Formeln vardag + vansinne kan tyckas lättköpt för att leverera komiska poänger, men Thörns gärning är långt mer fintrådig än så. Det handlar inte om att sätta det vanliga och slätstrukna i kontrast mot det spektakulära. Det handlar om att förena dessa poler i en och samma människa, att varenda medborgare – oss, vi, alla på bussen, på kaféerna, på arbetsplatserna – är bred nog att rymma vansinniga fantasier och helt unika störningar. Någon vågar pröva det nya hälsomedlet Vitaminix och slutar som hund på sin mammas toalett. Någon kan inte släppa tanken att vännens pappa inte gillar kollektiva lösningar. Någon tror att han har en fiende som heter Hundmannen. Det handlar om dussinmänniskans umgänge med sin egen oerhörda inre värld. Thörn frammanar bilden av ett samhälle i vilket medborgarna är vandrande neuroser och frustrationer av olika allvarsgrad, som bölder, vissa vidöppna och rinnande, andra latenta och groende.

Istället för nyutgåva väljer man nu alltså att ge ut novellsamlingen som ljudbok. Är det ett motiverat val? Gud ja. Det märks att Thörn (även performanceartist och ljudkonstnär) har sysslat med högläsning. Inte bara läser han ”bra”. Han läser med stil. Han läser med röst. Det är en milt tjocknad stämma, med en just uthärdlig andel nasalitet, som med underliggande indignation framstöter sats efter sats som om det som berättades vore mycket, mycket viktigt. Och som om allt som berättades vore LIKA viktigt. Det finns en särskild avsaknad av variation i Thörns tonfall som kastar ett icke-hierarkiskt ljus över innehållet. En karaktär säger ”jaha” med samma tyngd som den som berättar att han ska dö om några timmar. Man kan inte ta emot det på annat sätt än med den förvirring som får en att sänka garden och bara lyssna.

Karaktären närmar sig, han eller hon har inte skrivit ner sin berättelse för läsning vid senare tillfälle, utan talar till mig, nu, direkt, genom högtalarna och ut i rummet. Så blir det porträttartade hos samlingen extra framlyft. Det är människor och röst(er) snarare än berättelser man möter. Detta kulminerar i det sista, entimmeslånga spåret Systemet, där ett galleri av uppskruvade och besvärade personligheter får komma till tals, en efter en. Som om de stod på kö för att få redovisa sig själva. Det är obehagligt. De är så många. Jag kan inte tänka mig hur detta skulle kunna göra sig bättre på papper istället.

Thörn framstår som ett språkrör för den värld som är hans egen version av alla oss andra. Jag vill se honom ihågkommen för det.

Similar Posts:

• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 2
• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 1
• Äta, sova, överleva
• Meningslösa anklagelser
• Pär Thörn på Lava i Stockholm

Solen sken, men en halvtimme efter partyts avslut regnade det. Öste ned. Jag hade hunnit hem till datorn, men de som fanns kvar och försökte få ut ytterligare några droppar från den sedan länge tömda rödvinspappkartongen, borde blivit blöta.

Nåväl.

Vad presenterades.

Pär Thörn presenterade denna lördagseftermiddag, när de kanadensiska grågässen bajsade ner hela Slottsparken, sin senaste bok, En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk (Storno förlag, 2005). Tidigare har Thörn givit ut Kändisar som jag delat ut post till (Storno förlag, 2002) och kassetten Följ bara anvisningarna, på Firework Edition Records (2004).

När det traditionella romanskrivandet gått i stå och dagens diktkonst alltför ofta är antingen totaldöd eller efterapningar av vad som skrevs för fyrtio, femtio år sedan, känns det skönt att läsa och höra (Thörn framträder gärna med sina texter, svart konfirmationskostym, slarvigt påhängd, vit skjorta sedesamt knäppt upp till översta knappen) något som kommer från hjärtat, som bryter av mot alla litterära finsnickerier, något som är omöjligt att placera i gängse ismer. Thörn är ingen socialrealist, varken maoist eller marxist, nä, inte ens varken peronist eller perssonist, men i dessa texter visas fram ett blödande sår för avvikare, utstötta och marginaliserade människor i det allt mer avgrundsdjupa svenska klassamhället. I Thörns texter finns ett schwabskt lidande, en sorgsenhet över världens tillstånd. Förtvivlan, ja. Thörn plockar varligt fram det absurda i människor och i människors tillvaro. Satir? Parodi? Ja och nej. Jag tycker dessa utmärkta texter är utomordentligt bra samhällskritik, framförd under former som lockar till skratt. Svår konst. Karl Gerhard var en mästare i detta och i att förvandla ordens och meningarnas synbara verklighet till att förmedla information om det dolda, om att perspektivet lätt kan förskjutas. Spegeln visar bilden av bilden i den motstående spegeln. Detta är också Thörns teknik. Ibland omtuggning. Innötning. Det gäller att behärska språket, våga leka med orden, med meningarna, med tanken. Utomordentliga är merparten någraminutersmonologer under rubriken Systemet. Jag tror att Thörn i den formen funnit vad som passar honom perfekt: litteratur som kan läsas och som kan höras genom skicklig entertainment.

Ur boken En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk hämtar jag följande:

Jag heter Ingrid Erlandsson. Efter jobbet brukar jag åka till biblioteket och släktforska. Min gamla arbetskamrat Lennart fick in mig på släktforskningen. Nu har jag kunnat följa min släkt ända till 1500-talet. Då för femhundra år sedan var de köpmän. Själv är jag väl också något slags köpman. Jag driver en tobaksaffär. Det är kul, men små marginaler. Innan jag blev egenföretagare trodde jag att alla snackade skit om byråkratin. Att de överdrev. Men herregud vad mycket lagar det finns! I genomsnitt stiftas det tjugosju lagar om dagen i Sverige. Det blir 9855 lagar på ett år.

Om man skulle ta en krona för varje ny lag skulle man kunna bota alla afrikanska barn från diaré.

Jag heter Bill Jönsson. Ibland när jag har eksem tar jag fram salvan och smörjer mig med den. Det finns en viss upphetsning i situationen. Den här starkare salvan: elocon, luktar som myror inbillar jag mig. (Inte för att jag har pressat ned huvudet i en myrstack och verkligen känt doften av myror). Så jag vet inte.

När jag har smörjt in mitt armveck med eloconsalvan sprids en nästan brännande smärta. Men det känns bra. Det är som att det blir tydligare att det verkligen gör ont när det följer smärta i salvans spår. Det goda skall alltid göra ont, brukar jag tänka.

Därför har jag, som socialdemokratisk riksdagsledamot, aldrig tagit avstånd från tvångssteriliseringarna.

Jag heter Özkan. Jag är kortväxt, men inte dvärg. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. SKRATTA INTE. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. Kortväxt. Jag går inte i gruvgångar. Jag bär inte dubbelyxa. Jag hatar inte alver. Jag saknar inte Moria. Jag har ingen mörkersyn. Jag har inte långt skägg. Nej, jag är inte släkt med Gimli. Jag har aldrig skådat ensamma berget. Eller Smaugol. Jag kan inte läsa runsten. Inte heller någon mithril-ringbrynja. Nä. Nä. Jag är inte dvärg. Jag är kortväxt. Jag jobbar på Carmen. På Tjärhovsgatan. Kom gärna in på en öl. Kompis.

Similar Posts:

• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 1
• Thörn tar ton
• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 3
• Katalogprosa
• Pär Thörn på Lava i Stockholm

Likt tyskspråkiga författare som Norbert Gstrein, Josef Winkler och Peter Weber, ägnade sig Schwab (konstnär och författare) åt civilisationskritik. Författarnas texter uppträder som fallna änglar i de tysk/österrikisk/schweiziska kulturlandskapen. Alkoholism, incest, aktiv sexualitet, mord och kannibalism är visserligen företeelser folk i allmänhet inte är obekanta med – det skulle i så fall vara kannibalism, å andra sidan finns det ju även verbal kannibalism – men att tala om detta så som Schwab talade om det gör man definitivt inte på moraliserande kulturredaktioner.

Djupare sett utövade Schwab samhällskritik, materialismkritik, sekulariseringskritik. Samtidigt var Schwab medveten om att teatern "underhåller staten", att teatern lockar fram "ett leende" i statens, i maktens "uttråkade konsistens". Som en sentida medresenär till Artaud insåg Schwab att teatern är en "gigantomanisk anakronism" – men att just däri ligger dess existensberättigande. Utan det anakronistiska utanförskapet gentemot samhällsmaskineriet, är teatern obehövlig, en "långtråkig grisdynga". Schwab var kompromisslös i ordexcesserna. Han konstruerade välkalkylerade katastrofer och provokationer. I hans dramatik skildras avgrunderna bortom normalitetens välpolerade fasader. Schwab klädde av anständigheten och den i sina egna ögon anständige tvingades blotta sin amoraliska moralism. Ett postumt Nobelpris till Schwab hade varit ett gott val i dessa dagar när vi lever mitt i en ny fyraårsperiod med Bush.

Schwab var en moralisk amoralist. Han var!!! Schwab tog sitt liv. Därför är det aningen komiskt när Ulf Peter Hallberg – i några notiser om Schwabs liv och verk – talar om det schwabska språkets massiva "kontrastverkan mellan tal och situation", om den "fullständiga diskrepansen mellan språk och handling". Det förhåller sig nämligen exakt tvärtom. Schwab var en mästare i att skapa den totala, den absoluta, överensstämmelsen mellan talet och den FAKTISKA situationen, den fullständiga överensstämmelsen mellan språket och det FAKTISKA skeendet. Schwabs attacker var (är, i den mån han fortfarande läses) som ett plågsamt fortissimo när han eldar på för fullt under den försoffade mänsklighetens behov av harmoni, av "mänsklighet". I prosaboken Abfall, Bergland, Cäsar skriver han att "en verklig människa, en människa som existerar i verkligheten, som är av kött och blod och hjärna och skit, skulle man verkligen inte angripa, nej, en sådan människa skulle man aldrig angripa". Utifrån sådan storartad insikt formades Schwabs moralism, att kunna se, uppfatta och ta lärdom av det mänskliga i det "omänskliga".

Ja, Schwab "eldar på för fullt under den försoffade mänsklighetens behov av harmoni", han skrev om smärta, lidande och extas. Så gjorde även Anders Piltz i en artikel i tidskriften Signum (1997:1). Piltz skrev om den lidande människan och om utilitaristisk "normalitet", i sak samma ämne som Schwabs huvudtema, men utan dennes insikt om att såväl utilitaristisk normalitet som kristen/dvs katolsk normalitet i hög grad även är icke-normalitet. Med andra ord: icke-normalitet är ofta det sant normala. Vilket Schwab insåg och åskådliggjorde effektivt i sin prosa och i sina skådespel, i sin gränsöverskridande konst. Piltz, däremot, blandar samman nyttonormalitet med teologisk och filosofisk normalitet/icke-normalitet. Piltz sammanfattar: "Guds kärlek är det enda som kan göra lidandet uthärdligt".

Jaså! Vet Piltz något om Guds kärlek, som är oss andra förborgat? Är Guds kärlek det enda som kan göra lidandet uthärdligt? Av vad består Guds kärlek? Vet Piltz det? Är det inte istället precis tvärtom, att det är ifrågasättandet av Guds kärlek, misstanken om och rädslan för frånvaron av Guds kärlek och som en följd av detta VILJAN TILL, STRÄVAN EFTER OCH LÄNGTAN MOT Guds kärlek som gör lidandet uthärdligt?

I Vishetens sju pelare beskriver T E Lawrence sina upplevelser som brittisk agent i Arabien åren före och under första världskriget. Lawrence beskriver mystiken kring smärtupplevelser när han talar om smärtan som sexuell lust och som absolution då människans metafysiska vilja kolliderar med den sekulariserade och politiska världens krav. Att smärta, lidanden och umbäranden öppnar portarna mot frihet visste också självutlämnande äventyrare som Hemingway, Malraux och Jünger. Likt de Saint-Exupérys Lille Prins fann Lawrence smärtan/lidandet i Arabiens öknar. Endast smärta/lidande, törst, längtan efter vatten och törsten efter Gud, gav dem övertygande bevis om att de verkligen levde, att blod flyter genom ådrorna, att livet existerar. I lidandet upptäcker de Guds kärlek, att livet existerar som ett svar på törsten efter livets skapare. Den största smärtan upplever Lawrence vid avskedet från den fjortonårige arabpojken Dahoum. Med honom kunde agenten "förödmjuka sin kropp och känna sig fri i själarnas gemenskap". Själarnas gemenskap, vad är det om inte ett fint bevis på Guds kärlek. Men från sin studerkammare i Lund spred Piltz budskapet att "Guds kärlek är det enda som kan göra lidandet uthärdligt". Nej, så kan det inte vara. Det är inte vissheten om Guds kärlek som gör lidandet möjligt: det är istället smärtan/lidandet, den absoluta utlevelsen, den totala upplevelsen, som låter människan smaka, kanske få visshet om, Guds kärlek; genom smärtan/lidandet/extasen förenas människan med Gud i kärlek.

Similar Posts:

• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 2
• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 3
• Thörn tar ton
• Intelligenta kammarspel
• Gapar över mycket

Författarna Bengt Dagrin och Bo Cavefors finns på plats och signerar böcker, Dagrins Stora fula ordboken och Cavefors memoarer. Stefan Whilde presenterar två nya böcker: Samlaget och Zarathustra talar till makaronerna. Sebasthian Sommarmo och Anders Karlsson releasar poesi-cd:n Tankebilder.

Arrangemanget är en tyst fest för det skrivna ordet, så det blir ingen musikalisk eller poetisk underhållning. Däremot kommer det att hållas en tyst sekund för att hedra tidernas största rockband, The Ramones. Charles Bukowski sägs medverka i anden.

Similar Posts:

• Smått förlagt. Bokmässa i Malmö
• Thörn tar ton
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 1
• Vecka 18: Berlin, Malmö, Botkyrka, Kabul
• Bland bilderböcker och Crimetime. Anna Livs bokmässa 2024

Sedan mer än trettio år är DeLillo en i USA uppskattad och flitigt belönad författare. Han rör sig utanför kvasiintellektuella cirklar. Kritiker jämför honom med Pynchon, Faulkner, Hemingway och Roth. Thomas Pynchon har visst fog för sig; det absurda fascinerar dem båda. Övriga icke. Mer logiskt att placera DeLillo som efterföljare till Henry Miller (The Air-conditioned Nightmare) och till Jack Kerouac (On the Road), och till Robert Penn Warren, den gamle segretaristen som mot alla odds 1957 gav ut Segregation; i min anmälan av boken i AB (57.07.14) citerar jag författarens "I don't think you can live with yourself when you are humilating the man next to you". Exakt så lyder DeLillos humana, sociala och katolska budskap. Idag.

Som Kerouac är DeLillo och hans berättarjag ständigt ontheroad, på väg bort från bandidos och andra magra skuggor i Harlem, bort från kalla krigets verklighet och skräck, som tonåring på jakt efter reliker, tex baseballbollen i det vinnande slaget. Att fånga ögonblicket, molnet vid himmelsranden, att genomskåda Sinatra och Lenny Bruce, CIA-chefen Hoover och andra politiska maffiosos på stadionläktaren eller som tjuvtittande smygbögar, är delar av den luftkonditionerade mardröm som stämplar USA och som DeLillos råttfälla fångar.

DeLillos beskrivning av fyra decenniers kallt krig känns igen: atombomber, Nixon och Kennedy, nukleära-kriget-hot, Korea, Vietnam; en ständigt pågående statsterrorism som föder oro, ängslan, ljug och falsk patriotism. I denna fasansfulla värld måste människor överleva och hitta en brödbit för dagen. DeLillos berättarjag är en poesins paranoiker som berättar om ett USA som lever i "Dödens triumf" (prologen), torterade av "Das Kapital" (epilogen) som "bränner bort nyanserna i en kultur" som skapar "nationsledare" vilka vill "förlänga sina skuggor över territorierna", godsaveamerica. DeLillos roman är aktuellare idag än när den skrevs: här talas om de båda WTC-tornen i NY ("med gungande lyftkranar på krönen"), då "makt betydde nåt".

I kalla krigets skugga praktiseras skilda former av sexuella relationer, utanförskap och kulturarbetaraktiviteter, som en smågalen konstnärinnas installation med 230 flowerpowermålade stridsflygplan ute i öknen. DeLillos roman, 895 sidor infall, utvikningar, samtal, reportage, spretar åt alla håll men trots detta är linjen klar, ingen kan missta sig på författarens avsikt: att som Miller och Kerouac beskriva det USA som refuserats av de rosafärgade finansbladen och inte inbjudits till generalkonsulatens kanapépartajer. DeLillo utgår från tre katolska spiritualiteter, kartusianernas, franciskanernas och jesuiternas. När jag började läsa boken hade jag inte väntat mig finna en så klart uttalad katolsk viljeinriktning och än mindre att här läsa så utomordentligt bra – korta och exemplifierande – exempel på krafter som, i den mån de förmår, motverkar det politiska och kapitalistiska kapital som styr och ställer. I ett av kapitlen förs en diskussion, som inledning till ett samlag, kring en kartusiansk 1300-talsmystiker och dennes "Icke-vetandets moln", en klassiker. Bokens berättarjag: "Det är möjligt att vi kan känna Gud genom kärlek eller bön eller med hjälp av syner eller LSD, men vi kan inte känna honom med hjälp av intellektet". Eller, för att tala med DeLillos jesuiter, som lärde honom "att undersöka saker och ting för att finna dolda innebörder och djupare sammanhang" och "respekt för andra sätt att tänka och tro". Detta konkretiseras i några kvinnliga och manliga franciskaners verksamhet bland hemlösa, sängliggande, orörliga och hungriga husockuperande tonårspojkar som håller till i slumområdena vid fattigkyrkogården på Hart Island – star den beryktade Moonman 157, Ismael Muños, som taggade tunnelbanevagnar och såsmåningom exploderade som myt, idol och kulturmaffians kulturfetisch. "De hälsade på barn med syrgastuber bredvid sängen." Bland skrotbilarna gömde sig den tolvåriga Esmeralda som våldtogs och slängdes ned från ett tak. Taggargrabbarna sprayar "Esmeralde Lopez. 12 år. Pesjydad i Himeln".

Ingen av dem skulle ha lyckats krångla sig igenom svängdörrarna och förbi de beväpnade säkerhetsvakterna i det World Trade Center som numera ligger i grus och guldtackor – men de fullsprayade vagnarna fortsätter switscha förbi perrongerna för nya skjut in i tunnlarna.

Don DeLillo skriver om the really american way of life och det är något helt annat än den american way of life som det skrävlas om av ledarskribenter och politiska megafoner.

Similar Posts:

• Den pikanta amerikanska berättarstilen
• Jakten på den försvunna V
• Nä, kan vi det här nu?
• Skön läsning och några käftsmällar
• Den undflyende vågen