När jag får Andrea Abreus Åsnesommar i händerna, gör jag kopplingar till både Ferrante och Avallone redan innan jag börjat läsa. Kanske är det omslaget, ja, allra mest är det nog omslaget med dess gråa toner och de två flickorna som står omslingrade men bortvända från betraktaren omgvina av gräs och tung himmel.

Det är en sommar när allt och inget händer i en bergsby på den kanariska ön Teneriffa. Bokens tioåriga berättarjag är upptagen av sin relation med den magnetiska bästisen Isora. De hänger varje dag, på ett sätt som tioåringar ofta gör, i ett eget mellanland där de rör sig från barndom till tonår, från lek till sexuellt experimenterande. De båda flickorna testar kläder och smink, leker snuskiga lekar med barbiedockor, sexchattar på byns kulturcenter. “gnuggar sig” mot varandra när ingen ser på.

De vuxna i Åsnesommar är, med undantag för berättarjagets mormor, mer eller mindre frånvarande. Jagets föräldrar åker dagligen ner till kusten för att arbeta på turisthotellen, eller städar turistvillorna som ligger i utkanten av byn. Isoras mamma är död och hon bor med sin moster som ständigt är upptagen med sitt arbete i byns livsmedelsaffär. Historien om Isoras mamma som valt att ta sitt liv ligger som en sorgeklump i halsen genom boken, men blir bara en av många erfarenheter som böljar och gröper i tioåringarnas medvetande denna åsnesommar. Sorger finns det gott om, men det är ändå bästisen som upptar det mesta av berättarjagets tankar och drömmar.

isoras ögon var gröna som en grön kanarieödlas som en flyga på en tonfiskmacka på stranden vid punta de teno i augusti som en tom vinflaska när isoras mormor blev arg på henne sa hon jag ska skrapa innannmätet ur dej jag ska skrapa dig tom på studs jag suger blodet ur dig slampunge isa hade runda bröst som sprack fram på henne som när jorden spottar ur sig en blomma som först är liten och sedan blir stor de kom ur bröstkorgens torrjord sedan blev de hudbristningar på henne för boppen fick inte plats under huden isora hade hår på muttan och ibland rakade hon av alltihop ända upp till rumphålet…

Abreus språk blir, i Hanna Nordenhöks översättning, både poetiskt och ohejdat. Jaget vill äta Isora, hon vill vara henne, vara inuti henne, ha henne omkring sig för alltid. Här finns inga gränser mellan kompisskap och förälskelse och det är som sig bör. Med hjälp av ordval och detaljer kapslar Abreau in det universum som är de två bästisarna och låter läsaren förstå kärleken och beroendet som rör sig där. En kärlek där det man gör, vem man är eller ens vilket liv man lever inte spelar någon roll. Bara att man är tillsammans, drömmer och blir.

Similar Posts:

• Best Friends Forever?
• Tjejerna med stora, sköna bröst
• Flicklek på liv och död
• Mamma mia – att förstå en mor
• Roman om rädsla

Elisa växer upp med sin mamma och sin bror och ser inte mycket av sin pappa men en sommar bestämmer de frånskilda föräldrarna sig för att göra ett nytt försök med sin relation och hastigt och olustigt byts det gamla livet mot ett nytt. Elisa och hennes bror protesterar, sommaren blir till höst och det omaka föräldraparet skiljs åter åt. Elisa blir kvar hos sin pappa, arg, ledsen, övergiven och vilsen i en ny stad, en ny skola.

Tills Beatrice kliver in i hennes tillvaro och öppnar nya dörrar men aldrig på något enkelt och självklart sätt. De möts i en sorg, i en saknad och finner styrka och trygghet i varandra men det finns hela tiden ett motstånd och saker som skaver.

Det är en ojämlik vänskap, åtminstone som Elisa ser det. Allt filtreras genom det svek som antyds gång på gång men inte fullt uttalas förrän mycket sent. Det skulle kunna skapa spänning och i viss mån gör det det men det blir också lite tjatigt och höjer förväntningarna lite för mycket. Med tanke på vad som redan skett och vänskapen ändå hållit för måste det ju vara något alldeles extraordinärt.

Romanen är uppbyggd kring en fiktiv autenticitet. Här ges datum för olika händelser och staden där det mesta utspelar sig namnges enbart med en initial för att kunna förbli anonym. Berättaren talar till läsaren om såväl sitt eget skrivande som om Beatrice, som är en vid det här laget oerhört berömd person inom sociala medier. Med glimtar av det som ”alla vet” och lockelsen i att kunna berätta mer skapas en förtrolighet och samhörighet men Elisa är en opålitlig berättare och en opålitlig vän. Hon ser sig som en underdog men är hon verkligen det?

Vid sidan av vänskapsskildringen tecknas Elisas föräldrars liv och relation, mamman som inte förmår vara den stabila vuxna Elisa hade behövt, pappan som är det och därmed hopplöst fel i Elisas ögon men i skildringen av föräldrarna förmår hon att hålla de dubbla perspektiven, tonåringens och den vuxnas med erfarenheten av att det inte är så lätt. Där finns förståelse och förlåtelse på ett helt annat sätt än när det kommer till Beatrice.

Det är omöjligt att inte tänka på Elena Ferrantes Neapelkvartett – vilken italiensk författare kan skriva om vänskap mellan kvinnor och undslippa sådana jämförelser? – och den nämns också i texten, som för att avväpna. Här är det delvis en annan sorts konkurrens det rör sig om även om likheterna egentligen är större än skillnaderna men där Ferrante skildrar ett helt liv handlar det här om en betydligt kortare tidsperiod och även under den handlar det om nedslag mer än kontinuitet.

Det ödesmättade tilltalet till trots blir det spännande och medryckande och detaljerade skildringar av tillfällen och stunder gör dessa mycket levande, såväl i glitter som i sjaskighet.

Ibland vibrerar det till av Elisas insikter, när skrivandets terapisessioner verkligen leder fram till något, och där finns också de goda stunderna, gemenskapen, att se och bli sedd. Och någonstans lyser det till av hopp: det kan bli bra även om det inte blir som man önskade, som man tänkte sig och föreställde sig.

Similar Posts:

• En sommar av allt och inget
• Början till något fantastiskt
• Ferrante light
• Bergsbyn, vänskapen och tidens gång
• Viktigt och färgglatt

Är det här en deckare? Kommer de älskandes hemlighet (”experimentet”) att leda till uppgörelser med våld och död i förlängning? Bekännelserna i början verkar vara ohyggliga. Ett skruvstäd som binder två samman för livet. Eller? Kanske inte alls så.

Boken är indelad i tre berättelser i en obestämd tillbakablick. Den första är Pietros, en gymnasielärare i Rom som berättar om sitt liv. Som ung lärare inledde han ett passionerat förhållande med sin före detta studerande: den livfulla, starka, begåvade Teresa. Det sinnliga förhållandet tar slut utan större dramatik men innan förbinder de sig, på hennes bevåg, att dela sin skamligaste hemlighet. Teresa försvinner till Amerika där hon gör akademisk karriär. Pietro skriver kritiskt om skolan och förespråkar en ”vänlighetens och empatins pedagogik”. Han gör sig ett namn tack vare kontakter och hårt arbete. Samtidigt bildar han familj med Nadia, en gymnasielärare i matematik som avstår en forskarkarriär, olik Teresa som hon är.

Den andra berättelsen utspelar sig långt fram i tiden och här följer vi Pietro genom dottern Emmas tankeflöde. Hon kämpar för att hennes far – den uppburne pedagogen – ska tilldelas en värderad medalj av den italienske presidenten.

Därefter träder Teresa fram – som berättare i tredje delen – kontaktad av Emma. Teresa ska nu, som ett internationellt ”monument över akademisk karriär”, ge sitt stöd för utmärkelsen till sin gymnasielärare i tiderna. Och älskare.

Som läsare vet man mer om dem än vad de vet om sig själva – men vad är det man inte vet? Vad är den farliga och skamliga hemligheten? Den som den perfekte Pietro Vella ägnat ett helt liv åt att bemästra i pedagogikens tjänst. Vilken roll spelar Nadia? Också hon med hemligheter. Vad är det med Teresa, en gammal, ensam kvinna som egentligen avskyr både far och dotter?

Boken liknar mycket Starnones två tidigare romaner översatta till svenska, Band och Väsen. Intrigen skildras ur olika perspektiv och tid. Tematiskt går här igen klassresan, sinnligheten, barndomslandet, bildningsresan och ordens makt. Något som jag uppfattar som starkt italienskt: barndomens fattigkvarter, svagheten för det sköna, den klara introspektionen och språkets makt. Mycket sammanfaller med innehållet i till exempel Elena Ferrantes Neapelkvartett. Länge spekulerades det att Starnone tillsammans med sin fru ligger bakom pseudonymen Ferrante. Men här finns också något av sensualismen, lurendrejeriet i till exempel Boccaccios Decamerone från 1300-talet. Och en bauta pendang förstås till Augustinus Bekännelser från 300-talet om synd och skuld, rastlöshet och osäkerhet.

En liten rik roman. Vad är det farliga? Och risken med att bekänna? Vill någon ens ha vår bekännelse? Vilka rädslor driver oss? Kanske allt bara bleknar bort med tiden, som trollen i solen? Kanske allt (bara) är ord?

Similar Posts:

• Charmig italiensk bok, inte mer
• Äktenskapliga band
• Verklighetstrogen skildring om utsatta unga
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Segt om ett äktenskap i stå

Min fantastiska väninna, Ferrantes första bok i serien om Elena Greco och Lina Cerrullo, utspelar sig på 1950-talet, medan Hoppets tåg av Viola Ardone äger rum några år tidigare, närmare bestämt 1946, strax efter andra världskrigets slut.

Neapel ligger delvis i ruiner och i gränderna har man bombanfallen i färskt minne. Människorna svälter, är klädda i trasor och uttjänta skor (skor har för övrigt symbolvärde romanen igenom). Arbetslösheten är skriande och barn tvingas hoppa av skolan i förtid för att bidra till försörjningen. Pojkgäng terroriserar omgivningen och begår småstölder.

Romanens titel åsyftar de tågresor norrut som kommunistpartiet anordnade för att fattiga barn i de södra delarna av Italien skulle få möjlighet att äta upp sig hos mer välmående familjer.

På tågstationen Piazza Garibaldi i Neapel samlas ett antal mer eller mindre slagfärdiga, stöddiga eller skräckslagna barn på vilkas rockar barnhjälpskommittén är i färd med att fästa nummerlappar inför avfärden. Kommunistpartiet har dagen till ära försett dem med presentabla skor och kläder samt sett till att de blivit ordentligt renskrubbade och kortsnaggade. Många av barnen är på helspänn, eftersom ett envist rykte florerar om att “tågbarnen” i själva verket kommer att skickas till Ryssland.

Den snart åttaårige Amerigo Speranza är en av de pojkar som väntar på perrongen. Han är rödhårig, påhittig, lillgammal och vetgirig; i gränden går han under namnet Nobel. Pojken har blivit nödd till att sluta skolan och samlar numera lump, som han säljer till en man som går under benämningen Tjurskallen. Sin far har han aldrig träffat. Denne har enligt Amerigos mor Antonietta sökt lyckan på andra sidan Atlanten.

Antonietta är en tystlåten, kärv, stolt och vacker kvinna. Som många andra i fattigkvarteren är hon analfabet.

Väl framme i Bologna hämtas barnen en efter en och till slut sitter Amerigo ensam kvar. Det visar sig att familjen som lovat att ta hand om honom fått laga förhinder, men pojken känner sig ratad och tror fullt och fast att ingen vill ha honom.

Som nödlösning hamnar han istället hos Derna, en ensamstående kvinna, som är ovan vid barn. Hon arbetar för kommunistpartiet och Amerigo får – då han inte är i skolan – tillbringa dagarna hos Dernas kusin Rosa, vars man Alcide är instrumentmakare. Den senare upptäcker något som ingen tidigare anat, nämligen att pojken är osedvanligt musikalisk.

Språkförbistring råder mellan lokalbefolkningen och barnen söderifrån. Också maten upplever de till en början som konstig och ovan. Höjdpunkten på deras vistelse är en utflykt till havet. För många är det första gången de ser havet.

Inget är sig riktigt likt när tågbarnen efter något år återbördas till Neapel, även om en del av dem får stanna kvar hos sina fosterfamiljer.

Amerigo blir vid hemkomsten lärling i en skomakarverkstad. De brev och matpaket som kommer norrifrån undanhåller hans mamma honom.

Till slut tar han sitt öde i egna händer och rymmer hemifrån. Familjen i norr adopterar Amerigo, vilket mamman motvilligt godkänner.

I bokens fjärde del är vi hux flux framme vid 1994. Amerigos mamma har avlidit och han återvänder efter alla år till Neapel för att gå på hennes begravning.

Amerigo är numera bosatt i Milano, men befinner sig – i egenskap av världsberömd violinist – mestadels på turné. Han har inte upprätthållit kontakt med någon i hemstaden. Nu upptäcker han bland annat att modern led av hjärtfel, att han har en brorson samt sanningen om vem hans pappa är.

Hoppets tåg har blivit något av en kioskvältare i hemlandet och är nominerad till Årets bok här hemma. Det är förvisso en liten sympatisk historia, både lättläst och osentimental. En smula platt dessvärre och når – i mitt tycke – inte upp till Neapel-kvartettens klass.

Romanen är skriven i jag-form och läsaren får själv pussla ihop händelseförloppet utifrån Amerigos funderingar. På grund av detta upplägg får läsaren inte riktigt klart för sig hur situationen i Italien såg ut. Personligen saknar jag därför ett klargörande för- alternativt efterord, som redogör för hjälpinsatserna och ger en tydligare bild av den politiska situationen i landet, klyftorna mellan nord och syd, etcetera.

Similar Posts:

• Ferrante tar oss tillbaka till Neapel
• Excellente, Ferrante!
• Början till något fantastiskt
• Modersrelationen
• Ung (o)lust i 1960-talets Rom

Men det är inte bara tanken på sin egen fulhet som gör Giovanna som besatt, det är även tanken på Vittoria. Giovanna bestämmer sig för att hon måste träffa Vittoria, och någonstans där börjar historien på riktigt.

Vittorias ögonbryn var tjocka som lakritsstänger, kolsvarta långa bitar mellan den stora pannan och de djupa hålorna som ögonen doldes i. Drick, sa hon. Jag lyfte genast glaset för att inte göra henne missnöjd, men det tog emot att dricka eftersom jag sett hur juicen runnit längs hennes handflata.

Vittoria visar sig inte bara vara ful utan ha en fruktansvärd personlighet. Giovanna vill ändå inte sluta träffa Vittoria, utan med en skräckblandad förtjusning dras Giovanna till Vittoria. Vittoria visar Giovanna den andra delen av Neapel, arbetarklassens Neapel.

Kanske är det för att Vittoria behandlar Giovanna som en vuxen som Giovanna inte kan sluta träffa henne, fastän hennes föräldrar inte tycker om det. Till skillnad från Giovannas föräldrar som håller dörren till vuxenvärlden stängd, är Vittoria frispråkig med kärlek och sex.

Sen stack han in kuken ordentligt i mig och höll mig om skinkorna, ena handen här och andra här, och satte sig på mig så jag skrek. Om du så länge du lever inte gör det på samma sätt som jag, med lika stor passion och kärlek som jag, och det behöver inte vara elva gånger men åtminstone en gång, då är ditt liv ingenting värt. Säg det till din pappa: Vittoria har sagt att om jag inte pippar som hon pippade med Enzo är mitt liv inget värt.

Vittoria släpper inte bara in Giovanna i vuxenvärlden, hon sticker också hål på den största hemligheten i vuxenvärlden runt Giovanna. Det får hela Giovannas familj att slitas itu. För Giovanna blir vuxenvärlden bara märkligare och märkligare ju fler lögner som avslöjas, men så plötsligt spelar hon också de vuxnas spel.

Det här är den första boken jag läst av Elena Ferrante förutom de i Neapel-kvartetten. Det var så fint att komma tillbaka till Neapel igen, eller förresten fint vet jag inte, Ferrantes böcker är aldrig fina. Men det var liksom fint att sugas upp i en annan värld igen. Speciellt för att det känns som om man lär känna så många nya personer när man läser hennes böcker eftersom karaktärerna är så verkliga. Karaktärerna hon skapat är sådana som man inte vill ha i sitt liv, men som man vet att man skulle älskat om de tvunget var där.

Till skillnad från Neapel-kvartetten var den här boken lättare att läsa, den innehöll färre bihistorier och färre karaktärer. Vilket gjorde att den heller aldrig lyckades komma upp i samma nivå. Samtidigt är det kanske en bättre bok att läsa innan man ska gå och lägga sig, eller när man vill slappna av, eftersom den krävde mindre att hålla reda på. Så om Neapel-kvartetten kändes som att kliva in i ett annat universum, var den här boken mer som att se historien genom en glipa.

Men alla som älskade Neapel-kvartetten har verkligen något att se fram emot i den här boken, de har sina likheter, även om den här boken mest utspelar sig i en finare del av Neapel och en senare tid.

Similar Posts:

• Ferrante light
• Modersrelationen
• Excellente, Ferrante!
• Mamma mia – att förstå en mor
• Charmig italiensk bok, inte mer

Heiman handlar om Elof och hela hans liv från faderns död när han är tio år tills han är en gammal man med svår andnöd. De första kapitlen är gripande: Elof och hans yngre bror lever med den lungsjuka fadern Ruben som dör i kammaren. I dödskampen beskrivs faderns svåra minnen från 1918 och inbördeskriget i Tammerfors när han tvingats arkebusera unga pojkar. Det är kallt, fattigt, smutsigt i bondstugan där modern dött på golvet ett år tidigare. Efter faderns död hamnar de föräldralösa småpojkarna på mormodern Rikas bondgård och gästgiveri i grannbyn Komossa.

Elof är rädd – alltid mycket rädd. Funderingarna och intrycken är många. I sina egna tankar är han en hare, en ”räddhare” men rädslan ska tvingas undan, gömmas bort. Till varje pris. Han har talets gåva, han är en pratmakare och lustigkurre; blir bibelsprängd efter att ha läst och lärt sig långa utdrag utantill ur faderns bibel och diskuterat med och lyssnat på mormodern, småskollärarinnan och gamla släktingar.

Efter konfirmationen tar sig Elof till Tikkakoski där han tillverkar gevär i en vapenfabrik, lär sig finska och sedan efter några år (1943) till fronten i Karelen där han ska försvara fosterlandet Finland och slåss mot ryssen liksom andra unga pojkar.

Elof är ingen krigare. Han skulle inte kunna skjuta någon; han som inte ens skulle få livet av en kattunge eller allra minst skjuta en hare, bondson som han är. Men tack vare traumatiska upplevelser vid fronten som han inte kan dela med någon – och överlevnadsinstinkt – kommer han senare, efter kriget, i kontakt med Olga. Hon är lite äldre än han, lite längre, starkare och framför allt tyst och lugn. Hon är det som Elof behöver i sitt liv, på sitt hemman.

Elof och Olga flyttar till Elofs hemgård och röjer upp de igenvuxna åkrarna. Olga skurar de svartnade golven i den hundraåriga bondstugan, planterar blommor, bakar rågbröd och de skaffar ko, höns och häst. Med tiden får de två barn – det första, sonen, föder Olga ensam i kammaren – och senare en flicka som enligt Olof ”ska bli student”. Åren går med arbete och möda. Moderna tider kommer med Fergusontraktor, kylskåp, grovkök, vardagsrum och senare även bil, en Moskovitsh.

Men Elof super. Grannen Viktor super ännu värre. Tillsammans kokar de hembränt bakom fähuset i en gammal bastu. De “två faderlösa bygger högre än himmelens höjd” och ska visa bysborna. Viktors fähusbygge med Elof som borgenär blir något som nästan får familjen på fall. Sonen som gift sig borde ta över men Elof vill inte ge ifrån sig sitt hemman. Hemligheter, skulder, rädslor. Att prata, skrodera, röka, köra sin väg, vifta eller skoja bort, berätta vilda historier är att fly och Elofs sätt att leva även om han egentligen vill väl. Olga är där, mittemellan. Gör sitt. Som alltid.

Harsymboliken genomsyrar handlingen och en hare täcker även bokens omslag (gjort av Sanna Manner). Boken inleds av en dikt av Tua Forström som slutar med raderna: “Du är ju gammal nu lilla barn/ var inte rädd lilla hare”. Harar av alla de slag – små, stora, verkliga, overkliga – dyker ständigt upp i handlingen eller i drömmar. Djuren symboliserar rädslan som följer Elof överallt. Även de andra. Ända från början till slutet.

Romanen har ovanligt korta kapitel: bara en eller några sidor. Det finns rubriker som upptar en hel sida och de visar riktningen i de korta kapitel som följer; till exempel: “Det där är bara dårskaper, du diktar”, “Dödens lukt går inte att tvätta bort” eller “I skogen”. Bertell, som till sin utbildning är skådespelare och dramaturg, har själv funderat på om hon borde skriva längre kapitel, men jag läser gärna de här korta kapitlen med mycket tomrum emellan. Det blir som scener med många mindre berättelser i den större som kunde byggas ut till noveller eller andra romaner. Denna roman är så rik på innehåll, intrig – de korta kapitlen gör helt enkelt läsningen klarare.

Därtill skriver Bertell ofta korta meningar – vilket jag också som läsare fascineras av. Meningarna bildar ofta kontraster eller underfundigheter: “Somliga måste tydligen dö, för att andra ska få leva” eller “Allt var glömt eller åtminstone bortglömt”, “… att den vite jägaren fått en röd son”. Många meningar är finurliga och beskrivande: “Att hjälpa fram klarheten, det var det bästa Olga visste.”

Bokens språk är standardsvenska även om titeln “Heiman” är en dialektal variant av ordet hemman. Här och där tas dialektala ord eller finlandismer in och som läsare njuter jag av ord såsom “krämp” (kram), “hockrade” (skrattade), “harkrank” (liten hare), “smöröga” (smörklick), “spitaklas” (göra sig till), “pöllprat” (struntprat). Kanske är det första gången jag läser ordet “hallonprupp” i en roman – det som Elof kallar sitt barnbarn i bokens första kapitel och jag kan inte ens översätta det gulliga barnordet för någon som är en kär: hallonfis eller hallonbak på standardspråk är inte alls samma sak. Det är endast ett par småsaker jag reagerar på: att höbärga i juni och att skriva att “kor föder” – juli är (var) höbärgningens månad och kor kalvar. Antagligen reagerar ingen annan och ingen redaktör.

Ann-Luise Bertell har skrivit romanen Heiman inspirerad av gamla släkthistorier och berättelser om och av sina farföräldrar som levde som jordbrukare i byn Kimo i den tidigare kommunen Oravais i Österbotten. Själv ingår hon som Elof och Olgas första barnbarn – det barnbarn som Elof leker med i bokens första kapitel och som betraktar sin döda farfar i bokens sista. Men det är också en allmängiltig berättelse med eviga teman som kunde handla om vilken efterkrigstida jordbrukarfamilj som helst på 1900-talet i Österbotten, Finland eller någon annanstans. Bertell har vävt in historiska fakta om orten, landet, livet och vardagen. Jag har växt upp i en angränsande by och jag har också sett och hört det här livet, liknande män(niskor). Allt från traditionen bland konfirmandpojkar att visa mod genom att klättra upp till tuppen högst upp på Oravais kyrka, kvinnor som cyklat iväg på Marthamöten, att svara någon “va fan”, att flytta råstenar för att få sig några meter jord till eller att kalla en släkt för “högfärdig”. Och de undangömda, annorlunda människorna som fanns men ändå inte fanns.

Det finns något av byarnas, platsernas tysta psykologi i romanen. Jag tänker på Selma Lagerlöf som kunde sina värmländska bruksorter och alla deras människor. I byn Kimo har också funnits ett bruk med ett myller av människor och liv. Andra böcker som lånar drag är Elena Ferrantes första romaner i Neapelkvartetten; Bertell är mycket skicklig på att beskriva barn och barns tankar, rädslor och drivkrafter.

Romanens åldrande Olga – har jag känt – från sidan. Hon gjorde gott som jag på ett allmänmänskligt vis aldrig glömmer. Hon gav mig rågbröd ibland och gamla blomsorter att ha i trädgården. Kanske inbillar jag mig men blommorna växer särskilt den här sommaren. Hon tecknas väl av sitt barnbarn. Romanen Heimanär förunderlig läsning.

Similar Posts:

• Edna och styrkan
• Längtan, lera och luft
• Lumpänglarna lever vidare
• Att få en gammal pappa
• Brev och svek

Enrica går en sekreterarutbildning men orkar inte riktigt varje dag. Istället råkar hon rikemanssonen Cesare. De har sex. Ofta. Hon vet att han snart ska gifta sig med en annan. En familjeflicka med pengar. Modern i sin godtrogenhet tror att Cesare ska fria till Enrica och uppmanar henne att hålla på sig.

Modern dör, fadern börjar dricka. Det är hårt och fattigt. Pengarna räcker inte till och hon får kommentarer för sina nötta kläder. Män hänger efter henne och hon ger efter men hon har fokus på Cesare. Hon förstår att hon är gravid. Rikemanssonen får henne att söka upp en signora Barengi, en rik kvinna med köpt titel, som hon blir “sekreterare” åt och som ordnar med abort. Signoran håller sig med en ung älskare, en fattig pojke med skådespelardrömmar i Enricas ålder. Signoran ligger i sin säng om dagarna och dricker konjak medan Enrica går exempelvis med brev till hennes advokat. En man som Enrica också legat med. För pengar. Olust var ordet.

Intrigen skildras ur Enricas perspektiv. Hon gör sig inga större illusioner. Männen tjatar och är efter henne, ser henne som ett sexobjekt. Hon ser klart – alla män är mer eller mindre sluskar och alla kvinnorna blir med åren bittra. Någonstans drömmer Enrica om ett bättre liv. Det finns en energi i henne som hon vill lägga på sig själv. Och det vill man också som läsare. Slutet är öppet.

Boken gavs ut redan 1963 på italienska men har egentligen inget bäst före datum. Det finns en sorts tidslöshet över intrigen. Religionen spelar heller ingen större roll trots att här förekommer likvaka och begravning. Det rings samtal, äts på restaurang, promeneras på stadens gator. Den som har pengar kan köpa sig en ung älskare, älskarinna och livets goda. Leka och ha det gott. Det värsta är nog att vara fattig man i det här samhället. Då gäller det att hålla upp skenet, inför sig själv och omgivningen.

Det finns en tillbakahållen ilska mellan raderna. Enrica säger nej så många gånger till män(niskor) som vill något av henne. Antagligen har den här lilla romanpärlan stimulerat Elena Ferrante till att skildra italienska kvinnoöden. Här finns också Enricas mors bakgrund i en stor syditaliensk familj – som gör henne arg vid blotta tanken. Här har gjorts resor. På flera vis. Också en vanlig tematik hos Ferrante.

Similar Posts:

• Mamma mia – att förstå en mor
• #neverthelessshepersisted
• Ferrante tar oss tillbaka till Neapel
• Excellente, Ferrante!
• Äktenskapliga band

Här får man som läsare läsa om hur det känns att upptäcka att ens hem utsatts för inbrott och totalförstörelse medan man själv njutit av en skön sommarsemester vid kusten. Ytterdörren går knappt upp och därefter väntar: omkullvälta möbler, urrivna skåp och sängar, glas- och porslinskross mosat med matrester på golven … Smycken, leksaker, böcker, skurmedel, värdepapper, underkläder, kattmat, mediciner i en enda röra …

De två som stiger in i sitt hem i detta skick tvingas ta itu med mycket. I takt med städandet kommer allsköns gammalt bråte upp i dagen: brev, fotografier, souvenirer … De världsliga tingen kan leva sitt eget liv: avslöja och bedra. Minnen och hemligheter som ingen medvetet ägnat sig åt på årtionden. Som ägarna inte ens visste om? Och hur blev livet egentligen på ”detta viset”? Kanske de tysta tingen en vacker dag vägrar tiga längre?

Genom hela boken får man fundera på vilka ”inbrottstjuvarna” är. Romanen kan nästan läsas som en detektivhistoria. Ju längre paret vistas i sin uppochnervända lägenhet desto fler mystiska egenheter kring ”inbrottet” läggs i dagen. Och vem i all världen har farit iväg med parets svarta katt?

Intressant är upplägget med de olika berättarperspektiven: intrigen skildras ur olika synvinklar. Men som läsare vet man aldrig mera än personerna eftersom intrigen skildras ur ett jag-perspektiv. Det här är en svart, smarrig historia om livslögner och svek.

Domenico Starnone spekuleras tillsammans med sin fru, översättaren Anita Raja ligga bakom pseudonymen Elena Ferrante och Neapelkvartetten. Som läsare känner man igen många teman som finns i Ferrantes romaner: kärleken, sexualiteten, kroppsfixeringen, familjebanden med alla svårigheter … Tidsupplösningen: plötsligt är man som läsare inne i sextiotalet trots att romanens nu onekligen utspelar sig på 2000-talet. Som om raster läggs över personerna och man ser dem i mångdimensionella speglar.

Band blev utsedd av New York Times till en av de 100 bästa böckerna från 2017. En trollbindande liten roman om band som – på gott och mest ont – håller.

Similar Posts:

• Roman om rädsla
• Ung (o)lust i 1960-talets Rom
• Charmig italiensk bok, inte mer
• Modersrelationen
• Mamma mia – att förstå en mor

Universitetsläraren Leda reser från Florens till havet i Syditalien, hyr en lägenhet och tänker sig att tillbringa en och en halv månad med att förbereda terminen samtidigt som hon i sitt eget sällskap ska njuta av sol och bad. Hon är frånskild och ägnar sin tid åt att undervisa och forska i engelska språket. De två vuxna döttrarna bor i Kanada hos sin far.

På stranden blir hon indragen i en krets av napolitanare; kvinnor, män och barn. Hon påminns om sin egen barndom i Neapel, hennes mors vulgära språk och den egna medvetna klassresan via studier, språk och stil bort från machodominans, känsloutbrott, fattigdom och våld. Ju längre tid hon stannar på semesterorten, desto mera lockas Leda in i ett intrikat spel.

En smutsig docka blir mer än en borttappad leksak – den får närmast en symbolisk dimension och förvandlas till en fetisch både för den som har den och den som saknar den. Dockans innanmäte läcker en sörja likt kvinnokroppen som läcker blod och avlagringar. I nuet studerar Leda sin egen kropp, dess magerhet, dess åldrande och minns även hur hon upplevde sin mors skönhet och sina döttrars små flickkroppar. Smärtsamma minnen pockar på uppmärksamhet – sådant som g(l)ömts i medvetandet i årtionden. Hon minns sexualiteten som tvång och lust – hon ser med avsmak och åtrå på män i olika åldrar på stranden. Tiden blir plötsligt mångdimensionell innan den igen återställs i ett nu och en sorts normalitet.

En mycket ferrantisk berättelse med stort fokus – som alltid – på teman som moderskapet, kvinnokroppen, sexualiteten, familjebanden och förbjudna känslor och reaktioner. Särskilt stor behållning har man av denna lilla roman om man läst och fascinerats av Elena Ferrantes Neapelkvartett och de två tidigare kortromanerna Plågsam kärlek och Dagar av ensamhet. Kvinnligt och klarsynt.

Similar Posts:

• Mamma mia – att förstå en mor
• Excellente, Ferrante!
• Ferrante tar oss tillbaka till Neapel
• Äktenskapliga band
• #neverthelessshepersisted

Min mor drunknade natten den 23 maj, min födelsedag, i havet utanför en ort som fått namnet Spaccavento, ett par kilometer från Minturno. Det var just i det området som vi om somrarna på femtiotalet, när min far fortfarande levde ihop med oss, hyrde ett rum hos en bondfamilj under juli månad och som fem personer på några glödheta kvadratmeter. Varje morgon drack vi flickor ett färskt ägg, varefter vi på stigar av jord och sand mellan höga vassrör gav oss iväg mot badstranden för att bada. Natten då min mor dog hörde huset ägarinna, som hette Rosa och nu var över sjuttio år gammal, att någon knackade på dörren, men hon öppnade inte av rädsla för tjuvar och mördare.

Den sista meningen i ovannämnda stycke är symptomatisk: kvinnorna i Ferrantes värld är ständigt på sin vakt och positionerar sig mot det omgivande våldsamma manliga samhället. Även i lägenheten bredvid Delias mors bor en gammal kvinna som fungerar som god granne, väktare och skvallerkärring.

Delia ordnar sin mors begravning i ett stekande hett Neapel. Hon bär kistan. Hon möter okända släktingar och namnlösa åldrade skuggor ur det förflutna. Mitt i allt känner hon blodet forsa mellan sina ben och i minnet kastas hon tillbaka till barndomen och till moderns bestyr med bindor i badrummet. I trängseln stöter hon på en äldre, distingerad herre som tilltalar henne vänligt men strax därpå svär förbannelser över hennes mor, henne själv och hennes systrar på grov napolitanska ”i en blandning av sperma, saliv, exkrementer och urin i öppningar av alla de slag”. Detta är också en fingervisning om (camorra)männen med janusansikte i Ferrantes värld. Mannen visar sig vara Caserta som hon den närmaste tiden kommer att leka en katt- och råttalek med. Varför ringer han henne när hon övernattar i sin mors sjabbiga lägenhet? Varför har han moderns resväska? Var Caserta moderns älskare under Delias barndom – hade de återupptagit relationen på äldre dar? Varför hade Caserta rest med modern till havet där hon hittades drunknad? Dränkt?

Man kunde karaktärisera romanen som en detektivhistoria. Men den är något helt annat. En psykologisk roman? Frågorna blir hela tiden flera för att i slutet bli besvarade. Finns det någon sanning? I den här napolitanska världen är kvinnor – och män – slavar under omständigheter som fattigdom och familjedygd. Lägg till hederskodex. Att vara man är att betvinga varje vacker kvinna, att få henne att vända blicken neråt, att få henne att inte se eller ses av andra män. Ständigt alla dessa kvinnokroppar som kläs på, kläs av, sminkas, studeras, tvättas och vårdas för att åtrås, smekas, älskas, vaktas och slås, läcka, blöda och skändas. Och drunkna.

Delia ser sin döda mamma Amalias ansikte i sitt eget. Hon sover i hennes säng. Den natt Amalia drunknade bar hon dyra underkläder som hon köpt till Delia i födelsedagsgåva. Försökte hon gå in i en yngre version av sig själv? Eller leka Delia för några timmar? När Delia blödande sitter i sin mors badrum tar hon på sig ett par av moderns minst slitna underbyxor.

På flera ställen i romanen löses Delias medvetande upp och hon är plötsligt tillbaka i sin egen barndom eller fångad i moderns kropp. Greppet fanns också Ferrantes Neapelkvartett där den unga Lila – och även senare Elena – flera gånger går in i en sorts medvetandeupplösning. I kortromanen Dagar av ensamhet upplever Olga i sin förvirrade utmattning liknande tillstånd. Det är som om ett raster läggs över personerna och de upplever sig själva i olika åldrar och går in i tidigare generationers kvinnors kroppar, liv och upplevelser. Allt börjar i realitet; en känsla mot huden, en förnimmelse i underlivet, en speciell doft eller en spegling i den andras ansikte – och fysikens lagar börjar sakta ge efter.

Delia bor i Rom. Hon är självständig och försörjer sig som serietecknare. Hennes kropp är stark och smidig. Hon har markerat ett avstånd mot den egna släkten, den napolitanska fattigdomen, våldsamheten och korruptionen, mot den grova smattrande napolitanskan fylld av svordomar och könsord. Språket är en markör – modern kan inte korrekt italienska. Delia har överlag svårt med den åldrande Amalia: kroppen, undergivenheten, sällskapligheten. Trots att modern var den som Delia under de tidiga barnaåren väntade på, längtade efter, skyddade och älskade intensivt. Deras relation är komplex.

En gemensam nämnare med Ferrantes senare verk är att Delia är en kvinna som (över)lever av skapandet. Tematiken att ta sig bort från en fattig barndom – att göra en klassresa – via konsten, orden, bilderna finns i Neapelkvartetten och likaså i Dagar av ensamhet. Antagligen finns temat i allt som Ferrante skrivit: språket räddar den kvinnliga huvudpersonen. Om inte räddar så ger orden klarsyn.

Summa summarum: Ferrantes debutverk Plågsam kärlek är en intressant studie av förhållandet mor och dotter. Något som döden inte sätter punkt för. Tvärtom. Det handlar också om kvinnlig klassresa som syns i kropp och sexualitet. En sann och uppriktigt roman – nästan plågsam att läsa.

Similar Posts:

• Modersrelationen
• Att välja och skriva sitt liv
• Excellente, Ferrante!
• Ung (o)lust i 1960-talets Rom
• Mammamammamammamammamammamamma