Det sydafrikanska landskapet är hänförande vackert med blånande berg. Det är september månad, vilket är lika med vår i Västra Kapprovinsen när våra vänner ställs inför polisens disciplinnämnd, anklagade för kardinalsynden att under ett ingripande vägra lyda order från en överordnad.

Straffet består i degradering och temporär förflyttning ut i tjotahejti och Griessel befarar att han, efter bedriften att ha hållit sig spik nykter i dryga halvåret, inte kommer kunna låta bli att ta till flaskan igen.

Till Griessels och Cupidos oerhörda lättnad får de i stället order om att inställa sig på polisstationen i det fashionabla Stellenbosch, en knapp timmes resväg från Kapstaden. Ett paradis för rika vitingar, som Cupido uttrycker saken, med praktfulla vingårdar, välansade golfbanor, ett prestigefullt, pampigt universitet samt pittoreska vitkalkade gamla hus från kolonialtiden. Kan det ligga något lurt bakom att de hamnar just här?

Det första fallet de får på sitt bord är till synes okomplicerat, men känsligt eftersom det involverar en försvunnen student, något som också berör Griessel lite extra då han själv har en son i samma ålder. Callie de Bruin är stipendiat, datasnille, högpresterande och inbunden. Han går under namnet ”spöket”, eftersom de nästan aldrig ser till honom på studenthemmet, där han bor. Griessel inser att det är något som inte stämmer när han upptäcker Callies flashiga dator, dyra märkeskläder och hemliga bankkonto, detta trots att han är son till en ensamstående mor utan tillgångar.

Samtidigt mår den attraktiva fastighetsmäklaren Sandra Steenberg pyton i en annan del av staden och värre ska det bli! På grund av att fastighetsmarknaden kollapsat är hon skuldsatt upp över öronen och har till på köpet trasslat in sig i en härva av lögner. Risken för att familjen blir av med taket över huvudet är överhängande.

När hon blir erbjuden att sälja godset Donkerdrif (som också är originalets titel) åt en randmiljardär och storsvindlare har hon därför inte råd att be honom flyga och fara, även om Jasper Boonstra får hennes inre varningsklockor att klämta för fullt. Han är en ful fisk, som hon inte vet var hon har, men också hennes enda chans att komma på fötter igen.

Fast Sandra hamnar istället ur askan i elden. Då Boonstras uppretade fru anmäler att hennes make sjappat får Griessels berömda magkänsla honom att misstänka att det är fastighetsmäklaren som varit honom behjälplig.

Jag kan bara konstatera att Deon Meyer vet hur en slipsten ska dras. Som vanligt när jag läser hans böcker slås jag – gång på gång – av hur skickligt han skriver. Meyer är en mästerlig intrigbyggare som lyckas hålla läsarens intresse vid liv från första till sista sidan. Perspektivet ligger i vartannat kapitel hos polisduon Bennie och Vaughn, och i vartannat hos den olyckliga fastighetsmäklaren Sandra. Ju längre romanen fortskrider skiftar också fokuset allt oftare, också inom ett och samma kapitel.

Ett stråk av humor genomsyrar författarens språk, enstaka ord på afrikaans berikar översättningen och personbeskrivningarna är frapperande livfulla. Långt om länge flätas intrigtrådarna samman i romanen.

Jag känner sådan respekt för författarens ambition att skildra de politiska komplikationerna i Sydafrika, som dras med en utbredd korruption, även inom polisväsendet. Ekonomin är skral, statliga företag plundras på sina tillgångar, järnvägen, vattenförsörjningen och elnätet tillåts förfalla, kriminella gäng härjar, und so weiter.

Men vad är egentligen en statskapning? Vadå för gruff med SSA? Och vad hade president Zuma för fuffens för sig? Jag blir tvungen att googla för att reda ut begreppen.

Summa summarum bjuder Deon Meyer återigen på en gedigen kriminalroman, som ger läsaren insikt i det nutida Sydafrikas utbredda oreda och därtill en dos spänning. Läsning anbefalles!

Similar Posts:

• Mord och konst i Sydafrika
• Sydafrika noir
• Femöresfjösare
• Morsan med stort M
• Dramatisk romansoppa

Det visar sig att den mördade kvinnan är en internationell konstexpert. Specialområdet är holländsk konst från 1600-talet. Här kommer en Rembrandtlärling vid namn Carel Fabritius in. Han målade av Rembrandts unga gravida älskarinna Hendrickje Stoffels och det är den målningen som är den springande punkten i hela intrigen. Det är flera som vill ha den och den finns till och med i kopior: ”Damen i blått”. Men det jordbrukande ägarparet förstod själva inte alls vilken raritet som gått i arv i bondgården i generationer förrän frun läste Donna Tartts roman Steglitsan. Den lilla målningen av den ovanliga fågeln i sistnämnda roman är målad av samme Fabritius.

Det här är en pusseldeckare och polisdeckare med olika förvecklingar. Radarparet i fokus hos Hawks (roteln för grova våldsbrott) är poliserna Benny Griessel och Vaughn Cupido. Två manliga medelålders poliser med många typiska drag: ensamstående, alkoholiserade, lätt nördiga, överviktiga. Griessel, som levt nykter i över 150 dygn, står i beråd att fria till en förmögen, känd sångerska (nykter i mer än 700 dygn) och nu är hans största bekymmer att ha råd med en diamantring.

I slutet när Hawks-poliserna lyckas lösa konst- och mordgåtan belönas de med kändisskap och tidningsartiklar – på så vis kommer den sydafrikanska diamantringen närmare Griessel och hans sångerska. Det är nog en underdrift att jag personligen tycker att det här är stenålders mossigt – och det är av just den här anledningen som jag inte ofta läser deckare. Jag står inte ut med varken kvinnoskildringen (död eller åtrådd) eller könsrollerna (makt och medel).

Den största behållningen av läsningen är miljöskildringen. Här kommer det södra Sydafrikas natur, människor och språk fram på ett lågmält vis. De många olika etniciteterna och samhällsklasserna tangeras. Möjligen är det en sorts patriotism och nationalism som gör en lågmäld man till mördare. Han vill att konstverket ”Damen i blått” ska stanna i Sydafrika där det hör hemma sedan sekler. Bondgården där det hittas är också en väl bevarad kvarleva av ett Sydafrika för flera hundra år sedan med vita européer som inflyttare och överklass.

Även språket varvas ibland med uttryck och tilltal på afrikaans. Ett lite roligt ord i mina öron är “jissis” (“herrejävlar”) som poliserna kastar runt sig stup i kvarten. I österbottniska dialekter används (användes?) ofta “jesses” eller “jisses” som ett utrop av förvåning. Här finns något besläktat. Kanske via Rembrandts 1600-talsholländska?

Similar Posts:

• Brott, korruption och vidunderlig natur i en salig blandning
• Sydafrika noir
• Morsan med stort M
• Dramatisk romansoppa
• Från en sydafrikansk cell