Det är en mycket intressant bok eftersom den utmanar en förekommande föreställning om att miljöfrågor har låg prioritet bland borgerliga. I sitt förord poängterar Per Schlingmann att miljön angår oss alla, och att miljöfrågan är en självklar del i en borgerlig reformagenda. För att skapa bättre förutsättningar att lyckas i det gemensamma arbetet är det också viktigt att människor omprövar sina världsbilder och öppnar upp för flera alternativa sätt att driva ett fungerande miljöarbete.

Svensson har delat upp boken i fyra övergripande avsnitt som beskrivs på följande sätt:

I det första tar jag mig an den regleringsresa som hittills förbättrat vår natur. I det andra tar jag mig an politikens roll och utmaning genom klimatfrågan. I det tredje granskas marknader och marknadslösningar på miljöproblemet. I det fjärde går jag in på visioner för det gröna samhället och hur teknikoptimister, kommunalpolitiker, aktivister, konstnärer, nyliberaler och tillväxtkritiker kan komplettera varandra.

Det är ett ganska ambitiöst projekt, och Svensson har inte slarvat med bakgrundsarbetet. I första avsnittet har han tittat närmare på framgångsrika exempel på miljöförbättrande åtgärder och hur de har genomförts. Utsläpp av aerosoler i atmosfären, svavel- och kväveutsläpp, utfasningen av bly i bensin etc. Han menar att regleringar i avseende att förbättra klimatet är fullt legitima ur ideologisk synpunkt även för marknadsliberaler, eftersom värdet av att leva i en oförorenad miljö ingår i det frihetliga konceptet.

Tanken om att ekonomisk tillväxt är oförenlig med klimatförbättringar är ganska enkel att avvisa med statistik. Det finns ju annars en idé om att ökad ekonomisk tillväxt per automatik frestar hårt på vår natur. Det är snarare tvärtom. Det är i de länder med hög tillväxt som klimatpåverkan minskar. Här finns dock relevanta invändningar om att miljöproblemen bara exporterats till de länder som fortfarande är under utveckling och som har övertagit resurskrävande produktion.

Beräkningar från SCB visar att hela den inhemska utsläppsminskningen från svensk konsumtion mellan 1995 och 2009 raderas ut om man även räknar utsläppen som vår import orsakar i respektive produktionsland, och för senare år har de totala utsläppen ökat något.

Det här talar väl ändå inte för bokens tes? Fast, jo, det gör det. Det är främst produktionen i länder som Kina, Brasilien och Indien som ställer till det utsläppsmässigt, och i takt med att tillväxten ökar i ett givet land minskar också miljöpåverkan. Den inhemska miljöförstöringen i tillväxtländer medvetandegör behovet av miljöreglerande åtgärder. Det scenariot som då uppstår är att dessa länder anammar de arbetssätt som har visat sig framgångsrika i de länder som gått före i miljöarbetet.

I andra avsnittet pratas det om FN:s 2 graders-mål, och om hur lite vi vet om hur en temperaturhöjning kommer att påverka planeten. Det pratas om hur rika länder har bättre skydd mot naturkatastrofer och om miljöfördelarna med urbanisering. Vi får också läsa om flera miljöpolitiska åtgärder som varit direkt kontraproduktiva, som med facit i hand har avvecklats. Läxan att lära här är att akta sig noga för att ställa upp alltför specifika mål och undvika att detaljreglera då detta ofta får oanade negativa konsekvenser för miljön. En gradvis ökning av ambitioner och reglering har tillsammans med innovationer och en spontan ordning visat sig vara det som ger bäst resultat. (Ja, här finns en del Hayek-referenser)

Avsnittet om den fria marknaden blir mest intressant att läsa med tanke på författarens ideologiska profil. Här riktas stark kritik mot olika typer av nationella subventioner, främst inom jordbruk och fiske. Idén om att politiskt skydda en inhemsk matproduktion för att det anses viktigt med egen nationell försörjning, leder sorgligt ofta till en ren rovdrift på naturen. Det finns ett tydligt samband mellan subventioner och användning av bekämpningsmedel i jordbruket. Och utan subventioner skulle överfiskning vara ett betydligt mindre problem.

Här finner vi den marknadsliberala idén om att låta produktion av grödor ske på de ställen som är bäst lämpade och istället öka handeln och ta bort tullar på matvaror. Helt enkelt att anpassa sig efter hur naturen är beskaffad runt om i världen och inte forcera fram odling av grödor som kräver långtgående ingrepp i den naturliga miljön för att ens kunna producera något.

Detta är direkt relaterat till den kontroversiella idén om att priset på vatten är alldeles för lågt. En idé som får många att gå i taket av ilska. Felslutet många gör är att anta att detta i grunden hotar fattiga människors rätt till rent vatten när det istället handlar om att komma tillrätta med ett gigantiskt resursslöseri. Det handlar om konstbevattnade golfbanor i öknen, villapooler i Kalifornien, bevattning av jordbruksarealer på onaturliga ställen och liknande vidlyftig förbrukning som kan fortgå just bara för att vattnet inte prissätts på ett naturligt sätt vad gäller tillgång och efterfrågan.

Det avslutande avsnittet erbjuder ett mer fritt tänkande kring olika lösningar. Det handlar mycket om nytänkande, ny teknik och innovationer. Miljöutmaningarna kan angripas från flera olika håll samtidigt. Personligt ansvar, politik och tekniska lösningar kan tillsammans göra att arbetet går framåt.

Det ryms en hel del intressanta tankar i Miljöpolitik för moderater, och har man ett genuint intresse för miljöfrågor så borde man också fundera ett varv till på de stora miljövinster som finns att göra med GMO-grödor, och på hur resurskrävande en storskalig ekologisk produktion faktiskt skulle vara.

Poängen med den här boken tycker jag är att vi alla måste ta ett större ansvar för att närma oss varandra i en vettig diskussion. Det duger inte att ligga i sin tillväxtfientliga skyttegrav och kriga med de som ligger i den lika ideologiskt trångsynta regleringshatande skyttegraven bredvid. Detta tjänar ingen på, allra minst miljön, och att avfärda fungerande metoder för att minska miljöpåverkan bara för att de krockar med ens egen politiska övertygelser är bara dumt.

Similar Posts:

• Marknadsdemokrati – En testballong
• Svårbegripligt om klimatförändringar
• Stort, dyrt och fräsigt
• Dags för omställning
• Hopp för hållbarheten

Tomasi börjar med en genomgång av de båda liberala traditionerna där han belyser de väsentliga ideologiska skillnaderna, men också visar på de gemensamma nämnarna. Här kommer vi in på de olika moraliska aspekterna av fördelningsfilosofi. Han tar upp resonemanget om att omfördelning av resurser i ett samhälle är moraliskt försvarbart endast om det gagnar de mest resurssvaga i samhället. Risken med långtgående statlig intervention och resursfördelning i det ekonomiska systemet är att det skapas oönskade koalitioner mellan intressegrupper och politiker och inskränker individers möjligheter till självbestämmande och deltagande i samhället på lika villkor. Det är inte moraliskt försvarbart.

Hos den liberale tänkaren Adam Smith är omtanken om de svagaste i samhället väl känd och erkänd. Men även hos exempelvis Milton Friedman, och Ayn Rand, personer som inte direkt gjort sig kända för sina empatiska förmågor, är bryderiet om samhällets resurssvaga närvarande. Hos Friedman som en förväntad positiv bieffekt av att marknadsliberalismen ökar det totala välståndet i ett samhälle, och detta spiller över på alla medborgare. Hos Rand uttryckt på ett liknande sätt.

Det är mot bakgrund av det här som Tomasi har skapat sin teoretiska plattform marknadsdemokrati. Han liknar det vid att socialliberaler och klassiska liberaler/libertianer bor i varsitt läger på var sin sida av ett berg. Om de vill kan de gå upp för berget och mötas. Från toppen av berget får man bättre utsikt och en längre horisont.

Det centrala i marknadsdemokratin är social rättvisa kombinerat med ekonomisk frihet. Rawls och Hayek i samförstånd. För att visa för den skeptiske att detta är möjligt argumenterar Tomasi för sin teori på tre olika plan. Dels det politiskt filosofiska som avhandlar de moraliska aspekterna, dels det politiskt teoretiska som handlar om argumentationen för att komma fram till vilket politiskt system som bäst tillvaratar nämnda moral och slutligen det socialpolitiska, där det skall bestämmas vilka lagar, regler och offentliga initiativ som behövs och skall eftersträvas för att realisera den politiska filosofin.

I argumentationen jämför han med socialdemokratiska modeller och kommer fram till att marknadsdemokratin är lika, om inte bättre, rustad för att förbättra levnadsvillkoren för de sämst ställda i samhället. Marknadsdemokratiska samhällen har högre potential att öka välståndet totalt eftersom där finns ett ramverk som tillåter marknaden att utvecklas på ett organiskt sätt.

Att den här boken finns känns lite symptomatiskt på läget i USA. För även om teorin är universell så är den skapad med USA som utgångspunkt. I Sverige sticker man ut om man inte är socialliberal, och nyliberal är en etikett som många vänsterdebattörer klistrar på lite allt möjligt som inte är direkt socialistiskt. Det är ett effektivt sätt att ta död på en politisk debatt som skulle kunna vara så mycket mer nyanserad och intressant. I USA däremot brottas man med andra problem. Där pågår ett ställningskrig mellan å ena sidan Tea Party-rörelsen, som är väldigt extrem åt det libertarianska hållet och å andra sidan rörelser som i den sociala rättvisans namn motsätter sig marknadssamhället och kapitalismen. Och även om jag oroar mig för hur ett samhälle styrt av Tea Party-ideologer skulle se ut, så är det samtidigt oroande att tänka sig vad för andra fri- och rättigheter som kan försvinna vid avskaffandet av den fria marknaden.

Jag tilltalas av Tomasis teori just därför att han vänder ”antingen eller” till ”både och”. Han är också väldigt ödmjuk i sin framtoning och gör inte anspråk på att sitta med facit. Genom att visa på att det finns en öppning och en väg till förening istället för konflikt skapas nya möjligheter. Tomasi har skickat upp en testballong, tiden får avgöra om det blir flip eller flopp.

Similar Posts:

• Till försvar för en angripen ism
• Utvecklingsekonomi med moralfilosofisk utgångspunkt
• Alla sätt är bra utom de direkt dåliga
• Besatt av den sociala gradienten
• Snygg sågning av diverse vetenskaper

Inledningsvis blir jag lite konfunderad av den raljanta tonen och Talebs kängor åt precis alla håll. Det känns lite värdsmästarvarning på honom och jag tänker i mitt stilla sinne att det måste vara outhärdligt att umgås med en sådan besserwisser. Människor är ju människor för tusan. Det går väl inte bara att bestämma helt plötsligt att nu ska vi bli helt rationella och förnuftiga. Men min misstänksamhet mot författaren försvinner ju längre in i boken jag kommer, för när jag får följa hans tankegångar från början till slut känns alla dessa kängor helt rätt placerade. Och nu vill jag inget hellre än att han ska sitta i mitt vardagsrum och prata om sina viktiga tankar.

En svart svan är en osannolik och oförutsägbar händelse som får stora och oöverblickbara konsekvenser. Typiska svarta svanar är terrorattentaten i USA den elfte september 2001 och jordbävningen i Japan 2011. Taleb vill i sin bok göra oss uppmärksamma på att dessa svarta svanar ständigt lurar bakom hörnet, och att en gör bäst i att vara medveten om dem. Alla svarta svanar kanske inte är så dramatiska som de ovan nämnda, men ändå. Blotta medvetenheten om dess eventuella existens kan dock förvandla dem till grå svanar. Det vill säga händelser som en på ett eller annat sätt har förberett sig mentalt för. En värsta-tänkbara-scenario-filosofi ungefär.

Taleb hatar gausskurvan. Han tål inte att ekonomer, prognosmakare och analytiker använder gausskurvan till precis allting. För att åskådliggöra sitt resonemang har han skapat två världar. Mediokristan och Extremistan. I Mediokristan är livet förutsägbart och stabilt. Det som mäts är längd, vikt och andra fysiska och biologiska företeelser. Det är där gausskurvan hör hemma. I Extremistan däremot kan vad som helst hända, det är här de svarta svanarna bor. En enda oförutsägbar variabel kan kullkasta en teori och göra gausskurvan fullständigt inadekvat. Trots detta beter sig den finansiella världen som om den globala ekonomin är stabil och förutsägbar, gör beräkningar hit och dit och använder matematiska formler. Mäter världen som om vi bodde i Mediokristan när vi i själva verket bor i Extremistan nu för tiden. Förkastligt enligt Taleb.

För det är den ekonomiska världen författaren är mest arg på. Han sågar Nobelpriset i ekonomi jäms med fotknölarna. Det är han i och för sig inte ensam om att göra, men han gör det med sådan uppriktig indignation att jag bara älskar det. De enda ekonomipristagare han inte hånar är Daniel Kahneman och Friedrich Hayek. Tvärtom anser han dessa två herrar vara stora tänkare.

Bland de få andra tänkare som åtnjuter Talebs respekt återfinner vi Karl Popper, Benoît Mandelbrot och Henri Poincaré. Och bara för att jag gillar Nassim Taleb så himla mycket känns det som att jag genast måste sätta mig ner och börja studera fraktaler och vetenskapsteori. Det är det han själv har gjort. Läst oändliga mängder litteratur i alla olika genrer. Sedan har han läst ännu lite till och funderat och jämfört. Tidigare använde jag ordet världsmästare, fast inte på ett bra sätt. Jag skulle efter att ha läst boken vilja påstå att han är det på riktigt. Världsmästare i praktisk filosofi.

Den svarta svanen är ett nöje att läsa. Läsaren utmanas att släppa inarbetade tankesätt och tänka nytt. Helt nytt. Jag blir även varse min egen dumstrut. Det känns förstås inget vidare, men när jag väl svalt förtreten känns det bara befriande att kasta den på skräphögen. Och trots allt får mitt personliga strutsande inte katastrofala globala konsekvenser, utan det är mest jag själv som blir lidande.

Similar Posts:

• När icke-rationalitet får fritt spelrum
• Guide över människans ofullkomlighet
• En knuff i en fördelaktig riktning
• Marknadsdemokrati – En testballong
• En förutsättning för att förstå vår samtid