. Som har lämnat fler överdoserade vänner och kollegor längs vägranden än någon annan. Som varit ryggraden i samma band i 44 år.

Men tyvärr får konstateras att medan myten om Keef Riffhard har överlevt tre decennier and counting utan någon ny platta i klass med Exile On Main St eller Beggars Banquet lär ingen någonsin bry sig om myten om Victor Bockris. Keith Richards – biografin är i bästa fall något dess ämne aldrig velat vara: adekvat.

Som de flesta icke-auktoriserade biografier har den ett stort problem: att skriva om en människas liv utan att faktiskt ha talat med människan i fråga (och många av dem runt honom) på 20 år. Bockris löser problemet genom att klippa ur andras intervjuer med både Keith och hans medmusiker, flickvänner, fans och kritiker. Ett så gott grepp som något, och vi får en oerhörd massa detaljer om livet i Rolling Stones; i första hand om droger och kvinnoaffärer, och när det hinns med även om musiken – även om man får intrycket att det senare inte riktigt är lika viktigt som det förra. Det blir lite Se&Hör över det, men det är väl svårt att undvika. Men redan här märker man snart ett nytt problem: Bockris skiter blankt i källhänvisningar vilket gör att man aldrig vet om ett citat är från 1964 eller 2002, mitt uppe i ett förhållande eller 20 år efter att det kraschade, just när en platta har släppts eller i ett retrospektiv 30 år senare. Har man 40 år av intervjumaterial att tillgå går det ju faktiskt att få boken att säga i princip vad som helst, och ofta gör Bockris också det; samma turné kan beskrivas som en succé i ena sekunden och en katastrof två rader senare, Keith är nära döden och hälsosammare än någonsin samtidigt utan något försök av Bockris att sätta saker i ett sammanhang. Dessutom är han en rätt schizzig prosaist som på en sekund kan svänga från reportage till arrogant polemiserande – alltid FÖR Keith, förstås, Keith kan inte göra fel. Om hans fru kritiserar hans drickande har hon, jag citerar, ”uppenbarligen blivit galen”. I längden innehåller boken många intressanta fakta och anekdoter (som är svåra att återfinna efteråt, eftersom vi varken får index eller diskografi – dock får vi av någon anledning Keiths horoskop), men rörigt presenterat, med en besk bismak av sensationalism och samma sorts blinda idoldyrkan som passar 13-åriga Backstreet Boys-fans.

När Stones har varit bra är det för att de tagit enkla influenser och satt ihop dem till något som är större än summan av delarna. Enkla blueslåtar som tankats upp med precis lagom mycket bensin och Jack Daniels för att rocka, precis lagom löst och felspelat för att rulla. Men precis som mycket av den musik de släppt de senaste 30 åren må Bockris biografi ha många av detaljerna rätt, men lyckas aldrig få till svänget. Och I need more to keep me happy.

Similar Posts:

• Musikveckan: The gospel according to…
• Back In The GDR
• Mojo Working
• Pistoler och rosor
• Musikvecka: Ingenstans?

Det utspelar sig i 60-talets Oslo. Huvudpersonen växer upp tillsamman med sin faster, efter att fadern och modern lämnat dem på olika sätt. Huvudpersonen söker sin identitet: i andra, i sig själv och i sin egen historia. Huvudpersonen kommer tidigt fram till en sak: det kommer att bli svårt att anpassa sig.

Medan jag läser Maskrosfamiljen har jag en nyöversättning av Thomas De Quinceys (1785-1859) Soldatnunnan och Om mordet som skön konst med förord av Gunnar Harding bredvid mig. De Quincey, som även har essän En engelsk opieätares bekännelser på sitt samvete, har kanske inte så mycket gemensamt med Christensen annat än att slumpen lät dem träffas i min läsning.

Denna slump lärde mig att De Quincey på sin tid var tvungen att försvara prosans konstnärliga existensberättigande, när skönhetsidealet var naturromantisk lyrik av Byron, Colerige och Wordsworth. Romankonsten var en maskrosgenre … Men De Quincey menade att berättarkonsten hade lika mycket rytmik och musikalitet som någonsin poesin och därmed var den lika vacker. Den har nämligen, låt mig citera:

upprepningen och återkomsten av en bekant effekt, i rörelse genom subtila variationer som ibland döljer temat, ibland nyckfullt avslöjar det, ibland våldsamt kastar ut det i ett intensivt dagsljus

Ni förstår var jag vill komma. Christensens stil kännetecknas av just denna musikalitet. Som en symfoni med variationer på temat, upprepningar, ibland förrädiskt oigenkännligt och ibland extremt tydligt. Han har helt enkelt musiköra.

Men det är mer som gör Christensens stil och Maskrosfamiljen speciell. Berättarjaget är inte att lita på. Det verkar alltid finnas flera versioner av allt han vill återge för oss. Som läsare kan jag aldrig vara säker. Förmodligen är det just därför som Christensen låter leendet spela en stor roll. Hur ska man veta vad ett tyst smil egentligen betyder? Kan ett vänligt leende hjälpa mig att manipulera andra att göra som jag vill? Förmodligen är det också därför som teatern har stor betydelse för huvudpersonen. Vad spelar du för roll? Är du en komedi eller tragedi? Det uppstår en osäkerhet. Ingen vet ju ens om du är en pojke eller flicka. Det finns mycket att dölja och anledningarna är många.

Det här är en varm och gripande berättelse med många bottnar. Ju djupare jag tittar, desto mörkare blir det. Det handlar om påtvingad vänskap, utanförskap och att äcklas över att se sig själv i andra. Närmast kan jag jämföra boken med landsmannen Niels Fredrik Dahls På väg till en vän. Men självklart kommer du känna igen dig om du har läst Christensens förra roman Halvbrodern. Maskrosfamiljen är inte lika tjock, men båda kommer ingå i samma tematiska Christensen-box.

Slutligen, för att återknyta till min inledning: Vilken karaktär kan koras som skönlitteraturens största outsider?

Similar Posts:

• Allt det som en bok kan vara
• Att stångas med sina demoner
• Prisbelönt men utan överraskningar
• Tänk på döden
• Staden vid fjordens mynning

Ställ på en spis av den stilrenaste sparsmakade prosa, extremelegant och intellektuell, ett steg fram från Hemingway. Låt allt sjuda ur den gamla världens perspektiv, där universitetet är symbolen för bestående värden sedan antiken. Låt berättaren, universitetsläraren i panik över att favorithoran slutar med sitt arbete förföra den unga sköna studentskan han undervisar. Då bör den börja koka, den dramatiska soppan, närmast som en Soppopera (läs såpopera) med vändningar om vad som är ont och gott, i den nya världen och den gamla.

Jag som ätare vet inte hur jag ska förhålla mig till kocken; berättaren och huvudpersonen: David Lurie. Är han som Pär Lagerkvists dvärg i Dvärgen? En otillbörlig berättare eller är han på botten i det djupaste mörka i det att vara människa och man?

Hans egen dotter säger åt honom att han inte kan förstå henne för han är man och för att han är universitetslärare David Lurie. Före detta frun är sarkastisk när hon hör om hans (kärleks)historia, han sitter på höga hästar av åtrå. Ska man hålla med dessa båda kvinnor?

Jag väljer till slut sympatins väg. Det är inte politiskt korrekt, men David Lurie är människa, styrd av sin natur. Vilken är: Avguda poesi, gärna romantiken och kvinnor, gärna unga med former. Han drivs till äckel nästan av fula kvinnor i sin egen ålder och beskriver sitt eget åldrande med avsky, som ett nederlag. Han fundera besviket över vad han gjort för fel för att enda dottern blev lesbisk. Han tänker tankar som gör honom fel här och nu, men rätt i den gamla världen, då svarta var underställda och homosexualitet var en sjukdom. Han är ärlig mot tiden han växte upp som format honom men redå att ompröva sig. Hans uppgifft verkar vara att stå på sin fasta grund och pröva "nya" värden och "nya" världen.

Så denna soppa är kort och gott intellektuellt berikande, fränt stimulerande på alla sätt men inget för personer med känsliga magar. Lägg till att den kokas i Sydafrika i skuggan av apartheid och det som blev kvar, som en olöst knut mellan svarta och vita.

Similar Posts:

• Integration, inkarnation och tröttsamt Hora/Madonna-komplex
• Coetzee och kvinnorna
• Den vite mannens börda
• Morsan med stort M
• I teorin så väldigt spännande

Gunnar Hardings ambition, enligt förordet, är att skapa ett tidsavtryck och det lyckas i den mån tid finns och om den överhuvudtaget kan fångas. Jag genomgår i alla fall en romantisk reflexionsperiod tack vare boken. Men det händer något mer; man får distans till dagens kultursidor, tack vare läsandet av dessa kritiker som skapar text, som är ett eget universum vid sidan av verket kritikern talar om. Inget finlitterärt tassande utan ganska brutala, ärliga uttalanden. Men visst, just kritikerdelarna av boken sticker ut ibland och gör textantologin lite spretig. Och jag är stundtals uttråkad fast kritikertexterna definitivt överlevt århundraden. Men de bor bra i antologin om den skall ge det den ger, d.v.s. en bred bild och en lite motstridig känsla.

Gunnar Hardings presentation av poeterna och deras omgivning är alldeles utmärkt. Lågmält och med tydlig ovilja att göra någon stor affär av biografiska spekulationer som skakar den litteraturvetenskapliga världen. Det kan till och med vara lite irriterande att han så kategoriskt tar en sväng tillbaka till det lågmälda så fort han nämner något lite spektakulärt. Men jag skulle vilja ha mer av hans kommentarer och vägledning som återkommer genom boken lite oftare, som en tråd genom boken.

Boken är en av tre och han lovar att föra trådarna samman i och med tredje boken om den engelska romantiken. Den första, En katedral av glas, handlar om John Keats, lord Byron och Percy Bysshe Shelley. Det känns på boken att den är en byggkloss i ett något större sammanhang och det är nästan lite orättvist att skriva om bara en av tre byggklossar.

Men det är enkelt att framhäva att texterna smälter samman bra, inte ens dikterna sticker ut nämnvärt, kritiken bara ibland, som nämnts. Ändå är jag på helspänn när jag kommer till en dikt i antologin och de är helt klart resor i sig själva och jag tänker; måste läsa om dikten, men jag gör just inte det, men lusten att läsa mera dikter av Wordsworth och Coleridge vaknar. Får väl göra det i alla fall. Men de mest levande texterna i boken är de personliga breven och i särställning Dorothy Wordsworths dagboksanteckningar, vilka är en njutning att läsa. De tar en med till platserna och målar upp detta fotvandringsliv och det landsbygds-England som det hela tiden är tal om.

Man undrar ju hur mycket text som Gunnar Harding har plöjt för att sätta ihop denna antologi. Jag är övertygad om att det nog är en bragd i sig som gör det svårt att motivera ickeläsningen av denna engelska fruktkorg.

Similar Posts:

• Maskrosor växer inte på träd
• Vardagsfår
• Om mannen som (fortfarande) förkroppsligar Storbritannien
• Ack den… ja, ni vet
• SR:s Lyrikpris går till…