En plats som däremot uppenbarligen sprudlar än är Örebro länsteater. När jag gick i gymnasiet här, på teaterestetiska programmet, hade vi frikort som i mån av plats lät oss se föreställningar gratis, om och om igen. Det är nog fortfarande det bästa kort jag någonsin haft, alla kategorier. Många föreställningar blev det, inte minst av Göran Parkruds fantastiska uppsättning av En midsommarnattsdröm helt till tonerna av Björk.

Den helg jag är i Örebro den här gången spelar Länsteatern Befrielsefronten av Maria Sveland. Eftersom jag läst romanen, Befrielsen, som den väl bygger på (eller hur de nu hänger ihop, exakt) har jag inte enorma förväntningar. Den var en intressant idé som aldrig riktigt fick liv på sidorna, men här, på scenen, sjuder den av liv. Bubblar upproriskt.

I regi av Sara Giese har Befrielsefronten kastat loss från diskbänksrealismen. Den är på en gång avskalad och innovativ, humoristisk och oerhört drabbande. Jag ser den första gången en fredagskväll, och får inte ro i kroppen förrän jag införskaffat en biljett också till lördagens föreställning. Det här är allt jag älskade – älskar – med teater.

Befrielsefronten inte bara spelas i Örebro; den utspelar sig också där. Det är ”Örebromannens” (dömd för 14 överfall och våldtäkter mellan 2005 och 2010) Örebro, men samtidigt en Svelandsk hämndfantasi, där Kvinnornas befrielsefront bestämt sig för att själva ge sig på oskyldiga män, liksom för att visa hur det är att ständigt leva med rädslan för våldet. Det är en vanvettig, obehagligt tilltalande idé, framförd i all sin komplexitet av trion Malin Berg, Parwin Hosenia och Lo Kauppi.

De är en slags terrorister, det är de ju. Samtidigt är det svårt att värja sig för deras frustration, deras trötthet på att ingenting förändras. På att man fortsätter dela ut flyers och hålla tal, sjunga Röda bönors ”Sången om sexualmyterna” och sedan återgår till livet som det alltid varit. Liksom Anna, den motvilligt hemvändande journalisten på lokaltidningen (spelad av Frida Beckman), får jag så småningom slut på argument. Ja, våld är fel. Men hur åstadkommer man egentligen förändring? Vem är det som ska förändras?

Det finns helt enkelt något djupt tillfredställande i att polisens talesperson plötsligt får ge samma begränsande råd till stadens män som han tidigare oproblematiskt matat kvinnorna med. Det finns en enorm förlösande kraft i Annas konfrontation med sin egen våldtäktsman, när hon under sken av att intervjua en ”vanlig Örebroman” som menar att man nog måste vara psykiskt störd för att kunna begå våldtäkter plötsligt ställer frågan: ”Är du det, psykiskt störd? Eller hur kunde du göra det du gjorde mot mig?” I hur hon plötsligt kan placera skulden där den hör hemma och samtidigt ta makten över sin egen berättelse.

Örebro i den här pjäsen skulle förmodligen kunna vara vilken stad som helst. Det Örebro som jag växte upp i fanns innan ”Örebromannen”, men var lika präglat av ett riktigt otäckt mord på en ung tjej i min ålder, begått av en man som greps först flera år senare. Det hängde över en på samma sätt som serievåldtäkterna i Befrielsen och Befrielsefronten. Flåsade en i nacken när man gick hem om kvällen. Skuggade, som en absurd fråga, varenda manlig bekantskap eller möte. Någonstans fanns han ju, fanns den där potentialen till våld.

Det är ett tillstånd som vore outhärdligt att återbesöka om det inte vore för föreställningens finess, varma hjärta, humor och rena jäkla kraft. När jag tumlar ut igen i kvällssolen vid slottet (och paradoxalt nog har svårt att minnas varför det kändes så nödvändigt att flytta härifrån) är det med slutscenens Patti Smith-text i kroppen och på läpparna:

Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to lust
Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to us

Similar Posts:

• En tankeställare om det sexuella våldet
• Kollektivkicken
• Debattbok blir pjäs
• Att använda sin röst för andra
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo

Skälet är enkelt. Jag tycker helt enkelt att de första sidorna är så fruktansvärt bra och tänker att hon inte kan upprätthålla det här i drygt fyra hundra sidor till. Det är inte möjligt.

Och det är det förstås inte. Samtidigt som det är just precis det.

Det är svårt att beskriva eller fånga i enskilda citat. Karlsvik panorerar Island, zoomar in och bygger en slags modern mytologi med en blandning av geologi, fysik, teknik, kärlek och musik som grund. Björks musik, för det här är en roman om Guðmundur Gunnarsson och hans dotter Björk och den börjar såhär:

I Kárahnjúkarfjellet søv kraner ståande. Gravemaskiner, maskinklokker, lokomotiv og seglskip med bøygde hovod, tålsamt ventande på sin tur. Utanfor rejmar dinosaurane, trampar, dyttar rullesteinar rundt Vogar, ventar på at det skal bli deira tur til å kvile.

På ett sätt fattar jag inte att ingen kommit på att översätta Mette Karlsvik till svenska. På ett annat är det svårt att tänka sig i alla fall den här romanen utan den förtrollande vackra nynorskan. Med sina karga, poetiska, lite gammeldags ljud och former känns den kongenial för att gestalta Karlsviks liksom förhöjda Island.

Fullt så framträdande som i citatet ovan är förstås inte Björk-referenserna i hela romanen, men de finns där, skymtar förbi och bidrar till en känsla av lek, av myt och en slags respektfull fantasi. För även om författaren i sitt slutord tackar Guðmundur och andra verkliga personer för samtal och information är det ju en roman hon har skrivit – en i en ständigt ökande flod av romaner om verkliga och numera även levande personer. Alexander Ahndoril gjorde det för några år sedan med Ingmar Bergman, Bengt Ohlsson skrev om en döende Johnny Ramone förra året och till hösten kommer Arne Sundelins ”dokumentärroman” om Bob Dylan.

Visst är det en märklig trend. Det måste kännas oerhört skumt att utan egen medverkan eller ens medgivande bli föremål för en roman. Men samtidigt, om det görs med samma lekfullhet och genuina nyfikenhet och beundran som Mette Karlsvik gör det – jag vet inte. Jag vet heller inte mycket om personen Björk, och, fast jag har oerhört svårt att tänka mig att vara utan hennes musik, har jag egentligen inget behov av att veta det heller.

Men det här tycker jag om, väldigt. Det här är fantasi, poesi. Tillblivelse. Musik i sin egen rätt.

Similar Posts:

• Myten om mannen bakom myten
• Mångbottnad klaustrofobi
• ”Och så är han död när han kommer”
• På lur under det politiskt korrekta?
• Under romanen där uppe