Precis som i Ringskog Ferrada-Nolis senaste roman Rich Boy, som avhandlade tre generationers kvinnoliv, handlar D e kroniskt om det kvinnliga, denna gång genom linsen av Anne: en fyrtioårig kulturell mångsysslare och tvåbarnsmamma, presenterat i hybridromanens tillåtande form. Ringskog Ferrada-Noli tar avstamp i smärtan, den kroniska, ibland till synes psykosomatiska – i alla fall om man ska se till journalernas ”utan känd orsak”, men likväl allmänpåverkande smärtan som ingen vårdenhet tycks kunna sätta fingret på.

Annes barndom, liv och vardag vecklas ut i korta iakttagelser, minnen, funderingar, essäliknande utsvävningar, med den fysiska, ständigt närvarande smärtan som en sorts kuliss för den själsliga smärta som är än mer påtaglig. Det finns så mycket i världen som är fult och äckligt, Annes blick på samhället och samtiden är knivskarp, avslagen och samtidigt angelägen: kanske mest på grund av att hon om igen återvänder till insikten och åsikten att om man ska påstå bry sig om världen måste man älska allt, också det fula, äckliga och trasiga; på samma gång blir Anne så i allra högsta grad cynisk och ändå oerhört mjuk och känslig. Är det därför hon känner denna smärta? Är smärtan i själva verket en smärta över att vara människa, att vara kvinna? Och därmed också hopplöst förlorad i förhållande till ett vårdsystem som arbetar med mätinstrument anpassade för män?

Ringskog Ferrada-Noli skriver inte för att på något sätt ge några svar, bara för att lyfta fram i ljuset, tillsynes arbiträrt. Det finns en nonchalans i språket som speglar och tar udden av Anne, det är helt och hållet medvetet; Anne är nonchalant, människan är nonchalant – framför allt samtiden är nonchalant. Ibland resulterar det dock i att det blir väl lätt att gå vilse i språket – utsvävningar, liknelser, iakttagelser kastas in mer enligt regel än undantag – här finns inga pretentioner om att texten eller ”historien” på något sätt skulle vara helig, tvärtom. Dessutom, och det kan vara en personlig preferens, men denna samtidens nonchalans som Ringskog Ferrada-Noli vill spegla i språket och hybridformen – som från en början kan tyckas skarpsynt och ärligare än mer klassiska grepp, känns ganska snart överdriven och framför allt lite gjord. Nog för att boken serverar diverse brutala formuleringar som klingar igen lite för väl med verkligheten, men någonstans blir jag som läsare ändå irriterad över det sättet att berätta en historia på – hur avslagen och cynisk Anne än är, vill hon ju faktiskt berätta något – det hade varit skönare om hon slutat låtsas som att hon inte vill det, slutat låtsas som att hon – eller Ringskog Ferrada-Noli, bara råkat skriva den här boken, bara råkat tänka alla de här tankarna. Jag antar att anledningen är en rädsla för patetism och sentimentalitet – men jag hade nog velat se Ringskog Ferrada-Noli trippa lite närmare just det.

Similar Posts:

• Naturlig klaustrofobi
• Pod blir bok – men varför då?
• Debutantnomineringar
• Favoritdebutanter
• Anorektiskt förakt

Åh, Malmö. Folk är fula och fattiga här, har jeanskjolar. Man får vara försiktig med ansiktena man möter på gatan. De kan vara gråa, rynkiga av rök. Kvinnor som inte är vackra. Jag lider med dem. Arbetarklassen ser äldre ut än den är. De har inte en chans.

Erika har förlorat sin äldre bror i en trafikolycka. Sorgen efter honom är vackert beskriven i slutet av boken och skall förmodligen göra oss läsare mer välvilligt inställda till Erika. Hon har sorg, kanske är det rimligt att hon är så fruktansvärt kall och blasé? Jag vet inte?

Erika flackar runt i Malmö, Stockholm, skånsk landsbygd och i New York. Hon ser föraktfullt på allt och alla men ser med viss intresserad blick på andra kvinnors kroppar. Jag tror inte blickarna är av sexuell karaktär, jag tror att de är av anorektisk. Hon jämför sig. Och det milsvida föraktet hon hyser, riktar hon nog trots allt inåt mot sig själv.

Först tror jag att jag ogillar boken, sen inser jag att jag ogillar Erika. Trots hennes sorg och problem hittar jag inget förmildrande i hennes stenhårda blickar.

Men jag tycker att Ferrada-Noli har beskrivit föraktet fenomenalt. Det där vidriga medelklassiga föraktet hos någon som bara lite på låtsas äter skralt, går till soc och bor i andra hand och därför kan kosta på sig att tycka att de som lever där på riktigt gott kunde rycka upp sig.

Jag tycker om den här boken, jag tycker om att låta mig provoceras av Erika och jag uppskattar att boken inte ger allt för många svar, många frågor ligger kvar och skaver efter läsningen. Nyttigt!

Naturen gavs ut första gången 2009 och ges i år ut i pocketupplaga. Jag förstår att den bara är tryckt rakt upp och ned men stör mig ändå på att man inte korrigerar uppenbara tryckfel när man gör ett nytryck. Vår recension av boken från 2009 kan du läsa här.

Similar Posts:

• Naturlig klaustrofobi
• Cyniskt om kronisk smärta
• Pod blir bok – men varför då?
• Favoritdebutanter
• Debutantnomineringar

De långa ordagrant utskrivna samtalen påminner en del om den gamla tidskriftsfavoriten Sex där alla ifrån shoegazebandet My Bloody Valentines Bilinda Butcher, över omtalade författaren JT LeRoy till skräckkonstnären Hans Arnold fick lägga ut texten i långa oklippta intervjuer. Moa Gammel har träffat en hel rad av personliga förebilder, som alla på sina egna vis skapat sig en plats och därigenom utvecklat synen på konst, skrivande och politik. I varsitt kapitel diskuterar hon med, bland många andra, författaren Märta Tikkanen, journalisten Malou von Sivers och regissören Farnaz Arbabi om gränslandet mellan kreativa, personliga och politiska drivkrafter. Att skjuta undan förlegade föreställningar om konst, kön och kreativt arbete och i det ett ifrågasättande av vilka uttryck och personer som genom tiderna klassats som genialiska. Av de poddintervjuer som gjorts är det bara den med förläggaren och journalisten Lawen Mohtadi som saknas, undrar varför… En osänd text med Suzanne Brøgger finns med i stället.

Moa Gammel är en skicklig och inlyssnande samtalsledare som fångar upp intervjupersonernas resonemang med spännande följdfrågor. Resultatet blir genomgående medryckande läsning, och även om alla svar förstås inte känns lika mycket som andra finns i varje text citat eller tankegångar som stannar kvar. När till exempel Birgitta Stenberg, här i en av sina sista intervjuer, berättar om historisk ofrihet och sin egen oförskräckthet eller när Suzanne Osten talar om nödvändigheten i att slåss för teatern bränner det verkligen till. Engagemanget lyser genom papperet.

Antologin knyter trådar mellan dessa väldigt olika men allesammans banbrytande och inspirerande kvinnor från flera generationer och den kvarblivande känslan efter läsningen är en nyfikenhet att fördjupa sig än mer i de medverkandes gärningar. Att fylla i luckorna, förkovra sig i Stenbergs bibliografi och plocka upp Tikkanens klassiska Århundradets kärlekshistoria till exempel. Men även inspiration till att blicka framåt politiskt och kreativt. Det är en vackert formgiven utgåva att låta ligga framme, beta av förslagsvis ett tankeväckande samtal per kväll och att låta sig smittas av.

Similar Posts:

• Pod blir bok – men varför då?
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• Hemmafrun som dödade jämställdheten
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Litteratur är att vilja?

I Kära Liv och Caroline går de från tal till skrift när de ger sig på att svara på sina lyssnares frågor. Står det på insidan av bokens pärm. Själva boken kastar mig smack rätt in i ”fråga-svar”-delen och berättar ingenting om vad detta egentligen är. Gjorde mängden frågor de fick från podlyssnarna att de bestämde sig för att skriva boken? Eller kom idén med boken före frågorna? Hur har de valt vad de ska ta upp och varför? Och hur har de här frågorna ställts? Via mejl eller något speciellt forum? Visst, det kanske är oväsentligheter enligt många, men det är frågor som följer med mig genom läsningen och som jag gärna hade fått svar på. Jag saknar en introduktion eller inledning. Nu är det första jag läser en fråga om benrakningens vara eller icke-vara och sedan rullar det bara på.

I skriven text blir det av förståeliga skäl mer individuella utläggningar än samtal dem emellan, även om de många gånger återkopplar till varandras svar och vidareutvecklar sin första tankegång. Men jo, formen funkar för dem. Det är fortfarande resonerandet som är det centrala – att vrida och vända på saker snarare än att ge ett enkelt svar. Ofta börjar de i en ände för att senare i resonemanget förkasta sin egen initiala tanke. Och det är väl för tusan något som ofta saknas i det mediala samtalet tänker jag: öppenhet för att ändra ståndpunkt. Det verkar finnas ett sånt jäkla behov av att vara tvärsäker, att ha åsikter och färdigformulerade svar som man sedan orubbligt försvarar. När Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli tar sig an ett ämne eller en frågeställning är det ofta resonemanget i sig som är det väsentliga, inte att vinna slaget med snyggast förpackade svar. Det här är ”snillen spekulerar” i populärkulturell 2010-talsskepnad; ett på samma gång lärt och personligt reflekterande kring ämnen som feministisk porr, dödsångest, smink, rasism, astrologi och kreativt skapande.

Vissa av svaren är långa och väldigt personliga, speciellt Ringskog Ferrada-Noli målar upp situationer ur sitt eget liv för att illustrera tankar och erfarenheter. Några svar kan bestå av ett eller ett par ord, okommenterat och rakt. Några gånger knäpper de sin lyssnare på näsan genom att tycka att frågan är rätt och slätt dum och inte förtjänar något svar.

Vid en läsning från pärm till pärm blir jag, trots att det är både fyndigt och klokt, mätt på formatet. Jag upplever det odynamiskt med detta fråga-svar upplägg. Och även om jag verkligen uppskattar att följa med i deras virvlande tankegångar så frågar jag mig varför de behövde överföra sin pod till bokform. Det var väl ändå bra som det var?

Men jo, ibland är det så där klockrent som bara dessa två kvinnor kan vara. Som när de diskuterar representation och stereotyper i film och teve, och eftersöker större variation i de roller som inte innehas av vita män.

Caroline: Ja, väck mig när en svart gammal kvinna inte är vis.
Liv: Jag vill se en teveserie om en japansk gammal man som är ytlig. Typ en riktigt gammal, japansk bimbo.

Similar Posts:

• Cyniskt om kronisk smärta
• Naturlig klaustrofobi
• Uppdaterad genikanon
• Favoritdebutanter
• Debutantnomineringar

Jag tänker att priset egentligen inte borde gå till den som har skrivit den bästa debuten 2009 utan till den som har mest potential att skriva en ny fantastisk bok. För prissumman som vinnaren får är en perfekt förutsättning för att kunna genomföra den.

Johan Klings roman gestaltar ett sådant självömkande stillestånd att jag fick ångest av att läsa den, på ett dåligt sätt. Huvudpersonen Magnus ägnar hela romanen åt att tycka synd om sig själv och vältra sig i sitt eget misslyckande. Därför blir den heller aldrig mer än ett misslyckande för mig, scenen känns för gjord, mediestockholm på nittiotalet, jag var fortfarande ett barn då men vet ändå allt om hur det var. Föreställer jag mig i alla fall, och Människor helt utan betydelse ger mig ingen ny bild. Magnus är för självklar, för stereotyp, för självömkande. Det blir aldrig kramande och berörande, bara irriterande. Jag känner mig bara som den där griniga och irriterande flickvännen som står bredvid och tjatar, hon som jag hatar att vara.

När jag läser Naturen är det något frågande över min läsning, något som inte riktigt lägger sig till rätta och som till slut får mig att tappa andan om och om igen. Det är något klaustrofobiskt och stillastående i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis roman som skrämmer mig, något som lägger sig för nära. Den är intim på ett sätt som förvånar mig. Som påverkar mig. Får mig att vilja. Eller inte vilja. Huvudpersonen Erikas osympatiska sätt får mig att förlåta, att skämmas, att förvånas. Det är inget direkt beroende, ingen omedelbar förälskelse men Naturen är en roman som jag vill återvända till, uppleva igen, hitta nya nivåer och andra ord.

De andra nominerade vet jag inget om förutom det jag har läst om dem och det har uppenbarligen inte fått mig att vilja läsa dem. Och jag skulle hellre läsa Caroline Ringskog Ferrada-Nolis andra bok än någon av de övriga nominerades och hoppas att hon får möjlighet att skriva den.

Similar Posts:

• Naturlig klaustrofobi
• Debutantnomineringar
• Cyniskt om kronisk smärta
• Uppdaterad genikanon
• Pod blir bok – men varför då?

De nominerade böckerna är:

Näckrosbarnen av Susanne Axmacher
Människor helt utan betydelse av Johan Kling
Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
I en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén
Den falske vännen av Henrik B. Nilsson

Priset delas ut den 25 februari.

Similar Posts:

• Favoritdebutanter
• En aldrig sinande syskonrelation
• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen
• Decenniets debutanter
• Nominerade till Augustpriset 2015

Klaustrofobiskt är också det tillstånd som Caroline Ringskog Ferrada-Nolis huvudperson Erika befinner sig i. Erika rör sig mellan olika miljöer, eller är det kanske minnen, instängd av den undertyckta känsla hon just nu lever med. Hon flackar mellan Österlen, en sovsal på ett hostel i New York och en badbrygga i Stockholm. Hon börjar och hoppar av utbildningar, går till socialen, flyttar runt mellan andrahandslägenheter, tar vikariat och småjobbar här och där för att få det att gå ihop. I denna mening skildrar Naturen något väsentligt, något allt för vanligt men inte allt för omtalat: ”social utsatthet hos rimligt anpassade människor”, som Aase Berg benämner det i en recension i Expressen.

Och det är bra. Bra för att ju mer den här typen av utsatthet vädras desto mindre skambelagd torde den bli. Även om nu inte Erikas vilsenhet på ytan tillhör den värsta sorten, hör den ändå till den sort man som ung medelklassmänniska inte gärna flashar med. Det ger pluspoäng till Naturen.

Men, Naturen är också det där andra. Det klaustrofobiska. Jag anar det bara vagt genom boken – det finns någon bakom Erikas beska och ibland likgiltiga iakttagelser. Det är sorgen efter brodern. Det är sådant jag förstår genom att läsa baksidetexten och andras recensioner av boken men som jag har lite svårt att ta till mig under själva läsningen. Caroline Ringskog Ferrada-Noli har ett fascinerande och ibland poetiskt sätt att gestalta tillvaron. Hon har ett språk. Kraftiga svängningar mellan miljö och abstrakta konstateranden som bitvis fångar riktigt starka känslor hos mig, inte minst av igenkännelse. Men det räcker inte riktigt. Naturen har ett fint och lågmält slut som mycket väl kan vara slutet på den där sorgeskildringen som omnämns i andra recensioner. Jag kan bara inte riktigt ta det till mig. Kanske beror det på att det avmätta hos huvudpersonen Erika pågår för länge, att det lågmälda gestaltandet blir för utdraget, eller så är det just det klaustrofobiska – en längtan ut från boken. Hur som helst blir jag inte riktigt så berörd som jag hade hoppats.

Similar Posts:

• Favoritdebutanter
• Anorektiskt förakt
• Debutantnomineringar
• Pod blir bok – men varför då?
• Cyniskt om kronisk smärta