Hur det nu kommer sig har jag läst om Cederlöfs roman ett par gånger sedan dess. Högstadieromansen mellan Anna och Johan är kanske inget litterärt mästerverk, men den är charmerande, och igenkänningsfaktorn är skyhög. Och för varje omläsning hittar jag en lite ny vinkling.

Från början kände jag kanske mest igen mig i den pubertala kärlekshistorien, i kompisrelationerna och högstadiets stenhårda hierarkier; i känslostormarna. När jag läser om den drabbas jag av hur självdestruktivt så unga tjejer kan bete sig – och av hur normalt det tedde sig när jag själv var tonåring. Får ont i magen bara vid tanken på potentiella döttrar.

Ändå lyckas Och likväl rör hon sig balansera den där förhöjda tonårskänslan som måste tas alldeles på allvar (och som vi i efterhand kan dränka i sentimentalitet bara av ren lättnad) med ett visst perspektiv. Det brutala och skitiga blir på en gång direkt och på lite avstånd. Precis som i Fucking Åmål – en film romanen har många gemensamma nämnare med – kan man skratta åt nästan allt. Det är skönt. Välbehövligt.

Författarperspektivet gömmer mycket större vishet än jag uppfattade när jag själv var tonåring. Här finns en medvetenhet kring hur mycket av den första förälskelsen som är ren social konstruktion – förväntningar, grupptryck, vetskapen om hur det ”ska” gå till – som jag missat helt vid tidigare läsningar.

Många karaktärer, inte minst föräldrarna, utgör någon sorts femminutersentréer. En hel livsåskådning blixtrar förbi för ett ögonblick.

Annas mamma hade en uppgift i livet och det var att vara förälder. Gjorde hon fel blev barnet fel. [---] Ibland tyckte Annas mamma att det var mycket hemskare att vara förälder än vad hon hade väntat sig. Hon kände att hon gärna hade velat läsa någon slags bruksanvisning innan.

Och visst är det en ganska självupptagen period. Man är så fullkomligt unik och ingen fattar någonting. När allt mest bara drabbar en, överväldigande mycket ska göras för första gången. När kärlek till stor del består av rena panikkänslor, och det mesta är helt otroligt pinsamt och hemskt och perspektivlöst. På liv och död.

Tonåren skulle jag inte för allt i världen vilja vara utan. Och lika innerligt tacksam är jag att de faktiskt går över.

Similar Posts:

• För att man överlever
• Drömmen om ett bättre liv i London
• Tonårsutopi
• Oväntad vänskap
• Från båda sidor

Så: kärlek. Kan du säga vad det är? Eller snarare, om du kan det, varför? Här tror jag vi litteraturläsare har ett försprång framför låt säga ”vetenskapen”. Vad vet naturvetare till exempel om kärlek? Det irrationella behovet att föra vidare en annan persons DNA? Det täcker knappast hela konceptet.

Jag skulle vilja påstå att kärlek är litteratur. En fullkomligt godtycklig kulturell konstruktion. Hur skulle vi kunna greppa någon aspekt av mänskligt liv utan litterära referenser? Ingenting kan ju finnas i ett vakuum, allting måste relateras till något annat.

Det gör knappast kärleken mindre häftig. Men det är en bra anledning att lista några favoriter i genren. Alltså en lista över kärlekar, topp tre:

Gun-Britt Sundströms Maken
Charlotta Cederlöfs Och likväl rör hon sig
William Shakespeares Romeo och Juliet

Jag vet vad du tänker. Den store S, kan det bli klyschigare. Men jag skulle vilja påstå att Romeo och Juliet paradoxalt nog är en underskattad kärleksskildring. Litteraturhistoriens allra mest berömda kärlekspar är ett bra exempel på kärlekens godtyckliga och tillfälliga natur. Hade deras kärlek varit ”perfekt” hade jag inte tagit med den på min lilla lista. För vem kan identifiera sig med det perfekta?

Därav också de båda andra böckerna. Sundströms ”förhållanderoman” och Cederlöfs ”tonårsförälskelse”. För att det perfekta är en illusion som går att upprätthålla korta stunder, oftast influerade av alkohol. För att det inte går att kyssas till en happy end. För att kärlek är en konflikt mellan en massa oumbärliga saker som aldrig kan lösas en gång för alla. För att den kan ge upphov till ett tillstånd av defensiv sinnesförvirring, ungefärligt jämförbar med att gå runt med nerverna utanpå kroppen. För att den får oss att fatta idiotiska beslut, springa och gömma oss vid idiotiska tillfällen och i allmänhet uppföra oss som idioter. För att den förtjänar att skrattas åt. På ett kärleksfullt sätt, naturligtvis.

Och hur var det nu med det där paret framför alla par? Vad vi lätt förtränger är att Romeo i pjäsens början faktiskt är precis lika nere i en annan tjej, Rosaline. Och Romeo och Juliet är i tonåren. Hade de inte begått självmord inom några dagar efter att de träffats hade det antagligen inte hållit särskilt länge.

Det gör inte kärleken på något sätt mindre omvälvande, karaktärerna mindre charmiga, eller texten mindre vacker, sexig eller underhållande. Men så är det. Istället för att jaga det perfekta in all the wrong places borde vi kanske stanna upp och se storheten i det inperfekta. Det är nämligen både betydligt mänskligare och betydligt intressantare.

Ett annat vanligt missförstånd är att döden på något sätt skulle förhöja kärleken. Det är faktiskt bättre om man inte dör. Och konstigt nog gör man ju sällan det.

Similar Posts:

• The story is –
• Tidsförflyttning
• Ögonblickets mästare
• Att göra någon till sin
• I nöd och lust?

Jag tänker åka färja, det blir billigast. Inte tänker jag ha med mig så värst mycket packning heller. Jag har tänkt köpa nytt. Jag tänker börja mitt nya liv i nya kläder. Jag vill komma till London som en väldoftande blomma och inte som någon dammig, smulande eternell…

Så skriver romanens huvudperson, 21-åriga Helena Olsson, förväntansfullt i sin dagbok inför uppbrottet från tristessen i Gävle där hon arbetat på Pappersbrukets internpostavdelning och suttit på Lyckan med kompisarna och rökt och druckit kaffe i timmar. Helgfyllorna följer alltid samma mönster: Ullis och Helena delar på tre flaskor Perlette men dricker bara upp två och en halv. I fyllan som följer händer det att Helena drar hem f d pojkvännen som är rockmusiker i gruppen The Sin och har sex. Men det är inte direkt något som är förknippat med lust, det är snarare något som bara händer, och dessutom alldeles för fort. Året är 1984 och deppgruppen Cure är husgud.

På söndagarna i Gävle precis som på många andra ställen kommer ångesten inför den kommande arbetsveckan. Och visst känner man igen sig i det här:

Även fast man går på promenad eller på bio eller vad som helst, ligger den förestående pissveckan i luften och varslar om sig själv. Jag kan inte se på Sportspegeln. Det är för mycket söndagskänsla. Samma sak är det med Bagen, men Cia Berg är faktiskt ganska snygg och man måste ju passa på att se musik när den visas på TV, även om det mest är Twisted Sister och Michael Jackson.

Inombords jublar jag när det gamla musikprogrammet Bagen nämns, och det finns en del liknande nostalgisaker. Kanske tyder det på att jag är svältfödd på 1980-talsskildringar, när jag nöjer mig med så lite. För även om olika namn på TV-program och artister flyger förbi, utvecklas de inte. (Själv var jag tio år yngre än Helena på Bagens tid, och följaktligen förknippar jag inte 1984 med några vilda flyttplaner. Hjältarna hette förresten Imperiet och inte Cure).

Det har framförts kritik i olika tidningar som går ut på att Charlotta Cederlöfs berättelse saknar djup. Någon har menat Hello love är alltför lik debutromanen från 1995, Och likväl rör hon sig, och att författaren inte utvecklats. Jämförelsen med nämnda högstadieskildring kan jag inte kommentera, då jag inte läst den. Vad gäller djupet i berättelsen känner jag mig kluven. Det finns något autentiskt och kanske rent av poetiskt i den lite ostrukturerade dagboksformen. Samtidigt saknas perspektivskiften, miljöbeskrivningar och annat. Borås tidning gjorde den intressanta iakttagelsen att trots att romanen utspelar sig på 1980-talet har språket en tydlig 1990-talskaraktär. Kanske skulle språket kunna sorteras under någon slags anspråkslös men självutlämnande krönikestil.

Tankarna går till Linda Norrman Skugge. Jag är som sagt kluven till denna enkla dagboksstil, för samtidigt som den riskerar att bli banal, känns ämnet som en plankträff rakt på hjärtat och därför är Hello Love självklart läsvärd, särskilt med tanke på att romanen inte tar särskilt långt tid i anspråk. Vem har inte längtat bort från uppväxtstadens inkrökthet och förutsägbart till världsmetropolens äventyr? Att längta till ett varmare och öppnare klimatet är kanske nordbons lott. Och kanske är denna längtan det som får det här samhällets vardag att rulla vidare. Det är lättare att komma upp en grå och kall måndagmorgon om miljonvinsten på Stryktips, Trav eller Bingolotto hägrar därframme. Och så inbillar vi oss att det skulle bli så mycket bättre om vi fick den där miljonen.

Charlotta Cederlöfs ämne är lätt att känna igen sig, oavsett ålder tror jag. Samtidigt riskerar intrigen att följa en förutsägbar tragedimall. Och givetvis blir mycket av Helenas vistelse i London inte alls så glamourfylld som hon hoppats. Hon lämnar sällan vandrarhemmet i Camden town om kvällarna, och umgås mest med folk som bor där. Och det visar sig att väninnan Anna-Lena som skrivit så entusiastiska brev från London som börjat just med Hello Love inte heller har så mycket koll på utelivet. Anna-Lena har dessutom blivit ihop med en het italienare och lämnar sällan hans sällskap. Helenas jobb som servitris på ett café på Victoria Station är föga mer stimulerande än jobbet på Pappersbruket. På en av de lediga dagarna blir hon sjuk, och misären tycks nå sin kulmen.

Jag ligger i mitt lilla rum och fryser. Inga brev i morse. Ingen bra bok. Ingen telefon… Jag tog mig ner till matsalen men den var låst så jag kunde inte koka te… Jag är kissnödig men det är för långt till toaletten och golvet är så kallt. Jag har bara ett tjugofempencemynt kvar till elementet och det måste jag spara till inatt.

Ännu mer fläckas drömmarna av att f d pojkvännen dyker upp i London. Vad som händer ska inte avslöjas men Helena grips av panik när kompisen Mange meddelar att också han ska bo på Lord´s Hotel. Den tredje och sista delen av boken skildrar helt detta möte med Magnus. Här vänder historien och blir kanske för första gången ljus.

Helena och Magnus finner att det är mer än bara vänskap som binder dem till varann. De går på bio, dricker sig fulla genom att dricka alla drinkar de aldrig druckit och bestämmer sig för att knulla på ett hotell där man kan bada jacuzzi och läsa Financial times. Plötsligt är livet värt att leva igen och Helena vill vända åter till Sverige tillsammans med Magnus.

Att boken handlar om att bli vuxen som framförallt recensenten på Helsingborgs Dagblad betonat menar jag är att begränsa temat i Hello Love. Dessutom leder det in på en farlig väg. De där skimrande drömmarna om fjärran platser kan kanske vara förrädiska ibland, men om det skulle vara definitionen och kravet på vuxenhet att ha genomskådat allt detta som illusioner vill åtminstone inte jag vara vuxen. Dessa mogna människor ser sig själva som realister och avfärdar det mesta som romantik.

Men sanningen är att dessa hellre borde kallas cyniker!

Similar Posts:

• Drömmen om London
• London runt i ett par vandringsskor
• Tätt, svart och trösterikt
• En berättelse om klass
• Lyckad debut om tonåringar i Gävle