dagensbok.com » Dennis Lehane

Marie Hermanson "Himmelsdalen"

Anna Liv Lidström — Thu, 08 Dec 2011 23:00:20 +0000

Marie Hermansons författarskap har följt mig sedan syster Y introducerade mig till Tvillingsystrarna (1993) om en förvirrad mans kärlek till den ena av två symbiotiska systrar. Jag blev såld, och lånade raskt de två tidigare böckerna på biblan. Därpå följde genombrottet, den Augustprisnominerade Värddjuret, som även spelades på Teater Pero. Den pjäsen såg naturligtvis jag och syrran. För ett par år sedan filmatiserades Mannen under trappan (2005) och visades på svt. Och det är inte konstigt, för Marie Hermansons böcker är som gjorda för att dramatiseras och filmatiseras. De har alla en spännande, kuslig ton som hela tiden balanserar på gränsen till sagan. Himmelsdalen är roman numero nio och det märks. Hermanson har blivit trygg i språket och stilen, och jag kan redan nu säga att även denna bok är värd att filmatiseras.

När Daniel fick brevet trodde han först att det kom från Helvetet.
Det var ett tjockt kuvert av gulaktigt, grovfibrigt papper. Det fanns ingen avsändare, men Daniels namn och adress var skrivna med den slarviga, nästan oläsliga versaltextning som kännetecknade hans brors handstil. Som om raderna nedkastats i stor brådska.

Och givetvis stod det inte Helvetet på frimärket, utan Helvetia.

Daniel åker till Himmelsdalen för att hälsa på sin tvillingbror Max. Han får resa så långt som till Schweiz men eftersom Daniel får biljetten betald och hankar sig fram som lärarvikarie känns det som en välbehövlig semester. Trots att han de senaste åren haft dålig kontakt med sin bror tänker han använda resterande dagar till en lagom ansträngande vandring i det vackra landskapet. Det visar sig dock att broder Max har andra planer. Kan Daniel tänka sig att i hemlighet ta hans plats i ett par dagar? Motvilligt ger Daniel med sig. Ett par dagar på ett naturskönt hälsohem är väl ingen fara? Men dagarna går och Max kommer inte tillbaka. Dessutom verkar inte Himmelsdalen alls vara så trygg som Daniel först trott.

Detta är en mörk, spännande och samhällskritisk historia med paralleller till Dennis Lehanes Patient 67. Vem är egentligen frisk och vem är sjuk? Det är också en historia där inget är vad det först verkar vara…

Gisela Obermann reste sig och gick bort till skrivbordet. Hon knappade på tangenterna och studerade dataskärmen under tystnad.
>>Hmm<<, sa hon sedan. >>Din bror kom söndagen den femte juli. Han reste härifrån tisdagen den sjunde juli.<<
>>Jag kom hit den femte juli. Max reste härifrån den sjunde juli. Han satte på sig ett lösskägg från teatern och jag rakade av mig mitt skägg. Otroligt enkelt, som i en operett, eller hur? Jag hade aldrig trott att det skulle fungera. Men eftersom vi är enäggstvillingar…<<
>>Ni är inte tvillingar överhuvudtaget<<, avbröt Gisela Obermann och snurrade runt på kontorsstolen så att hon satt vänd åt Daniels håll.

Simon Kernick "Uppdrag: Mord"

Anna Liv Lidström — Tue, 18 Jan 2011 23:00:14 +0000

För mig är brittiska deckare nära nog synonymt med landsbygd, tedrickande och puttrigt mysrys. Uppdrag: Mord är dock inte ett dugg mysig. Det är en rå och brutal historia som inleds med en operation som ska lura columbianska knarkhandlare att sälja massor av kokain till två polisinfiltratörer på ett hotell vid Heathrow. Operationen spårar ur och misstankarna faller på en av de inblandade poliserna vid namn Stegs Jenner. Han är en knepig enstöring som alltid balanserat på gränsen till det tillåtna. När hans kollega och vän dör i skottdramat på Heathrow bestämmer han sig för att ta saken i egna händer.

Under tiden utreder kommissarie John Gallan och inspektör Tina Boyd mordet på den före detta skurken Slim Robbie OÂ´Brien, som har varit med om att planera operationen. Nu är han också död, skjuten tillsammans med sin åldriga mormor, samtidigt som händelserna på flygplatsen.

Stegs Jenner smider i ensamhet en raffinerad hämnd. Men är han verkligen den som polisen söker? Medan Gallan och Boyd kommer allt närmare gåtans lösning upptäcker de även en konspiration som leder dem rakt in i en av Londons mest kriminella ligor.

Jag ser vissa likheter med Dennis Lehane och Ed McBain. De mörka, sjaskiga miljöerna och de udda karaktärerna visar en annan sida av London än den man är van att läsa om. Vi får möta korrupta poliser, porrfilmsskådisar, uttråkade hemmafruar och riktigt råbarkade brottslingar, allt i en mustig röra. Det är drivet och rakt berättat. Historien är spännande och riktigt rolig emellanåt. Jag kommer på mig själv med att skratta högt, särskilt åt Stegs Jenners hårdkokta humor.

Stegs höll på med en bok om sina bedrifter som under cover-polis på SO10. Det hade förstås hänt att tidigare kollegor också skrivit sådana, och det mer än en gång, men han var övertygad om att det fortfarande fanns en marknad för den typen av material: spännande äventyr i polisernas, rånarnas och mördarnas våldsamma värld. Det sistnämnda utgjorde första meningen i hans synopsis till Infiltration, den avslöjande roman som han hoppades skulle generera seriöst litterärt intresse av det ekonomiska slaget. Titeln hade han bestämt sig för efter att ha tänkt länge och väl och kommit fram till att det inte tjänade något till att vara alltför subtil. Det var lika bra att läsarna fick reda på vad det handlade om med en gång istället för att hålla på med en massa omskrivningar. Hans plan var att skriva färdigt boken, se till att han fick ett fett erbjudande från något stort förlag och sedan dra sig tillbaka från polisyrket och ge de jävlarna ett par välförtjänta långfingrar som avskedshälsning.

Simon Kernick har valt att berätta historien ur flera vinklar och det gör att jag kommer nära karaktärerna och kvickt dras med i handlingen. Och det går undan, mina vänner, sanna mina ord.

Dennis Lehane "Patient 67"

Daniel Åberg — Sat, 15 Nov 2003 23:00:00 +0000

Året är 1954. En patient försvinner från Ashecliffe Hospital, en hårdbevakad inrättning för mentalsjuka placerad på en ö utanför Bostons hamn. Två federala sheriffer skickas dit för att hitta den kvinnliga patienten. Hur hon kunnat försvinna är en gåta, och personalen verkar inte särskilt intresserad av att lösa den. Inte heller uppskattar de hjälpen från fastlandet. Samtidigt är århundradets storm på väg mot området. Poliserna Teddy Daniels och Chuck Aule förstår snart att även de är på väg att bli fångar på ön. Skuggan från den beryktade fyren, där det sägs pågå experimentella ingrepp i den mänskliga hjärnan, blir allt längre och mer lockande. Och vem är egentligen den mystiska patient 67 som sjukhusledningen vägrar kännas vid, men som den försvunna kvinnan skrivit om i ett kodat meddelande?

Dennis Lehanes nya thriller efter succén med Rött regn häromåret ter sig vid en genomläsning av baksideskonvolutet som en ordinär spänningshistoria, med ett par oväntade aha-vändningar. Och visst går det att läsa Patient 67 som en sådan, men det är att göra boken en björntjänst. För glädjande nog bjuder Lehane på mycket mer.

Det är alltid en tillfredsställelse när en deckarhistoria bjuder på mer än en simpel men elegant ihopsnickrad ”vem-gjorde-det”-intrig. En bra spänningsroman får gärna säga nåt om vårt samhälle, bära ett budskap eller driva en tes – OM det görs med finess. Besitter man inte den egenskapen kan man ligga gärna lägga krutet enbart på deckarintrigen (Henning Mankell är ett gott exempel – Wallanderböckerna är bra deckare, men hans eviga muttrande om tillståndet i det svenska samhället är bara tröttsamt). 1990-talets bästa exempel på det motsatta var enligt min mening Donna Tartts Den hemliga historien. Tartt var så skicklig på att maskera sin thriller att ingen till sist såg den som en sådan. Litteraturkritiker läste in både det ena och det andra, och vips så hade hon ett eget gryt i litteraturens finsalong. Kanske hade det inte tagit Tartt tio år att få ur sig uppföljaren om kritikerna gått lite lugnare fram med hennes eleganta kriminalhistoria.

Dennis Lehane ”riskerar” inte att upptas i någon litterär kanon på samma sätt som Tartt. Han flirtar inte med antikens litteratur och filosofi, utan går istället i säng med den hårdkokta skolan från amerikanskt 1940- och 1950-tal. Lehane har blickat mot James Ellroys LA-svit under skrivandets gång, och bättre nutida förebild för den här historien kunde han inte ha valt. Skildringen av USA – präglat av paranoia och kommunistskräck efter andra världskriget och Koreadebaclet – är skicklig och obarmhärtig trots att boken mestadels utspelar sig på en avskärmad ö. Att han till sist också bjuder på en rejäl aha-vändning gör inte saken sämre. Patient 67 är årets nagelbitare. Punkt slut.

Fotnot: Dennis Lehane skriver intelligenta thrillers som höjer sig långt över mängden. Varför har Bonniers envisats med att ge hans böcker idiotiska svenska titlar, som drar ner förväntningarna under dussinnivån? Prayers for Rain blev Svart nåd och Mystic River blev Rött regn. Hur de kunde motstå lockelsen att döpa den här boken (Shutter Island i original) till Mörkt vatten är i sig en gåta.

dagensbok.com » Dennis Lehane

Marie Hermanson "Himmelsdalen"

Similar Posts:

Simon Kernick "Uppdrag: Mord"

Similar Posts:

Dennis Lehane "Patient 67"

Similar Posts: