Så är det inte på tionde våningen, där sjuttonåriga Jorinde bor. Hon bor ensam i familjens gamla lägenhet. Hennes mamma har dragit till Florida till en nygammal kärlek. Hennes pappa har blivit kvar i sommarhuset på den svarta ön. Förkrossad.

På tionde våningen finns bara Jorinde, och ganska ofta bästa vännen Agnes. Åtminstone tills Emanuel dyker upp. Eller kanske snarare försvinner. Försvinner från en av festerna på tionde våningen med något som är Jorindes. Det blir början på en relation där Jorinde kanske inte alltid behöver inta rollen som stark och oberörd.

Att bli vuxen är en lång och komplicerad process. Vad är det ens, egentligen, att vara vuxen? Att klara av att ta ut soporna innan de börjar lukta, betala räkningarna innan det kommer påminnelser? Att orka hålla sig själv under armarna, och alla andra som kanske behöver en?

Många unga (och inte fulls så unga) vet säkert vad en skilsmässa kan innebära för den där processen, för vem som håller uppe vem. Hur det plötsligt kan skifta, så att den som varit van att ha någon att luta sig emot plötsligt blir den som måste hålla andra uppe. Som måste vara stark och förståndig och peppande, trots att man kanske egentligen känner helt andra grejer.

Det där skildrar Christina Herrström alldeles hjärtskärande i Tionde våningen. Jorinde har plötsligt fått hela ansvaret, både för att mamma ska kunna följa sitt hjärta med gott samvete, och för att pappa, där på den svarta ön, över huvud taget ska hålla ihop. Orka leva alls. Det är ett ansvar man bågnar under.

Det påverkar också det mesta. Hur man ska våga bli kär. Vad man ser hos andra. Hur mycket man behöver sin bästis. Hur mycket man kan tolerera från sin bästis.

Om det skriver Christina Herrström levande och drabbande i sin första ungdomsroman sedan Tusen gånger starkare kom ut för över tio år sedan. Det är bara att hälsa välkommen tillbaka och hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa.

Similar Posts:

• ”Vi är den nya kvinnan!”
• Killar kan inte våldtas?
• Högstadiets sociala glastak
• Fin men inte klockren debut
• Två sätt att få hjärtat krossat

Romanen Denzel utspelar sig i Stockholm med den ena huvudpersonen Ajvilde, som är mamma till två tonåringar och frånskild sedan några år tillbaka. Hon är frilansande festfixare och det är ojämnt mellan uppdragen, vilket gör att hon får dåligt samvete för att hon inte kan erbjuda barnen resor, restaurangbesök eller märkeskläder. Tidsaxeln för berättelsen är augusti till januari med de helger som utgör punkter för förhoppningar om fest. Ofta landar förhoppningarna i besvikelser.

Den andra huvudpersonen är Angel, som lämnat Cuba för en svensk kvinna. Nu är han också frånskild men med ett betydligt yngre barn, en son i förskoleåldern. Hans ekonomiska situation är ännu magrare och för att kunna betala hyran lever han på inhopp i restaurangbranschen utan kontrakt. Det blir någon timme här eller där. I Angels huvud löper tankar på stela svenskar som inte kan dansa, minnen av svåra krigsupplevelser och längtan efter att vara en förebild för den egna sonen.

Ajvilde utkämpar ett krig mot tvåsamhetsnormen – ty hon anser sig vara lustfylld och vill inte avstå från sex trots sin frånskilda status. Lösningen är sju älskare (en för varje veckodag) som hon arrangerar träffar med när hon är barnfri. Angel utkämpar ett krig mot minnen av det verkliga kriget han deltog i som mycket ung man i Angola.

Själva intrigen cirklar ändå främst kring den vändpunkt Ajvilde säger sig ha kommit till. Hon vill låta hjärtat fyllas av kärlek igen, trots värken av att exmaken i tre års tid bedrog henne innan skilsmässan genomfördes. Självmedvetet granskar hon småskrattande sina andliga förmågor när hon vid köksfönstret ropar ut i universum att hon vill älska en man igen. Helt och fullt. Stunderna vid fönsterbrädan, som mer och mer blir som ett altare, återkommer med jämna mellanrum men jag förvånas över hur flyktigt Ajvildes sökande efter andlighet behandlas. I stället nämns skådespelaren Denzel Washington som den fantastiske mannen Ajvilde hoppas på.

Bland romanens trådar ingår även lite konsumtionskritik, eller snarare, ifrågasättande av att upplevelser ska arrangeras perfekt (bröllop, födelsedagar etc.). En annan är dansen, som ju innehåller mycket sensualism. Men dansens sinnlighet glöms bort i den här romanen. Jag minns i stället hur väl professor emerita i litteraturvetenskap, Birgitta Holm, lyckas förmedla dansgolvets erotiska undertoner i sin bok Pardans. Herrström missar de krafter som väcks när kroppar sugs in i rytmer som vibrerar länge i vårt undermedvetande.

Inga av romanens trådar i berättelsen fångar mig, trots att historien är upplagd med ett spänningsfält emellan två motpoler. Tydligt är också att karaktärerna bär på mycket smärta. Men frånvaron av gestaltning är uppenbar. I stället har plats getts åt en sorts berättarstil som jag föreställer mig finns i dagböcker, där aspekter på familj och kärleksrelationer formuleras ur ett självcentrerat perspektiv. Personerna och situationerna dränks i pratighet och osilade tankeflöden. Jag blir skriven på näsan fastän jag för länge sedan förstod poängen med att försvara äldre, medelålders kvinnors rätt till ett aktivt sexuellt liv. En gång träffas mitt känslocentrum. Det sker när Angel får ett litet vredesutbrott som skrämmer sonen Julian, och hur pappa med små steg försöker be om förlåtelse. Föräldraskapet är fint skildrat.

Ge rollen som Ajvilde till en skådespelare som tillför något blodfyllt så kanske bilden av äldre kvinnors lust utmanas något.  Eller varför inte skala bort Ajvilde helt och berätta allt ur Angels perspektiv? Nej, jag är inte ute efter en ny Neil Strauss, vars bok Spelet beskriver en sorts manlig subkultur där målet är att få kvinnor på fall. Det jag vill åt är att laddning i en bra berättad historia finns mellan raderna. Utelämnande eller byte av synvinkel kan ibland vara ett effektfullare uttryck för inre stormar när drömmar gått i kras.

Similar Posts:

• ”Vi är den nya kvinnan!”
• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Två sätt att få hjärtat krossat
• Tok-Lena och ärkeängeln Mikael
• Dans och smärta

”Inte konstigt att du är trött, gumman”, sa mamma. ”Jag tror du sov lite oroligt i natt. Du pratade jättemycket i sömnen.”
”Gjorde jag?”
”Jag har inte hört dig prata så mycket i sömnen sedan du var liten”, sa hon.
Jag blev lite orolig att jag sagt något om Dylan. Förr i tiden pratade jag i sömnen varje natt, skrattade och grät och berättade långa historier. En gång hade jag sagt något om Danny och det hade de retats för i flera år.
”Du sa att vi skulle släppa in flickan”, sa mamma. ”Du var väldigt bekymrad. ‘Den lilla flickan måste få komma in, det är kallt ute och tänk om vargen kommer.’ Det var som en saga. Du måste ha drömt något.”
Jag svalde.
”Flickan?”
”Ja, du sa inget annat. Hon ville komma in. Du ville att jag skulle gå ner och öppna dörren för henne.”

Ellas föräldrar har köpt ett lantställe, och varje helg måste hon nu istället för att vara i stan åka ut där och hänga. Det är ett fint rött hus med vita knutar, men där finns ingenting att göra. Ella klagar och deppar, tills hon märker att huset ruvar på hemligheter. Är Ella den enda som på riktigt märker av vad som sker?

Vem är flickan som visar sig för henne? Och varför är hon så arg?

Rebecka Åhlund jobbar som journalist och detta är hennes skönlitterära debut. Den senaste tiden har det kommit många rysböcker för unga, och boken kan sälla sig till läskigheter som Christin Ljungqvists Kaninhjärta och Fågelbarn, Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan och Kerstin Lundberg Hahns Barnkolonin. Det är en bok man snabbt kommer in i och gärna sträckläser, både ruskig vad gäller spöken och vad gäller porträttet av barn som inte har det så bra hemma; Ella träffar Dylan som åker skateboard och bor i de lite ruffigare kvarteren. Så nära deras lägenhet, men ändå så långt bort…

På sätt och vis blir jag imponerad av hur mycket Åhlund får med i sin bok: samhällskritik samsas med klassisk spökhistoria, uppväxtskildring och första kärlekens pirr. Men problemet är också just detta. Att det finns för mycket bihandlingar på för få antal sidor. Det förvånar mig att ett så pass stort förlag som Rabén & Sjögren inte varit noggrannare i sin redigering. Hoppet mellan miljöerna, som kunde varit så effektfullt, blir nu mest förvirrande och flackande. Visst är det spännande med skolvärlden och dess hierarkier, tjejernas fjäderputsning som för tankarna till Christina Herrströms Ebba och Didrik. Men spökhistorien försvinner lite grann, som läsare blir jag förvirrad och undrar vilken historia som ska berättas egentligen.

En lösning hade också varit att bygga ut. Mer av allt? Åhlund har språk och berättarteknik säker nog att behärska det. För som det är nu känns det hela lite trumpet. Kommer det en uppföljare? undrar jag förvirrat, när berättelsen liksom tar slut mitt i. (Men hoppas samtidigt på inte, eftersom jag är så förbannat trött på sagor som inte tar slut där de gör, utan fortsätter i all evinnerlighet – eller åtminstone i två böcker till…).

Spöktrenden som sådan får gärna fortsätta. Jag gillar helt enkelt att rysa så att det knottrar sig på armarna, och en hel del av den varan får jag när jag läser Flickan på tavlan, absolut. Här finns närvaro och tyngd i både huvud- och bikaraktärer. Och utan att säga för mycket finns det ett fint sedelärande drag, som gör att berättelsen lever kvar i mig efteråt. Men som helhet betraktad känns boken som sagt ofärdig. Jag läser gärna mer av Rebecka Åhlund, hennes språk är målande, fladdrande, vackert. Definitivt en författare med framtiden för sig.

Similar Posts:

• Vecka 29 på dagensbok.com – mitt i högsommaren
• Sommarlovsblues
• Sårbart om depression
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?

Då slår plötsligt nyinflyttade, kaxiga Silja ned som en bomb. Med sitt sätt att strunta fullkomligt i hierarkier och sociala koder gör hon dem bara alltför synliga. Silja hänger med Sven, klassens coolaste kille, ena dagen och sätter sig bredvid osynliggjorda Line den andra. Hon vågar sätta sig upp mot klassens självskrivna drottning, Emelie, och snart kan vad som helst hända.

Vendela vet inte vad hon ska tro. Nyss var allting så självklart. Hon umgås med bästisen Tove, som precis blivit tillsammans med Loke, och själv ska hon bli tillsammans med Lokes bäste kompis Nils, om han bara får ändan ur vagnen, vill säga. Så kan de umgås jämt, och slippa välja mellan pojkvän och bästis. Med Silja med i leken blir också det förhandlingsbart, och Vendela måste försöka klura ut vad hon vill egentligen.

Katarina von Bredow har blick för ungdomars sociala sammanhang som få andra. Hennes känsla för maktspelet i ett klassrum är så träffsäker att man nästan mår illa ibland. Siljas beteende sätter fingret på också de vanliga, ”schyssta” elevernas beröringsskräck med dem som är längst ned på statusskalan. Längst upp finns å andra sidan både isdrottningen Emelie, som bevakar sitt inflytande stenhårt och inte sällan genom ombud, och Sven, som är så cool att han kan kosta på sig att göra lite som han vill och vara ganska hygglig.

Det är ett spel som alla deltar i, om än knappast på samma villkor. Men ingen har makt som inte också tilldelas den av andra. Man kommer inte ostraffat undan med att ifrågasätta Emelie och hennes hov, men en drottning som ingen längre fruktar, och behandlar som en drottning, upphör faktiskt att vara en drottning. (Det slår mig nu att jag läst just det i etnologen Mattias Frihammars avhandling om kunglighet häromåret.) Tänk, om man haft den här romanen i händerna när man var tonåring själv.

Kaxiga Silja – om tankarna går till Saga i Christina Herrströms Tusen gånger starkare är du knappast ensam; jag har faktiskt inte läst en recension som inte gjort just den kopplingen, men båda är riktigt bra romaner i sin egen rätt – är knappast oproblematisk, men en fröjd att läsa. Såhär reagerar hon till exempel sin första dag i skolan, när läraren tvingar en av eleverna att läsa högt från den lapp som de blivit påkomna med att skicka mellan sig:

Madde skruvar på sig, men vet att det inte är någon idé att neka.
- ”Hon har ingen behå, va?” läser hon snabbt.
Några flinar och Britt rynkar ögonbrynen. Men snett bakom henne reser sig Silja upp från stolen.
- Men vad fan, säger hon, är det det första ni undrar när ni träffar en ny människa?
Sedan knyter hon raskt upp knuten som håller ihop skjortan och drar isär den. Hon har mycket riktigt ingen behå under. Däremot två fylliga, runda bröst med väl markerade vårtor.
Somliga ser mer nakna ut än andra när de klär av sig. Silja hör till dem. Kanske beror det delvis på att brösten är så bleka jämfört med resten av kroppen. En extremt icke-närvarande bikiniöverdel avtecknar sig tydligt. Efter den första häpna sekunden utbryter visslingar och jubel. Silja knyter en ny knut och sätter sig ner.
- Ekvationerna, påminner hon vänligt Britt som knappt hunnit reagera. Jag fattar i princip ingenting, så kör hårt!

Som karaktärstecknare stannar von Bredow dock inte vid en imponerande inblick i tonåringarnas värld – hon skriver även sympatiska vuxna med visst djup trots det begränsade utrymmet. I Flyga högt hinner hon på något nästan magiskt sätt med Vendelas familj, sorgen efter en död lillebror och vad det gör med kvarlevande familjemedlemmar också.

En bra ungdomsroman är helt enkelt en bra roman – och det är det här otvivelaktigt – men det finns saker som kanske inte riktigt funkar utanför målgruppen. Precis som Fannys förhållande med en lärare i Räcker det om jag älskar dig? ger mig som vuxen lite ont i magen, blir jag aldrig riktigt övertygad om Svens förträfflighet. Känner mig en smula som Agnes snälla men lite världsfrånvända pappa i Fucking Åmål och tänker i mitt stilla sinne att de som är coolast i klassen i högstadiet sällan blir de mest intressanta vuxna.

Fast som Agnes mycket riktigt svarar: ”Alltså, tyvärr, men jag är hellre glad nu än om tjugofem år.”

Similar Posts:

• ”Vi är den nya kvinnan!”
• Vadå ta plats?
• Gravvnojja 1973
• Socialrealism is the shit!
• 1 + 1 = 3? 2?

Hon kallar honom ”kära lilla du” och tycker att han ska känna sig smickrad. Trots att han varit för full för att ens minnas vem han varit med, framställer hon det som ett ”erotiskt äventyr”, menar att han nog själv haft ett finger med i förförelsen och tillrättavisar honom med ett ”du vet mycket väl att det hela inte hade varit möjligt om du inte hade velat!”

Det är en rolig scen, mycket naturligtvis på grund av de omvända rollerna och alla missförstånd som uppstår dem båda emellan. Den grundar sig inte minst på Odins naiva tro på att hans känsla av kränkning självklart ska vinna förståelse – och det är väl just därför de flesta tjejer jag vet garvar ihjäl sig åt den här scenen – men naturligtvis också att vi ju som läsare följt Odins mystiska ”förförerska” och förmodligen inte själva definierat det som skett mellan dem som en våldtäkt. Men är det det?

Det är den frågan från Herrström som får mig att plocka upp Christina Wahldéns Ingen behöver veta. Wahldén har tidigare skrivit en roman om våldtäkt, Kort kjol, och det är när hon varit ute och pratat om den med skolelever som hon stött på den där attityden, att killar ju inte kan bli våldtagna. Ingen behöver veta är ett slags svar på den.

Precis som Odin i Glappet är Gustaf en snygg, populär, heterosexuell tonårskille. Gustaf åker skidor med sikte på medaljer och är hemligt förälskad i Elin, tränaren Lasses dotter. Så faller han i backen och bryter handen, samtidigt som hans stressade läkarmamma är på väg till en läkemedelskonferens i USA. Hon ringer sin syster, Gustafs moster Agneta, som lovar att bo i huset och se om den skadade Gustaf under tiden.

Snart visar det sig dock att Agneta är mer intresserad av att plundra storasysters vinkällare och bryta ihop över sitt senaste kraschade förhållande. Och när hon dricker blir hon obehagligt närgången. Gustaf vet inte riktigt vad han ska tro.

När han känner den nakna kroppen bredvid sig i sängen och händerna över hela honom tror han först att han fortfarande drömmer. Drömmer om Elin.

Men det är inte Elin. Kvinnan är hans moster. Hon överraskade honom i sängen. Hon bara var där bredvid honom, naken, utan att ha frågat honom. Hon utnyttjade hans situation, att han är sjuk och ung. Visst var det väl så?

Men lusten då? tänker Gustaf. Lusten jag kände. Den är väl mitt eget fel? Den som känner lust måste ju vara medskyldig, är det inte så? Jag hade kunnat resa mig upp ur sängen och gå, men gjorde det inte.

Kanske är det jag som inte varit särskilt uppmärksam, men det känns som att bra romaner – på fackbokssidan finns åtminstone till exempel antologin Pittstim, Inti Chavez Perez Respekt och Manne Forssbergs Kukbruk – som problematiserar killars sexualitet skulle kunna vara ännu mer efterlängtade än motsvarigheten för tjejer i nuläget (där finns trots allt en del riktigt bra att välja mellan nu)? Där tjejers handlingsutrymme kanske vidgats, eller åtminstone ifrågasatts, under ganska lång tid, tycks killar fortfarande fast i enormt snäva ramar. Wahldén gestaltar det för övrigt nästan roligt i bästa vännen Oscar, som aldrig riktigt tycks få in i sitt huvud att det som Gustaf varit med om är ett brott, något ofrivilligt. Han vill ju liksom veta hur det kändes, om det var bra?

Svårare är det med mostern, Agneta. Vem i helvete tycker att en 15-årig systerson verkar rimligt att ”värma sig på” när man är lite full och ledsen? Men det är klart, det är ju inte direkt så att jag kan identifiera mig med alla manliga våldtäktsmän, heller. Jag är bara överväldigande överbevisad om att de finns.

En ljuspunkt är däremot Lasse, tränaren och fadersfiguren som lyssnar och tveklöst står på Gustafs sida, när hans mamma snarare försöker sticka huvudet i sanden. I tider när pedofilskräcken säkert fått både en och annan förälder att blänga snett på sina barns tränare känns det faktiskt inte så lite uppfriskande att möta en litterär representant för den stora, men väl tysta majoriteten, en hygglig vuxen som helt enkelt gillar sina ungdomar och faktiskt är beredd att göra allt för att hjälpa dem.

Ingen behöver veta når aldrig riktigt samma djup, blir aldrig lika personlig och påträngande, som Wahldéns tidigare våldtäktsroman, Kort kjol. Men det här är ämnen som förtjänar att diskuteras mer, som behöver vändas och vridas på mer. Gustafs belägenhet, liksom Odins, är viktiga steg på vägen.

Similar Posts:

• Kort kjol 2.0
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”
• Om kärlek, sex och respekt – för alla
• Platt om hett ämne
• Våldtäktskulturen

En skådespelerska! En kvinna som inte bara yrkesarbetar, utan som sannerligen tar plats offentligt, som skamlöst gestaltar fantasier mitt för ögonen på borgarklassen. Kvinnor man gärna går och tittar på, tjusas av – men förlovar sig med?

Ivrig att charma alla flirtar Ester kokett åt alla håll och vinner snabbt över familjens och hela traktens män på sin sida. Med kvinnorna får hon det svårare. Anne Charlotte Leffler gestaltar träffsäkert hur kvinnor ofta bevakar varandra snålast när det gäller att inte kliva utanför normen. Och det är inte svårt att förstå varför. Hur ska de lite trista, tillknäppta borgardöttrarna kunna konkurrera med Ester? Ester som inte har vett eller lust att anpassa sig.

Leffler visste nog vad hon talade om. När hon skrev debutpjäsen Skådespelerskan 1873 gjorde hon det i hemlighet. Hennes make var emot hennes litterära ambitioner, hennes ”skrifklåda”. Pjäsen blev en succé på Dramaten och översattes till flera språk, men nog måste Leffler på ett eller annat sätt ha känt av den ångest med vilken Ester tvingas välja mellan sitt älskade yrkesliv, sin konst, och äktenskapet.

Genom att göra skådespelerskan till pjäsen fokus och motor sätter Leffler också skickligt fingret på hela det skådespel som är kön och klass. Men hjälp mig då bara, ber Ester fästmannen, tala om för mig ”hvilken roll jag ska spela för att behaga dem.” Han är oförstående. ”Du ska inte spela någon roll als, min lilla Ester, du skall vara dig själf.”

I mitt huvud ringer det av en annan, betydligt senare text som tar upp mycket av samma teman, Christina Herrströms Glappet:

- Men hur ska jag vara?
- Var dig själv!
- Men vem är det?

Någon hel människa ryms inte i den snäva kvinnorollen.

Similar Posts:

• Nu ska vi för i helvete ha det riktigt trevligt!
• En könsideologisk semesterflirt
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• Att hitta sin pappa

Systrarna Elinor och Marianne, deras mor och yngre syster förvisas från sitt hem när fadern dör och deras halvbror och hans familj tar över godset. Svägerskan Fanny har inget till övers för makens familj och scenen där hon steg för steg leder honom från planer på att, i linje med ett löfte till den döende fadern, skänka dem den ansenliga summan 3000 pund till att inte ge dem några pengar alls ”just nu” är fullkomligt lysande i sin snikna vardagsbrutalitet. Som skicklig och underhållande birollstecknare förnekar sig Austen aldrig.

Både Elinor och Marianne förälskar sig; Elinor långsamt och försiktigt i Fannys bror Edward och Marianne plötsligt och handlöst i Willoughby, en stilig och hetlevrad främling. Ingen av männen är helt vad de utger sig för att vara och när systrarna ser sina förhoppningar grusade väljer de att hantera det fullkomligt väsenskilt. Elinor är urbilden av behärskning och förnuft, medan Marianne ohämmat hänger sig åt sin olycka och bokstavligt talat nästan dör på kuppen.

Jag associerar (som vanligt helt på tvärs med kronologin) till Christina Herrströms tonårsroman Glappet med de båda väninnorna som försöker växa upp och lära sig hantera kärlek och sexualitet och i slutänden väljer helt olika strategier för det (dessa fyra unga kvinnorna står ju också betydligt närmare varandra i ålder än säg Emma Thompson i Ang Lees Austen-filmatisering). Också i Glappet låter författaren karaktärerna personifiera olika livsstrategier, något som lätt kunde kvävt dem under ideologisk tyngd. Både Herrströms och naturligtvis Austens är emellertid för livfulla för det.

Personligen upplever jag Elinor som Förnuft och känslas solklara huvudperson och jag tycker nog att perspektivet och till och med slutet understöder den uppfattningen. Exakt hur lyckligt slutet egentligen är känns däremot ovanligt öppet för tolkning, och Mariannes och Willoughbys melodramatiska inflytande ger en ovanligt högtravande och kanske till och med lite krystad upplösning.

Kritik är emellertid relativt. Förnuft och känsla är inte min absoluta favorit, men att läsa (och läsa om) Austen är aldrig mindre än ett nöje.

Similar Posts:

• Första översättningen
• Återupprättelse
• Shakespeares syster anställs av systrarna Brontë
• Och kvinnorna?
• Kärlek och materia

Det känns som om jag använt begrepp som idéroman och idépjäs en del den senaste tiden, och med det menar jag verkligen inget illa. Jag är för ung för att minnas vare sig 1970-talet eller 1700-talet och jag anser att det faktum att en författare har något att säga också på ett ideologiskt plan är nästan odelat av positiv natur.

Frågan är ju om en författare dessutom lyckas blåsa liv i de där figurerna som hon valt för att iscensätta sina idéer – och Christina Herrström gör verkligen det. Hon tar en mängd stereotyper och problemställningar och hon gör dem roande och inspirerande och rörande och äcklande (eftersom jag hör till den generation tjejer som kan teveserieupplagan nästan utantill kommer jag heller aldrig att förlåta gubbäcklen Göran Ragnerstam och Dag Malmberg, oavsett vilka andra roller de spelar, medan däremot Julia Dufvenius och Katharina Cohen alltid har en särskilt plats i hjärtat).

”Glappet” kan betyda många saker. Det finns ett glapp mellan barn och vuxen där man på något sätt förväntas reda ut vem man ska vara, ett glapp mellan å ena sidan drömmar och retorik, å andra sidan krass verklighet. Det finns ett glapp mellan huvudpersonerna, bästisarna Ella och Josefin, som först verkar obetydligt men som får nästan vansinniga följder. Där är glapp mellan dem i skolan som har status och tillåts ta för sig och dem i skuggan, men som kanske också drömmer. Det finns ett glapp mellan könen, mellan allt man förväntas vara men som inte går att få ihop.

Det finns ett glapp mellan läraren Urberg som föreläser om kvinnors rättigheter och tjejerna på första raden som försöker få honom att tappa fattningen medelst push-up:er, men också mellan Urbergs prat om att varje flicka är viktig och hur han ignorerar vad som händer den musigt blyga Anette. Det finns definitivt ett glapp mellan hur två vuxna advokatkräk ser på ett par oerfarna tonårstjejer i förhållande till en djävla massa skitsnack om fantastiska moderna unga kvinnor som vet vad de vill. Och det finns ett glapp mellan den hysteriskt roliga scenen där Odin blir utskrattad av skolkuratorn och hur oroväckande och hjärtskärande det är att man så gärna skrattar med.

Jag fortsätter att vidhålla att bra skildringar av kvinnors och tjejers sexualitet är betydligt mer sällsynta än man tror. I riktigt bra ungdomsböcker finns de ändå inte så sällan. Christina Herrström fångar både problemen och glädjen, både fascinationen inför sin egen effekt och lusten till någon annan. Hon fångar vuxenvärldens alla tillkortakommanden, men också välvilja och små glimtar av insikt. Hon fångar det stereotypa tjejgänget där var och en karaktäriseras mest genom sin plats i hackordningen; de gömda drömmarna och de skrämmande storvulna slutgiltiga lösningarna. Det är så hemskt så det nästan är sant.

Men som alla bra ungdomsböcker – och förmodligen helt enkelt böcker – och förmodligen helt enkelt berättelser, för det ska väl som sagt erkännas att jag har svårt att riktigt skilja bok och teveserie åt i det här fallet – är Glappet både oroande och roande. Och hoppfull, åtminstone en del. Till förrådet av tevefiltrerade latinska visdomsord lägger vi Sapere Aude – ha mod att göra bruk av ditt förnuft.

Similar Posts:

• Teaterroller och livsroller
• Hur mycket kan man ta ansvar för?
• Killar kan inte våldtas?
• Två sätt att få hjärtat krossat
• Högstadiets sociala glastak

Det är dynamiken i en nionde klass vi iakttar. De flesta tycks framför allt vara upptagna av att skapa sig en bättre position i gruppen, att plugga är definitivt ingen väg som leder dit. Signe håller sig i utkanten, hon ligger lågt, men hon är en skarp iakttagare. När Saga dimper ner i klassen mitt i höstterminen händer det en hel del utöver det vanliga. Hon nonchalerar helt alla underförstådda förhållningsregler. Hon är öppen och spontan och till att börja med fascineras alla i klassen av allt det hon har att berätta. Hon har till största delen vuxit upp utomlands, hon har mycket att berätta om den större världen utanför skolgårdens trånga revir.

Historien berättas till stor del i ett tillbakablickande perspektiv. Jag upplever att detta gör att tempot skruvas ner, det tar ett tag innan jag riktigt sugs in i berättelsen. Jag antar att författaren valt detta grepp för att visa hur Signe analyserar allt som händer med klassen från den dagen Saga gör entré, hur det förändrar hennes syn på tillvaron på ett genomgripande sätt, att det handlar om en slags mognadsprocess.

Efter några kapitel är jag fast. Den här berättelsen är helt enkelt väldigt smart uppbyggd. Nu får lärarna möta just en sådan stark tjej som de efterlyst i alla år, men är de nöjda? Nja…

Det känns inte som någon slump att Saga fått namnet Saga, till en början framstår hon nästan som overklig med sina vuxna välavvägda argument. Hennes formuleringsförmåga är tyvärr inte alltid till hjälp. Det finns så många sätt att angripa en person, Saga har självklart också sina sårbara punkter.

Hur många är de som räknar ner dagarna de har kvar att sitta av i skolan? Som genomlider stökiga lektioner och ännu oroligare raster? Det här blir en uppgörelse med de vuxnas roll. Hur de bidrar till cementeringen av rollerna och hur lätt det kan vara att önska något i ord, men inte följa upp det i praktiken.

Det är många som kan känna igen sig i den här tematiken. Här finns inget förlösande slut, ingen slutgiltig lösning. Ändå tror jag att jag hade känt mig stärkt om jag hade fått den här boken i händerna när jag gick i nian. Just för att strukturerna granskas och de tuffa spelreglerna blottläggs.

Similar Posts:

• Högstadiets sociala glastak
• Claim to fame
• Skolan och kompisarna
• Fullständigt makalöst
• ”Vi är den nya kvinnan!”