dagensbok.com » Emma Tennant

P D James "Death comes to Pemberley"

Ella Andrén — Mon, 18 Jun 2012 22:00:01 +0000

Det är abstinensen efteråt som får mig att tänka att P D James faktiskt lyckats. Den där vaga irritationen som infinner sig när någon av Jane Austens romaner slagits igen för den här gången, missnöjet med att inte verkligheten är fullt så där välformulerad, skarpögt kvick och poetiskt rättvis som romanvärlden.

Deckardrottningen P D James är inte den första att ge sig på något så vanskligt som att skriva en fortsättning på Austens Stolthet och fördom. Bara Emma Tennants rent pinsamma Pemberley borde avskräckt mig från alla försök för decennier framöver. Men där Tennant framstår som någon slags misslyckad wannabe gör James något helt annat.

P D James försöker inte vara Jane Austen. Hon använder sig av Austen, men gör sin egen grej, det hon är bra på. Hon använder sig av Austen och hon gör det med respekt, med psykologiskt djup och finurlig, lågmäld humor. Det här är inte någon kärlekshistoria som försöker upprepa Stolthet och fördom, det är en deckare som råkar utspela sig i samma miljö och ha samma karaktärer som Austens kanske mest älskade roman.

Sex år har gått sedan Elizabeth och Jane fick sin Mr Darcy respektive Mr Bingley. Systrarna är nu tryggt hemmastadda på varsitt gods på lagom avstånd från varandra, och de båda familjerna har samlats på Pemberley kvällen inför den årliga balen. Då tonar en droska, framförd i vansinnesfart, fram ur höstrusket. Ut nästan ramlar den oinbjudna lillasystern Lydia Wickham, gift med Darcys ärkefiende, hysteriskt ylande om ond bråd död. Samma kväll hittas liket i Pemberleys skogar.

Det blir en brottsutredning i ett annat tempo än man kanske är van vid, fjärran från snabba klipp, hetsiga förhör och högteknologiska brottsplatsundersökningar. Det här är klassisk, brittisk deckare med mer relationer, sociala hierarkier och små grå celler än action, och därför fungerar också kombinationen av Austen-land och James-intrig så oväntat bra.

Death comes to Pemberley kommer knappast att förändra ditt liv, men James språkliga finess är ytterst trivsam läsning – vill man ha en svensk översättning kommer den förresten till hösten – hon utvecklar Austens karaktärer på ett sätt som känns trovärdigt, och kastar in en och annan rolig referens även till andra Austen-romaner.

Austen lämnade ju alltid sina huvudpersoner lyckligt framme vid altaret och själv gifte hon sig aldrig. Lady James däremot har både barn, barnbarn och barnbarnsbarn och fastän hennes berättelse inte primärt fokuserar på äktenskapet får hon det bara i förbifarten att framstå som på en gång tryggt och sexigt, och det slår mig att få författare egentligen lyckas, eller alls har ambitionen, att göra just det. (Det är möjligen lättare med en hel stab av tjänstefolk?) Sexigt, ska kanske understrykas, utan att någonsin faktiskt följa sina karaktärer in i sovrummet. Säkert behöver ingen läsare precis hjälp med att föreställa sig Mr Darcy i sängen, och att båda författarinnorna överlåter sådant till less is more-effekter känns fullkomligt riktigt.

Man ska väl inte överdriva Death comes to Pemberleys förtjänster. Den är, som sagt, inte på något sätt en revolutionerande upplevelse. Samtidigt är jag inte säkert på att nöjet att återse Jane Austen-land, även om det förstås aldrig kan bli mer än ett potentiellt sådant, verkligen kan överdrivas.

Kerstin Ekman "Mordets praktik"

Anna Larsson — Thu, 03 Sep 2009 22:00:46 +0000

Doktor Glas? Igen? Vi har Hjalmar Söderbergs fantastiska original, vi har Bengt Olssons finstämda Gregorius och härom året kom Bjarne Moelvs Helgas offer som djupgående granskar den mystiska och kanske inte helt igenom sympatiska Helga. Thorsten Flinck gjorde ju romanen till sin på flera sätt genom sin enmansföreställning Doktor Flinck för några år sedan.

Och nu Kerstin Ekmans bidrag. Ungefär samtidigt som jag läste Mordets praktik publicerades i DN ett manifest där de underskrivande bland annat förband sig att låta litterära personer vara ifred, och inte ge sig på att blanda in dem i nya romaner. Det är lätt att förstå lockelsen att fortsätta skriva om en litterär karaktär. Fan fiction är en stor genre, ja, på internet iallafall. Star Wars och Buffy the Vampire Slayer är några exempel på hur hårt misshandlade älskade karaktärer kan bli av detta.

Även Jane Austen har varit drabbad, Emma Tennant har skrivit flera sequels till några av Austens mest berömda verk, och på fansidan Republic of Permberly finns en hel avdelning som bara behandlar fan fiction, eller ja, där vill man kalla det för prequels och sequels. När det gäller Jane Austen utkom ju nyligen Seth Grahame-Smiths version av kärlekshistorien mellan Elizabeth och Mr Darcy- Pride And Prejudice and Zombies. Ekmans bidrag är av ett lite annat slag.

Ekmans huvudperson anser sig vara inspirationen till doktor Glas och försöker på olika sätt närma sig Söderberg för att få bekräftelse, inte bara på detta, utan bekräftelse som person. Söderberg är för honom en symbol för den gemenskap, den värld han inte anser sig ha tillgång till. Han odlar sin mancrush på samma sätt som han odlar sin mustasch, ytterst medvetet och för läsaren en smula obehagligt.

Fylld av skam över sin bakgrund och sin familjehistoria läser han till läkare och kommer sedan till Stockholm. Då han inte har några kontakter och inte heller något självförtroende börjar han i stadens tjänst, med att inspektera prostituerade. Pontus Revinge är rädd. Omvärlden och han själv fyller honom med en förlamande rädsla. Genom en rad moraliskt tvivelaktiga handlingar finner han sig själv vara ägare till en läkarpraktik och gift med en rik änka. Han skriver ut lugnande och olika typer av narkotika till överklassdamer med hysteriska tendenser – junkies, kan man också kalla dem. Och se klara paralleller till nutidens överförskrivning av allt för att undvika obehag.

Instängd i sig själv, i sin skam och sina manier är han inte någon idealisk äkta man. Han betraktar hustrun med förakt och finner henne pinsam och smaklös.

Revinge förföljer Söderberg, övertygad om att det var hans ingripande som fick författaren att skriva sin stora roman om, och till, Revinge. Han är den ideale läsaren, han är ursprunget. Framtidens människa, kallar han sig själv. Min drift är vilja.

Dofter, lukter, odörer. Andra människor är smuts, de stinker, de är oanständiga. Från den plattformen kan man egentligen bara agera på ett sätt. Kvinnornas frigörelse är obegriplig. Världen är uppdelad i olika beståndsdelar som läggs i lådor, lådorna skjuts in under sängen och rummet låses. Revinges person är en storslagen skildring av vad det innebär att vara fången i sin egen hjärna, i sin egen paranoia och rädsla.

Emma Tennant "Pemberley"

Ella Andrén — Fri, 15 Aug 2008 23:00:00 +0000

Hjältinnan får sin hjälte och sen lever de lyckliga i alla sina dagar. Eller? Vad händer egentligen efter sagornas lyckliga slut? Precis som sagor slutar ju alla Jane Austens romaner med bröllop, sammanfattningar och avslut där alla får vad de förtjänar. Somliga tycker att det där är formelartat och stolpigt, men jag skulle vilja påstå att det är lite som med versmått: kanske i allmänhet en lite knasig idé och ansträngt, pretentiöst och misslyckat i de allra flesta fall, men en verkligt bra författare kan ta den där bestämda formen och fylla den med ett angeläget innehåll och då, ja, då uppstår litterär magi.

När Emma Tennant skriver fortsättningen – nej, inte ”en fortsättning” utan just ”fortsättningen”, enligt omslaget – börjar hon med det lyckliga slutet. Jane och Elizabeth Bennet har fått sina drömmän och drömgods. Men på bröllop följer äktenskap och det kliv uppåt på den sociala stegen som systrarna tagit innebär mängder av nya krav och bekantskaper. Gräsliga släktingar måste tacklas och, framför allt, arvingar förmodas frambringas.

Tennant inleder med en parafras på Austen: ”Det är en allmänt erkänd sanning att en gift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en son och arvinge.” Tanken är ju god. Tidens damer levde i sexuellt trånga världar där männen förväntades veta allt och kvinnorna inget, där utomäktenskapliga förbindelser – för kvinnor, naturligtvis – var socialt självmord, legitima arvingar var obligatoriska och barnsängsdöden närmast en tidsfråga.

Alltså: en intressant problemställning tillämpad på en av litteraturhistoriens mest älskade uppsättningar karaktärer. Det borde väl inte kunna gå fel? Men det gör det.

Emma Tennant saknar Jane Austens kvicka, sarkastiska penna. Hennes karaktärer blir plumpt pinsamma där Austen är vinnande varm och slagfärdig. Psykologin känns fullkomligt ahistorisk. Expositionen är dräpande övertydlig, intrigen påminner mest om ett korkat dokusåpainfall – där nästan samtliga figurer från Stolthet och fördom, plus några nya jokrar i leken, osannolikt återförenas för insnöat julfirande på Darcys gods Pemberley – och upplösningen urartar i ren slapstick.

Jag menar på inget vis att den som ger sig i kast med en etablerad historia på det här sättet har någon absolut skyldighet att följa sin förlaga dogmatiskt. Man kan, som exempelvis Gun-Britt Sundström gör när hon berättar Den allvarsamma leken ur den kvinnliga huvudpersonens perspektiv i För Lydia, leka med både händelseförlopp och placering i tiden. Göra berättelsen till sin egen på vilka sätt som helst. Eller så kan man försöka ta vid där författaren slutat så omärkbart som möjligt. Den anonyma ”andra dam” som slutfört Austens Sanditon tycker jag är ett rätt fint exempel på det.

I Pemberley lyckas Tennant med den tveksamma bedriften att misslyckas med båda dessa förhållningssätt. Hon framstår som osjälvständig och samlar billiga poäng med små detaljer ur Austens brev samtidigt som hon åstadkommer märkligheter som att Jane har en ettårig dotter när Elizabeth varit gift nästan ett år (vilket antingen motsäger Austen eller antyder att Jane skulle varit höggravid på systrarnas gemensamma bröllopsdag). Intriger och konflikter återanvänds fantasi- och nyanslöst.

Pemberley förvandlar helt enkelt vin till vatten snarare än tvärtom. Ger den mig något så är det insikten att Jane Austen verkligen inte var vem som helst och att man kan ha gott förspänt utan att för den skull lyckas tråckla ihop en bra roman. Ingendera några Nobelprisupptäcker, får erkännas.

dagensbok.com » Emma Tennant

P D James "Death comes to Pemberley"

Similar Posts:

Kerstin Ekman "Mordets praktik"

Similar Posts:

Emma Tennant "Pemberley"

Similar Posts: