Min förhoppning när jag bar hem hans bok från biblioteket var att få lite pepp inför ålderdomen. Fast Ekerwalds definition av gammal visade sig inte vara samma som min egen på 65+, utan snarare 80+. Inte så förvånande kanske om man betänker att hans egna barn vid det här laget hunnit bli pensionärer.

Att Ekerwald i texten omnämner sig själv med ordet ”Gammal” är möjligen en litterär referens som jag inte förmår placera, men som jag tycker stör läsningen, ger ett konstlat intryck och blir en smula tjatigt i längden. Jag hade hellre sett att han använt sig av första person. Men det är sannnerligen inte någon gammal grinig gubbe som tar till orda och det är heller inte hans stil att snöa in på krämpor och sjukdomar. Författaren nämner som hastigast att han har cancer (kräfta), men att i hans höga ålder kommer lyckligtvis inte någon behandling på fråga.

Carl-Göran Ekerwalds bok är lättläst, stillsam, anspråkslös och sympatisk, samt består av korta fristående kapitel. En blandning av högt och lågt samsas på sidorna och citaten haglar. I min biblioteksbok har en tidigare låntagare på var och varannan sida strukit för långa stycken i marginalen. I ena stunden åberopar han persiska poeter eller Goethe, för att i nästa beskriva vad han ätit till frukost, erinra sig hur det kändes att vara barn eller återberätta en anekdot från något sjukhusbesök.

Enligt Ekerwalds beräkning tillbringar han 80% av sin vakna tid med näsan i en bok. Jag bestämmer mig på stående fot att bli som han och läsa dagarna i ända, ifall jag får förmånen att bli riktigt gammal med sinnena i behåll. Skälet till att Ekerwald blev storläsare är att han mobbades i skolan. Sedan dess har Bibeln varit en ständig följeslagare, även om han skyggar för att kalla sig kristen. Hans favoritförfattare Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin läser han dagligen. Nuförtiden blir det också dagböcker av åldrande författare (Tolstoj, Norén med flera) i syfte att jämföra sin tillvaro med deras. Däremellan slinker Philip Larkins brev och dikter, Samuel Butlers dagböcker samt van Goghs brev till sin bror Theo också ner.

Man ska dock inte förledas tro att Ekerwald isolerar sig. Jag undrar hur många andra hundraåringar som ägnar sig åt att hålla föredrag. Det skulle väl vara Dagny Carlsson i så fall. Fast hon gick förstås bort 2022. Ekerwald är fortfarande nyfiken och följer nyheterna via BBC och arabiska Aljazeera. Samtidens fixering vid ytlig underhållning anser han fördummande. I egenskap av djurvän är han stenhård i sin dom vad beträffar den moderna djurhållningen. Även den tekniska utvecklingen får sina slängar med sleven.

Inte utan ett stänk av vemod konstaterar författaren att vi lever i en tid då ingen lyssnar på gamla människor och deras tillägnade visdom. När någon ur den yngre generationen knackar på hans dörr är det för att erbjuda honom undervisning i att hantera en mobiltelefon eller en dator. Ekerwalds övertygelse är att världen skulle må bra av att ha gamla som håller i rodret. Han har onekligen en poäng och får mig osökt att tänka på ordspråket ”gammal är äldst”. Fast åsikten är inte helt okomplicerad om man betänker den galna valkampen som försiggår i USA för närvarande.

Författaren rankar vänlighet högt och anser vanligt hyfs angeläget i umgänget människor emellan. Även om jag kan tycka att exemplen han räknar upp känns lite omoderna. Att man inte ska inte spotta på golvet, utan begagna sig av spottkopp, inte snyta sig i handen, inte gäspa med öppet gap utan skyla sig med handen, etc. När sedan Ekerwald klagar på att han inte kan ta till sig allvarliga budskap av hårt sminkade kvinnor på tv samt noterar att det är angenämt att se naket hull hos de kvinnliga musikerna i en symfoniorkester tycker jag nog att det blir snudd på gubbvarning.

Vad är då ”fördelen med att bli gammal”? Det är, enligt Ekerwald, att uppnå sinnesro. Att äntligen känna sig tillfreds med livet, inte längre störas av framtidsplaner, önskningar eller avundsjuka. Ekerwald trivs som fisken i vattnet med ensamheten, som han ser som ett idealiskt tillstånd, trots att han är begåvad med en ansenlig familj. Han lever ett inrutat liv: ”Dag på dag, vecka på vecka samma underbara enformighet och frid”.

Döden ser Ekerwald fram emot med tillförsikt och odelad glädje. Men tills dess fortsätter han att dansa solo, läsa Bibeln och persisk poesi (i original) samt unna sig en halvliter rött boxvin till middagen.

Medan vi andra får glädja oss åt en fin och tänkvärd liten bok med ett gyllene omslag.

Similar Posts:

• På jakt efter bildning
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• En bekantskap för alla tider och humör
• Den evige provokatören
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen

Givet hur Ekerwald väljer att tolka begreppet bildning, hur kan vi förstå dess innebörd och hur går bildningsprocessen till? Ekerwald föreslår att vi kan lära oss mycket av att läsa dagböcker. Den ärliga dagboken kan visa prov på just den sorts självreflektion som Ekerwald betraktar som bildning. Exempel ger Ekerwald från en närläsning av tio olika författares dagböcker, allt från Goethe via bland andra Céline, Tolstoj, till Sara Lidman och Sigrid Kahle, och det är läsningen av dessa som upptar det mesta av den här boken.

Det är på ett sätt ett sympatiskt perspektiv som Ekerwald ger på vad bildning är. Det för oss snabbt långt bort från den traditionella bildningssynen som så ofta varit tätt förknipppad med klassförakt för de ”obildade”, för de som inte har haft chansen till särskilt mycket bokbildning. Men samtidigt; räcker det verkligen med att man kan distansera sig från den egna personen för att man ska kunna betraktas som bildad? Går vi inte miste om en nyans i begreppet bildning, som något åtminstone delvis väsensskilt från exempelvis självreflektion eller självdistans? Ekerwald tar sig aldrig riktigt tid att övertyga läsaren om detta perspektiv på bildning.

Jag funderar också på hur Ekerwald själv tillämpar detta perspektiv i praktiken i boken. Visst verkar flera av de författare han läser ha ett ganska stort uns av självreflektion (även om jag i vissa fall kan undra om Ekerwald inte väljer att tolka in lite väl mycket i somliga av författarnas dagbokstexter). Men det finns ett mer fundamentalt problem som stör mig i den här boken: i grunden är det väl så att alla de dagboksförfattare som Ekerwald använder sig av för att förstå ”bildning” nog också kan – kanske rentav måste – betraktas just som bokbildade (om än i vissa fall kanske i hög grad autodidakter). Det hade ju varit väldigt spännande att få prov på en bildad analfabet, som Ekerwald skriver om, eller en diskussion om bildning bland personer som inte kan betraktas som särskilt ”bokbildade”. Vågar inte Ekerwald testa sin egen förståelse av fenomenet bildning mer än så här?

Similar Posts:

• Den evige provokatören
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Gammal är äldst
• ”Sedan splittras bilden.”
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen

I tältstaden som uppstått som en protest mot Hosni Mubaraks regering finns också Alaa Mohamed, också han i 30-årsåldern. Han har aldrig engagerat sig politiskt förut, protesterat, men med alla mutor man tvingas betala räcker lönen som byggnadsingenjör inte till – inte om man inte själv ser till att plocka in mutor, och det vägrar han. Nu kryper han in under en av pansarvagnarna som bevakar torget när han ska sova om nätterna, så att den inte ska kunna börja rulla utan att först krossa honom.

Det är februari 2011 i Egypten och början på en resa genom den arabiska våren, en resa i Egypten, Syrien och Iran mellan februari 2011 och juni 2013. Journalisten Staffan Lindberg har rapporterat därifrån för Aftonbladet och Fokus räkning, men säkert får långt ifrån allt man upplever som utrikesreporter plats i tidningsartiklar.

I Blod är ett billigt pris för frihet kommer vi närmare en journalistisk vardag där man kanske måste utge sig för och uppföra sig som vanlig turist för att inte dra säkerhetspolisens blickar till sig, där källor riskerar sina liv, där man försöker hitta igen och hålla kontakten med de människor man träffat samtidigt som man måste försöka undvika att utsätta dem för fara. Framför allt förvandlar boken förstås just människorna som vanligen glimmar förbi i en folkmassa eller kommer till tals med någon enstaka mening till individer, människor med en bakgrund och med drömmar om framtiden.

Revolutionens första tid präglas av enighet och ”en mäktig entusiasm” citerade jag just Carl-Göran Ekerwalds bok om franska revolutionen. Blod är ett billigt pris för frihet är till stor del en bok om vad som händer sedan, om hur man orkar fortsätta hoppas när även nästa president blir en besvikelse, när strukturerna visar sig segare än man kanske riktigt räknat med, när revolutionen slagits ner eller urartat i inbördeskrig, när vissa av de revolutionära krafterna har lättare att göra sina röster hörda än andra.

Revolutionen den 11 februari 2011 hade inte gett Egypten demokrati. Långt ifrån. Men något hade förändrats. Under Mubarak hade få vågat tro att ett annat samhälle var möjligt. Än mindre yttrat det öppet.

Nu pågick strejker och demonstrationer överallt och hela tiden och det stod slagord på nästan varje mur. Kairo hade blivit hela världens protesthuvudstad.

Sista ordet får journalisten Amina Ismail, Lindbergs tolk i Egypten. ”Det som formats under mer än ett halvsekel kan inte ändras på två eller tre år”, säger hon, men lägger till: ”Det finns i alla fall en sak som förändrats till det bättre efter revolutionen”: ”Rädslan är borta. Det är den viktigaste och den enda skillnaden. Vi kan aldrig gå tillbaka.”

Similar Posts:

• Informativt om en pågående process
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• ”Sedan splittras bilden.”
• Den långa vägen mot demokrati
• Människorna mitt i revolutionen

Följaktligen har hans bok om franska revolutionen, Frihet, jämlikhet, broderskap, undertiteln ”Ett försök att förstå franska revolutionen”. Vad var det som hände? frågar han sig. Vad var det man ville? Varför gick det som det gick? Han metod är empatisk, inkännande, vilket inte gör den okritisk. Han bara utgår ifrån att människors tänkande och handlande måste gå att förstå.

Frihet, jämlikhet, broderskap gavs ut första gången 1988, till 200-årsminnet av revolutionen. Då kändes 1789 avlägset, skriver Kajsa Ekis Ekman i nyutgåvans förord:

Nu, 2013, är det inte längre svårt att föreställa sig Frankrike 1789. I stora delar av Europa – Spanien, Grekland, Portugal, Irland, Italien – råder massarbetslöshet och öppen fattigdom. Storstrejker avlöser varandra. Teknokrater och bankchefer tar över, understödda av det internationella finanskapitalet. Förtroendet för den parlamentariska demokratin ligger på runt 15 procent enligt undersökningar i flera av dessa länder. Och även där krisen inte slagit till är en del av befolkningen konstant utesluten från välståndet. Genom utförsäkringar, nedskärningar och attacker på arbetarrörelsen har fattigdomen grävt sig in i samhället. [---] Det är samma sak då som nu: de styrandes överdåd, en finansklass som slösar bort miljarder som befolkningen får arbeta ihop.

Också Ekerwald drar paralleller mellan då och nu. Dåtidens kungligheter såg ner på folket, pöbeln, skriver han till exempel: ”De hade en inställning som inte skiljer sig från våra dagars storföretagares när de säljer glass utblandad med tapetklister och vin utblandat med glykol. Det får duga åt packet.” Bättre är han kanske när han i nästa andetag ifrågasätter sina egna jämförelser (och överlåter parallellerna åt läsaren): Hur mycket kan vi förstå av livet och bevekelsegrunderna då?

Revolutionen utbröt i ett feodalt samhälle där svält, arbetslöshet och öppet förtryck var dominerande inslag. En politiskt inkompetent minoritet producerade elände åt andra i syfte att själva leva det ljuva livet. En majoritet uppreste sig mot denna minoritet, det var – som på Rembrandts målning – en samlad attack från bönder, arbetare, småföretagare, borgare och intellektuella och den ägde rum under en mäktig entusiasm.

Men att störta en gemensam fiende är inte detsamma som att kunna enas om vad som bör komma i dess ställe. Det är bara alltför välbekant från de senaste årens störtande av diktatorer. Revolutionsåren i Frankrike blir en komplicerad, vindlande och stundtals mycket blodig resa, kantad av motstridiga intressen, maktkamp och stridigheter.

Egentligen kan man nog inte förstå historia utan att göra jämförelser. Vi tittar på det förflutna och vi ser vad som är likt och olikt oss själva. Ibland låtsas vi om det, ibland inte, men historia tar form, blir intressant först när man jämför, när man lever sig in och försöker förstå. Kanske föreställa sig var man själv skulle ha stått i alltsammans. När man ställer frågor. Det är vad Ekerwald gör.

Similar Posts:

• Slavarnas revolt
• Kolonin Algeriet – kolonialherren Frankrike
• Förspel till en revolution
• På jakt efter bildning
• ”Rädslan är borta. Vi kan aldrig gå tillbaka.”

Lite avigt känns det nämligen när Wernström, som i Bästa Sverige totat ihop en bok bestående av recensioner, inleder med en text om Göran Häggs Nya författarskolan. Därpå följer språkfunderingar i sällskap med Lars Melins Vett och etikett i språket.

Så småningom kommer dock Wernström fram till det både bokens titel och formgivning (omslagets torkade rosor tolkar i alla fall jag i sammanhanget som socialdemokratins nederlag, men det kan ju vara jag som är fixerad) och undertecknad uppfattar som själva huvudsaken: välfärdssamhället uppgång och fall.

Wernström läser om politik, om nutidshistoria, om media och kultur, religion, litteratur och sexualitet. Ibland har vi läst samma böcker. Då är det roligt att bli påmind och kanske få lite nya perspektiv. I andra fall kommer han med tips som är för mig nya, och det är förstås också kul. Han läser Anders R Olsson, Maria-Pia Boëthius, Richard Dawkins, Kristina Mattsson och Carl-Göran Ekerwald. Han diskuterar Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, Karl Gerhard och Jesús Alcalá, ABF och Palme-mordet.

Till det roligaste i Bästa Sverige hör författarens förslag till studiecirklar, ständigt givna i någon sorts hjärtknipande hatkärlek till ABF. Studiecirkeln Vart tog välfärden vägen? skulle till exempel kombinera Lena Sundströms roliga och smarta Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar med SAF-direktören Sture Eskilssons Från folkhem till nytt klassamhälle, en tydligen öppenhjärtig redogörelse för hur nuvarande Svenskt näringsliv propagandasatsade stort och lyckades både få med Sverige i EU, vrida debattvindarna radikalt åt höger och påbörja nedmonteringen av den svenska välfärdsmodellen. Den studiecirkeln skulle jag gärna gå med i.

Vad är det då som inte fungerar? Det är inte bara det att upplägget kunnat vara mer stringent. Säkert kunde språkfunderingar och annat smått och gott sparats till en annan bok, men så mycket stör det inte. Svårare blir det med konspirationsteorierna, där Wernström helt enkelt inte är tillräckligt noga med belägg och formuleringar. Så väljer jag i alla fall att tolka det när han diskuterar den ”överdrivna invandringen” som ”de mäktigas metod att splittra underklassen och tysta den infödda befolkningen”. Nog tror jag att det finns en hel del intressenter som uppskattar ifall vi käbblar om etnicitet istället för att hålla ihop som klass, och att arbetskraftsinvandring, global konkurrens och utnyttjandet av papperslösa undergräver arbetarrörelsens internationellt sett starka position råder det väl heller ingen tvekan om. Det är problem som förtjänar att diskuteras seriöst.

Men om man klumpigt – så vill i alla fall jag uppfatta det – ständigt skriver saker som ”I Rosengård i Malmö talas 50 olika språk. Det finns hyreskomplex där alla är arbetslösa och lever på socialbidrag”, då antyder man, medvetet eller omedvetet, något slags orsakssamband. Det är väl knappast språkkunskaperna – eller underförstått deras etniska ursprung – som skapar sociala problem? Mer sådan klumpighet har den här debatten helt enkelt inte råd med.

Ett blandat intryck av Bästa Sverige, således. Värd att läsa – och diskutera – är den i alla fall. Därmed slår den kanske ytterligare ett slag just för kritiskt läsande, samtal och, ja, studiecirklar.

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Övergripande bok om förlag
• Vad skulle Palme göra?
• Information eller propaganda?
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Gramsci dömdes för förberedelse till väpnat uppror till fängelse i tjugo år, fyra månader och fem dagar. Men Mussolini lyckades trots detta inte att tysta honom helt. I fängelset (först i Turi, inte långt från Bari på italienska ostkusten och sedan i Formia, söder om Rom) läste och skrev Gramsci så mycket han orkade och gjorde även översättningar. Hans berömda 29 skrivböcker, som publicerades postumt, skrev han mellan åren 1929 och 1935. De omfattar ca 2.500 sidor och behandlar historia, filosofi, litteratur och politik.

Under fängelsetiden skrev Gramsci också brev, drygt fyra hundra av dessa finns bevarade. 1981 utgavs ett urval av hans brev för första gången i svensk översättning. Carl-Göran Ekerwald hade gjort översättningen och urvalet och valt ut något under hundra brev. Han skrev också en inledning. Nu utkommer denna brevsamling på nytt, tillagt är ett nyskrivet efterord av Klas Gustavsson, där han berättar om innehållet i skrivböckerna, relaterar dem till breven och klargör att skrivböckerna var Gramscis sätt "att bearbeta sitt politiska nederlag och lägga grunden för något nytt".

Antonio Gramscis brev var oftast riktade till familjemedlemmar: till hans fru, till svägerskan, till sönerna, modern, brodern, systrarna, men också till vänner. Hela tiden måste han tänka på att det inte bara var adressaten som skulle läsa. Breven skulle kontrolleras och vid behov censureras eller beslagtas. De innehåller därför inga politiska tankar.

Jag läser breven med blandade känslor. Man känner, särskilt under de senare åren av fängelsevistelsen, starkt av Gramscis underliggande sorg och desperation i breven, hur fruktansvärt han måste ha haft det, trots att breven oftast är så behärskade. Men i all denna plågsamma isolering och egentligen outhärdliga miljö, kunde han ändå intressera sig för så mycket, läsa, skriva och på så sätt hitta en mening. Det märks inte i breven hur mycket han skrev i sina skrivböcker, däremot omnämns vilka böcker, tidskrifter och tidningar han läste.

Gramsci blev aldrig fri, han avled på ett sjukhus 1937, fyrtiosex år gammal, efter elva år i fängelse. Hans svägerska Tatiana Schucht såg till att det han skrivit räddades till eftervärlden. Men det var inte förrän efter andra världskriget, 1947, som hans brev och skrivböcker började publiceras.

Det går inte att betygsätta en utgåva av en samling brev skrivna av en antifascistisk fånge i det av Mussolini styrda Italien. Betygsättningen skulle kunna gälla det urval som översättaren gjort, själva översättningen, inledningen och efterordet. Inget av detta har jag av förklarliga skäl möjlighet att bedöma, jag har för lite kunskaper. Jag kan alltså bara presentera boken tillsammans med betyg 10.

Och önska och hoppas att det går att lära sig något av Antonio Gramscis öde. Under vidriga fängelseförhållanden, med flera sjukdomar i kroppen och utan större hopp om att någonsin bli fri, skrev han ändå oförtrutet vidare, texter som idag är kända över hela världen, ett ofullbordat verk som inspirerat generationer efter honom. När han höll på att tyna bort i fängelset, ville man att han skulle begära nåd av Mussolini. Han svarade:

Fängelse är en fruktansvärd sak, men för mig skulle den vanära som moralisk slapphet och feghet innebär vara något ännu värre [...] Att begära nåd är för mig detsamma som ett slags självmord [...]

Similar Posts:

• Ännu en lögnare med folkets öra
• Actually, it’s about ethics in journalism
• En halv berättelse
• Sicilien först
• Stöld och fosterfördrivning

De egna stora läsupplevelserna måste nog vara just egna, inge en aha-känsla utan alltför mycket av förväntan genom hype eller andras tolkningar innan läsningens början. Så är det i alla fall för mig. Därför känns det befriande att Ekerwald aldrig ”stänger” resonemangen kring sina ämnen och tolkningar, han stannar bara så länge vid dem att de ger mig lust att läsa vidare på egen hand. Ekerwald visar genom sina essäer på en mängd olika områden där skönlitteraturen kan vara till nytta eller nöje på olika sätt. Genom ett liv av läsande har han valt ut episoder ur främst klassiska verk, men även mer sentida och något oväntad litteratur får plats när Ekerwald brister ut i lovsång till läsningens fromma.

Inför Robinson Crusoes prekära situation på den öde ön ställs en rad olika ingångsvinklar till läsarens förfogande. Det går, föreslår Ekerwald, att ”använda” Crusoes situation som en motbild till vår västerländska överflödstillvaro och faktiskt känna ett visst mått av avund inför de begränsade villkor och valmöjligheter hjälten står inför på ön. De grundläggande villkoren inger en känsla av frihet jämte de uppenbara nackdelarna med att behöva kämpa för sina fundamentala behov. Omvänt kan Daniel Defoes berättelse skänka en tacksamhet över att slippa slåss för sin fysiska och mentala överlevnad. Vidare skriver Ekerwald om Robinson på ön att det faktum att han fick med sig tre biblar från det grundstötta fartyget troligen räddade hans själ.

Den ensamme förmår inte långvarigt underhålla sig själv. Det är därför som eremiter i den klassiska konsten sällan avbildas utan en bok. Det är så Defoe gör det troligt för läsaren att Robinson genomlevde sin ensamhet utan att bli galen. Han hade en motröst att lyssna till.

Det är behovet som avgör läsförmågan, föreslår Ekerwald träffande och beskriver på ett flertal platser i Att läsa innantill och bli en annan skönlitteraturens främsta uppgift som utgörande ett jämförelsematerial för läsaren.

Ett annat tema är möjligheten att i skönlitteraturen se sig själv i andra och därmed få råd inför moraliska dilemman och vägval i livet. Så redogörs för Hamlets kval inför dennes förlamande insikt att farbroderns liderlighet var av naturen given, mördade han alltså inte Hamlets fader för att det stod skrivet i honom? Ställd inför dessa grubblerier om öde och fri vilja, ansvar och determinering ter det sig för Hamlet lika rimligt att ta sitt eget liv som att hämnas fadern genom att mörda farbrodern. Vi agerar alla utifrån våra givna förutsättningar, var går gränsen för människans handlingsutrymme?

I kapitlet om det ”genuint svenska” söker Ekerwald särtecken i den svenska litteraturen, inte minst i poesin, och hittar inte oväntat naturlyriken och kargheten som genomgående teman. Jag tycker mig kunna se min inställning till litteraturen som ett slags hemlig själslampa, en sällsam trakt i det inre, i de beskrivningar av skogens magi som Ekerwald lyfter fram hos Nikanor Teratologen: ”här finns nådeljuset mellan stammarna, världsomspännande asyl, det fria ordets hem”. Nådeljuset återfinns i bästa fall också mellan raderna och sidorna i poesi och prosa. Träden förädlas och blir till papper. Den nåd som svenska författare och poeter funnit i skogen kommer stundom läsaren till del via deras verk.

Carl-Göran Ekerwald har ett sätt att närma sig skönlitteraturen som får en att känna sig välkommen, han inbjuder läsaren att i all anspråkslöshet ta del av något han sett och upplevt under den egna läsningen och föreslår oss ödmjukt att pröva samma ingångar i litteraturen. Han påminner mest av allt om den ”viskande uttydare” som tilldelas honom själv under en föreläsning i Budapest på ungerska, ett språk Ekerwald inte behärskar:

Inne i sessionssalen möttes jag av en kvinna i femtioårsåldern(…)
- I am your whispering translator, förklarade hon och visade mig min plats. Hon satte sig på en stol till vänster och snett bakom mig och när föreläsningen började, böjde hon sig fram mot mitt öra och återgav viskande men fullt hörbart vad som blev sagt av föreläsaren.
Det för mig obekanta ungerska språket blev genom min viskande översättare genomskinligt.

Similar Posts:

• På jakt efter bildning
• En bekantskap för alla tider och humör
• Gammal är äldst
• Den evige provokatören
• Varför inte Rousseau nästa gång?

Och egentligen kunde jag inte bry mig mindre. Som historisk person känns han ganska irrelevant. Han får vara vem han vill så länge texterna är desamma.

Carl-Göran Ekerwald gör inga sådana absoluta anspråk. Han jämför källor och spekulerar sådär trivsamt anspråkslöst. Men faktum är att jag gillar den William Shakespeare som träder fram. Det beror förstås på att han till stor del är en produkt just av texterna, av de tankar och attityder Ekerwald hittar där. En relativistisk man, poet och realist i samma andetag. Som skrev otroligt vackert och samtidigt visste att placera sina vinster. Som kunde konsten att kritisera överheten utan att kritisera den, som gjorde narr av allt och tog allt på största allvar.

En sådan dubbeltydlig person är förstås också en produkt av sin tid. Ekerwald jämför England kring sekelskiftet 1600 med Stalintidens Sovjetunionen, också det en tid som under stort tryck producerat litterära diamanter. Om död och tortyr i vad som uppskattas som Shakespeares tidigaste pjäser förfaller nästan sagoaktigt brutala står de sig slätt mot vad folk faktiskt råkade ut för. Towern pryddes med motståndsmännens huvuden. Och var det igår livsfarligt att bekänna sig till den protestantiska tron så blev det i morgon lika farligt att vara katolik. Nog krävs det språklig skicklighet att undgå sådana snaror.

Och allra bäst tycker jag ändå om de korta passager som behandlar Shakespeares språk. Det skulle man utan tvekan vällustigt kunna vältra sig i ett helt liv och längre. Shakespeare, skriver Ekerwald, använder sig av 25 000 ord – att jämföras med exempelvis Miltons 12 000:

Liksom vävaren Botten i Midsommarnatts-drömmen envisas med att vilja spela alla roller i den pjäs hantverkarna skall uppföra för hertigen av Athen – han vill spela förste älskare men därtill också damen som är föremål för denna kärlek samt dessutom vill han spela lejonet som skall äta upp älskaren – så är det också med Shakespeares språk, det vill inte bara ikläda sig alla tänkbara människoöden och känslor utan spegla hela det universum som är hennes hem.

Tänk om fler hade hans förmåga att använda alla språkliga möjligheter som finns! Precis som svenskan har ju engelskan en massa enkla böjningsmöjligheter – bara man har förstånd att utnyttja dem och generositet nog att acceptera att språk handlar om kommunikation, inte regelböcker. Titta på det här enkla Shakespeareexemplet ur Ekerwalds bok: någon som sitter inuti ett tält kan kallas ”tältad”. Vill man få ut personen ber man någon ”otälta” honom – ”Untent his person!” Otroligt logiskt och fantastiskt underhållande. Nog måste man bara älska en person som skriver så, oavsett vem han rent faktiskt varit?

Similar Posts:

• Böcker kan förändra (vår syn på) världen
• Den evige provokatören
• På jakt efter bildning
• Vem var Shakespeare?
• Lite om nästan allt

Bland hans författarkolleger var fienderna vanligare än vännerna. Så såg han sig heller inte som en författare, det var bara vad han sysslade med vid sidan av jobbet som fattigläkare. De som fanns där och hjälpte honom genom livet smädade han i sina böcker, följaktligen torde han överhuvud ha haft mer fiender än vänner.

Trots att man får känslan av att Ekerwald vill försvara och försköna Célines fulare sidor är det svårt att inte lämna boken med en ambivalent känsla inför honom som person, vissa sidor hos honom är tilltalande, andra är det inte. Det är inte svårt att förstå att det var många som hatade honom. Samtidigt finns det någonting uppsfriskande i hans motvilja mot åsikter, hans förakt för mänskligheten och hans misstänksamhet mot tänkandet.

I vanlig ordning är Ekerwald väl påläst om såväl Célines böcker som hans levnadsöde. Ibland kan han dock vara väl ingående angående detaljer som inte känns särskilt intressanta. Har han ändå bemödat sig om att kolla upp fakta så vill han också få användning för dem, men för en läsare som inte är fanatiskt intresserad av Céline blir det litet långrandigt ibland.

Céline debuterade 1932 med romanen Resa till nattens ände och skrev den sista juni 1961 klart sin nionde och sista roman Rigodon, kvällen efter dog han. Det fanns nog många som tyckte att det var på tiden, kanske till och med han själv. Enligt hans eget sätt att se på saken hade han varit döende länge:

De flesta dör först i sista ögonblicket. Andra börjar tidigt och tar ut döden i förskott, tjugo år tidigare eller ännu mer. De är jordens olyckliga.

Vad man än tycker om Céline så går det inte att komma ifrån att han är en fascinerande person, en sådan som alltid går emot strömmen och som vägrar att göra det lätt för sig, en person som i det närmaste söker konfrontera livet. En författare med en vass penna riktad mot allt och alla, både vänner och fiender. En anarkist som smädar både kommunismen och fascismen. Kort sagt ett intressant ämne för en biografi.

Similar Posts:

• På jakt efter bildning
• En bekantskap för alla tider och humör
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Intervju med Nicola Lagioia

Det jag istället i denna bok läst med störst intresse och tror mig ha störst behållning av är de partier som mer allmänt beskriver tidsandan, något som jag här har för avsikt att återkomma till. När Ekerwald framemot slutet av boken börjar redogöra för Voltaires förhållande till Rousseau så slås jag av hur mycket hellre jag hade velat läsa en bok om denne, som myntat ett av mina favoritcitat:

Det sociala livet medför obönhörligen att det blir viktigare att synas vara än att verkligen vara.

Jag hade innan jag läste den här boken fördomar om att Voltaire inte var en speciellt begåvad författare, detta grundat i det faktum att humorn i Candide är minst sagt pubertal, för att inte säga barnslig och i det faktum att han tycks ha ett överdrivet melodramatiskt anslag, som dock kanske kan sägas vara tidsenligt. Ingenting i den här boken får mig att ändra uppfattning, faktum är att Ekerwald närapå instämmer i att Voltaire skulle vara barnslig:

Voltaire kan konsten. Han är oblyg, men nota bene, utan skam. Han är det på ett barnsligt vis.

Dock har jag tidigare inte haft bilden av honom som en förkämpe i striden för ett demokratiskt samhälle. Enligt Ekerwald är det han som lägger fast principer om åsiktsfrihet, tryckfrihet och religionsfrihet, han lyckas också med extensiv brevskrivning häva ett antal, som Voltaire ser det, rena justitiemord. En annan sak som också talar för honom är det mod han visar genom att publicera sina böcker trots att han är väl medveten om vilka konsekvenser det kommer att få.

Som 13-åring är han enligt Ekerwald älskare till en 85-årig kvinna, men med tanke på att han själv senare hade ett förhållande med sin systerdotter och att hertigen av Orléans, den så kallade "Regenten", som satt på den franska tronen i väntan på att Ludvig XV skulle bli gammal nog, hade ett förhållande med sin dotter och även diverse andra redovisningar av tidsenliga sexvanor gör att jag drar slutsatsen att det kanske, trots allt, inte är så absurt som det låter, åtminstone inte för den tiden. Matvanorna tycks också de ha varit mer eller mindre lika sunda som sexvanorna:

Till de sammanlagt 250 gästerna serverades 327 kycklingar, 382 duvor, 370 fasaner. Menyn omfattade 31 olika soppor, 75 entrérätter och 132 hors d’oeuvres.

Detta för en middag på Ludvig XIVs tid, vars största last tycks ha varit mat och dryck, han tog regelbundet lavemang var tionde dag och när han efter sin död obducerades fanns mage och tarmar ha ett dubbelt så stort omfång som hos en normal man i hans ålder.

Också vad gäller pengar tycks man sakna begränsningar, när John Law i Frankrike får sedelutgivningsrätt utnyttjar han den till den grad att det uppstår pappersbrist. Enligt Ekerwald är det denna incident som utgör grunden för partiet om Mefistofeles och papperspengarna i Goethes Faust. Voltaire gör sig sin första förmögenhet genom att ingå i ett sällskap som köper upp alla lotterna i ett kungligt lotteri, vilket var så illa planerat att kuppen gav flera miljoner i vinst. När pesten kommer till Frankrike hävdar man att den hålls på avstånd bara man använder Nostradamus luktsalt, ytterligare ett sätt att tjäna pengar för somliga.

En liten favoritbekantskap i den här boken är också Maupertius, som var president i den preussiska vetenskapsakademien. Hans förslag på experiment som borde genomföras är härligt naiva, bland annat vill han att man skall gräva ett djupt hål till jordens mittpunkt, helt enkelt för att se hur där ser ut också vill han undersöka om människan i ett tillstånd av exaltation kan se in i framtiden, exaltationen kunde, föreslog han, framkallas genom användning av opium.

Den av Voltaires böcker som jag faktiskt efter att ha läst Voltaire – Liv och tänkesätt blir intresserad av att läsa är Den bärbara filosofiska ordboken, denna har dock aldrig översatts till svenska. I denna bekänner Voltaire sin tro på Gud, dock inte den kristna, judiska eller muslimska guden utan Epiktetos och Ciceros Gud. Epiktetos som på sistone tycks dyka upp i mer än lovligt många sammanhang i min tillvaro, dennes Handbok i livets konst som egentligen är nedtecknad av Flavius Arrianus, en av Epiktetos lärljungar, gavs nyligen ut av bokförlaget Bakhåll.

Man skulle kunna önska att Ekerwald valt ett annat ämne för sin bok än Voltaire, men förhoppningsvis kommer det flera och kanske skriver han en om Rousseau nästa gång, då blir åtminstone jag glad, för den vill jag verkligen läsa, i mina ögon är han fortfarande en begåvad författare och böckerna i hans serie "Liv och tänkesätt" har mycket att tillföra och jag lär mig mycket genom att läsa dem och det är ju onekligen trevligt.

Similar Posts:

• På jakt efter bildning
• Hjalmar Söderbergs relation till schack
• Gammal är äldst
• Den evige provokatören
• En bekantskap för alla tider och humör