Claire Messud "Kvinnan på övervåningen"

Alice Thorburn — Sat, 14 Jun 2014 22:00:33 +0000

Nora är inte den som normalt sett är huvudperson i någons historia, knappt sin egen. Hon är lite över fyrtio, singel, drömde en gång om att bli konstnär men blev istället lärare i en liten ort i västra USA. Hon är en duktig flicka – men ingen som någon egentligen lägger märke till.

Så ser hon det inte minst själv. Men det är nog faktiskt också så i verkligheten, och det är ett intressant grepp som författaren Claire Messud tar när hon väljer att låta en så given bifigur bli huvudperson, och dessutom få uttrycka sin frustration över det samhälle som så länge förnekat henne den rätten. Bokens titel härrör från ett sådant resonemang: Nora kan knappast kalla sig en källarmänniska i Dostojevskijsk mening, för det är hon alltför välanpassad och belevad. Men hon blir heller aldrig någon galen, obehärskad, kvinna på vinden a´la Bertha i Jane Eyre. Istället är hon kvinnan en trappa upp, som sitter där tyst och väntar. Redo när omvärlden ropar på och behöver henne men aldrig i en position där hon själv kan ställa krav på andra.

Den som normalt sett skulle haft huvudrollen i den här boken är Sirena, en konstnär som flyttar till staden där Nora bor för att tillbringa ett år där medan hennes man har en gästprofessur på stadens universitet. Sirena bor annars i Paris, är på vippen att slå igenom i konstvärlden, har en underbar, klok son och en rolig, men också intellektuell, make. Nora kommer nära dem alla tre, och ett märkligt, väl fångat förhållande uppstår: Man vet inte om hon främst vill vara vän med familjen, eller om hon egentligen snarare vill vara som dem, ha det de har.

Den tanken är en av de många som läsningen av boken väcker. Nora undervisar sonen Reza i skolan och är dessutom barnvakt åt honom en kväll i veckan. Under de kvällarna låtsas hon att han är hennes egen son, och bedåras av hans vackra mörka ögon och lillgamla klokhet. Men frågan är om hon egentligen hade velat ha en egen son eller om det snarare är bilden av den lyckliga relationen moder-son som hon vill åt. När hon konstant nedvärderar de egna relationer hon faktiskt har, med sin äldre far till exempel, inser man att hennes problem också har mycket med en ”gräset-är-alltid-grönare”-känsla att göra.

Samtidigt som det inte går att förneka att Noras upplevda situation också är verklig. Vi tycker att det är mer intressant att höra en konstnär berätta om sitt arbete än att höra en lågstadielärarinna göra det, så är det bara. Vissa yrken och familjekonstellationer ses som mer eftersträvansvärda än andra, och vi tror automatiskt att de individer som befinner sig i dem är lyckligare. Halten av självuppfyllande profetia är nog inte obefintlig i de fallen.

Lite vid sidan av ställer Messud också en del frågor kring konstvärlden och vad vi betraktar som konst. Vem är det som avgör vad som blir framgångsrikt och ses som stor konst, och vilken typ av människa måste man vara för att klara sig i konstvärlden? Att det till stor del handlar om den egna förmågan att, möjligen förmätet, själv ta på sig rollen som skapare av stor konst för att faktiskt bli det är något som Messud elegant visar.

Att Noras uppdämda ilska slutligen ges utlopp – i form av denna berättelse – bottnar i ett svek hon utsätts för. Vad detta svek består i får man veta först alldeles i slutet av boken, även om det nog kan sägas ske mindre svek under hela berättelsens gång. Detta bokens upplägg, men också dess lätta, flödande språk, ger den en bladvändarkaraktär som är sällsynt utanför deckarvärlden och som gör att man läser fort, roat, engagerat. Man undrar också över om det ska komma en hämnd, en ”pluggisen-tar-av-sig-glasögonen-och-blir-balens-drottning”-scen där Nora får ge igen.

Så mycket kan väl sägas som att den scenen i alla fall inte finns innanför bokens pärmar, och det tycker jag trots allt är en av dess förtjänster. Visst hade man unnat Nora en sådan scen, men den hade inte varit särskilt trovärdig. Nu kan man själv som läsare föreställa sig hur Nora gör för att gå vidare i sitt liv – om det alls går, och vad en sådan process i så fall skulle bestå i. Messud lurar oss på tillfredsställelsen där, men det gör hon rätt i. Det får oss att ifrågasätta mer.

Vecka 24: Tiotusen orangea små bokreferenser

Marcus Stenberg — Mon, 09 Jun 2014 20:06:04 +0000

Tv-serien Gilmore Girls har fått en ny utmanare när det gäller LRPM (litterära referenser per minut). John Green kallas för ”sick fuck” som skrivit om cancer. The end of men av Hanna Rosin leder till en rädsla för en konspirationsteori om homosexuella kvinnors hemliga plan att ta över världen.

Är det inte fantastiskt hur ofta de får in böcker i alla sammanhang. Wohoo!!! tycker jag. Varje gång en pärm dyker upp på tv:n jublar jag. Åtminstone inombords. Ungefär som om det är en vän som spelar en av rollerna. Jag fotograferar av scenerna med böcker, vill skapa album på facebook med dem, starta en bokklubb där vi bara läser OITNB-böcker.

Ni som inte ser Orange is the new black: förmodligen framstår jag som tokig nu. Men läs recensionen av boken, leta upp något orange och bänka er framför den fängslande serien. Fast kom ihåg att att ta dagensbok-pauser och gå in och kolla vilka böcker du ska hålla utkik efter när serien är klar. Här är de vi kommer skriva om i veckan:

På tisdag skriver Anna Liv om Kristina Appelqvist deckare Minns mig som en ängel. Den utspelar sig i litterära kretsar och både den danska författaren Karen Blixen samt nobelpriset i litteratur står i fokus. Det är en kittlande spänningsroman full av hemligheter.

På onsdag skriver Ella om Stina Hjelms seriedagbok Mitt dåliga samvete, en rolig och inte minst riktigt snygg dagbok, om livet på Möllan i Malmö i början av 00-talet, som gav åtminstone Ellas serieintresse en fet spark av ny energi.

På torsdag skriver Anna om Christine Falkenlands senaste roman Spjärna mot udden. Vanligtvis är nya böcker från Falkenland alltid efterlängtade hos Anna, på torsdag får vi läsa vad hon tycker om den nya.

På lördag blir det Tema: Ekonomi. Om Sverige, Europa, Världen, filosofi, psykologi och annat intressant. Nyrecenserat och från arkivet.

På söndag skriver Alice om Kvinnan på andra våningen av Claire Messud. En intressant och ibland störande roman, där huvudpersonen är en utåt sett ganska oansenlig person som sällan fått mycket uppmärksamhet. Förrän nu då, när hon ger sin version av vänskapen med den kända konstnären och dennas familj. Ställer en del frågor om vad vi menar med framgång i livet, om vänskap och om konstvärlden.

dagensbok.com » Claire Messud

Claire Messud "Kvinnan på övervåningen"

Similar Posts:

Vecka 24: Tiotusen orangea små bokreferenser

Similar Posts: