I Cecilia Sidenbladhs berättelse om Tintomara finns inte Gustav III eller andra dagspolitiska omständigheter från 1700-talet med. Här är Tintomara istället hela tiden ett barn, och det är inte för att gömma sig efter mordet som hon flyr till skogen, utan hon kommer dit på en resa. Hon finner sig så väl till rätta att hon stannar hela sommaren, omgiven av djuren och fri att röra sig som hon vill. Sidenbladh tar här upp androgyniteten – och kanske ännu mer synen på flickor och pojkar i ett historiskt Sverige – i en kort men uppmanande fråga, när Tintomara som växt upp på operan i flickkläder plötsligt befinner sig ute i naturen, i byxor och med matsäck och bössa i handen. ”Var det så här det kändes att vara pojke?” tänker texten kring den nyfunna friheten, men sedan berör Sidenbladh inte frågan mer.

I centrum i boken står naturen och människans möte med den. Här är det inte människor som förtrollas av Tintomara utan djur, som lyssnar till hennes sång och rör sig runt henne. Naturen är också full av övernaturliga väsen som inte nämns i texten; varje sida gömmer välvilliga troll som tittar fram bakom stenar och små pysslingar som nyfiket betraktar Tintomaras väska. Mot naturmiljön står dess motsats, den artificiella och konstfulla operavärlden som också den skildras med fantastiska bilder av Tord Nygren.

Överhuvudtaget är det här en bok att dyka in i. Bilderna tar ofta upp hela uppslagen och använder sig av perspektiv på olika sätt. På det allra första uppslaget befinner vi oss mitt bland publiken på operan, precis framför oss spelar orkestern och nära till vänster sitter damer och herrar i peruker och krinoliner uppradade. Det är så trångt och tätt att man nästan vill backa, men helt levande trots det skeva perspektivet. Nygren leker dessutom redan här med läsaren: bredvid basfiolerna står en burk läsk med ett sugrör i och väntar på en törstig orkestermedlem, 200 år för tidigt. Sedan fortsätter han att leka rakt igenom – med färg och form som i balettdansösernas intrikat mönstrade kjolar, med det övernaturliga i de väsen som befolkar Tintomaras värld, med konsthistorien inte minst i en väldigt vacker bild av djur som påminner starkt om den tyska konstnärens Franz Marcs färgglada djurmotiv.

Som text är Tintomara i storskogen öppen, sökande och fri: den har inga budskap utan berättar bara om ett skeende och ger miljöer. Som bild är den ett lekfullt konstverk, med mycket att titta på och många historier att hitta.

Similar Posts:

• Tokigt helgon, eller?
• Syskonlängtan
• Språket blir en barriär
• Havstrutens liv i fina akvareller
• När borta blir hemma

I boken Birgitta Birgitta får vi följa det blivande helgonet från den dag hon föddes tills de sista dagarna i hennes liv. Det är en spännande historia, ganska så märklig och inte speciellt vanlig. Men så är det en speciell kvinna det handlar om också.

Det är en kvinna som säger sig ha speciella krafter och förmågor att tala med Gud. Hon ser något gott hos alla och vill ge alla en ny chans till bättring. Hon tar hand om de sjuka, de fattiga och de förtappade. Hon är hård men rättvis. Det är inte Birgitta själv som berättar i boken utan hennes vän och ständiga följeslagare som berättar om det de upplever tillsammans.

Det känns trovärdigt rakt igenom. Om man valt att skriva boken ur Birgittas synvinkel hade det varit svårare. För vem kan ens ana eller förstå var Birgitta tänkte, vad som rörde sig i hennes innersta eller hur hon reagerade över de syner som uppenbarade sig? Inte någon. Det är mycket enklare att förstå hur det kan vara att leva med en människa som är så fantastiskt annorlunda och speciell. Hur det är att vara vanlig, att stå bredvid det som händer, för det har vi nog alla varit med om någon gång. På ett eller annat sätt.

Förutom att läsa en spännande och bra skriven barnbok så har du här chansen att få lära dig en viktig del av vår historia. Inte bara om Heliga Birgitta, utan också om Medeltiden. För i boken finns en hel del avsnitt med insprängda faktasidor. Allt från pesten till jordbruk, husdjur, lagar och mycket mer.

Jag gillar boken. Det är enkelt och bra och dessutom blir man nyfiken, vilket alltid är bra. Det som jag däremot tycker är lite synd är att omslagsbilden inte gör mig som läsare speciellt nyfiken. Det är i och för sig en fin bild, men kanske lite väl "tjejig" och boken är inte någon typisk tjejbok vilket då kan skrämma bort en del killar. Vilket är synd, för det är en bra bok, även för killar. Tyvärr är det ju trots allt så att man oftast tittar på omslaget när man köper en bok. Men annars måste jag säga att bilderna inne i boken är mycket fina och vältecknade och lyfter historien ytterligare. En bra bok att läsa om man går i mellanstadiet och är lite intresserad av medeltiden.

Men svälj inte allt, fundera över om Birgitta var klok och kunde kommunicera med Gud eller om hon bara var tokig, men lyckades lura resten av världen.

Similar Posts:

• Intressant om språk och historia
• Från Aachen till Överhogdalsbonaderna
• En prövande lek i bild och text
• Om helgonet från Sverige
• Mera medeltid!