En dotter och en pappa vurpar med skotern och blir fast på kalfjället tillsammans, men vad har de egentligen att prata om när motorn från skotern har tystnat?

När jag påbörjade Till Träden av Ella-Maria Nutti var min initiala känsla, att nej, nej jag orkar inte ytterligare en roman om ett barn och en förälder och deras trasiga relation. Men jag fortsatte att läsa, och tur var väl det! För även om jag till stor del uppskattade Kaffe med mjölk (Nuttis debutbok) så slukade jag denna i ett svep. Det är vackert, stämningsfullt och jag blir berörd.

Det är kallt och jävligt och fjället går från att kännas som en trygg plats till en plats man helt plötsligt kan dö på. När inte ens pappan är säker på var de är längre (eftersom bergens siluetter förändrats av klimatförändringarna) blir det riktigt obehagligt. De är strandade, snöblinda och måste ta sig fram till stugan för att få värme, för att inte frysa ihjäl i allt det vita. Även om berättelsen om vandringen på fjället är spännande så är det framförallt relationen mellan dottern och hennes far som utgör bokens kärna. Det är tyst och lågmält och det finns så mycket hon vill ha sagt, så många år som de levt sida vid sida utan att riktigt lyckas kommunicera om allt det där som är viktigt för henne (och honom? eller?). Varför är det bara bröderna som fått lära sig renskötsel? Som inte behövde tjata för att få lära sig stycka? Varför pratade han aldrig samiska med dem hemma?

Boken växlar smidigt mellan nutid och dåtid, och det det går snabbt, ena meningen här, andra meningen där. Men det fungerar, det fungerar oväntat bra. Språket blir nästan poetiskt med de korta meningarna och snabba hoppen. Genom tillbakablickar får läsaren ta del av hur pappan och dotterns relation har sett ut och utvecklats genom hennes uppväxt. Hur hon hela tiden önskat mer, få vara med på riktigt, vara riktig same. Mellanförskapet och den samiska identiteten går som en röd tråd genom hela berättelsen, vad innebär det egentligen att vara same? Att ha en samisk pappa och en svensk mamma? Varför är han så tyst? Varför kan han bara inte dela med sig av allt det där som de borde dela?

Till träden är en finstämd berättelse om att vara vilse tillsammans, i nuet och i historien. Det är en berättelse om de trauman som påverkar generationer av samer och hur de än idag tar sig i uttryck. Det är en berättelse om kärleken till språket, och hur kaffe kan läka många sår.

Similar Posts:

• Duktig debutant
• Tårar i snön och starkt kaffe
• På jakt efter samiskheten
• Passion som tyvärr blir ytlig
• Action i cyberrymden

Författaren Ella-Maria Nutti, 26 år, är debutant. Och kommer från Gällivare. Huvudpersonerna i hennes roman kommer också från Gällivare: mamman Agneta bor fortfarande kvar, dottern Tilda har flyttat till Stockholm för att studera juridik. Enligt Google Maps är det 1110 km mellan dessa städer och det behövs inte många sidor innan vi förstår att det rent känslomässigt är minst lika långt mellan mamman och dottern.

Ella-Maria Nutti använder sig gärna av tredjepersonsberättandet, ”en dotter går ut” och ”en mamma sitter kvar”, som ett stilmedel, men jag som läsare blir bara irriterad av det greppet. ”Herregud, de har ju namn!” tänker jag. Och att de är mor och dotter är självklart. Att avståndet dem emellan är oändligt, det har jag också begripit vid det här laget.

Berättelsen är att Agneta är dödssjuk, något hon vet sedan sex veckor. Hon jobbar inte längre, hon har en venport och håret börjar trilla av. Men hon har inte lyckats berätta det för Tilda. Det är en svårt sak att säga till sin dotter att man ska dö, omöjligt på telefon och Agneta har åkt till Stockholm enkom för att berätta. Hon hänger där från fredag till söndag och det krävs ett medicinskt sammanbrott för att hon verkligen ska berätta. Tilda blir rasande, a.k.a. förtvivlad, känner sig behandlad som ett omyndigt barn, ledsen, lämnad utanför – och jag förstår henne!

Mina sympatier är hos Tilda sju dagar i veckan, eller åtminstone hela den helg de tillbringar tillsammans i Stockholm. Jag är 56 år och tillhör rent åldersmässig mer Agnetas generation än Tildas. Eller förmodligen hör jag till Tildas mormors generation (”muore”, som förövrigt är död), eftersom åtminstone Agneta fick barn tidigt. Trots att jag borde kunna identifiera mig med Agneta som mor till ett vuxet barn, ryms min medkänsla för henne i en fingerborg.

Det känns som om hon har fattat väldigt få egna beslut i livet, mest förhållit sig till omvärlden. Jo, förresten, hon tog ansvar för det beslut hon verkligen fattade: att föda sitt barn, även om barnafadern var en skitstövel. Men räcker det för ett helt liv? Förmodligen inte, eftersom hon, bortsett från cancern, inte direkt verkar vara en glad och tillfreds person. Och förhållandet till dottern är minst sagt snårigt.

I mina ögon är det här en coming-of-age-berättelse som blir avbruten. Tilda kan inte lägga kilometer, tid och annat mellan sig och modern för att kunna bli en egen person, utan hon måste gå nära igen. Och hon måste göra det NU. Det finns inget sen. Ärligt talat tycker jag att det är just där historien ligger. Inte i hur lång tid det tar för Agneta att klämma ur sig att hon är sjuk, utan i vad som händer med Tilda när hon måste avbryta sitt eget formande av livet och gå med i mammas avslut av detsamma. Livet alltså, i alla dess aspekter.

Ella-Maria Nutti är duktig på att formulera och bra på att fånga det där som gör att det känns. Här till exempel när Agneta tittar in i Tildas badrumsskåp:

Tilda har samma tandkräm som hemma, det gör henne glad men ledsen, som ett dåligt blandat potatismos med stråk av pulver. Att Tilda har kvar saker från då ändå, att det finns något med livet innan flytten som andas trygghet och som det ska vara.

Agnetas smärta:

Skelettet känns neonfärgat, lyser smärta innifrån.

När Tilda skrattar:

Det värmer Agneta som en morgoncigarett.

Och sorgen:

När vagnarna bromsar in och dörrarna öppnas säger en röst tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av. Hon tittar på Tildas knän som nästan rör hennes. Tänk på avståndet. Som om hon nånsin tänker på något annat.

Ella-Maria Nutti skriver om kvinnlig verklighet. Huvudpersonerna är kvinnor, de är mor och dotter, något allmängiltigt som alla kvinnor har erfarenhet av. Antingen att vara dotter och att ha en mor och kanske att vara mor och ibland att även ha en dotter. Men nästa gång, för jag är säker på att hon fortsätter att skriva, då önskar jag mig lite mer substans i själva historien. Kanske lite mer samiskt än bara en väv? Kanske något mindre allmängiltigt? Något som sticker ut, sticker till och får mig att tänka i nya banor? Det skulle värma min lässjäl som Agnetas morgoncigarett!

Similar Posts:

• Fast på kalfjället
• Avståndet till allt
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• De sista veckorna på jorden
• Denna lycka att vara bland de levande