Om de här händelserna skriver Éric Vuillard denna korta, lilla berättelse. Det går undan. På mindre än hundra sidor skildrar han såväl Müntzer och revolten, som en del av dess rottrådar i tidigare folkuppror. Raskt förs vi då som läsare från exempelvis 1300-talets engelska rebeller, via Böhmens husiter, fram till 1500-talets Tyskland. Man kan i Vuillards skildring verkligen känna den revolutionära glöden och frenesin bakom tankarna när folket gång på gång utmanar överheten. Det är en mycket vackert skriven och medryckande berättelse om en historia som fått allt för lite uppmärksamhet i den svenska historieskrivningen.

Till den svenska utgåvan har sedan lagts ett efterord av författaren och litteraturkritikern Kristoffer Leandoer. Intressant är att medan det förefaller mig som om Vuillards bok i grunden genomsyras av en sympati med dessa fattiga som gör uppror, så verkar Leandoer å sin sida närmast vara av motsatt åsikt – han förefaller snarare luta åt att betrakta Müntzer som en fanatisk och ”blodtörstig våldsverkare”. Leandoer må förstås ha sin syn på den kamp upprorsmännen och -kvinnorna förde, men jag har svårt att se varför förlaget valde att på detta sätt lägga in en brasklapp mot den bok de själva publicerar. Om något förtar efterordet något av behållningen av Vuillards korta lilla pärla.

Similar Posts:

• Brinner för häxprocesserna
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Fattiga och rika på 1600-talet
• Edna och styrkan
• Mäktig anekdotsamling avslutad

I nyutkomna Martin Luther King: Hans dröm och vår verklighet tecknar Lars Åke Augustsson både en bild av Kings liv och reser i hans fotspår i det nutida USA. Han besöker platser av betydelse för King och medborgarrättsrörelsen, men också mer sentida arvtagare till Kings och rörelsens idéer, som Black Lives Matter.

Det är framför allt den senare delen som är den stora behållningen av Augustssons bok. Biografidelen, tja, den ger väl någon sorts snabb överblick över Kings liv, men det blir inte särskilt spännande för en så mytomspunnen person. Det handlar om retoriken, om rörelsemannen, om ledaren King. Privat är han – trots exempelvis ett särskilt kapitel om hans kvinnorelationer – inte riktigt där.

Desto mer spännande är det att följa arvet efter King. Visserligen kan det bli en smula ytligt och förbihastande även här, men i gengäld ger Augustsson enstaka litteraturtips som ändå slutar med att jag sitter med en ganska ordentlig läslista. Läst på har han.

Mycket finns det ju som jag hade velat höra mer om. De här olika kristendomarna till exempel: Kings egen, ett radikalt jämlikhetskrav som utmynnar i såväl medborgarrättsaktivism som socialism, och så den som skymtar bland de besökare på olika minnesplatser som Augustsson stöter på, en fatalistisk, allt annan än aktivistisk tro, en som säger ”det beror på Gud mer än på människor” och att rasistisk terror ”var Djävulens verk”.

Sist gör Augustsson en mycket försiktig koppling mellan Kings ”dröm och vår verklighet”, i betydelsen svensk nutid, och här önskar jag verkligen att han tagit i mer och funderat ett varv till. ”Oavsett om vi lever med arvet från slaveri och segregation, som i USA, eller om våra demokratier och medmänsklighet sätts på prov, som i ett Europa dit människor flyr undan krig och förtryck, behövs en radikal jämlikhetspolitik, en tro på människors lika värde”, avslutar Augustsson.

Javisst, det är förstås en grundläggande poäng, och visst finns det viktiga skillnader i amerikansk och europeisk historia. Men allt som binder samman? Var inte den rasistiskt motiverade exploateringen av människor (och natur) europeisk långt innan den blev amerikansk? Har inte exempelvis Sverige en historia av förtryck av ursprungsfolk och minoriteter som sträcker sig skämmande nära vår egen nutid, en historia full av medborgarrättskämpar som är märkligt frånvarande i vår historieskrivning?

Här hade Augustsson kunnat göra sin egen bok så mycket mer aktuell och vass. Det är synd att han inte gör det.

Similar Posts:

• Spännande men alldeles för spattigt
• Koka soppa på ett år
• Handbok för handfallna skribenter
• ”en negerflicka berättar sin barndom”
• Ambitiöst men spretande om svartas historia

Den 19 november samma år samlades 200 skådespelare från uppropet #tystnadtagning i en manifestation på Södra Teatern i Stockholm där anonyma vittnesmål om sexuella övergrepp lästes upp på scenen.

Efter det hängde fler branscher på i egna upprop. Till exempel kvinnliga jurister under hashtaggen #medvilkenrätt och kvinnor inom fackföreningsrörelsen #inteförhandlingsbart.

Det som berört mig mest illa i denna folkrörelse som man väl ändå får kalla det, är inte alla vittnesmål jag läst, utan snarare de berättelser jag för första gången fått höra av nära anhöriga i denna anda. Det vänder sig i magen när man verkligen inser vad svin av mitt eget kön kan vara kapabla till, med de man älskar. Det är en djupt sjuk värld som öppnar sig. Jag vet nu exempelvis att min egen dotter redan som elvaåring fick ta emot sina första kukbilder på sociala medier.

I antologin Kvinnor berättar #metoo har Yvette Lissman samlat vittnesmål utan att sortera dem efter olika branscher, just kanske för att mäns förtryck mot kvinnor förmodligen ser likadana ut överallt. Det är en inte särskilt vackert formgiven bok, men det förtar naturligtvis inte budskapet med den. Den öppnar hoppfullt och starkt med vittnesmål från en 28-årig samhällskunskapslärare som berättar om en fest hon var på som 16-åring. Hon drack för mycket och mådde inte riktigt bra. Kompisen föreslog att hon kanske kunde sova över hos hennes 25-årige storebror. De hade träffats förr och han hade alltid givit intrycket av att vara en lugn och snäll kille.

16-åringen somnade ganska direkt, men vaknar av att någon försöker få av hennes byxor. Det är brodern. Hon ber honom sluta och säger att hon inte är intresserad. Han vill inte lyssna och tjatar: ”Snälla du får ju sova över här”.

Då händer det som väcker hopp. 16-åringen blir helt vansinnig, far upp ur sängen och skriker ”jävla äckel”. Ändå fortsätter han. Då slår hon honom med handloven rakt upp i näsan, som hon hade lärt sig på en självförsvarskurs.  Hon konstaterar att det okontrollerbara humör hon hade som ung, räddade henne den gången.

Andra passager är mycket mörkare. Som Annikas. Det handlar det om hennes bästa väns kille Stefan. Annika tyckte hennes vän haft sådan tur som träffat just honom, och kunde inte förstå varför bästisen tittade bort, varje gång hon sa det. Förrän nu.

De äter, dricker vin och har trevligt. Det blir sent och det ena leder till det andra. Stefan lovar att sova i soffan, medan de två vännerna ska få dela på sängen. När de båda tjejerna somnat djupt tvingar sig Stefan på Annika, bredvid hans flickvän som fortfarande sover. Stefan täpper till Annikas mun, och väser hotfullt att hon ska hålla tyst. ”Annars dödar jag dig”. Annika gör som hon blir tillsagd inför skräcken att bli kvävd och rädslan att kompisen bredvid skulle vakna och misstolka situationen.

Efter det hörde Annika aldrig mer av sig till sin bästa vän, och hon vet att vännen var arg och ledsen för det. Idag är Stefan och Annikas vän gifta och har två barn.

Gatukonstnären Jessica Hallbäck lärde mig en gång något viktigt:

När du är van att vara priviligierad känns jämlikhet som ett förtryck.

Similar Posts:

• Det värsta brottet?
• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt
• Litterärt skräp i behov av källsortering
• Min generations ikoniska besvikelse?
• ”Gå framåt – gå i cirkel!”

2004 skrev Rebecca Solnit Hopp som en motvikt mot den känsla av hopplöshet många kände då, när George W Bush var president och precis hade inlett sitt krig i Irak. När jag läser Hopp har Donald Trump hunnit vara president i ett år, och verkar vilja starta krig med mest hela världen. Käbblar med Nordkoreas diktator Kim Jong-Un om att han minsann har en större kärnvapenknapp än denne.

Så är vi tillbaka på ruta ett? Minus ett?

Nja, på så sätt är nog faktiskt Solnits bok en del av det hon poängterar: vi vet inte. Det är först i historiens backspegel som vi kan se vad som faktiskt var en viktig del i förändringen, och historien tar ju inte – tvärtemot den populära 1990-talstesen – slut. Vi står aldrig riktigt med facit i hand. Någonsin.

En liten handling kan inspirera fler. En rörelse slår ner, men återuppstår. Vi kanske upplever att förändringen, revolutionen, murens fall, eller vad det nu kan vara, kommer plötsligt, men i själva verket har den nästan alltid grott i tysthet, under radarn, under en längre tid. Eller så går det så gradvis att vi knappt noterar det. Plötsligt har vi kollektivt ändrat vår syn på något, vårt handlande på någon vardaglig punkt, och det verkar bara självklart. Har vi inte alltid tänkt så här?

Bäst är Rebecca Solnit, som ju är historiker, när hon ger konkreta exempel ur nutidshistorien. I Hopp får framför allt fyra datum gestalta hennes teser i varsitt kapitel: 1 januari 1994, 30 november 1999, 11 september 2001 och 15 februari 2003. Några av dem säger dig säkert direkt något, andra kanske inte. Några verkar självklara i vilken historiebok som helst, andra kanske inte. Återigen blir boken en del av det problem den beskriver.

För jo, lite känns det som en halvmesyr att ge ut en så pass gammal, om än delvis uppdaterad, bok om samhällstillståndet och framtiden. Blandningen av nytt och gammalt gör mig ibland lite förvirrad. Vad är egentligen skrivet när?

Samtidigt är Hopp definitivt läsvärd. Solnit vänder sig emot progressiva aktivisters ofta dystopiska framtidsversioner och ibland lamslående känsla av hopplöshet. Framtiden beror faktiskt på oss. Vi kan inte veta i vilken utsträckning det vi gör påverkar den, men vi vet att historiens förändras av människors handlingar.

Att inte hoppas vore trots allt, menar Solnit, fullkomligt orealistiskt.

Similar Posts:

• Angelägna och inflytelserika essäer
• Inte alla kan vandra fritt
• ”Är det inte Donald Trump som Dostojevskij skriver om här?”
• Att gå är att leva
• HeLa historien

Våren 2008 sitter Leymah Gbowee hemma hos dokumentärfilmaren Abigail Disney och ser den första versionen av filmen om sig själv, Pray the devil back to hell. Bilderna från inbördeskriget i Liberia 1989-2003 verkar nästan lika avlägsna som de lätt blir hemma i våra vardagsrum, ändå är det just det de har varit. Hennes vardag.

Fredpristagaren Gbowees självbiografi Tillsammans är vi starka. Hur systerskap, bön och sexvägran förändrade en nation i krig (ganska exotisk undertitel, va?) börjar med en helt annan bild, den av examensfirande i barndomshemmet i huvudstaden Monrovia i början av 1990. Leymah, hennes syster och kusiner har gått ut high school på en fin privatskola och hela släkten firar. Leymah känner att i skolan kommer hon till sin rätt och planerar att läsa vidare till läkare. Alldeles strax ska kriget komma emellan. Det är det sista ljusa minnet av livet som det var innan.

Det finns platser där krig och våld slitit sönder livet så länge att man undrar hur det är ens är möjligt att skapa förändring, att våga tro på något annat. 14 års inbördeskrig, det är ju hela genrationer som knappast upplevt något annat än krig, som fostrats i att döda eller dödas. Hur bryter man sådana mönster?

Tillsammans är vi starka är en djupt berörande, djupt inspirerande vittnesbörd om att det är möjligt. Liberias problem är kanske långt ifrån lösta, men sedan början av 2000-talet råder fred och demokrati. En början.

För fred är inte ett tillstånd, poängterar Gbowee, det är en process. Ett tungt arbete med att hitta andra identiteter, andra sätt att fungera, att bygga upp förtroende, samhällsstrukturer igen. Det är arbete Gbowee spelat en viktig roll i långt innan freden faktiskt deklarerades, först som socialarbetare bland krigstraumatiserade flyktingar, våldtagna kvinnor och före detta barnsoldater, och så småningom som talesperson för Wipnet och Wipsen, Nätverket för kvinnors fredsarbete respektive Kvinnonätverk för fred och säkerhet i Afrika.

Berättelserna om krig är nästan alltid männens berättelse, skriver Gbowee i förordet. Kvinnorna finns möjligen med i bakgrunden som offer. Det hon vill skildra är en annan berättelse. ”Den handlar om en kvinnoarmé i vitt som reste sig när ingen annan gjorde det – orädd, eftersom det värsta tänkbara redan hade drabbat oss.” Med fredliga medel, genom protester, en lång sittstrejk, men också med sexstrejk, med sång och dans och med enorm envishet tvingade de makthavarna att lyssna.

Tillsammans är vi starka är så många saker. Det är ett stycke nutidshistoria; det är en storslagen och samtidigt väldigt konkret berättelse om hur vanliga människor bildar en mäktig fredsrörelse och förändrar samhället i grunden och det är en högst personlig erfarenhet av vad krig och brutalitet, men också engagemang och tro kan göra med människor.

Fred är inte ett tillstånd, det är en process.

Similar Posts:

• Rapport från ett inbördeskrig
• Så kan det gå
• Keegan – krigets antropolog
• Krigets nedåtgående spiral
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget

En sådan oerhört fantastisk, historiskt och globalt i det närmaste unik rättighet som utbildning är i det här landet! En fantastisk möjlighet som människor har slagits och slåss för att få. Hur kan den så snabbt reduceras till tvång och problem?

Antologin Folkbildning i vår tid handlar, som titeln anger, inte i första hand om historia, men historien finns där och det är viktigt. Man skulle kunna hävda att folkbildningen kanske spelat ut sin roll. Utbildning är ju, i Sverige, en rättighet för alla. Skolan utgör inte längre överhetens instrument för att hålla befolkningen på plats, i respekt för sina världsliga och kyrkliga herrar, med kristendomskunskap, katekesen och nationalistisk historieundervisning.

Eller? Är utbildning kanske ännu det ideologiska slagfält det alltid har varit? Behöver vi fortfarande studieförbund, cirkelverksamhet, folkhögskolor och andra alternativa bildningsvägar? Små motoffentligheter att pröva nya tankar i, platser för motbilder?

Det anser författarna till Folkbildning i vår tid och det skulle förmodligen Sven-Eric Liedman, idéhistoriker och författare till nyutkomna Hets! En bok om skolan hålla med om. Institutioner är inte politiskt neutrala (fast det är förstås en vänsteråsikt).

Författarna till Folkbildning i vår tid har också ofta kopplingar till ABF, till tankesmedjan Agora (numera Arena Idé) och bokförlaget Atlas. De skriver om att kunna kombinera nya sociala rörelser, initiativ och tekniker, men också om att göra bruk av de enorma erfarenheter som finns. Det som nu är erövrat har inte alltid varit självklart och att något finns nu är ingen garanti för att det kommer leva kvar.

Folkrörelseperspektivet är en viktig del i det. Ur folkrörelserna och bildningssträvandena växte en del av våra politiska partier fram. Med folkrörelser och mängder av studiecirklar, med föreläsningsserier och med byggandet av både medier och arenor som Folkets hus och parker, upprättades en massiv och livskraftig dialog.

Politik som tjänar mångas intressen behöver en sådan dialog, behöver vara flervägskommunikation, inte bara slimmad organisation och marknadsföring. Därför är Folkbildning i vår tid intressant inte bara ur ett utbildningsperspektiv (vilket hade varit stort nog). Den är intressant inte minst för förnyelsen av de gamla folkrörelsepartierna.

Jag har hävdat det förut, när jag recenserade de unga socialdemokraterna i Snart går vi utan er. Brev till socialdemokraterna: det är möjligt att på en gång hitta tillbaka till rötterna, till syftet, och att röra sig framåt. Det är kanske till och med den enda i längden framkomliga vägen?

Similar Posts:

• Blir du lönsam, lille vän?
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Skolor som faktiskt fungerar
• Bildning, identitetspedagogik och framtidshopp
• Hur hejda en skola i fritt fall?

För något halvår sedan skrev jag om en bok med titeln Noll noll. Decenniet som förändrade världen, och precis som med Kurlanskys titel kan man ju fråga sig om det finns något år eller decennium som lämnat världen fullkomligt oberörd. Rimligtvis inte.

Inte desto mindre är 1968 ett symbol- och händelseladdat årtal för stora delar av världen. På mängder av platser demonstrerade människor mot allt från bussavgifter och högskolereformer till yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Kurlansky har helt enkelt – eller “enkelt” är nog fel ord i sammanhanget – gett sig på att skriva själva året 1968:s historia. Det gör han i fyra kronologiska delar lite inkonsekvent betitlade “Vår missnöjesvinter”, “Pragvåren”, “Sommarolympiaden” och “Nixons fall”. Varje avsnitt rör sig så över stora delar av världen, även om tyngdpunkten inte oväntat ligger på USA.

Problemet är dels att det blir lite överväldigande och svårt att överblicka, dels att ambitionen tycks vara att få med hela världen men att författaren är så handikappat amerikansk. Hans fokus avspeglas väl i litteraturförteckningen, som innehåller under respektive rubrik 14 titlar om Tjeckoslovakien, 5 om Tyskland, 1 om Storbritannien, 3 om Polen, 8 om Mexico, 1 om Mellanöstern, 5 om Kuba, 1 om Kina, 1 om Haiti, 27 om Frankrike, 5 om Vietnamkriget, 26 om USA samt ytterligare något 50-tal under andra rubriker som framför allt handlar om USA. Att de nordiska länderna inte gjort något som helst intryck är kanske inte förvånande, däremot att turbulensen i “tredje världen” knappt berörs alls.

Inte desto mindre är det en omfattande litteraturförteckning och en ambitiös bok, som förmodligen skulle tjänat mer på strykningar och förtydliganden än på att utökas ytterligare. Bäst är Kurlansky på hemmaplan, i amerikanska media, i amerikansk politik och amerikansk kultur. Som ingång till exempelvis medborgarrättsrörelsen, beatniks, yippies, hippies, et cetera är den inte dum alls. Vissa delar av Europa och små utblickar över till exempel Kuba och Mexico lyckas han också bra med. Som soppa betraktat är 1968 matnyttig, men, ja, mastig och liksom lite väl … soppig.

Similar Posts:

• Radikalisering att dra lärdom av
• Vad är kulturen bra för?
• Att få syn på varandra
• Latinamerika ur annorlunda perspektiv
• Torsk på torsk

För traditionellt konservativa representerar 60-talsradikaliseringen inget mindre än en kulturkatastrof. För en mer modern höger är det då “en hundraårig period av enastående ekonomiska framsteg och välfärdsutveckling tog slut”. Liberalen Per Ahlmark ser en epok att känna förakt för och några gamla 68-or, som journalisten Göran Skytte “mår illa, när jag tänker på vad vi som tillhörde ’den revolutionära vänstern’ skrev, sade och gjorde”.
Andra ser med saknad tillbaka på 1960-talet, “en värld som plötsligt och oväntat bröt igenom den smetiga sörjan av falska föreställningar”, eller menar att det nog fanns sådant man kan kritisera, men det som gjordes “var i huvudsak bra”.
Och i de efterföljande generationerna finns allt från bittra 60-talister som känner sig stoppade i sin karriär av “jätteproppen Orvar” till dagens unga radikaler som i spåren av filmen Tillsammans i realistisk anda diskuterar vad man till äventyrs kan lära av sin föräldrageneration.

Ja, perioden kring 1968 blir i Östbergs bok en påtagligt levande del av vår närmaste historia, något att förstå, förhålla sig till och ta lärdom av. Utan att bli överdrivet akademisk diskuterar Östberg orsak och verkan, likheter och skillnader mellan olika perioder av radikalisering i historien och mellan 68-radikaliseringen i olika delar av världen.

1968 – när allting var i rörelse har ett uttalat folkrörelseperspektiv och det som får symboliseras av årtalet 1968 definierar Östberg i själva verket som en utdragen radikaliseringsvåg som sträcker sig över nästan 20 år. Den perioden delar han så in i tre faser: “det liberala 60-talet” (decenniets första hälft), “det röda 60-talet” (andra hälften) och “det mångfacetterade 70-talet”.

Inte minst slutet är intressant. Hur kunde all denna vänsterkritik och allt vad det var plötsligt utmynna i borglig valseger 1976? (Gun-Britt Sundström skrev hjärtskärande om chocken i Bitar av mig själv häromåret.) Svaret är förstås långt ifrån enkelt.

Bortåt slutet av 1970-talet hade radikaliseringsrörelserna förlorat en mängd samlande symboler, både Vietnamkriget och många internationella förebilder och alternativ. Att decenniet sannerligen var mångfacetterat hade blivit bara alltför uppenbart.

En av huvudteserna i denna bok är att 1960-talsradikaliseringen, trots alla inbördes skillnader och splittringar kan ses som en social rörelse förenad av gemensamma upplevelser, organisationer och världsbild. När dessa sammanhållande element försvagas av yttre och inre tryck blir skillnaden till slut för stor mellan nyandliga grönavågare och militanta fackföreningskommunister, mellan radikalfeminister och homofoba stalinister. Rörelsen tenderar att upplösas i sina beståndsdelar.

Utifrån mobiliserade högern och Centerpartiet kunde spela stor roll i valsegern 1976 genom att håva in delar av miljörörelsen (de sparkar väl sig själva idag, kan man hoppas). Samtidigt gick den socialdemokratiska välfärdsstaten in i 1970-talets ekonomiska kris.

Det är lätt att göra sig lustig över 1968 års unga radikaler där de stod på barrikaderna på toppen av välfärdsekonomin och trodde att allting bara skulle kunna gå framåt. Men då glömmer man nog också att välfärdsstaten – tryggare sociala villkor, breddningen av högre utbildning, ekonomiskt stöd till studiecirklar, föreningar, tidningar och kultur av olika slag – var en förutsättning så god som någon just för radikaliseringen. Liksom med arbetarlitteraturen och tidigare vågor av vänsterintellektuella spelar utbildningsmöjligheter och ekonomisk trygghet en nära på avgörande roll.

Det är svårt att inte dra parallellerna när nuvarande regering smalnar till i utbildningsfållan, tar bort tidskriftsstöd, monterar ned de sociala skyddsnäten. Högern har nog lärt sin läxa av 1968. Man kan fråga sig vad vänstern lärt sig?

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Vad är kulturen bra för?
• Koka soppa på ett år
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• I 68:ornas långa skugga

Romanen bakom filmen hette ursprungligen – 1949 – Sommardansen och skrevs av den då 23-årige Per Olof Ekström. (Min loppisfyndade 70-talsupplaga har dock fått både titel och omlag från filmen.) Det är till två tredjedelar en melodramatisk tonårsromans mellan studenten Göran och bondtösen Kerstin, han nitton och hon sjutton år.

Han är på sommarferie hos en farbror på landet innan en plats på Teknis och en utstakad bana som ingenjör väntar till hösten. Hon är hårt hållen av sina religiösa gamla nuckor till mostrar. Gemensamt har de en obestämd längtan efter något annat – och så småningom förstås efter varandra. Hon vill bort från bygdens snäva synsätt. Han romantiserar gemenskapen och naturligheten på landet. Det kunde varit raka motsatser, men tonårsuppror och en viss vaghet gör alltsammans förenligt.

Nå, det var två tredjedelar, det. Till den sista delen är romanen en tämligen socialrealistisk skildring av svensk landsbygd i mitten av förra seklet, av avfolkning och klasskillnader och av maktkampen mellan bygdens stor- och småfolk. Göran med sin vita studentmössa är förstås på flera sätt en främling på platsen, men ger sig hastigt in i spelet om bygdegården i vardande. Ortens ungdomsföreningar är trötta på att ingenstans vara välkomna och bygger med gemensamma krafter egna lokaler. Kyrkoherden och hans svavelosande religiösa anhang gör allt för att sätta käppar i hjulen.

På så sätt är romanen naturligtvis också en utvecklingsroman där den unge Göran konfronteras med både idealister och krass egoism. Ekström kan lägga sida efter sida på tal om folkrörelsernas organisationsproblem och möten. Han är som bäst när han i marginalen tecknar olika småkaraktärers bevekelsegrunder och tvingar sin huvudperson att se saker ur flera vinklar. Göran upptäcker värdet i det alldagliga slitet för brödfödan på farbrorns gård och vad människor kan åstadkomma med gemensamma krafter och en smula kompromissvilja, men han får också uppleva människors inskränkthet, missunnsamheten och benägenheten att sluta leden och skjuta ifrån sig skulden när det gäller.

I slutänden kantrar melodramen över väl fullständigt och särskilt den kvinnliga huvudpersonen – om man ens kan kalla henne det – hanteras ovarsamt och enligt mallen. Mest blir hon det instrumentellt oskuldsfulla objektet för Görans lust och så småningom kärlek och jag pendlar mellan att känna precis vad författaren menar med lite otympliga utryck som att kyssas ”världsförglömmande” och att bli rent förbannad på den balansgång romantiska hjältinnor alltid tycks behöva gå – alltid vara precis rätt blandning av oskuldsfull och möjlig att förföra, alltid göra tillräckligt motstånd för att inte förlora huvudpersonens intresse och absolut inte visa den oskylda tillgänglighet som exempelvis den kodumma Sylvia, som med sitt uppriktiga intresse för Göran inte vinner annat än förakt.

Nog är Hon dansade en sommar en sådan där bok som med fördel kunde skrivas om också ur hennes perspektiv – som exempelvis Gun-Britt Sundström gjorde med Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken i För Lydia. Jag associerar länge Göran till studenten Nancy möter en sommar i Elsie Johanssons Mosippan. En Kerstin i Johanssons gestalt hade varit en betydligt fylligare karaktär.

Det är någonting med de unga kvinnornas dubbla underordning i de här historierna som gör dem bara alltför lämpliga att offras i berättelsen om den unge mannens utveckling. Där Elsie Johansson sätter ner foten fladdrar Ekström lite tanklöst melodramatisk bara förbi.

Han gör det så lätt för sig. För nog är det betydligt lättare att förälska sig än att sätta ord på och hantera vart kärleken tar vägen sen.

Similar Posts:

• Why we fight
• Att göra någon till sin
• Nätmobbing, disken och en häst ifrån himmelen
• Radikalisering att dra lärdom av
• The story is –

Det är kanske inte undra på. Det måste finnas en väg ut ur det här samhället är förstås en politisk bok som i djupt personlig, essäistisk stil tecknar såväl författarens egen utveckling och läsning som vår samtidshistoria och vår möjliga framtid. Knappast frågor som lämnar någon oberörd.

Det senaste jag läste av Greider var hans Vem är rädd för litteraturen? Gemensamt med den har den här inte bara den skarpa titeln, utan också en bild av de senaste decennierna där 1970-talets debattklimat framstår som på många sätt ursprunget och idealet. I första delen av Det måste finnas en väg ut ur det här samhället, ”Vänstermedvetandet”, tecknar Greider sin egen bildningsväg, från uppväxtens arbetartillvaro i Vingåker och ströjobb i industrin och vården, till Stockholm, universitetet och kultursidorna. Till 70-talsandan och möten med olika vänstergrupperingar och gröna vågare hänför han känslan av att allt var möjligt och tillåtet. Att en arbetargrabb som han själv kunde söka sig vidare, kunde både läsa filosofi och skriva dikter, men likaväl den politiska framtidstron, att samhället gick att förändra till det bättre.

1900-talet är för all del ett mörkt århundrade, men det är också en imponerande berättelse om samhällelig förbättring. Människor har gått samman och krävt utökade rättigheter, större frihet, mänskligare villkor – och de har, generellt sett, lyckats. Greider gör den delen av historien levande och det måste man nästan älska honom för. Det gör åtminstone jag.

Långt ifrån allt är naturligtvis solsken. Sedan någonstans kring 1980 har klyftorna i samhället ökat, i Sverige som i västvärlden i stort, och utgångspunkten för Greiders bok är ”den dubbla krisen” – den ekonomiska krisen och klimatkrisen. Kapitalismen och den ständigt pockande konsumtionsideologin håller på att måla in oss i ett hörn. Vi trappar ständigt upp en livsstil som är ekologiskt ohållbar. Jo. Men sen då?

Gång på gång visar sig människor missnöjda med den riktning samhället tagit. Ändå lyser alternativen med sin frånvaro. Våra största politiska partier tycks fokusera på samma väljargrupp, den urbana, resande medelklassen som gärna dövar samvetet med mer konsumtion, om än med politiskt korrekta förtecken. Fortfarande heter det att vi ska ”konsumera oss ur krisen” och att lösningen på miljöproblemen skulle finnas i ”grön tillväxt” och mer arbete.

Greider går igenom de senaste decenniernas politiska debatt och pekar på avsaknaden av helhetsgrepp och framtidsdrömmar. Vänstern och miljörörelsen har alltför länge ängsligt låtit borgerlighet och nyliberalism sätta dagordningen och misslyckats med att formulera alternativa ideal. Själv framhåller han, precis som Richard Wilkinson och Kate Pickett vars Jämlikhetsanden kom på svenska tidigare i år, att tillväxt inte längre är någon lösning på (väst)världens problem. Det kan bara social jämlikhet (också globalt) vara.

Det måste finnas en väg ut ur det här samhället kryllar av återtagna ord och inspirerande formuleringar. Att ”frihet” är ett sådant återtaget begrepp kan kanske låta lite märkligt, men ”frihet” är för Greider inte bara liberalernas juridiskt sett lika möjligheter för människor, utan de reella lika möjligheter som bara kan stamma ur utjämnade sociala klyftor.

Välfärdsstaten är nämligen på det mest grundläggande sätt just ett uppbrott från klassamhället, ja, ett uppbrott från de mångtusenåriga förtrycksmönster som rör klass och kön. [---] Välfärd innebär omvälvning av det bestående. För att vara konkret: en bättre a-kassa innebär mer makt för löntagarna och utgör därmed ett motstånd mot och ett uppbrott från de rådande maktförhållanden som under kapitalismen alltid är till arbetsgivarnas och kapitalägarnas fördel.

Kapitalism och kortsiktiga vinster kommer aldrig att lösa miljöproblemen. Det kan bara människor som på demokratisk väg kontrollerar sin egen framtid göra. Därför får vi inte släppa ifrån oss makten över vårt arbete, våra framtida liv och våra gemensamma resurser till slutna, odemokratiska styrelserum – och här jämför Greider faktiskt kapitalistiska storföretag med exempelvis stalinistisk diktatur – utan vi måste återta problemformuleringsprivilegiet och tron på att människor kan göra skillnad.

Varken jag eller Greider påstår att han sitter inne med alla svar, och i vilken utsträckning man kan ta till sig och gilla den här boken bygger säkerligen en hel del på vilken politiska grundsyn man har, men Greider ställer frågorna. Han vidgar gränserna för det politiska tänkandet betydligt i förhållande till hur de i nuvarande sömniga valdebatt ser ut, och det är för tillfället ganska stort. Han lyfter fram historien och läsandet som det kan vara, som en inspirerande, peppande annorlundahet. Vi kan förändra världen. Det har människor faktiskt alltid gjort.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Greider odlar sin trädgård
• Argument för de kuvade
• Engagerad dikt
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?