Vi får följa det lilla hajbarnet och hans mamma som bor i ett hav så litet att det mest liknar en göl eller kanske en liten damm.

Om man står på ena sidan, så kan man lätt se över till den andra. Om man inte är liten som en skogsmus, för de kan ju knappt se över en vattenpöl, så små ögon har de!

Så blir vi varse hur liten hajbarnets värld egentligen är. Första uppslaget sätter tonen och ger ett slags ovanifrånperspektiv både i text och bild. En skogsmus promenerar en bit från havet och fjärran lyser solen över bergstopparna som smälter in i det akvarelliga sagolandskapet.

Hajbarnet är ända från födseln väldigt nyfiken på sin omgivning och vill egentligen inget annat än att komma iväg från mamman. Så när de en dag försvinner från varandra blir hajbarnet överlyckligt. Det finn ju så mycket att upptäcka! Och så många andra fina, färgglada fiskar att leka med. Men ingen tycks vilja leka med hajbarnet. De verkar inte förstå att han är en snäll typ, och inte alls sådär farlig som alla tror.

Det blir ett äventyr bland vackert skimrande fiskstim, jätteräkor, maneter, stora snäckor, taggfiskar och mycket mer. Det mesta i undervattensmiljön är väldigt väl fångat, samtidigt som det inte går att ta miste på att dessa fiskar och andra varelser har ett stort känsloliv och blir lätta att identifiera sig med både för vuxen och barn. Med andra ord är det här den perfekta boken både för den som har snöat in på livet under vattnet och den som behöver en saga om att komma bort. Och kanske är det så att vissa historier behöver bli berättade om och om igen, på nya sätt.

Similar Posts:

• Lekens ojämlika villkor
• ”Bilen säger brum, brum, brum. Humlan säger hum, hum, hum.”
• Två sötisar i en förpackning
• Helt enkelt perfekt
• Liten verklighetsfantasi

Lotta Olsson har också skrivit poetiska bilderböcker för lite äldre barn, men här är det alltså de allra minsta läsarna, cirka 0-3 år, som är i fokus. Samlingen inleds med boken Här är stora näsan, där vi får följa en liten gris och en stor gris genom ett antal vardagsrutiner. Lilla grisen ska få sig ett bad, men oj så mycket spännande saker det finns att göra utanför badbaljan! Man kan till exempel rycka i stora grisens öra. Eller springa iväg med handduken och gömma sig under en stol. Här spelar kroppsdelarna en viktig roll och boken speglar det lilla barnets fascination inför allt det där konstiga som finns på den vuxnes kropp och ansikte. Samtidigt blir det ett ypperligt tillfälle för barnet att upptäcka sin egen kropp. Hen har ju faktiskt alla konstigheter själv, fast i en mindre version. Såhär kan det låta:

Här är lilla kinden: pip!
Stora ögat blinkar.

Stora örat får ett knip.
Lilla handen vinkar.

Den rimmade rytmen störs en aning av att varannan sida saknar text och att det följande rimmet därmed inte kommer förrän på nästa uppslag, vilket är lite synd. Å andra sidan är den varma, kärleksfullt tecknade relationen mellan den stora och den lilla grisen verkligen värd sitt eget utrymme.

Den andra boken i serien – Bilen säger brum, är min personliga favorit. Med ljudhärmande rim förflyttas barnet ut i världen, men bara lagom mycket. Vi träffar humlor som kör bil, tigern som blir väckt av sin väckarklocka och haren som äter en stillsam middag för sig själv:

Bilen säger Brum, brum, brum.

Humlan säger hum, hum, hum.

Klockan säger Rrrr!

Tigern säger Grrr!

Här kommer rimmen på nästföljande sida och tillsammans med Charlotte Ramels poetiskt uttrycksfulla illustrationer blir varje uppslag en berättelse som barnet kan fastna i och härma om och om igen.

I de följande böckerna Alla kläder på, Liten, liten snälling, Mmm äta mat och Trycka knappen är vi tillbaka i barnets hemmiljö igen. Nu får vi följa ett litet barns vardag tillsammans med sin bästa vän: nallebjörnen. Alla kläder på handlar förstås om påklädning, som kan vara nog så intrikat och knepigt. Liten, liten snälling rör sig kring lek och parkbesök och i Mmm äta mat blir måltiden ett helt äventyr av känslor och upptäckter.

Den sista delen i sviten, Trycka knappen, handlar precis som titeln antyder om alla småbarns favoritmoment: att trycka på alla magiska knappar som finns runtom i hemmet. ”Många knappar i vårt hus./Bästa knappen – kommer ljus./Trycka, tända alla tak./Inte trycka sugarsak!” går rimmen. Här faller sig det mesta självklart – såväl rymt, som rim och ordval. För naturligtvis är ”sugarsak” en dammsugare och den plingande ”vällingteven” en mikrovågsugn.

Litenpoesi är en serie småbarnsböcker av samma kaliber som Anna-Clara Tidholms Knacka på-serie. De korta historierna stimulerar både språk och berättarlust, samtidigt som de tar väl tillvara på barnets närmiljö. Om de inte sågs som klassiker innan, hoppas jag att de blir det nu.

Similar Posts:

• Om att komma bort – i världen under vattnet
• Drömsk vänskap som utvecklingspsykologi
• Sönderknackad klassiker bjuder på 25-årskalas
• En sång för många
• Mammors längtan bort

Det kan vara hårt att vara minst. Så också för småsyskonet i Barbro Lindgrens och Charlotte Ramels Nu är du en höna, en vardagligt hjärtskärande och fullkomligt charmerande liten berättelse om lekens ibland ojämlika villkor.

Texten består boken igenom enbart av repliker, men bilderna säger desto mer. Där består barnens verklighet av en blandning av deras verkliga rum och alla bilder leken framkallar. Det yngre syskonet är en höna, det äldre en varg. Det är vad de leker, men det skapar också en viss osäkerhet. Om det stora syskonet verkligen är en varg kan man ju inte vara helt säker på att hen verkligen inte skulle kunna äta upp den yngre? Det är lite, lite läskigt på riktigt.

Den där lekens dubbelhet är kongenialt skildrad i Nu är du en höna. Småsyskonets säng är en säng, men samtidigt en bur där hönan tvingas sitta. Det äldre syskonet växlar nämligen mellan att tycka att det är väldigt kul att få det mindre att springa runt och kackla eller värpa ägg och att hitta på ursäkter för att få vara i fred och spela datorspel eller äta godis. Hen är en oförställd men uttröttbar instruktör:

Och så ska du flaxa med vingarna!
Nej inte så! Jättemycket så här!
Nu räcker det!

Kanske bor det en liten diktator i varje storasyskon? En som ser den där oskyldiga, öppna och heta önskan att få vara med i den mindres ögon och inte riktigt kan låta bli att makttrippa lite över det.

Fast jag hoppas inte. Jag är nämligen storasyskon själv.

Similar Posts:

• Om att komma bort – i världen under vattnet
• Bebisar och slumpen
• Lekens alla transformationer
• Fantasifullt och finurligt
• Två sötisar i en förpackning