Polisen kallas till Gantrys herrgård i Wytham utanför Oxford, där en dödsskjutning ägt rum. En hagelbössa har avfyrats på nära håll, rakt i ansiktet på en okänd ung man och det är definitivt ingen vacker syn. Husägaren, en äldre knarrig gubbe vid namn Swann, hävdar att han avlossat skottet i självförsvar. Men att offret skulle varit en vanlig inbrottstjuv utesluter kriminalarna med Adam Fawley i spetsen tämligen omgående. Herrskapet i det nedgångna herresätet beskrivs för övrigt som högdragna till den grad att de tycks ”som hämtade ur Downton Abbey”.

Steg för steg får vi följa utredningsarbetet, där poliserna till en början tycks famla efter halmstrån. Först när det uppdagas att herr och fru Swann tidigare hette Dick och Peggy Rowan tar spaningen fart. Deras dotter är den ökända Camilla Rowan, som 1997 fälldes för mordet på sin nyfödde son. Hon har under sina femton år i fängelse envetet hävdat att hon lämnade över barnet till dess far, något som aldrig kunnat styrkas.

När det oförhappandes uppdagas att den skjutne unge mannen är Camillas son beslutar man sig för att syna den ursprungliga polisutredningen i sömmarna. Samtidigt är den mest brännande frågan i dagsläget var han har hållit hus de senaste tjugo åren.

Fawleys avdelning består inte bara av välbekanta ansikten från de tidigare böckerna i serien, utan har också utökats med ett par nya. Som vanligt råder spänningar inom gruppen och flera av kollegorna har det kämpigt. Erica Somer har till exempel drabbats av en elakartad tumör i äggstockarna och är inlagd på sjukhus. Trots att kriminalpoliserna är så många är det inga problem att hålla isär dem. Författaren är duktig på att teckna livfulla och distinkta personporträtt.

Kommissarie Adam Fawley har för en gångs skull flyt i tillvaron, även om saknaden efter sonen Jake, som tog sitt eget liv, ständigt är närvarande i hans medvetande. Han är nuförtiden även nybliven pappa till en högst efterlängtad dotter på tre månader. Fawley är också nestorn, som alla medarbetarna är angelägna om att imponera på. Han kan ståta med tjugo års erfarenhet i yrket, något som författaren gör stor affär av. Själv är jag inte lika imponerad. Återkom om tio eller tjugo år, säger jag!

Det är lätt att känna igen författarens berättarteknik från de tidigare böckerna i serien. Dialogerna duggar tätt, men flyter fint och ledigt. Utskrivna polisförhör, en ritning över herrgården, tidningsnotiser, laboratorieresultat, rapporter, röstmeddelanden, utdrag ut en Netflix-dokumentär, nedtecknade telefonintervjuer, etc, blandas med Fawleys partier, vilka fungerar som en slags dagböcker och har en mer personlig ton än de omgivande avsnitten. Alltihop är fängslande och det känns som om böckerna bara blir bättre och bättre.

Intrigen är skickligt spunnen och grundar sig enligt efterordet på en verklig händelse. True crime är för övrigt en av Hunters inspirationskällor, något som hon utan tvivel delar med andra författare i genren.

Det var Colin Dexter som en gång i tiden satte Oxford på deckarkartan och kanhända har hans böcker om ensamvargen Morse varit en inspirationskälla för Cara Hunter. Förhoppningsvis ler den gruffige kriminalkommissarien i sin deckarhimmel åt sin svärmorsdröm till efterträdare vid Thames Valley-polisen. Så olik honom själv.

Similar Posts:

• En angenäm bekantskap
• En litterär axelryckning
• En deckare som lovar mer än den håller
• Fartfylld katt- och råttalek med tuffa kvinnor
• Ytlighetens estetik

Cara Hunter har dristat sig till att inkräkta på klassisk kommissarie Morse-mark. Hon har nu kommit med sin fjärde bok på svenska, All denna vrede (ytterligare en titel finns på engelska) med Oxfordpolisens Adam Fawley vid utredningsspakarna. Inte sedan Ruth Rendells Rex Wexford har en mer rejäl och sympatisk kommissarie skådats i deckargenren. Den stora sorg som Fawley bär på ger honom djup.

En bekymrad taxichaufför gör polisen uppmärksam på att en ung flicka, som han plockat upp vid vägkanten och kört hem, visar tecken på att ha blivit antastad. När polisen sedan söker upp Faith Appleford, som hon visar sig heta, vill hon på inga villkor göra någon anmälan. Faith är nyinflyttad, sällsamt vacker, ordningsam och begåvad, men likväl är det något som inte stämmer, enligt poliserna som besöker familjen.

När det efter lite grävande visar sig att Faith tidigare hette Daniel kommer det hela i en helt ny dager. Kan det röra sig om ett hatbrott?

I mitt stilla sinne finner jag det lite märkligt att polisen med sina begränsade resurser inte släpper händelsen. Den förklaring som ges är att de befarar att fler incidenter ska äga rum. En icke obefogad rädsla kommer det visa sig.

Snart försvinner en tonåring…

Spänningar råder i den vanligtvis välfungerande utredningsgruppen över vilken Fawley basar. En arbetsgrupp som vi grundligt lärt känna i de tre tidigare böckerna. Fawley är i normala fall mycket uppmärksam på stämningen i gruppen, på kollegornas känslor och reaktioner. Nu känner de inte riktigt igen sin chef. Han är för ovanlighetens skull lättirriterad och förtegen om sina problem.

Det spekuleras om kopplingar till ett gammalt, redan uppklarat fall. Kan det vara en “copycat” som är i farten eller var det helt enkelt fel man som blev inburad? Eftersom Fawley är gift med ett av offren till den så kallade “roadside rapist” hamnar han i blåsväder. Han blir anklagad för intressekonflikt och fråntas fallet. Pressen vädrar snabbt ett scoop!

Det som utmärker Cara Hunters förträffliga serie är hennes påhittiga sätt att berätta sin historia. Förhören presenteras i fulltext, läsaren får ta del av sms-konversationer, mejl och twitter-inlägg, likaså kommentarer i sociala medier, utskrifter från röstbrevlådor, domstolsprotokoll, etcetera. Detta resulterar i en livfull text med påtaglig samtidskänsla (som förmodligen också kommer åldras snabbt). Perspektiven skiftar, men en stor del av berättelsen återges i jag-form ur kommissarie Fawleys synvinkel, vilket är ovanligt och gör att läsaren känner extra samhörighet med honom.

Personporträtten är överlag fylliga, intrigen genomarbetad med listiga villospår och oväntade vändningar samt upplösningen överraskande.

Perfekt läsning för dig som älskar deckare av klassiskt engelskt snitt!

Similar Posts:

• Kommissarie Morses efterträdare
• En deckare som lovar mer än den håller
• När mysdeckare är som bäst
• Är det farligt att umgås med deckarförfattare?
• De sista kvarlevorna?