Jag tänker på citatet “To understand all is to forgive all” ur Brideshead Revisited av Evelyn Waugh. Patricia Highsmith bygger sin karaktär synnerligen omsorgsfullt. Inblicken läsaren får i Tom Ripleys psyke är mångbottnad. Känslan att man ”förstår allt” leder inte bara till att man förlåter utan dessutom flyttar sympatierna från offret till förövaren.

Det finns fem romaner om Tom Ripley. Allt börjar med att han får ett uppdrag av en rik skeppsbyggare Greenleaf i New York. Han ska åka till Italien och övertyga sonen Greenleaf, Dickie, att återvända hem.

Tom Ripley har en trasig och kärlekslös barndom bakom sig. Han hade förstås varit värd något bättre. Nu hungrar han efter det bekväma livet som överklassen lever. Han anser i djupet av sin själ att han förtjänar nystärkta skjortor, guldringar, de bästa årgångsvinerna och all världens intressanta resmål.

Genom att ta över Dickie Greenleafs identitet får Tom Ripley pengarna som behövs. Men drivkrafterna går djupare än att bara säkra materiella förutsättningar. Med Dickies namn, manér och kläder får Tom självsäkerheten som krävs för att med rätt sorts attityd exempelvis checka in på Roms främsta hotell. Eller för att hyra ett palats invid en av Venedigs kanaler, med tjänstefolk!

Det stannar inte vid det. Med Dickies identitet kan denna dubbelnatur njuta fullt ut av exempelvis ett besök på Akropolis. Som Tom Ripley skulle han bara uppleva samma turistande i gråtoner, inbillar han sig.

Möjligen är Tom Ripley homosexuell, frågetecknet kring detta blir hängande i luften. Det är i första romanen 1950-tal och allt annat än heterosexualitet ses som avvikelse, psykisk sjukdom och potentiellt brott. Misstanken om en sådan läggning är i så fall något som måste döljas.

Dickies väninna Marge genomskådar Toms enkla bakgrund och misstänker att Dickie utnyttjas. Hon nosar även på det där med homosexualiteten. Tom å sin sida hyser enbart nedlåtande tankar om Marge, klart över gränsen för misogyni. Henne kan han lura, tänker han, vilket känslostyrt våp!

De flesta kan sympatisera med sökandet efter identitet. Klassresenärer är vår tids hjältar då de tycks bekräfta att meritokratin fungerar.

Bedrägerier kan möjligen passera om offren har vad de behöver och mer därtill. Mord är dock något svårsmält. Kanske, kanske om offret är ett riktigt kräk… Men så bekväm är inte Patricia Highsmith. Alla hennes romankaraktärer är omsorgsfullt konstruerade, även Ripleys offer. Hon gör sig sällan skyldig till stereotyper.

De tre första Ripleyböckerna har samlats av Norstedts i en volym. Med varje bok blir Toms drivkrafter blekare. Han nöjer sig med ett stillsamt liv i en stor villa utanför Paris. Bekväm småborgerlighet snarare än nervig rastlöshet. Därmed avtar spänningen gradvis. Att lögnerna ständigt jagar honom i hasorna kan bara delvis uppväga. Men första boken är ett mästerverk.

Similar Posts:

• Prata inte med främlingar
• Kärleken, friheten och priset
• Mord och konst i Sydafrika
• Dödlig kvarsittning
• Vi orkar inte alltid vara perfekta

Kokkonst för livsnjutare är också en livsstilskokbok, men den garanterar inte evigt liv och hälsa (även om den har något slags GI-perspektiv och ibland tipsar om alternativ till socker i recepten). Däremot bjuder paret Blom på en hel del av sin livs- och matglädje.

Boken inleds med Edwards Njutningscirkel, en alternativ kostcirkel på 7 grupper. Grupp 1 är ost och smör, grupp 4 är vin öl och destillat, grupp 7 är punsch (och dit räknas även cigarrer). Jag hade gärna sett den illustrerad som en klassisk kostcirkel istället för bara en lista, tror den hade passat mkt fint nånstans på köksväggen (kanske kan det bli en bonusaffisch i nästa utgåva?)

Tonen är genomgående precis så avslappnad och gemytlig som jag misstänkte att den skulle vara. Inom pärmarna ryms en hel del recept med namn som till exempel: ”Lindrigt exotisk fiskgryta” även själva ingredienslistorna rymmer en del humor och små lustiga kommentarer. I receptet för Steak & Kidney Pie står det bland annat:

4 msk worcestersås (mer om ni älskar worcestersås).

Bland recepten finns också små snuttar med matlagningshistoria, personliga minnen och betraktelser. En del litterära referenser finns också med, både Charles Dickens och Evelyn Waugh dyker till exempel upp i picknickkapitlet (dock inte med namn utan i anslutning till beskrivningen av ett par klassiska litterära picknickar).

Punkt 1 på tipslistan för en lyckad picknick är för övrigt att åtminstone skaffa en lämplig hatt.

Så en hel bok bara med hedonism och putslustigheter? Nej, jag tycker att Kokkonst för livsnjutare bjuder på mer än så, men vill man ha sina kokböcker fyllda med allvar och pekpinnar får man leta någon annanstans. Det här handlar om att ta tillvara de möjligheter till njutning och umgänge som dyker upp och hur man skapar en oas av lyx i vardagen. Det är ingen glufsa framför teven mat som presenteras utan ofta relativt komplicerad matlagning, eller åtminstone sådan som måste få ta sin tid. Det är tydligt att recepten är genomtänkta och testade, sen är dom också tacksamt pedagogiska för den som har lite lagom med matlagningsvana. Under humorn och det lättsamma tilltalet så ryms det också en djup kärlek till mat, traditioner och att äta upp saker i grupp.

Nåväl, jag är inte bara överförtjust. Ibland känns de personliga bitarna lite förhävande, de många TV-program som Edward har varit med i presenteras lite för andäktigt för mig (även om det är stort att ha gjort TV med Jan-Öjvind Swahn).

Bildmaterialet blir ibland lite fånigt. Matbilderna är utmärkta, men fotona på middags- och picknicksällskapen känns ofta som stillbilder från nån Monty Python-sketch, lite för mycket halmhattar, 3-delade linnekostymer och välmående leenden för att det ska gå att ta på allvar. Missförstå mig rätt nu, bilderna är fina men själva livsnjutandet kan se lite ansträngt ut.

Jag hade hur som helst en mycket trevlig stund med paret Blom, jag  skulle kunna dra på mig en halmhatt för att få vara med på picknick och äta deras geleade fasan med smak av körsbär.

Jag har ännu inte lagat nån av rätterna själv, men ska försöka hinna med ett av långkoken innan våren dragit igång på allvar (långkok hör nämligen till hösten och vintern). Den Burgundiska köttgrytan tror jag det blir, den verkar fin.

Jag rekommenderar absolut en genomläsning, har du trångt i kokbokshyllan föreslår jag att du rensar ut viktväktarböckerna och gör plats för lite riktig kokkonst.

Similar Posts:

• Matinspiration med extra allt
• Det dagliga brödet
• Inget för nybörjare
• Vardagsvego för alla
• Husmoderns återuppståndelse?

Under tre års tid har historikern Jane Mulvagh forskat och skrivit om Madresfield Court, som ligger i grevskapet Worcestershire vid floden Severn, inte så långt från staden Worcester. Ett arbete som inte hade kunnat utföras om inte den nuvarande ägaren, Lady Rosalind Morrison, varit intresserad av att ge författaren tillgång till huset och till familjearkivet. Jag är avundsjuk. Vilken fantastisk uppgift och sysselsättning. Så skulle mitt drömjobb se ut. Och vilket läsnöje det sedan blivit, för den som lyckats upptäcka denna bok. Kan man tänka sig att det kommer en svensk översättning om några år? Fast en översättning kanske skulle förstöra en del av den magiska läsupplevelsen.

Under sina studieår i Oxford lärde den engelske författaren Evelyn Waugh, känna en av Madresfields invånare, den näst yngste sonen i huset, Hugh Lygon. Därmed blev han också snart bekant med hela familjen Lygon och deras hem. Waugh blev betagen både av det urgamla huset, med sina 160 rum och dess invånare: "He fell in love with the whole family and their home, Madresfield", skriver Mulvagh.

Familjen tillhörde den yppersta aristokratin. Hughs far var den sjunde Earl Beauchamp och familjemedlemmarnas levnadsöden och hem inspirerade Waugh att skriva romanen "Brideshead Revisited". Hugh var en av de två Oxford-studenter, som Waugh använde som förebilder till Sebastian i romanen. Men författaren lånade även drag av sig själv till denna karaktär. Liksom Sebastian var Waugh förälskad i sin egen barndom.

Endast i början och i slutet av boken, handlar det om den generation som ägde Madresfield i Waughs samtid. Boken omspänner husets och släktens historia under tusen år. Den förste ägaren till Madresfield finns det spår av i arkiven från år 1196. I boken avhandlas alltså kronologiskt omkring tjugo generationer av ägare. Det unika och märkliga med Madresfield är att stället aldrig köpts eller sålts. Det har hela tiden ärvts inom släkten, en släkt som överlevt genom historien. Den klarade sig till och med undan digerdöden, som anlände till England 1348 och till trakten av Madresfield 1349. Exakt hur familjen undkom denna farsot, går det aldrig att få reda på.

Boken är alltså enormt innehållsrik: mättad av engelsk historia, av levnadsöden, arkitektur, konst, litteratur, musik, inredning, etc. Och den är skriven så att det riktigt känns, som om allt den rymmer är av stort intresse för författaren. Vissa delar av den läste jag andlöst. Vad som hände Hugh, hans föräldrar och syskon berättas det om först i slutet av boken.

Här och var upplever man att Jane Mulvagh verkligen har haft tid att i lugn och ro känna in atmosfären i huset och dess omgivning. (Se textutdraget.) Boken är huvudsakligen illustrerad med porträtt av släktmedlemmar (fotografier, målningar och teckningar) och fotografier från huset. Men de fotografier som visar huset är inte tillräckligt många. En fotobok om huset vore intressant att se.

Och naturligtvis innehåller Madresfield ett magnifikt bibliotek. Ett kapitel handlar enbart om biblioteket och dess utsmyckning:

When you enter through the Library’s carved oak double doors, the room immediately invites high-mindedness. The progress of man’s life is carved into the panels of the door itself: a child rolling a hoop, a knight and his maiden, a pilgrim followed by his family, a sage with his staff. Straight ahead stands the Tree of Life, carved in low relief on to the end of an eleven-foot-high oak bookcase. The inscription Initium Sapientiae Timor Domini – 'The fear of the Lord is the beginning of wisdom' – sets the keynote of the room.

Tre av husets invånare var en gång medlemmar av den mest exklusiva av klubbar, en akademi för brittiska bibliofiler: The Roxburghe Club. Biblioteket var ett viktigt rum.

Den mest passande avslutningen på denna min text om en mycket läsvärd bok, blir en uppmaning: – Go get it!

Similar Posts:

• Underbar engelsk dekadens
• Varför håller man på Ripley?
• Och störst av allt
• Varm och lågmäld indiepopbiografi
• Allt är inte guld som glimmar …

I Evelyn Waughs roman "The Loved One" är kärlek, anseende och död alla lika viktiga. Och framför allt lika kostsamma. Utan anseende ingen kärlek. Utan kärlek inget anseende. Utan anseende ingen död värd namnet.

Dennis Barlow är poet, en brittisk poet. Men hans ambitioner sträcker sig längre, och han beger sig till landet på andra sidan havet. I Hollywood hoppas Barlow finna krukan med guld vid regnbågens slut. Där ska hans drömmar bli verklighet.

Sir Francis, en äldre engelsman som skaffat sig en position i den nya världen, tar Barlow under sina vingars beskydd. Men amerikanerna visar ingen förstående för Barlows litterära ambitioner och istället tar han jobb på en djurkyrkogård. Där kan han åtminstone skriva sin poesi mellan djurkremeringarna. Och eftersom de rika i Hollywood sörjer för sina husdjur även efter döden, anser Barlow att han trots allt har en uppgift.

När så Sir Francis själv får erfara att han redan har passerat sitt "bäst-före-datum" i Hollywood ("Just another has-been") och förlorar inte bara sitt arbetsrum, utan också sin plats i Hollywood och i världen – sitt anseende – begår han självmord.

Barlow får uppgiften att ordna en värdig begravning. En sådan kostar pengar, vilket Barlow inte har. Men det finns flera engelsmän som gärna öppnar plånboken för den käre bortgångne, och samtidigt utan framgång försöker få Barlow att inse sitt eget misslyckande, ge upp och återvända hem, till den gamla världen. Allt för att de inte själva ska riskera att fläcka det anseende de ännu åtnjuter ("it will be money well spent if it puts the British colony right in the eyes of the industry").

Sålunda stiftar Barlow bekantskap med Whispering Glades Memorial Park. En plats där människor med anseende får sin viloplats, betalad av människor som vill bevara sitt eget dito. Motsvarigheten heter Happier Hunting Ground. Det är där Barlow hjälper samma människor att finna den rätta viloplatsen för sina högt aktade husdjur.

På platsen för de döda möter Barlow kärleken i Aimée Thanatogenos, de dödas sminkös. Han möter kärleken och döden på samma plats, och samtidigt står han ansikte mot ansikte med avgrunden som skiljer England och Amerika åt ("I presume the Loved One was Caucasian?" "No, why did you think that? He was purely English." "English are purely Caucasian, Mr Barlow. This is a restricted park.").

En olycklig kärlek, förstås. Utan anseende ingen kärlek, och något sådant har ju inte Barlow.

"The Loved One" är en underbar satir, som utan vackra omskrivningar visar att kärlek, anseende och död alla kostar oss lika mycket. Waugh skriver en destillerad och vacker prosa (Waugh har själv hävdat att han betraktade skrivandet som en övning i språket, och inte som en undersökning av psykologiska karaktärer, de intresserade honom inte det minsta). Men under ytan lurar hans indignation över det moderna samhällets hyckleri och förmodligen skulle Waugh inte alls gilla mitt konstaterande, att hans roman är lika aktuell idag som när den först publicerades 1948.

I den "fria" världen handlar allt om anseende och förlorar man sitt anseende, ja, då förlorar man allt. That’s the name of the game.

Det här är en liten, äkta pärla. En bok som legat på mitt bord bredvid sängen i flera månader. Jag kan inte skiljas ifrån den, inte bara ställa in den, decimera den till en ynklig, smal bokrygg, bland alla de andra i min bokhylla.

Den här boken är definitivt värd ett bättre anseende.

Similar Posts:

• Underbar engelsk dekadens
• The real Brideshead
• Ananas, järpe…
• Varför håller man på Ripley?
• En fantasiaxel att luta sig emot

När jag var 8-9 år såg jag reprisen av TV- serien "Brideshead revisited", med Jeremy Irons och Anthony Andrews, och bestämde mig bums för att det var den bästa serie jag sett. Jag var möjligen lite ung för att förstå alla homoerotiska stämningar och hemlighetsfulla blickar som ideligen kastades mellan karaktärerna men jag älskade atmosfären, och jag tror att det var här som min kärlek till skildringar av engelsk överklass väcktes. Det kan synas en smula patetiskt att fortfarande vid 23 års ålder, få något fånstirrande i blicken när någon nämner serien, eller för den skull boken, särskilt när besattheten gått så långt att jag, under min senaste shoppingresa till London, faktiskt inhandlade hela serien på video. På video, märk väl. Den här sortens berättelser gör sig bäst i smått grynigt format.

Den omges nämligen av ett drömskt skimmer, som om hela historien om Sebastian, Charles och Sebastians syster Julia utspelas i ett icke- medvetande. En slags koma skulle man kunna säga om man ville vara elak.

Av huvudpersonerna är det bara Charles som kan se att tiderna förändras och att det de har inte kommer att vara för evigt. Ändå förhåller han sig passiv, hans roll är betraktarens, även när Sebastian sjunker djupt ned i galenskap och alkoholism och Charles själv blir inblandad i en passionerad kärlekshistoria med Julia. Han är märkligt avvaktande, nästan avståndstagande mot slutet, när han inser att aristokratins liv rymmer många mörka hemligheter och att dess glansdagar sedan länge är förbi.

Av dem tre är han också den som finner något slags ro i den nya världen. Hans karriär, som upptäcktsresande/konstnär blir framgångsrik medan Sebastian går ned sig och Julia gör det till en karriär att gifta sig med framgångsrika karlar. Under andra världskriget blir Charles av en slump stationerad på Flytes släktgods Brideshead och återupplever hela den sällsamma historien. Han ser med vemod tillbaka på de ljusa dagarna i Oxford och på det glittrande livet på Brideshead.

Förutom att vara en betraktelse över ungdomens sorglöshet och världens föränderlighet behandlar Waugh Charles väg från ung, naiv och godhjärtad till äldre, cynisk och fortfarande godhjärtad men lite mindre lättpåverkad. När man lägger ifrån sig boken efter att ha sträckläst en hel kväll och man inser att det inte kommer mer, att man aldrig får veta mer om personerna och deras fortsatta liv blir man lite ledsen och tycker synd om Charles som faktiskt mest var en leksak för de rika Flytes. Särskilt som vissa menar att boken är ganska självbiografisk. Man blir lite ledsen i ögat. Ungefär som att höra Elvis Presley sjunga "Solitaire"…

Similar Posts:

• The real Brideshead
• En fantasiaxel att luta sig emot
• Varför håller man på Ripley?
• Och störst av allt
• Ananas, järpe…

När jag var sjutton år kom jag över ett exemplar av Donna Tartts Den hemliga historien. Omslaget var fult och baksidestexten bland det sämsta jag läst. Ändå läste jag den. Eller snarare; jag levde den. Det tog mig en vecka att läsa den eftersom jag läste vissa delar gång på gång. Richard, Henry, Bunny, Camilla, Charles och Francis, huvudkaraktärerna i boken blev mina intimaste vänner, lika verklig, nej verkligare än mina egna klasskamrater. Den hemliga historien tog över mitt liv på samma sätt som Suede och en rad andra undernärda brittiska popgrupper. I vissa stunder var jag faktiskt övertygad om att Richard, Henry och de andra fanns på riktigt och det var ofta mycket nära att jag nämnde dem i förbigående, på samma sätt som man talar om sina vänner. Jag till och med drömde om dem.

Den hemliga historien handlar om Richard Papen och är skriven ur hans synvinkel. Boken är en tillbakablick på vad som hände när Richard var tjugo år gammal och studerade på Hampden College. I romanens början bor han fortfarande hos sina föräldrar i Plano, Kalifornien, där han lever i tristess. Han gör ett försök att studera till läkare eftersom läkare tjänar mycket pengar, men hamnar nästan av en slump på Hampden College i New England. På Colleget finns en lärare i klassiska språk, Julian, som endast undervisar fem elever, noggrant valda av honom själv. Några veckor in på terminen lyckas Richard, som fascinerats av Julians elever, skaffa sig en plats i klassen, trots att den redan består av fem elever. Richard och hans klasskamrater lever i en elitistisk värld, bestående av klassisk litteratur, skräddarsydda kläder och enorma mängder sprit. De är alla excentriska och begåvade.

Utan Richards vetskap försöker hans kamrater, inspirerade av grekisk mytologi, uppnå någon form av dionysisk extas. De håller till i skogarna kring Francis fasters sommarhus, där Richard ovetande sover i tron att han spenderar en lugn helg med sina vänner, och försöker med hjälp av droger, alkohol och grekiska böner utplåna sina jag. Bunny, som vid ett flertal tillfällen förstört deras försök, lämnas till slut utanför. En natt lyckas de fyra allt för bra. När de vaknar ur extasen upptäcker de att de dödat en bonde. Några månader senare lyckas Bunny avslöja deras hemlighet genom att läsa Henrys dagbok (som han skriver på latin). Bunny blir ett fruktansvärt hot mot Henrys, Camillas, Francis och Charles frihet. När som helst kan Bunny berätta för hela världen att hans klasskamrater mördat en människa. Han börjar trakassera dem, skämtar om vad de gjort, pressar dem på pengar. Även Richard, som ingenting vet eller gjort, blir utsatt för Bunnys beteende. Till slut får de nog och bestämmer sig, på Henrys initiativ, för att döda Bunny.

Romanen skulle ha kunnat sluta här, med att Bunny dör. Men den bara fortsätter. Bunny knuffas ner för ett stup och hans kropp täcks av vårens sista snö. Richard och hans vänner deltar i sökandet efter kroppen, som till slut hittas. De deltar på Bunnys begravning. Och så fortsätter det, utan att riktigt sluta.

Handlingen i Den hemliga historien är inte särskilt imponerande. Men jag läser inte boken för dess handling. Den ska läsas av samma anledning som man läser Prousts På spaning efter en tid som flytt, Evelyn Waughs En förlorad värld eller Émile Zolas Nana, nämligen därför att den är vacker. Man läser den för att få vara i Julians klassrum, som alltid är fyllt av blommor. Man läser den för att få sitta på trappan till Francis sommarhus och drick vin ur en tekanna (trädgårdsmästaren är nykterist) tillsammans med dessa underbara karaktärer. När jag första gången läste den ansåg jag att den var antipostmodernistisk, kanske för att den är skriven som en 1800-talsroman, en utsökt blandning av fransk naturalism, Oscar Wilde och Henry James. Den hemliga historien är, precis som Morrissey och Shelagh Delaney, en underbar fantasiaxel att luta sig emot när ens egen tillvaro känns alltför andefattig.

Similar Posts:

• För mycket av det goda
• Inblick i en okänd värld
• En bok som sliter sönder mitt kemiska hjärta
• Tristessens tonåriga gudinnor
• Läs Bloom och spring till ett antikvariat