Den unge mannen får lära sig att försörja sig själv och att känna igen vilka han kan lita på och vilka som är lurendrejare. Mot slutet av boken har han valt att följa med en ukrainare som driver en affär i en by nedströms längs Volga. Denne Chochol är en utböling som dristar sig att ta lägre priser än de två andra, mer etablerade handlarna i byn. Många av de förmögnare byborna och bönderna är därför emot Chochol och bedriver ett lågintensivt krig mot hans rörelse. I den konflikten får Maksim lära sig att ta ställning och ta ansvar för sina val.

Bonden framställs ofta som ryggraden i det ryska samhället. Men Maksim får anledning att ifrågasätta denna urbild. Han ställer sig även tvivlande till begreppet ”folket”.

När folket kom på tal, kände jag med bestörtning och självtvivel att jag på denna punkt inte kunde tänka på samma sätt som dessa människor. För dem utgjorde folket själva sinnebilden av vishet, andlig storhet och barmhärtighet, en närmast gudalik och odelbar organism, själva förkroppsligandet av all härlighet, rättvisa, storhet. Något sådant folk kände jag inte. Jag hade mött snickare, stuvare, murare, jag kände Jakob, Osip, Grigorij, men här talades det om ett till sitt väsen enhetligt folk och man ställde sig själva på en lägre nivå än detta, i ett beroende av dess vilja.

Livets hårda skola ger alltså Maksim insikter om tillvarons mångfald och komplexitet. Han lär sig att inte förenkla, att solidarisera sig med människor i nöd – en överlevnadsinstinkt för alla fattiga, att inte placera medmänniskor i stereotypiska fack.

Mina universitet står på egna ben, men är tredje och sista delen i ett självbiografisk verk. Den har ett friskt språk som väl överensstämmer med huvudpersonens vakna iakttagande och aptit på livet. Valet att skildra proletariatet längst ner på den sociala trappan är banbrytande. En hel genre skulle växa fram i Maksim Gorkijs fotspår – arbetarlitteraturen. Inte minst i Sverige.

En eloge till Lundaförlaget Bakhåll som ger ut denna klassiker i nyöversättning av Bengt Samuelsson och dessutom i ett beständigt trådhäftat halvklotband.

Similar Posts:

• Mastigt, träligt, underbart
• En av de stora berättarna
• Porträttsamling från fängelset
• Ytligt om poesins och psykets djup
• Pasternak om sitt liv fram till 1930

Fast nog bär de på ämnen som ständigt engagerar. Anderssons Egenmäktigt förfarande är ju ett slags omvänt svar på Gun-Britt Sundströms roman Maken från 1976. Och 1800-talsromanerna Thérèse Raquin och Madame Bovary ekar ju genom litteraturhistorien. Hursomhelst: det blir i alla fall alltid ett himla liv.

Föreliggande novell handlar om Dmitrij Dmitritj Gurov, en sexuellt lysten man som ideligen bedrar sin fru. Ser han sin motsvarighet i kvinnor så finner han dem motbjudande, men tänker på dem i andra ordalag än när han beskriver sig själv – och någon jämförelse med honom själv kommer inte på fråga. Den är det jag som gör. Nej, kvinnor är en underlägsen ras minsann.

Gurov möter Anna Sergejevna (även kallad ”damen med hunden”) på en resort i Jalta vid Svarta havet, där båda vistas ensamma. Det går undan! Ingen onödig transportsträcka här inte, mellan första ögonkastet och första kyssen en vecka senare.

Medan han närmade sig henne ”uteslutande med en hemlig baktanke som hon inte [kunde] vara ovetande om”, är det hon som istället står för samvetskval och svimfärdighet. En affär inleds. Än så länge är det emellertid inte fråga om någon särskilt allvarsam lek.

En dag måste Anna plötsligt resa hem till ”staden S.” av familjeskäl. Men hon följer honom ändå ”som en skugga” när han senare vandrar i hemstaden Moskva. Förälskelsen blir ett faktum lika rasande fort som uppraggningen ägde rum i Jalta – och så har han ingen han kan prata med! Ett reellt mansproblem.

Han reser snart till ”S.”, chansar på att Anna gillar opera och hittar henne mycket riktigt i publiken. Ett dubbelliv inleds. Sedan, med händerna på Annas axlar, råkar han få syn sig själv i en spegel, inser och deklarerar för sig själv att det här, det är kärlek. Det blir svårt att göra upp med våra nuvarande liv och bilda ett nytt tillsammans – men vi fixar det. Framme!

Jag ska läsa novellen igen. Berättelsen ter sig tillfället lite väl hastig, mer som en romanskiss än något som hör novellformen till. Men som samtida novellslukare är jag nog bara van vid något annat, så jag återkommer hellre än ratar. Det finns kanske en anledning till att förlaget Bakhåll trycker sina böcker på beständigt papper.

Similar Posts:

• I förhållande till förhållanderomanerna
• Tidsförflyttning
• Att göra någon till sin
• The story is –
• Svensk synd, avfolkning och bybyråkrati