När #MeToo-rörelsen briserade hösten 2017 utgjorde den våldtäktanklagade (och sedermera dömde) filmproducenten Harvey Weinstein något av dess ground zero. Han var en man med makt, som utnyttjat den makten för att ta för sig av andra människors kroppar. Oavsett om de ville det, oavsett om de vågade säga ifrån eller inte. En man vars position gav honom den möjligheten, och han valde att ta den. Är det vad som menas med banal ondska?

I Emma Clines roman möter vi en sliten Harvey, mitt emellan rättegång och dom. Han väntar på sin dom, nej, han väntar på sitt frikännande. Visst är det väl det som måste komma? Han kan inte föreställa sig något annat.

Det är en alltigenom banal tillvaro, en skruttig kropp som hasar omkring i ett lånat, flådigt hus. Jodå, han har fortfarande vänner med tillgångar. Människor som ser till att hålla sig väl med honom. Han har en dotter och ett barnbarn som pliktskyldigt besöker honom (den andra dottern har brutit kontakten) och en assistent som lyder hans minsta vink.

Vad tänker Harvey själv om de brott han begått? Inte så mycket egentligen. Bara som flyktigast låter Cline dem flyta upp i förövarens medvetande. Harvey tänker över huvud taget inte så mycket på andra, förstår man. Han tänker på sig själv, på sina egna små bekymmer och lustar. Sina framtidsplaner.

Harvey har nämligen fått en fix idé. Han bor i det lånade huset granne, eller tror sig bo granne, med författare Don DeLillo. (Kanske är det inte alls Don DeLillo, men Harvey är övertygad.) Nu slås han av tanken på att filmatisera DeLillos roman Vitt brus – det är också vad Clines roman/novell heter i original – en stor filmatisering av en stor amerikansk roman. En upprättelse.

Det är alltså vad som fyller Harveys tankar den här dagen. Det och hans onda rygg, hans snygga sjuksköterska, godisskålarna i filmrummet och de störande advokaterna som ringer hela tiden. Rättegången är som en irriterande fluga han försöker vifta bort. Vad är det här för fånerier? De där kvinnorna och deras påståenden är väl ingenting att bråka om?

Han har väl bara gjort vad de flesta skulle göra om de hade chansen? Om de hade hans position, hans fantastiska övertalningsförmåga.

Det handlade bara om hur lång tid det skulle ta, hur ögonblicken mellan hans krav och hennes kapitulation skulle se ut. I slutänden skulle det, när allt kom omkring, kännas likadant för honom som efter vilket triumfartat ögonblick som helst. Det var bara mitten som skilde sig åt, bestod av olika sekvenser av eftergifter, olika personers små egenheter. Vissa människor gjorde motstånd, andra inte. Vissa blev stilla, orörliga; vissa började skratta, av obehag. Han roades av alltihop, även de här mindre segrarna – det var som glass i olika smaker. Och i slutändan blev han alltid mätt, medan den andra personen andades häftigt, kisade, skruvade på sig, med en ny skam i ansiktet.

Cline placerar sin läsare tätt inpå Harvey – bara det att hon tvingar mig att tänka på honom på förnamnsbasis. Samtidigt låter hon honom vara undflyende. Hon ger inga enkla förklaringar. Låter oss möta honom en kort period i livet bara.

Ett stillastående ögonblick innan domen faller.

Similar Posts:

• Dekadent om människans komplexitet
• Kapitalismen under lupp
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Den undflyende vågen
• Nä, kan vi det här nu?

Samlingen består av tio olika noveller som alla rör sig kring temat på ett elegant vis: tillräckligt nära för att det inte ska upplevas som spretigt, tillräckligt långt ifrån för att det inte ska kännas tjatigt. Cline använder en särskild dramaturgi i flera av berättelserna som skapar en underliggande spänning i texten. Ofta kastas läsaren in i en karaktär, alldeles nära, som är mitt uppe i sitt liv. Bara genom parentetiska brottstycken får man reda på att något mycket dramatiskt har hänt tidigare, att berättelsen till viss del fokaliserar kring ett eftermäle snarare än ett dramaturgiskt klimax. Däri ligger en stor del av finessen i novellerna, tack vare detta grepp finns ett genomgående underliggande hot som ger små händelser stor betydelse; Cline lyckas säga mycket med väldigt lite. Samtidigt är det just i detta eftermäle intresset ligger hos Cline, det är där hon närmar sig karaktärernas komplexitet och motstridiga drivkrafter som tar sig uttryck på olika sätt och manifesteras tydligt i titeln till samlingen. Man måste tänka sig att det finns en särskild avoghet och smuts i människan för att omvända begreppet “daddy” att syfta till något helt annat än vad ett barn kallar sin pappa.

Det är avslaget, dekadent och smutsigt i novellerna. Det handlar om en pappa som ser ner på sin son, som skäms för honom och samtidigt avundas att sonen ser upp till pappans bästa vän snarare än till pappan själv. Det handlar om en ung tjej som säljer sina trosor till okända män och presenterar det som en rolig story för sin kollega, trots att det inte känns särskilt roligt. Det handlar om en kvinna som befinner sig på något sorts rehab för att hon blivit beroende av att sexchatta med män, bara för att där försöka förföra en avdankad kändis som varit omsusad av diverse övergreppsrykten. Daddyn tillåts finnas i alla former och han utövar sin makt på olika vis, och vissa gånger slås man av tanken på att det inte alltid kan vara helt lätt att vara en daddy.

Det är en snygg samling, där språket hela tiden är lätt och tillgängligt, men känslorna och beteendena komplexa och svåra. Novellerna skvallrar om en framstående människokännedom hos Cline, men kanske framförallt en skicklig förmåga att fånga och förmedla den i text.

Similar Posts:

• Längtan som leder vilse
• Harvey Weinstein och den banala ondskan
• Litterära cirkuskonster om märkliga ting
• På zoo kan man göra vad man vill och lite till
• Långt från städer

Det är tidigt 1960-tal, ett på samma gång autentiskt och nästan schablonartat, så avlägset och så nära. Det är tiden och tidsandan. Ett Swinging London med ett soundtrack som följer, liksom kläderna och sminket. Där och då. Det finns något omedelbart över skildringen som genomsyras av känslan av att detta har hänt; ibland är det orealistiskt på just det sättet som bara verkligheten kan vara.

Men snälla Mona, gör inte så, fattar du inte vad som kommer att hända? Om och om igen vill jag säga till henne, stoppa henne. Hon är så ung, så vilsen – och ett så enkelt villebråd för pojkar och män. Ständigt utsätts hon för ovälkomna närmanden och regelrätta övergrepp och även när hon lyckas freda sig är det som om hon har förlorat.

På bokens baksida finns en mening som inte har sitt motstycke i romanen men som hela tiden klingar med:

Jag försöker följa den flicka som kunde vara jag för att få grepp om vem hon var och vad som fick henne att fatta de beslut hon tog. Har jag lyckats eller har minnet korrigerat hennes berättelse?

Eller ljuger hon för mig nu så här i efterhand?

Det är svårt att läsa boken som något annat än en nödtorftigt maskerad självbiografi, och det finns även spår av en version skriven i första person, i stället för tredje som det är nu. Mona är ”hon” och inte ”jag” men perspektivet är hela tiden hennes, hela tiden så nära att den distansen känns överflödig.

Till en början känns det taffligt skrivet och dåligt gestaltat men vartefter blir jag mer och mer berörd. Det är som om historien vinner över språket, innehållet över formen och jag dras in på ett annat sätt.

Det finns så mycket trasighet och skörhet men också en obändig livskraft och en medkänsla med dem som är än mer utsatta. Det blir en utvecklingsroman som pendlar mellan tidens centrum och periferi, mellan nattklubbar och bakgator, där Mona går från vilset barn till konstnär, från svaghet till styrka, från objekt till subjekt i sin egen rätt. En kvinnohistoria, en av alla kvinnohistorier. De verkliga personerna blandas med de fiktiva – eller kanske bara omdöpta eller kanske inte ens det. De anonyma flickorna och kvinnorna ges återigen en revansch.

Jag ser paralleller till Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona av Anneli Jordahl, förstärkt av att protagonisterna har samma förnamn, eftersom de utspelar sig ungefär samtidigt och med musiken i fonden och finner även gemensamma nämnare med Emma Clines Flickorna, den där väldigt tydliga tidskänslan och utsattheten.

Jag tänker: Snälla Mona, våga tro på dig själv och ditt värde. Våga ta dina egna steg lite tidigare. Och visst är det kaxigt att sno titeln från en av tidernas största kultromaner men egentligen behövs det inte. Det blir intressant nog ändå.

Similar Posts:

• Priset för den villkorslösa kärleken
• Kvinnans lott
• Längtan som leder vilse
• Vecka 22: SM i poetry slam
• En mellanrummens sommar

Evie lånar ett hus av en vän men plötsligt bryts tystnaden och stillheten. Någon kommer och skräcken infinner sig, tills det visar sig att det är husägarens son och hans flickvän, men då är porten till sommaren 1969 vidöppen. Sommaren som förändrade Evies liv.

En intetsägande fjortonåring, övergiven av sin bästis, väntande på att något ska hända. En dag i parken får hon syn på flickorna, en grupp unga kvinnor som skiljer ut sig genom sina kläder och sin attityd. De utstrålar frihet och spänning och är väldigt lockande, trots att de letar efter mat bland soporna. Genom en tillfällighet får Evie följa med dem till ranchen där de lever med sin ledare Russell och snart är hon – nästan – en av dem. Konflikter hemma drar henne allt längre in i sekten och gör henne blind för att något är fel, väldigt fel.

Det är något väldigt tacksamt i att skildra unga kvinnor på gränsen mellan barndom och vuxenliv, något sårbart och skört, hur allt är möjligt, hur längtan efter något mer eller något annat kan leda nästan vart som helst. Det beror bara på omständigheterna – vem man hittar, vem som hittar en, eller vad. Den universella längtan efter tillhörighet som kan gå så snett, den missriktade omsorgen – eller är den missriktad? Ja, med facit i hand men där och då – där är den oundviklig.

När Evie stjäl pengar från sin mor för att kunna ge till flickorna lyser hon av en ny sorts stolthet när mängden sedlar överraskar Suzanne, den av flickorna hon tyr sig till, närmast förälskar sig i. Hon gör något, hon är värd att räknas med – så lite bekräftelse som behövs för att driva henne vidare. När hon sedan får bli en sorts symbol vid ett solståndsfirande, ja, då är hon vunnen – och förlorad.

Så gott som omedelbart befäster Emma Cline det sena sextiotalet, nästansjuttiotalet. Det är som gamla fotografier som börjat skifta i rött, omisskännligt förankrade i en annan tid. Samtidigt finns det inte något som helst musealt över det utan jag befinner mig där och då direkt.

Och redan från början står det klart att det kommer att sluta illa, mer än illa. Minnet av våldet och döden går inte att skaka av sig. Våldet och döden och de skira flickorna. Faran som finns där man minst anar den. Det bestialiska ligger där som ett hot men det finns inget frossande i det, bara någon enstaka detalj som etsar sig fast. Det obegripliga och det oförsonliga, trots åren som gått.

Emma Cline har löst baserat sin historia på verklighetens Charles Manson och kvinnorna omkring honom, men kräver inte några förkunskaper av läsaren. Det väsentliga ligger i det som sker innan, det som egentligen befinner sig ganska långt ifrån verklighetens blodiga kulmen. Relationen med flickorna, önskan om samhörighet, längtan hem till något, längtan efter något större – och längtan bort från det trånga, instängda, tråkiga. Ut ur barndomen, ut i livet, ut ur detta väntrum, detta tomrum.

Men ändå lämnar mig historien ganska kall, det nostalgiska skimret når inte ända fram. Det är ett habilt hantverk men ändå något som saknas, eller något som blir för mycket. Kanske är det det lite för tacksamma i ämnet, det lite för kittlande i den vaga verklighetsanknytningen, det lite för förutsägbara i den unga flickans sexualitet. Men det finns glimtar, som när Evie tillsammans med flickorna gör saker hon aldrig skulle ha gjort dem förutan och blir påkommen och hennes reaktion är en blandning av skam och triumf. Eller när hon plötsligt får se gruppen utifrån, med någon annans ögon, och hur det hon sett som bohemiskt mest framstår som sjaskigt och sorgligt.

Similar Posts:

• På väg mot något bättre
• Dekadent om människans komplexitet
• Det idealiska samhället
• Rhymes with bitches
• Snyggt berättad coming-of-age noir