Basketbollar och blodpudding är första delen i serien Blodiga tänder av serietecknaren, illustratören och författaren Daniel Thollin. Förra året kom, förutom denna, också uppföljaren Vitlök och vampyrjakt ut, och i början av sommaren kommer tredje boken, Räddningsuppdrag och råttblod.

Det handlar om nioårige Conny och hans marsvin Brutus. Den ende som direkt verkar se den snälle Conny är tyvärr mobbartypen Bullen. Mamma tycks fastklistrad vid datorskärmen – hon är it-tekniker – och det är just ett it-haveri på mammans jobb som så att säga sätter bollen i rullning. Mamma måste åka in till jobbet akut, och dumpar Conny hos en mormor han inte träffat på flera år (sen hon gav honom ”en lång vass pinne” i sjuårspresent), med stränga förmaningar om att inte hålla på med ”v-ordet” medan hon passar sitt barnbarn.

Mormor Nell har dock andra planer. Hon vill istället inviga Conny i släktens arv: de är vampyrjägare sen sjutton generationer tillbaka. Någon stor pedagog är hon däremot inte, denna ganska skräckinjagande vampyrjägartant, utan langar utan större betänkligheter dagens, förlåt, nattens fångst i knät på nioåringen i passagerarsätet – ett avhugget vampyrhuvud. Det pratar fortfarande maniskt. Conny kräks genom sidofönstret.

Den här serien – och det är en tecknad serie, likaväl som en bokserie – är klassad av förlaget som lämplig för 6-9-åringar. Nu är ju barn väldigt olika, men jag skulle nog ha sagt mellanstadiet snarare än lågstadiet. Det är trots allt en hel del blod och läskigheter. Döda djur. Avhuggna huvuden, som sagt. En lite brutal, men väldigt rolig svart humor. Snygga, blodiga bilder.
Conny må vara sitt vanliga, snälla jag, även som vampyr, men Brutus, som med vampyrismen också får förmågan att tala, visar sig vara en rätt skoningslös liten rackare:

”Jag varnade dig. Vi är vampyrer. Vi älskar blod. Vi dricker blod. Kan vi göra det nu? Snäääääälla?”

”Jag vill inte dricka blod. Blod är äckligt. En gång när Bosse i 5B skrapade knäet på gympan svimmade jag nästan. Men jag vet inte vad vi ska äta. Allt i kylskåpet ser så äckligt ut att jag mår illa.”

”Katt! Katt är gott. Mums!”

”Äh, kom igen. Vi drar till affären och försöker hitta något som går att äta.”

”En kassörska?”

Mordiska marsvin, alltså. Slutar inte att vara roligt i första taget.

Jag är glad att det redan fanns en del till när jag läst ut den här första boken, för den går ner i en munsbit. Och ger mersmak. Eller om jag borde säga blodsmak ..?

Similar Posts:

• Närvarande i någon annans terapi
• Början på någonting stort!
• Järnrörssvingande jubilar tål omläsning
• Dråpligt om döingar och skarpt om vänskap
• Envis, busig och söt kattunge

Daniel är en liten skrutt som aldrig riktigt passar in. Han är en sån där unge som mobbare gillar att hata, en sån där som är tillräckligt skev för att vara rolig att slå men samtidigt normal nog att vuxna inte ska se något behov av aktivt beskydd. Han blir slagen från femårsåldern tills han slutar grundskolan, alltid tillsammans med glåpord och förnedring. Vuxenvärlden ser och ser samtidigt inte. Det är ju nittiotal med boxningshandskar på väggen, rökning under köksfläkten och bögjävel som den värsta förolämpningen på skolgården. En pojke ska slå tillbaka, en pojke som gråter för att en klasskompis puttar honom är det något fel på, en pojke ska lyfta tungt och hata att rita.

Faktum är att boken fungerar bäst som samtidsspaning; möblemang, mode, språk och inredning är alla så nittiotal att sidorna luktar “Det kommer mera” och halvpaket med cigg. Jag ville älska den här boken. Jag ville kunna läsa den flera gånger och vila i bilderna, människornas ansikten.

När jag fick den här boken med posten kastade sig min åttaåring över den och läste den medan jag övervägde om det var oansvarigt av mig att låta honom göra det. Han berättade att på hans skolgård kallar barnen det att John Cena någon, när man slår eller spöar någon. John Cena som verb. Han sade, “Det här barnet, alla är så elaka mot honom. De John Cenar hans tankar.” Det stämmer. Thollins tankar är John Cenade så in i bängen att han fortfarande är bruten. Han skriver på sista sidan att mobbningen alltid kommer att leva kvar hos honom, och det märks. Thollin inte bara minns, han återupplever sina trauman när han ritar dem. Det är en styrka i Thollins samtidsskildring, men det tar från verkets narrativ som konstverk.

Jag hade önskat mer fokus på Daniels relation till sina föräldrar, till sin bror, berättelser om och ur livet där mobbingen är en del som påverkar snarare än en bok med bilder av den mobbing han fått utstå. Boken blir personlig som en terapisession där bitterhet och sorg över det lilla barnets hopplöshet lyser igenom i den vuxne mannens bilder. Det är en bok som jag tror var terapeutisk för författaren, men jag som läsare distanseras mer än jag dras in av dessa bilder. När jag läser är jag ständigt medveten om att jag lyssnar på en mans trauman snarare än att jag tar del av ett konstverk som står på egna ben, jag görs till terapeut snarare än läsare och det distanserar mig från att njuta av verket.

Similar Posts:

• Marsvinsvampyrer och slayer-mormödrar
• Enkelt och svårt
• En modern besvikelse
• Att upptäcka att man är förälder
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler