Historien fortsätter i den lilla småstaden. Tunga är fortfarande de penningbekymmer som de unga herrarna hamnade i på grund av satsningar i osäkra aktier. Vid sidan av dem ges även plats till två av kvinnorna. Maj Andersson drivs av att skapa en materiellt bättre standard än den hon själv kommit från och Fröken Åvik gör upp med sina dominanta föräldrar.

Den här gången passade jag på att göra en parallell läsning av Birger Sjöbergs original som finns att tillgå på nätet. Tack Litteraturbanken! Originalet innehåller några fler sidohistorier som Biller inte haft plats för. Trots detta uppstår inga luckor i hennes serieroman, jag tycker snarare att hon gjort helt rätt i sitt urval. En regissör väljer ju inte alltid alla scener vid skapandet av en film (eller en pjäs) som utgår från en bok.

I några av serierutorna tecknas omgivningen med detaljrika bakgrunder. Det märks att Biller studerat fotografier av tidens inomhusinteriörer. I andra serierutor saknas detaljer och bakgrunden utgörs av kompakt svärta, vilket förstärker en karaktärs inre grubblande.

Biller fortsätter att teckna unika karaktärer, något som gjorde mig så förtjust i läsningen av första delen av hennes verk. På ytan ser det ut som om hon enkelt tecknar människornas konturer med sin tuschpenna. Men enkelheten kompletteras med en stor variationsrikedom när det gäller mimiken. En bred mun, en hopsnörd mun, ett leende som stelnat till ett grin. Kort sagt – exemplen på ansiktsuttryck är många och påminner om egenupplevda händelser när känslorna varit motstridiga.

Skildringen av det småpräktiga livet i småstaden fängslar mig. Det är definitivt Malin Billers förtjänst. Hon öppnar en dörr till Sjöbergs klassiker som kan uppfattas som både gammalmodig, dammig och provinsiell. Det provinsiella tar liksom inte sikte på vad som händer i omvärlden. I grannlandet Finland är mängden faderslösa familjer stor efter inbördeskriget och på kontinenten växer oron bland sysslolösa kejserliga soldater i spåren av Versaillesfreden. I Vänersborg är dessa händelser mycket avlägsna men där finns annan ångest. Penningbekymmer som herrarna, vänskapskvartetten, kämpar med har redan nämnts. Småstaden har också förtryckande och ångestframkallande normer som drabbar särskilt kvinnorna, vilket Sjöberg försökt närma sig i sin roman. Vi har till exempel fallet med Maj Andersson som blivit gravid utan att vara gift. Det andra exemplet är Märta Åvik, vars föräldrar envisas med att hon ska gifta sig med en motbjudande man.

Det slår mig när jag gör en generell jämförelse mellan männen och kvinnorna att männen får ett större utrymme för koketteri och självironi. Kanske har Sjöberg en större respekt för kvinnorna och tycker att många av de män som förekommer i hans berättelse är lite löjeväckande? I nästa stund tänker jag tvärtom. Mansbilden är inte alls så schablonmässigt framställd. Den nyblivne fadern är oerhört fint tecknad när Maj föder det oplanerade barnet. Också barnets farfar, som står i trädgården en tidig sommardag, får axla en mogen människas rika känsloregister, när han möter den strålande tvååriga Maj Elisabet.

Jag har kommit närmare Birger Sjöbergs klassiker tack vare Malin Billers tolkning i serieformat. Medryckande och underhållande för mig, hoppas fler provar parallell läsning av serien och originalet.

Similar Posts:

• Serie ger liv åt 20-talets Sverige
• #MeToo i serieformat
• När romanen bryter sin form
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Men Malin Biller som gjort ett seriealbum av romanen berättar passionerat i förordet om hur mycket hon tycker om Sjöbergs skildring. De varma känslorna är så starka att hon förverkligat en dröm: att rita den som serie.

Hon går direkt på en av huvudkaraktärerna och hans längtan efter att nå berömmelse som poet. Småstaden, männen (ja, det är många män som figurerar) och yrkesliv skildras i scener som bjuder in läsaren i 1920-talets Sverige på ett särdeles underhållande sätt.

Det är ett Sverige där vi förflyttar oss med häst och vagn – ibland med tåg – och när vi går till fots är det på grusvägar eller på gator som är lagda med kullersten. Det är provinsiellt så det stänker om det, ”småstad, småstad stad i världen” sjunger det inuti mig för att parafrasera Pugh Rogefeldts smittande poplåt om Stockholm.

De gifta kvinnorna skulle vara vid sin mans sida. Nämnas bör att, gifta kvinnor blev myndiga först år 1921, något som gav dem möjlighet att till exempel rösta efter eget tycke och råda över sin egen inkomst. I Sjöbergs värld verkar kvinnan ha två funktioner. Antingen placeras hon på piedestal för att vara ljuvlig eller så får hon iklä sig den klyschiga rollen som ”Skräcktant”. Min bild är onyanserad, kanske är perspektiven lite mer varierade i originalverket.

Aktiehandel och spekulation tar stor plats då som nu för männen som klär sig i kostym, väst och hatt. Pengarnas betydelse är en del av händelseförloppet men också historien om den unge pojken som dör alltför ung. Jag läser sakta de bilder som skildrar familjens sorg över förlusten. Där har Biller fångat den trista, gråa sorgen som ger långsamma och tunga andetag för de drabbade.

Som en skicklig regissör väljer Biller sina scener, så att huvudhandlingen tillsammans med sidohandlingarna bildar en helhet. Personerna gestaltas stiliserat men får egna särdrag i form av kroppsformer eller minspel. För det mesta illustreras romanpersonerna i halvfigur och får en pratbubbla med vald replik, som driver berättelsen framåt. Men plötsligt bryter en närbild in och läsaren får hämta andan, vilket visar hur medveten Biller är om serieberättandets olika verktyg. Jag stannar också upp vid några rutor som har expressionistiska drag. När dramatiken slår till vet jag inte om det är Sjöbergs eller Billers tempo som avgör. Så skickligt får berättelsen med mig på tåget. Del två återstår. Jag väntar med nöje och önskar Malin Biller lycka till med den fortsatta tecknarprocessen.

P.S. Boken är Birger Sjöberg-sällskapets årsbok 2015. Utmärkelsen talar för sig själv.

Similar Posts:

• Serien tar mig till klassikern
• När romanen bryter sin form
• Nyfikenhet i 1920-talets Göteborg
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Värdet av ett liv

Delvis beror det förstås på vad man vill lägga i begreppet revolutionär. Språnget ut i friheten talar om ”ögonblicket då konsten blir revolutionär”, men vad innebär egentligen ”revolutionär”? Holm kopplar det till frihet, till ”att återställa förnimmelsen av livet”, ge oss tillbaka en verklig förståelse och mening som slentrianmässigt gått förlorad för oss:

Och detta är konstens uppgift. Att ge oss tillbaka föreställningarna. Göra dem sinnliga. Blåsa liv i dem och rädda dem ur glömskan och den abstrakta innehållslösheten. Det är när [den amerikanske kritikern Fredric] Jameson pekar ut vad som står på spel som Ekelunds ”att visa friheten” och Šklovskijs ”att återställa förnimmelsen” som tydligast möts. Den andemening som jag läste fram var att återerövrandet av den glömda erfarenheten och det förlorade innehållet i ett begrepp som frihet är detsamma som att bevara kontakten med den frigörande eller revolutionära energin.

Om ögonblicken när sådant sker handlar Språnget ut i friheten, där Holm läser, läser om och lokaliserar sådana ögonblick hos bland andra Selma Lagerlöf, Carl Michael Bellman, Birger Sjöberg, Karin Boye, Sami Said, James Joyce, Virginia Woolf, Gunnel och Lars Ahlin, men också i filmklassiker som Cykeltjuven, De 400 slagen, Butch Cassidy och Sundance Kid och, som sagt, Dirty Dancing.

Det är personliga läsningar, ibland omläsningar där Holm förvånas över hur fel hon minns, och så här i efterhand har jag faktiskt svårt att minnas särskilt många av de där ögonblicken av frihet. De är helt enkelt hennes läsningar, och långt ifrån alla riktigt fäster i mig. Jag gillar det mer teoretiska resonemanget om vad konst egentligen vill oss eller har för uppgift, men var de där ögonblicken faktiskt uppstår – det ligger kanske snarare hos läsaren än i verket i sig?

Hos Bellman har Holm till exempel fäst sig vid en häst som stegrar sig och bryter sig ur skaklarna i slutet av Fredmans epistel nr 80, ”Liksom en herdinna, högtidsklädd”, fast huvudpersonerna snarkar förstås vidare efter sitt vanliga festande. I Gösta Berlings saga är det den girige gamle Brobyprästen som tar sin ungdoms älskade i sina armar och bestämmer sig för att om hon kan vara med honom så måste han vara en bra människa. I Kallocain de små glimtarna av tillit mellan människor.

Texten om Dirty Dancing handlar om ”meddans”, om att faktiskt våga lyssna in andra människor (och gör mig glad över att sedan ett tag haft Holms bok Pardans stående i Att läsa-hyllan), men här kontrasteras också olika tolkningar av den något utnötta repliken ”Nobody puts Baby in a corner”. På Karlstads universitet sitter repliken som devis ovanför ingången till biblioteket och ska enligt rektor uttydas ”Låt ingen sätta sig på dig!”. ”Vart tog to stand up for other people vägen?”, skriver Holm. “Vart tog meddansen vägen? Den delade rytmen, absorberandet av den andras erfarenheter?”

Det är helt enkelt fruktbart att ställa olika tolkningar mot varandra. Vad innebär diskrepanserna? Varför har vi fäst oss vid, tagit fasta på olika saker i samma text? Varför blir en text levande och angelägen för den ene läsaren men inte för den andre? Ibland pekar Holm på något i själva texten när jag tror att hon kanske borde peka på läsningen och läsaren istället.

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Går det att såga Shakespeare?
• Ändar av två författarskap
• Multibegåvade Helga Henschen
• Frihet är det bästa ting …

Listan:
1. Ett drömspel, August Strindberg
2. Fredmans epistlar, Carl Michael Bellman
3. Drottningens juvelsmycke, Carl Johan Love Almqvist
4. Röda rummet, August Strindberg
5. Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf
6. Kriser och kransar, Birger Sjöberg
7. Hans nådes tid, Eyvind Johnson
8. Hercules, Georg Stiernhielm
9. Nya dikter, Verner von Heidenstam
10. Aniara, Harry Martinson
11. Natt i marknadstältet, Lars Ahlin
12. Fröken Julie, August Strindberg
13. Hemsöborna, August Strindberg
14. Kejsarn av Portugallien, Selma Lagerlöf
15. Färjesång, Gunnar Ekelöf
16. Sagan om Fatumeh, Gunnar Ekelöf
17. Dvärgen, Pär Lagerkvist
18. Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
19. Utvandrarsviten, Vilhelm Moberg
20 Jernbaneeposet, Sara Lidman

Similar Posts:

• Svenska klassiker till din dator
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• Strindberg 101
• Bara dikter, men vilka dikter
• Sara Lidman död

Frågan kan tyckas akademisk. Visst går det att skriva litteraturessäer om vitt skilda författare och binda dem bakom samma bokrygg. Men redan titeln Andra sidan skvallrar om att Ola Larsmos bok skjuter in sig på en aspekt som dessa berättare har gemensam.

Det handlar om författare som i litteraturhistoriska brytningstider skapat verk med kompassnålen pekandes framåt. Som Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, en roman av Dickensk realism, men också modernism. En roman som "öppnar sig". Ett annat exempel där Larsmo sätter fingret på vad det handlar om, är Philip K. Dicks Mannen i det höga slottet:

Den är inte realistisk, den är inte heller renodlad genrelitteratur. Den är något annat.

Essäerna tar avstamp i författarna och deras verk, vilket inte hindrar Larsmo från att ge matnyttig bakgrundsinformation. Texten om Italo Calvino är i lika hög grad en blixtresumé av den moderna romanens födelse, som ett författarporträtt. Den rymmer också personliga tankar runt litteraturens möte med digital teknik, om kybernetiken och möjligheten att konstruera en "författarmaskin"!

Ola Larsmo är en nyfiken författare. Hans mission är att dra klara linjer mellan namn och förlopp, att öppna dörrar och vidga perspektiv också bortom litteraturens ramar. Om några sådana finns. På det viset påminner han om en litteraturvetenskapens Peter Nilson. Det kosmiska bytt mot det textuella.

Det sker med säker och lätt penna. Kort sagt; det här är godis för den litteraturintresserade.

Det enda man kan ifrågasätta är, liksom Britta Svensson, vart kvinnorna tagit vägen. Tio namn, tio herrar. Nog finns det gott om kvinnor som gjort banbrytande insatser när romanen brutit sin form.

Similar Posts:

• I 68:ornas långa skugga
• Realism och rysare
• Livet observerat från ett klätterträd
• Sommarbazaar!
• När vi var Dom