För åttondeklassaren Amanda blev högstadiet inte det hon hoppats på. Hon har ofrivilligt hamnat i klassens periferi medan hennes enda vän Jennie, valde utanförpositionen när hon kom ny till klassen. Amanda tiger och lider, tillbringar många av rasterna på handikapptoaletten och vill absolut inte att hennes föräldrar ska ana att inte allt är som det ska i skolan. Det är plågsamt att se hur hennes före detta bästa vän, Lejla, tagits upp i innegänget och i nästan samma ögonblick släppt Amanda som en het potatis.

Att Amanda får revansch, det är liksom inbyggt i ungdomsboken struktur (rekommenderad läsålder är 12-15 år), men sättet Alexandra Dahlberg gör det på är både raffinerat och intelligent. Hon tillåter inte att ungdomarna bara är onda eller goda utan låter dem alla få en kontext som gör deras handlande om inte okej, så ändå begripligt. Det är fortfarande inte försvarbart att söndra och härska som klassens drottning Moa, men när man får ta del av hennes familjebakgrund, förstår man faktiskt varför hon beter sig som hon gör.

Alexandra Dahberg analyserar gruppdynamiken i en åttondeklass seriöst och tar inga genvägar. När Amanda får chansen att få in en fot i gänget, tar hon den, även om det betyder att hon riskerar att förlora Jennie. Och när Lejla vill börja umgås med Amanda igen, gör hon klart för Amanda att det kan vara nästan lika påfrestande att vara ”inne” som det är att vara ”ute”. Lejlas analys av vem som bestämmer i skolan, känner nog dessvärre de flesta av oss igen:

”Det är killarna. Killarna är allt. Det är skit, men så är det. Tjejer som Moa? Som mig? Vi är där på grund av dem. De vill hänga med oss. Och varför vill de det?” Det känns som att hon försöker förklara något för ett barn och att det är något jag redan borde ha haft koll på. ”För att … de gillar er?” ”För att de vill ha oss! De vill hångla, eller lilgga. Tycker killarna inte att man är het så slutar de bry sig. Och vet du vad som inte är hett?” Jag skakar på huvudet, och Lejla ger mig ändå inte tid att svara. ”Att vara ett omöjligt byte! Är du svår? Sexigt. Är du gay? Bye bye, om du inte hånglar med annan tjej som show för killarna.”

Inte bara teman som vänskap, förälskelse, solidaritet och homosexualitet avhandlas, utan vi får även ta del av Amandas mammas utbrändhet och ser hur det påverkar hela familjen. Det är ganska mycket Alexandra Dahlberg låter sina unga läsare ta sig igenom, men det känns konstigt nog ändå inte överlastat. Språket är spänstigt och känns autentiskt och huvudpersonerna tillåts dessutom vara både roliga och slagfärdiga. Och slutet, som jag inte ska avslöja, är tack och lov hoppfullt och fint utan att ”happy end” blir för överdrivet.

Similar Posts:

• Ombytta roller
• Om att längta bort
• Erik Lindegrens dikt får smäll på käften
• Mörkt och mycket
• Tonår och tystnad

Innan vi skildes åt såg jag min kropp lägga sig ner på perrongen; inget fall, inget drama. Bara lägga mig på sidan, dra upp knäna mot magen. Vad skulle du ha gjort? Med tåget att passa, möten, rutiner i ryggraden? Du hatade kapitalismen, ville bygga en trädkoja i skogen – med alla dina drömmar om en annan värld, skulle du lägga dig ner bredvid mig?

Berättelsen far vidare med tankar kring kärlek, en allomfattande kärlek som ska släcka den smärtsamma ömhetstörsten en gång för alla. En del av vännerna menar att det är bättre att lämna hundmannen, som verkar ta lite för lätt på kärleken och lite för allvarligt på teorier kring det orättvisa samhället. Han låter alltid möten och demonstrationer gå före berättarjagets rop på hjälp när panikångesten slagit klorna i henne.

Avsnitten där det egna jaget granskas är detaljrika. Bakgrunden till panikångesten som hon går i terapi för. Utsatthet, så många nyanser av utsatthet.

Ett stort fokus på männen och deras kamp för en bättre värld. Men de är många. Egoisterna och skitstövlarna, alltså. Den som våldtog henne när hon var mitt inne i en panikångestattack hoppas jag träffas av ett skammens spjut som aldrig dras ut igen.

Romanen saknar intrig. Det är skrivande och självrannsakande som utgör den röda tråden. I många avsnitt förs påhittade samtal med andra kvinnor som varit politiskt aktiva i rättvisefrågor. Fantasin flödar, dialogerna med kvinnorna från förr instämmer eller säger emot Anna. Å ena sidan är de identifikationsobjekt och å andra sidan är de ouppnåeliga i sina intellektuella och radikala resonemang.

Jag läser romanen som en mångsidig kritik av patriarkatet. Återkommande belyses villkoren för kvinnorna som anpassat sig i olika grad i ett samhälle där mannen är norm. Att arbeta till utmattningens gräns där sjukdomen tar vid och jobbet ryker. Att män inte vill konfrontera en annan man som utsatt kvinnor för trakasserier (det måste samlas bevis, kvinnors vittnesmål räcker inte). Att frånskilda män tar sig rätten att leva sitt liv som de vill och bortprioriterar vardagsliv med barnen. Drömmar om att väninnorna ska grunda ett kollektiv. De kan stötta varandra i vardagens göromål, vara extraföräldrar åt varandras barn och ha ett intellektuellt utbyte utan maktkamp. Jag hade gärna sett romanjaget utveckla sin vision kring detta, men hundmannen återkommer och så blir läsningen mindre intressant igen.

Romanens blandning av berättarjagets vardagsliv och de fiktiva samtalen med de författande förmödrarna är inte så lyckad. Ofta ackompanjeras dialogerna med åtskilliga glas vin, ett litterärt stilgrepp, funderar jag, men jag har ingen susning. Raden av namn är lång: Sonja Åkesson, Kathy Acker, Sara Lidman, Mia Zapata, Frida Kahlo, Simone Weil, Sylvia Ravera, Marsha Johnson och några till. Tragiska öden i flera fall, där livet tagit slut för att någon tagit sig rätten att mörda, men resultatet blir i mina ögon hafsigt i stället för att väcka nyfikenhet.

Skrivande människor bär ofta på en energi som måste få utlopp. Det kan ske i skönlitterär form där fantasin formar miljöer som läsaren kan vistas i, eller så fylls boksidorna av personer som handlar klokt eller tokigt. En annan form är dagboksflödet, där känslor formas i tankar som hjälper till att strukturera tillvaron. I Jörgensdotters roman är gränsen flytande, eftersom mycket av texten tycks vara hämtat från det egna livet i Gävle och annat är fantasier. Skildringen har sina träffande och läsvärda formuleringar men de väger inte upp bristerna i de biografiska delarna om kvinnorna som hon ser som sina systrar.

Similar Posts:

• Skrivandets hålrum
• Kamp mot bokförbud
• A trip down memory lane
• Ren ångest i rasande fart
• Just de där ögonblicken. Igen. Och igen. Och igen.

Det spanska inbördeskriget är en tacksam konflikt att göra fiktion av då den rymmer ett så stort moment av idealism som rinner ut i krossade illusioner, på flera plan. Redan innan Franco marscherade in i Madrid hade George Orwell skrivit sitt självbiografiska verk Hyllning till Katalonien, där han ansluter sig som frivillig på republikens sida för att bekämpa fascismen, men mindre än ett år in i konflikten hamnar i inbördeskriget mellan sovjettrogna kommunister och syndikalister och andra icke sovjettrogna vänstergrupper och tvingas fly. Ett tema som ofta om än inte alltid återkommer i fiktiva berättelser kring spanska inbördeskriget. Och för den delen även i Anna Jörgensdotters Solidärer.

Samtidigt så är inte intrycket av Solidärer att det skulle vara någon form av politisk inlaga om den växande högerextremismen idag utan boken känns, precis som den beskrivs av författaren, sprungen ur fascinationen kring människoöden. Vad fick människor i även på den tiden trygga Sverige att bege sig till det främmande Spanien (som på 30-talet var rejält främmande för de ur arbetarklassen av vilken merparten av de Spanienfrivilliga kom)? Syften må ha varierat kring allmän solidaritet med det spanska folket, antifascism eller att ta del i revolutionen, men gemensamt är att de bottnar i idealism. Att stå upp för det som är rätt, inte bara med ord utan med handling och det bokstavligen med livet som insats. Ett i grunden tidlöst tema men som under vissa omständigheter i historien ställs på sin spets och under 1900-talet är spanska inbördeskriget kanske det allra tydligaste exemplet.

Solidärer är dock inte bara en roman om krig och idealism utan lika mycket en kärlekshistoria. Av de två huvudpersonerna är det bara den ena, Ingemar, en ung stuvare och aktiv syndikalist med en besatthet av Joe Hill, som beger sig till Spanien. Romanens andra huvudperson, fabriksarbetaren Klara, delar Ingemars engagemang men stannar såklart kvar i Gävle då trettiotalets strider är männens ensak (även om kvinnor under krigets inledningsskede tilläts kämpa vid fronten på republikens sida). De båda huvudpersonerna har haft en relation som avslutats på grund av en struntsak och medan Ingemar brottas med om hans engagemang är lika mycket svartsjuka som idealism så är Klaras bekymmer mer av praktisk art. Deras relation resulterade i en graviditet som är okänd för Ingemar medan Klara måste navigera sig fram mot den skamfyllda tillvaron med att föda ett barn utanför äktenskapet. Det unga paret älskar varandra, men idealismen kring den politiska gärningen för Ingemar gör att han tar sig an kärleksbekymren med samma allvarsamhet.

Om Ingemar och Klara är de mänskliga huvudrollsinnehavarna så är de geografiska huvudrollsinnehavarna Gävle och Barcelona och det förvånar mig inte att Jörgensdotter bott i Barcelona (att hon är från och bor i Gävle kände jag redan till) då städerna beskrivs med ingående detaljrikedom. Framförallt är Gävle-beskrivningarna enastående och inte minst de runt hamnkvarteren i Alderholmen (för objektivitetens skull bör det kanske nämnas att min konsumtion av bilder med texter som ”Gävle när seklet var ungt” är flera tusen gånger högre än rikssnittet och de kan möjligen ha viss påverkan). Gävle har ju en relativt undanskymd roll i litteraturen och när staden väl förekommer är det allt för oftast i förbifarten medan det här är exakta beskrivningar av enskilda gator och parker (för objektivitetens skull bör det nämnas att jag är väldigt Gävle-patriotisk och varit det ända sedan jag flyttade därifrån 2001).

Det Jörgensdotter lyckas med i Solidärer är att kapsla en helhetskänsla av ett trettiotal där världen är på väg mot en avgrund och hon gör det genom att få exakt allt, varje minsta detalj, att verka helt och hållet trovärdig. Väljer man sen som läsare att applicera in händelserna i vår samtid är det upp till läsaren själv. Men denna roman kommer oavsett politiska strömningar när den läses att stå sig väl på egna ben.

Similar Posts:

• Nedtonat, känslosamt och våldsamt mänskligt
• Som filmmanus hade den varit enastående
• Drömmen om Utopia
• Lågmält dramatiskt
• Kvinnoliv i politikens skugga

Jag tänker åka färja, det blir billigast. Inte tänker jag ha med mig så värst mycket packning heller. Jag har tänkt köpa nytt. Jag tänker börja mitt nya liv i nya kläder. Jag vill komma till London som en väldoftande blomma och inte som någon dammig, smulande eternell…

Så skriver romanens huvudperson, 21-åriga Helena Olsson, förväntansfullt i sin dagbok inför uppbrottet från tristessen i Gävle där hon arbetat på Pappersbrukets internpostavdelning och suttit på Lyckan med kompisarna och rökt och druckit kaffe i timmar. Helgfyllorna följer alltid samma mönster: Ullis och Helena delar på tre flaskor Perlette men dricker bara upp två och en halv. I fyllan som följer händer det att Helena drar hem f d pojkvännen som är rockmusiker i gruppen The Sin och har sex. Men det är inte direkt något som är förknippat med lust, det är snarare något som bara händer, och dessutom alldeles för fort. Året är 1984 och deppgruppen Cure är husgud.

På söndagarna i Gävle precis som på många andra ställen kommer ångesten inför den kommande arbetsveckan. Och visst känner man igen sig i det här:

Även fast man går på promenad eller på bio eller vad som helst, ligger den förestående pissveckan i luften och varslar om sig själv. Jag kan inte se på Sportspegeln. Det är för mycket söndagskänsla. Samma sak är det med Bagen, men Cia Berg är faktiskt ganska snygg och man måste ju passa på att se musik när den visas på TV, även om det mest är Twisted Sister och Michael Jackson.

Inombords jublar jag när det gamla musikprogrammet Bagen nämns, och det finns en del liknande nostalgisaker. Kanske tyder det på att jag är svältfödd på 1980-talsskildringar, när jag nöjer mig med så lite. För även om olika namn på TV-program och artister flyger förbi, utvecklas de inte. (Själv var jag tio år yngre än Helena på Bagens tid, och följaktligen förknippar jag inte 1984 med några vilda flyttplaner. Hjältarna hette förresten Imperiet och inte Cure).

Det har framförts kritik i olika tidningar som går ut på att Charlotta Cederlöfs berättelse saknar djup. Någon har menat Hello love är alltför lik debutromanen från 1995, Och likväl rör hon sig, och att författaren inte utvecklats. Jämförelsen med nämnda högstadieskildring kan jag inte kommentera, då jag inte läst den. Vad gäller djupet i berättelsen känner jag mig kluven. Det finns något autentiskt och kanske rent av poetiskt i den lite ostrukturerade dagboksformen. Samtidigt saknas perspektivskiften, miljöbeskrivningar och annat. Borås tidning gjorde den intressanta iakttagelsen att trots att romanen utspelar sig på 1980-talet har språket en tydlig 1990-talskaraktär. Kanske skulle språket kunna sorteras under någon slags anspråkslös men självutlämnande krönikestil.

Tankarna går till Linda Norrman Skugge. Jag är som sagt kluven till denna enkla dagboksstil, för samtidigt som den riskerar att bli banal, känns ämnet som en plankträff rakt på hjärtat och därför är Hello Love självklart läsvärd, särskilt med tanke på att romanen inte tar särskilt långt tid i anspråk. Vem har inte längtat bort från uppväxtstadens inkrökthet och förutsägbart till världsmetropolens äventyr? Att längta till ett varmare och öppnare klimatet är kanske nordbons lott. Och kanske är denna längtan det som får det här samhällets vardag att rulla vidare. Det är lättare att komma upp en grå och kall måndagmorgon om miljonvinsten på Stryktips, Trav eller Bingolotto hägrar därframme. Och så inbillar vi oss att det skulle bli så mycket bättre om vi fick den där miljonen.

Charlotta Cederlöfs ämne är lätt att känna igen sig, oavsett ålder tror jag. Samtidigt riskerar intrigen att följa en förutsägbar tragedimall. Och givetvis blir mycket av Helenas vistelse i London inte alls så glamourfylld som hon hoppats. Hon lämnar sällan vandrarhemmet i Camden town om kvällarna, och umgås mest med folk som bor där. Och det visar sig att väninnan Anna-Lena som skrivit så entusiastiska brev från London som börjat just med Hello Love inte heller har så mycket koll på utelivet. Anna-Lena har dessutom blivit ihop med en het italienare och lämnar sällan hans sällskap. Helenas jobb som servitris på ett café på Victoria Station är föga mer stimulerande än jobbet på Pappersbruket. På en av de lediga dagarna blir hon sjuk, och misären tycks nå sin kulmen.

Jag ligger i mitt lilla rum och fryser. Inga brev i morse. Ingen bra bok. Ingen telefon… Jag tog mig ner till matsalen men den var låst så jag kunde inte koka te… Jag är kissnödig men det är för långt till toaletten och golvet är så kallt. Jag har bara ett tjugofempencemynt kvar till elementet och det måste jag spara till inatt.

Ännu mer fläckas drömmarna av att f d pojkvännen dyker upp i London. Vad som händer ska inte avslöjas men Helena grips av panik när kompisen Mange meddelar att också han ska bo på Lord´s Hotel. Den tredje och sista delen av boken skildrar helt detta möte med Magnus. Här vänder historien och blir kanske för första gången ljus.

Helena och Magnus finner att det är mer än bara vänskap som binder dem till varann. De går på bio, dricker sig fulla genom att dricka alla drinkar de aldrig druckit och bestämmer sig för att knulla på ett hotell där man kan bada jacuzzi och läsa Financial times. Plötsligt är livet värt att leva igen och Helena vill vända åter till Sverige tillsammans med Magnus.

Att boken handlar om att bli vuxen som framförallt recensenten på Helsingborgs Dagblad betonat menar jag är att begränsa temat i Hello Love. Dessutom leder det in på en farlig väg. De där skimrande drömmarna om fjärran platser kan kanske vara förrädiska ibland, men om det skulle vara definitionen och kravet på vuxenhet att ha genomskådat allt detta som illusioner vill åtminstone inte jag vara vuxen. Dessa mogna människor ser sig själva som realister och avfärdar det mesta som romantik.

Men sanningen är att dessa hellre borde kallas cyniker!

Similar Posts:

• Drömmen om London
• London runt i ett par vandringsskor
• Tätt, svart och trösterikt
• En berättelse om klass
• Lyckad debut om tonåringar i Gävle