Hem Mina hem är Fatima Klanco Al Mulkis första roman och eftersom hon själv har en bakgrund som flykting från forna Jugoslavien kan man utgå från att hon vet vad hon skriver om. ”Detta är en fiktiv roman, även om jag delar hud med Mina ibland. De flesta människor jag skriver om har sprungit ur min fantasi, men de erfarenheter jag beskriver delas av många verkliga människor.”

Det som berör mig mest är Minas historia som motvillig flykting, något som hon delar med många andra flyktingar både innan kriget i Jugoslavien och efter det. Hon har ingen önskan att lämna sitt land, sitt hem och sina föräldrar. Hon vill inte stanna vare sig i Makedonien eller senare i Sverige. Hon vill hem. Hem till Hotonj, till sitt äppelträd och familjens hus. Hon förstår att det inte går under kriget då hon dessutom får ta hela föräldraansvaret för sin syster, men inte ens när hon motvilligt lärt sig svenska och blivit förälskad, känns Katrineholm som hemma för henne. Hon kan inte kalla lägenheten som hon bor i med sin man för ”hemma”, vilket naturligtvis sårar honom.

Minas hemlängtan är det som bär romanen och att hon inte kan starta ett nytt liv innan hon har varit tillbaka och sett hur det ser ut där nu är lätt att förstå. Fatima Klanco Al Mulki låter Mina berätta i jag-form och med ett ganska enkelt språk. Hon tvekar inte att skildra hennes mörka tankar. Krig, etniska konflikter, flykt och oro för dem som blev kvar sitter djupt i Mina.

Jag kommer ingenstans hur mycket jag än kämpar, tänkte jag och suckade. Sedan skakade jag på axlarna som för att skaka av mig känslan rent fysiskt. Det fungerade faktiskt. Lite grann i alla fall.

Det enda som jag känner att jag kunde varit utan, är berättelsen om Minas yngre bror Jusuf. Det tillför inte berättelsen särskilt mycket utan stör mig faktiskt mest. Minas tankar, känslor och upplevelser håller för hela romanen!

Similar Posts:

• På flykt från Sverige och utvisningsbeslutet
• På flykt under stjärnorna
• Den politiska idiotins konsekvenser
• Negras resa
• Ett mästarprov om människor på flykt

Så många namn och ändå långt ifrån alla de som framträder i Christina Lambs bok Våra kroppar, deras slagfält, dels för att jag missat några, dels för att det är många som inte nämns vid namn utan som systrar, döttrar, mödrar, mostrar, fastrar, väninnor. Så många och ändå bara en bråkdel av de tusentals, hundratusentals, miljontals som delar och delat deras erfarenheter genom seklerna.

De är alla flickor och kvinnor som har blivit våldtagna i krig, de flesta upprepade gånger av flera förövare. De har blivit jagade, fångade, inspärrade i månader och år, sålda och hotade. De har blivit misshandlade och torterade och de har bevittnat hur deras makar, bröder, systrar, föräldrar och barn dödats. Brotten har begåtts i Syrien, Irak, Myanmar, Filippinerna, Argentina, Rwanda, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Bosnien och Hercegovina (och i många andra länder men dessa är de länder Christina Lamb inriktar sig på).

Vän av ordning, skeptisk sådan, tycker kanske att jag borde skriva något om ”påstår sig” eller ”säger sig” ha varit med om när det nu är så ytterst få förövare som blivit dömda men jag tänker inte göra det. Här tar jag utsagorna för sanning, utom i något enstaka fall, där sammanhanget tydliggör att det finns skäl att tvivla.

En annan vän av ordning, kanske mer insatt, tycker kanske att det är fel att skriva offer och liknande, med tanke på att det för den som själv blivit utsatt knappast kan bidra till läkning och stärkt självbild att ständigt höra andra överlevare beskrivas, av sig själva och andra, som ”förstörda”, som ”berövade det vackraste vi hade” eller kanske t.o.m. ”berövade det enda vi hade”. Författaren skriver också om detta i sitt avslutande tack, om hur hon valt vilka ord hon använder utifrån sammanhanget och de intervjuades egna önskningar. Det är en svår balansgång att skildra förfärliga upplevelser och samtidigt inte fastna i synd om- och offerperspektivet och om och om igen påpekas det att det som ger mest upprättelse är att se sin förövare ställd inför rätta – och dömd för de brott han har begått.

Och där går Christina Lamb vidare och talar med utredarna, åklagarna och domarna i några av de rättegångar som ägt rum under senare år. Hon frågar dem varför våldtäkterna så sällan blir till åtalspunkter och svaret är oftast att i ljuset av andra krigsbrott – som terror, mord eller tortyr – framstår det sexuella våldet som mindre viktigt, trots att många av de drabbade önskar att de blivit dödade i stället. Så offren förlorar på jämförelsen men också på bristen på kunskap om dessa brott. Och förlorar igen då de i stor utsträckning blir utstötta ur sina egna familjer. Vägarna tillbaka är svåra, särskilt när det är så få som får den upprättelse en fällande dom innebär. Och särskilt när de som drabbats hårdast är de som var svaga och utsatta redan innan. Det görs försök men allt blir inte rätt, som hundratals yazidiska kvinnor och flickor som då boken skrevs befann sig i Tyskland, dit de räddats men där tillvaron ändå blivit ett limbo.

Det är utsträckningen, det systematiska, det handlar om. Skövlade byar och städer, dödade män och våldtagna och dödade kvinnor. Det handlar om det som beordrats, som indoktrinerats, om läger och handel och om det som skett utan påbud men också utan fördömande. Vad får män att agera så? Hon talar med forskare om undantagstillståndet som råder vid krig och om våldtäkter som ett socialt kitt men också att det i princip råder straffrihet.

Läsaren får också möta de som oförtrutet kämpar vidare för sig själva och för andra, trots att stöd från myndigheter och organisationer är klent eller obefintligt. Kvinnor som demonstrerar, kvinnor som bedriver detektivverksamhet och letar rätt på förövare som går fria och lämnar information till rättsväsendet, kvinnor och män som hjälper fångna kvinnor och flickor att fly, kvinnor som driver små grupper och stora verksamheter för att hjälpa drabbade att läka. Och dr Mukwege som opererar kvinnor och barn med söndertrasade underliv.

Det gör ont att läsa men det är en bok som behövs – för än så länge fortsätter de systematiska våldtäkterna att vara en del av krig och konflikter utan att jämställas med andra krigsbrott, trots att de finns med bland FN:s resolutioner*. Och än så länge saknas de i läroböcker i historia, trots att de funnits så länge det funnits krig. Redan hos Homeros och i Bibeln finns de med, fast naturligtvis inte ur kvinnornas perspektiv, och skulpturerna och målningarna som skildrar sådana händelser är otaliga men ses ytterst sällan för vad de är.

Själva mängden namn och likartade öden gör det svårt att hålla isär vad som skett vem och var men det är också det överväldigande antalet berättelser som gör boken så drabbande och det väsentliga här är inte den precisionen. Någon gång blir det dessutom upprepningar då personer återkommer i avsnitt med olika fokus men där bakgrunden tecknas igen, eftersom någon läsare kanske inte läser allt utan bara något kapitel.

Avslutningsvis tackar författaren dem som läser, trots att många av berättelserna är svåra att ta sig igenom, men det är hon som ska tackas för att hon samlat all denna erfarenhet och smärta, för att inte tala om de som orkat berätta. Det sorgligaste är hur många av dem, trots sina vittnesmål, ser det hända igen och igen, trots allt de gjort och trots allt de fått höra ska göras. Och det är där den här boken förhoppningsvis kan göra skillnad, att den genom ökad uppmärksamhet ska leda till större påtryckningar internationellt så att det sexuella våldet fullt ut hanteras som det krigsbrott det är.

* Den 19 juni 2008 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter och befäste att ”våldtäkt och andra former av sexuellt våld kan utgöra krigsbrott, brott mot mänskligheten och en konstituerande handling för folkmord”.

Similar Posts:

• Blixtkrig och vardagshäng
• När det värsta redan har hänt
• Irak inifrån
• Krigets nedåtgående spiral
• Keegan – krigets antropolog

I bokens första del följer vi en skolflicka. Hon ska snart fira Republikens dag i det som då var Jugoslavien i en liten by helt nära Kroatien. Allt är tryggt med en pappa som är lärare och en mamma som jobbar på posten. Men sakta börjar allt förändras. Rykten om att det är krig på andra sidan floden kommer i svang. Allt blir bara obehagligare. Föräldrarna frågar sig vilka som skulle vara deras fiender och eftersom de inget ont gjort så varför skulle de vara rädda. Men efter mycket övervägande flyr de till en släkting i Kroatien. Deras by omringas kort därefter av serber och på tv kan de se dödade och lemlästade landsmän. Efter många svårigheter bestämmer sig familjen att ta sig till Sverige. Och flickan, huvudpersonen som berättar allt, hon kan redan några ord på svenska: ”helvete, tack och hejdå”.

Del två handlar om familjens liv i Sverige. Först ser de själva allt som en parentes. De ska återvända hem. Svårigheterna för Negra är många. Hon ska lära sig svenska samtidigt som hon glömmer allt mera av sitt modersmål. Hon blir utsatt för rasism redan första dagen i skolan. Hon skäms för att föräldrarna inte får riktiga arbeten och för att de är annorlunda. Åren går och kriget fortsätter. Parentesen övergår i svenskt medborgarskap.

Författaren Sven Wollter besöker hennes skola och talar mot rasism. Han säger att invandrare är en tillgång. Negra blir förbannad och skriver en insändare där hon beskriver orättvisor hon mött, till exempel att aldrig få ett extrajobb som alla andra i hennes ålder. Hon får respons på sin insändare och det väcker hennes intresse för journalistyrket. På kuppen får hon också ett extraknäck. Trots motgångar och otillräckliga språkkunskaper kommer hon med tiden in på folkhögskola med skrivarlinje.

Sista delen handlar om den vuxna Negra. Om hennes kamp för förståelse och vad det innebär att fly sitt hemland. Familjen har återvänt många gånger till det som i dag är Bosnien. Såren efter alla hemskheter är åtminstone på ytan läkta. Idag kan de istället längta ”hem” till Sverige.

Negra har sökt upp sin gamla skola i Huskvarna och pratat med sin före detta rektor. Hon fick också veta att rektorn gjorde mycket tillsammans med polisen för att få slut på nynazisternas härjningar. Det finns andra sidor av det som hon sett från sin synvinkel. Hon har också besökt flyktingförläggningar. Bokens titel härrör från när Negra ser en pojke som just anlänt till Sverige. Han vill bara börja sitt nya liv.

Kapitlen är korta och likaså meningarna som mest består av huvudsatser. Allt skildras i ett nu i presens vilket gör att handlingen kommer nära läsaren. De första delarna mera skrivna ur ett barn och en ungdoms synvinkel – den sista delen har ett vuxet perspektiv. Det enda som jag saknar är några årtal och siffror. Man vet inte som läsare alltid när och var vissa händelser inträffar eller hur lång tid som något pågår. Krigen i före detta Jugoslavien blev faktiskt Europas största folkmord sedan andra världskriget.

Bokens budskap är viktigt: flyktingens människovärde. Den snabblästa versionen tar inte bort budskapet. De som av olika anledningar inte läser originalversioner av en bok har chansen att läsa en bok på en nivå som är överkomlig. Jag var precis som du passar särskilt åt läströtta tonåringar som vill läsa något som ”hänt på riktigt”. Jag håller helt med Vilja förlag om att läsning och lättläst ”är en fråga om demokrati”. Läs och förstå något om dagens samhälle och dina medmänniskor. Och blir du sugen på mera av Negra Efendić kan jag bara rekommendera hennes sommarprat i P1 26 juni 2017.

Similar Posts:

• Krig och flykt
• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• Engagerat om Sveriges flyktingarbete 2016
• Viktigt om något av det vidrigaste
• Från halv till dubbel

Exakt samma sak hände Vladimir Brik, huvudpersonen i Lazarusprojektet – japp, ännu en i en lång rad av romanfigurer som är lik sin författare. Men till skillnad från Hemon är Brik ett misslyckande; utan att veta om han kan kalla sig amerikan, bosnier, jugoslav, muslim, katolik eller vad något av det egentligen skulle betyda om han var det driver han omkring, lever på sin amerikanska fru och skriver krönikor om livet som invandrare i ett land som gärna vill säga sig vara byggt av invandrare men också är noga med att de invandrarna bygger det land som makthavarna vill.

Ur detta blir han alltmer fascinerad av historien om Lazarus. Inte den bibliske (kanske) utan den unge Lazarus Averbuch, ryskjudisk invandrare som 1908 sköts ihjäl av Chicagos polischef. ”Han var en anarkist,” menar polischefen. ”Kolla, han har böcker av Emma Goldman, han var uppenbarligen en mördare.” Polischefen blir hjälte, Lazarus demoniseras i pressen och skottas ned i en fattiggrav, och där går hans syster ensam kvar och frågar vart hans kropp och själ tog vägen, hur hon ska få tillbaka honom. Detta är en historia om hemlöshet, utanförskap och demonisering i demokratins namn som måste berättas idag, menar Vladimir (byt ut ordet ”anarkist” mot ”terrorist” och det är nästan löjligt övertydligt). Sagt och gjort: han utverkar ett stipendium av en amerikanska som är fascinerad av det exotiska och tillsammans med en barndomsvän från Sarajevo som faktiskt var med i inbördeskriget reser han till Östeuropa för att hitta Lazarus rötter (det Chicago han levde i har rivits och byggts om flera gånger redan). Eftersom alla källor om Lazarus är skrivna av hans fiender måste romanförfattaren kliva in.

Vi får alltså två berättelser parallellt; uppstädningen efter (karaktärs)mordet på och mytifieringen av en ung jude i det tidiga 1900-talets USA, och två bosnier (vad det nu innebär för dem) som reser runt i Ukraina, Moldavien och Bosnien på jakt efter rätt historia, någon form av berättelse att sätta både på Lazarus och sig själva. Hur hanterar man diasporá om man inte ens är jude? Hur hanterar man ett nationellt martyrskap om man knappt ens satt foten i sin hemnation? Och eftersom Hemon gillar att leka med berättarmässiga och språkliga strukturer börjar historierna påverka varandra; namn från Chicago 1908 dyker upp igen 100 år senare, amerikanska krigskorrar från 90-talets Bosnien hjälper till att svartmåla judar 100 år tidigare, allt medan Briks kompis strösslar in blodiga berättelser från ett ofattbart grymt krig som kanske inte är slut än. Och genom allt går frågan: när, och hur länge, dör en människa? Vi sätter namn på gravstenar och besöker dem, hyllar dem, demoniserar dem, medan de döda själva inte får komma till tals. Bibelns Lazarus är ett av Jesu mest kända mirakel, men hans enda funktion är att dö och väckas till liv; vad hände med honom sen, vad tyckte han om det, varför handlar berättelsen bara om det ögonblicket och inte om honom?

Lazarusprojektet är fullt av intressanta paralleller, frågeställningar och historiska frågetecken. Problemet är bara ojämnheten. Där historien om Po’ Lazarus och hans syster griper tag känns Brik &Co:s resor genom Östeuropa mer som en andra gradens Ryszard Kapuscinski, och trots att Hemon har ett härligt udda sätt att attackera sitt andraspråk engelskan och dess dubbeltydigheter (i fin översättning till svenska) är han bara en halv Nabokov; Brik själv förblir en ganska gnällig och ointressant karaktär, vilket gör att alla hans paralleller känns sökta snarare än att sökandet verkligen känns. Det är en intellektuell uppvisning, där de nutida ”verkliga” karaktärerna inte får hälften av den personlighet som de historiska får.

Nyligen läste jag Georges Perecs Ellis Island från 1980. Den berättar så mycket mindre, och säger kanske ändå mer, om liknande frågor.

att vara emigrant betydde kanske just det: att se ett svärd där
skulptören ärligen trott sig ha gjort en fackla
och inte helt ta miste

Jag säger inte ”läs den i stället”, för Lazarusprojektet är absolut ingen dum bok, och den är givetvis aktuellare än Perecs. Men som många återuppväckta varelser är jag inte säker på att den har en själ.

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Cracked up on the highway
• En annan läsare söker sitt hem
• Känslosam bästsäljare om Hannah och Anna
• Titta på skygglapparna

I Fixaren återvänder Sacco till den tid han spenderade i Bosnien under kriget i det forna Jugoslavien. Hans första bok, Safe Area Gorazde, är en skildring av den av FN proklamerade skyddszonen Gorazde. I Fixaren befinner sig Sacco i Sarajevo under krigets slutskede. Här träffar han Neven, en före detta soldat som kommer att bli hans fixare. En reporter i en krigszon klarar sig inte utan en fixare. Det är fixaren som kan språket, fixaren som kan folket, fixaren som fixar intervjuer. Det är fixaren som ger reportern tillträde till platser denne annars inte hade haft tillträde till. Men Neven blir mer än den som introducerar Sacco för Sarajevos befolkning, hans egen berättelse blir en nyhetsvärdig historia i sig. Neven berättar om striderna, lidandet och sina egna insatser i kriget.

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Sacco så bra. Snarare än en enda anledning är det en myriad av kvaliteter som utgör hans storhet. Varje enskild ruta i hans serier är minutiöst tecknad, detaljrikedomen finns både i varje avbildad persons ansikte och i de omgivningar de rör sig i. Saccos research är föredömlig. Men framförallt är det hans tålamod som imponerar. Sacco har det som många andra saknar, han har en förståelse för att det inte finns en enda sanning, i synnerhet inte i en krigssituation. Varje människa har sin egen version av sanningen, och det är endast genom att återge denna mångfald av historier som man kan börja att förstå vad som faktiskt hände.

Det finns en dubbelhet i Saccos förhållningssätt gentemot det han skildrar. Samtidigt som han är väl påläst, samtidigt som han vet vilken miljö han rör sig i, vad kriget handlar om, vilka sidor det finns, vad som har hänt, så vet han också att han inte vet någonting överhuvudtaget. Han framstår som ett tomt blad som fylls av de berättelser som de människor han träffar har att förmedla. Kanske är det denna unika kvalitet som drar honom till de smutsigaste, snårigaste konflikterna i världen. Denna anspråkslöshet, denna brist på dömande. Även när han beskriver de paramilitära styrkor som verkade i Sarajevo förhåller han sig objektiv. Han opererar som en tvättsvamp – han suger i sig information och vrider ut den på boksidan. För Sacco dömer ingen. Ingen har rätt, ingen har fel, men alla har rätten att få sin historia berättad.

Min mamma och jag pratar om kriget ibland. En av de saker som verkligen har fastnat i mitt minne är när hon berättade för mig hur krig förändrar människor. Hur man i en sådan kaotisk situation glömmer bort sina ideal och hur det enda som får en att fortsätta är en överlevnadsinstinkt som fullkomligt tar över. Hur människor går från att vara unika, nyanserade individer med ideal, drömmar och förhoppningar till att bli egoismens stereotyper som bara har en enda instinkt – att komma undan helskinnade. Det som Sacco på ett mästerligt sätt gör är att se bortom denna panikens klädnad. Han försöker att se människan bakom stereotypen, driften bortom överlevnadsinstinkten. Istället för att bara porträttera offer och förövare, hjältar och skurkar, visar han oss människor.

Tack Joe Sacco, tack för att du är så jävla, jävla bra.

Similar Posts:

• En vardagsskildring från Gaza
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• Krig och flykt
• Viktigt om något av det vidrigaste

Två mer olika människor är svårt att hitta – de kommer inte ens från samma Bosnien. Hasan lämnade hemmet för 15 år sedan, före kriget, och har inte satt sin fot där sen dess. Vuko körde stridsvagn, brände hus och människor och klarade sig undan bara därför att alla andra gjorde samma sak; nu har han likt en balkansk (och hjälpligt laglydig) Tony Montana raskt anpassat sig till USA, charmat sig till både pass och pengar. Hasan lever på uppehållstillstånd i ett enkelt hus i en liten stad med sin skådespelande fru, sin konst … och sin bil.

För det är ju runt den där bilen saker kommer att kretsa. En gammal Buick i gott bruksskick – inte det vrak hans fru påstår, ingen välpolerad veteranbil, bara 2 ton plåt som varit Hasans hela liv under många år.

Du förstår, den har gett mig allt det där som man behöver, oavsett om man är amerikan eller inte, den har varit min golf och min baseboll och min psykolog…

En stor amerikansk bil som symbolen för frihet – inget nytt. Men samtidigt blir den, ironiskt nog, det som gör Hasan ofri. Han kan inte släppa bilen, han kan inte ge upp det den representerar – och är hopplöst fast. Precis som Vuko är fast i det kriget lärt honom, en läxa i både att förödmjuka och bli förödmjukad.

Så under det här sömnlösa dygnet som följer på att Buicken sladdar av vägen vänds båda deras liv fullständigt upp och ner. Redan från början vet de inget om varandra utom det som de tror sig veta om varandras folk, så båda sätter på den andre en överrock av fördomar och utgår från att de är motståndare – vilket de då naturligtvis blir. Som om de inte kunde annat än att spela upp de roller historien bestämt, som om ingen annan möjlighet funnes än hat och våld.

Jergovic skriver i ett enda sjok, dialogen vävs rakt in i löpande text, kapitelindelningar fnyser han åt … trots åtskilliga tillbakablickar är det en bok i realtid, ingen pausar, ingen kliver åt sidan, allt kommer som en rinnande vårflod. Måhända blir det någon gång lite väl tungt med symboliken; upplägget känns för tydligt. Man önskar att han ville ge dem en chans att tänka utanför ramarna, att inse att den här sången sjungits för många gånger redan … Men nej, allt ska åt helvete till dunket av en gammal V8. Otäck sträckläsning.

Similar Posts:

• Krig och flykt
• Den politiska idiotins konsekvenser
• Ode till Joe Sacco
• Själfulla bilar i nostalgisk återblick
• Negras resa