I den här boken beskriver journalisten Gabriel Stenström – som länge följt fallet – vad mordet handlar om, och hur domstolsförhandlingarna har sett ut i olika instanser. Han försöker gå till botten med frågan hur de olika domstolarna kan döma så radikalt olika, när de alla baserar sig på i princip samma kända faktaunderlag. Den slutsats han drar är att det i stor utsträckning handlar om vilken värdering som olika parter gör av bevisens trovärdighet, och indicier i långa kedjor.

Stenström intervjuar också alla de som var inblandade i affären kring Rahman – såväl de som dömde honom, som Rahmans advokat och andra som stödde honom i kampen för att få resning för sin sak. Det är intressant hur åsikterna bryts så mot varandra i boken; många av de poliser som utredde fallet, liksom flera av de som tidigare suttit till doms i fallet, tror fortfarande att Rahman är skyldig. Högsta Domstolen har, menar de, givit vika för en högljudd massmedial opinion istället för att värdera målet i sig.

Rahmans anhängare talar istället om helt andra saker; att de som utrett och dömt i målet har sänkt sina krav på bevisföring och rättsäkerhet av det enkla skälet att Joy Rahman inte är etniskt svensk. En man från Bangladesh får, menar de, helt enkelt inte samma behandling som svenskar. Rasism, kort och gott.

Men något som skrämmer något är hur alla parter kan anse att de fortfarande har rätt. En man har suttit åtta år i fängelse för att frikännas. Tre omgångar av domstolsförhandlingar har underkänts av högre instans. Men ingen vill kännas vid att ha gjort något fel. Så det finns ingen ansvarig som kan dra några lärdomar av falletÂ…

Stenström intervjuar och låter alla parter komma till tals, utan att nödvändigtvis ta ställning i debatten. Utom på en punkt – han är övertygad om att Rahman faktiskt är oskyldig. En övertygelse som dock inte färgar av sig negativt på resten av boken.

Similar Posts:

• Cybertariatets uppkomst
• Konflikthärden Colombia
• Politisk fånge i USA
• Frihet och ansvar
• Frihet eller och död