”I handväskan som –
under sju krig –
innehöll födelsebevisen
för de döda, gömde min mormor
undan choklad –
från mig. Handväskan öppnades som en skrikande mun.”

Ett barn växer upp i det sovjetiska Belarus, i vintrar som flimrande teveapparater, i skolkorridorer som stinker av klorin, med de döda som ständiga skuggestalter i hörnen. Det är Valzhyna Mort, men framför allt är det ett jag som ställer sig frågan:

”Ska vi då inte
ta oss an våra döda?”

I Musik för de döda och återuppståndna reser Valzhyna Mort de döda med musik; alla bortglömda namn och liv som inte finns förevigade på några monument får finnas i hennes musik/dikter i stället. Hennes barndomsjag spelar på ett tungt och rött dragspel, den vuxna Valzhyna Mort spelar med sina ord: i upprepningar av bilderna som har präglat hennes barndom, i oden och sånger till de släktingar som fanns innan henne.

Det är en samling dikter som fångar ett samhälle som inte längre finns, lika mycket som det skildrar de människor som inte längre finns. Genom barnets ögon blir bilden av det sovjetiska Belarus obehagligt tydlig: undangömd choklad existerar sida vid sida med födelsebevis för de försvunna och döda. Det är en akt att upplysa världen och få den att minnas, att etsa in dessa liv och verkligheter i historien med hjälp av de verktyg som Mort har till sitt förfogande: sina ord.

Hon gör det väl; att läsa Musik för de döda och återuppståndna är att kliva in ett språkuniversum med sin egen logik, eller som Mort formulerar det själv i ett tudelat efterord:

”För att skriva de dikter jag vill skriva måste jag släppa taget om min vanliga röst och skriva på ett skrikets språk, gråtens, skrattets språk. Ord är bara en kompromiss.”

Ida Börjel har gjort ett fint arbete med att översätta denna diktsamling som skrivits på två originalspråk: belarusiska och engelska. Mort förklarar i ett av efterorden hur de olika språken fungerar på olika sätt för henne, som olika typer av musik, att fler språk innebär mer frihet. Även om hon där kanske i synnerhet syftar på konstnärlig frihet i benämningen att få röra sig i ett större spektrum av språkliga möjligheter, fångar detta själva essensen i diktsamlingen också: språkets makt att kunna bringa frihet, att skriva fram verkligheter som inte finns bevarade på annat sätt, att bringa fram de döda i ljuset.

Similar Posts:

• Till frågan om Europas sista diktatur
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• ”Jag trodde … ”
• Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko
• Röster om ett nationaltrauma

Dialoger med Svetlana Aleksijevitj är med sina 62 sidor en nätt liten bok. Främst är den kanske riktad till läsare vilka redan insatta i Aleksijevitjs verk. Jag är inte det, men har åtminstone läst Bön för Tjernobyl och en femtedel av Kriget har inget kvinnligt ansikte. I samband med läsningen av den sistnämnda gick jag på en liten teaterföreställning med samma namn här i Göteborg. Den var sevärd men ökade inte min lust att läsa boken. Varför? Helt enkelt för att boken är alldeles för realistisk och brutal. Exempel: En partisan, tillika mor, sänker långsamt ned sitt nyfödda barn under vattenytan eftersom denna magra och svaga människa gråter och gråter, skriker och skriker. Det låter fruktansvärt och bestialisk, men är utifrån någon omänsklig logik en fullt rimlig handling. Ljuden från den hungriga skulle annars röja partisangruppens position i träsket och med tyska soldater i närheten skulle gruppen strax komma att tillintetgöras. Barnet inkluderat. Spädbarnet dränks således, en tystnad sänker sig över gruppen, ingen ser mot den nu före detta modern men alla vet att det var en nödvändig handling. Jag kan knappt tänka mig något brutalare – en mor som måste släcka sitt eget barn. Inte ens Ivan Karamazovs berättelser om spädbarn som sprängs i bitar framför flintlåspistoler frammanar mer obehag.

Texterna i Dialoger med Svetlana Aleksijevitj är inlägg från ett symposium som anordnades 2016 i Göteborg universitets regi. Förlaget Ersatz, som givit ut boken, var samarbetspartner. Passande nog, när vi ändå nämner Svenska Akademien, är Sara Danius den som öppnar med en tänkvärd och inspirerande text. Danius betonar Aleksijevitjs förmåga att först söka upp och sedan lyfta fram ”skenbart obetydliga individer” och deras erfarenheter. I dessa, vad jag misstänker, förtroliga samtal, kommer berättelser likt ovan fram. Det Aleksijevitj skriver är inte fiktion utan minnen eller snarare ett återgivande av minnen som kanske aldrig tidigare berättats. Minnen och berättelser som hamnar i skymundan i den stora Berättelsen-Historien som vi gärna sluter oss till. Redan på gymnasienivå lär vi oss att barn, kvinnor, fattiga, ja, alla som inte är mäktiga män så när som på ett fåtal undantag, hamnar i skymundan. Det stannar ofta där.

Aleksijevitjs böcker är just det som inte finns i överflöd: Ett grävande i den misär som drabbar den enskilde vid krigs- eller krissituationer och dess efterspel där de överlevande framhärdar med minnen och erfarenheter i ett samhälle där de ofta misskrediteras eller helt glöms bort. Det finns en passus i Kriget har inget kvinnligt ansikte där hon träffar ett gift par. Mannen är den som berättar om kriget på ett sakligt och rationellt och framförallt förment korrekt vis. Där är framförallt frontavsnitt och statistik. Kvinnan håller sig, sin (o)vana trogen, bakom mannen och de allmänmänskliga känslor som hennes man inte lyfter fram förblir dolda. Danius använder begreppet känslornas historia och något i mig skriker att det är vad som är det viktiga. Jag menar, hur tilltalande är ett personporträtt på Stalin? Känslor är vad som kan slå an på något inom läsaren som ger insikter och därmed lärdomar.

I den andra texten reflekterar Julija Tjernjavskaja bland annat över ”sovjetmänniskan” och något som kan sammanfattas med kollektivt minne. Texten åtföljs av en liten kommunikation mellan Tjernjavskaja och Aleksijevitj där den förra skriver: ”Jag säger bara att den här reflexionen om den metafysiska skulden och det kollektiva minnet är vad som kan rädda oss undan sociala katastrofer […]”. Det är kanske svårt för mig som svensk läsare att helt sätta mig in i de ”nationella trauman” som drabbat Belarus och tidigare sovjetstater, men frågan huruvida vi lyckats rädda oss från sociala katastrofer kan antagligen till stor del besvaras med ett ”nej”.

Som jag förstår det, väcktes den största indignationen av tilldelandet av Nobelpriset till Aleksijevitj av att hennes format är journalistens. Men för mig är formen underlägsen innehållet. Hur kan det vara annorlunda? Som någon i boken skriver, kommer tusentals röster till tals; vanliga människors berättelser som tillsammans skapar en bild som är enklare att ta till sig kanske för att den är mer realistisk och alla gånger enklare att relatera till. De klassiska frågorna som ofta förekommer i rysk skönlitteratur ges en biografisk grund som kan vidga förståelsen av dessa och i slutändan ge en mer komplex resonansbotten till deras innehåll. Både offer och förövare ges en röst och med ens blir skiljelinjen mellan gott och ont diffus.

Similar Posts:

• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Politik och litteraturkritik
• ”Jag trodde … ”

Varför berättade jag detta för er? Nu tycker jag att det är ännu hemskare än då. Det är ju därför som jag inte vill minnas…

Minnena har färg, doft, ljud. Hur det var när kriget kom, när bomberna föll, när tyskarna marscherade in på gården, när föräldrarna försvann i armén eller i skogen eller i marken eller i tomma intet, när världen rasade samman. 1941 till 1945 böljade kriget fram och tillbaka över det vi idag kallar Ukraina, Belarus, Ryssland, Polen, med miljontals döda på båda sidor av både krig och svält. Till slut ”vann” den ena sidan, och dess hjältar – alltid män – stod staty över hela Östeuropa under några decennier tills nästa krig tog slut. Kvinnornas del i det berättade Aleksijevitj i den mästerliga Kriget har inget kvinnligt ansikte; nu ska också barnen få komma till tals.

Varför, kan man fråga sig lite cyniskt? Vad har egentligen barn att tillföra till berättelsen, speciellt efter att ett helt liv hunnit passera, med alla de lager av minnen som lagts ovanpå? Jag säger inte det för att förminska lidandet (från min bekväma 200-åriga fred där folk på fullt allvar försöker påstå att storkrig som tvingar miljoner att fly är den värsta katastrof som drabbat oss) utan mest för att undra vad boken hoppas uppnå mer än ren tragediporr. Att Aleksijevitj dessutom inleder den med ett Dostojevskij-citat om hur ingen revolution är värd ett enda barns tårar blir jag lite misstänksam. Won’t someone please think of the children, liksom?

Jag klarar inte av lyckan. Jag är rädd för lyckan. För mig känns det alltid som om den när som helst kan ta slut. I mig finns alltid det där ”när som helst”.

Men det är ju det där med yrket i titeln på varje kapitel. Aleksijevitj snuddar sällan vid vad som hände efter kriget, hon nöjer sig med den där lilla underförstådda påminnelsen att det här är de lyckliga som klarade sig. De som ”vann”. Alla de här berättelserna som pendlar från sorg till hårvitnande fasa, som ger mig mardrömmar varje natt medan jag inte gör något farligare än att läsa den, alla de här människorna var tvungna att sätta ihop sig igen och gå igenom hela livet med det här. Med eller utan föräldrar, med eller utan ett hem, med eller utan att få tacka dem som räddade dem, kanske rentav utan ett eget namn eftersom de var för små för att minnas.

Jag vill att alla ska få veta namnet på den kvinna som räddade mig: Olimpija Pozjaritskaja från byn Genevitji i Volozjinområdet. Den familjen fick leva med rädslan lika länge som jag bodde där. De kunde ha blivit skjutna i vilket ögonblick som helst… Hela familjen… De fyra barnen också… för att de skyddade ett judiskt barn.

Jag läser den mot bakgrund av Aleksijevitjs andra böcker och tänker att alla här fortfarande behövde uppleva Sovjettiden, Tjernobyl, deras barn (om de nu kunde få några efteråt) skickades till Afghanistan, de var med om den stora omvälvningen efter murens fall. De sista vittnena skiljer sig ändå från de andra delarna i Utopins röster; här finns ingen indelning, inga kommentarer från Aleksijevitj, ingen kringtext alls, enbart en enda lång parad av vittnesmål. Ändå får man känslan att hon är mer närvarande än någonsin, fått jobba än hårdare för att komma åt de där minnena. Det handlar ju trots allt om att klä av ett gäng medelålders människor alla år av försvarsmekanismer och motberättelser tills de återigen är femåriga Kolja och Masja som är ensamma i hela världen och minns precis hur det gick till. Minns tyngden av pappa som kastade sig ovanpå honom när de började skjuta, minns slavarbetet på tyska fabriker, minns hur hon såg sin lillasyster försvinna i en folkmassa, minns kulorna som träffade honom, minns hunden hon lockade till sig när hungern gnagde, minns det som något som faktiskt hände dem. En verklighet bortom det som står i historieböckerna.

Jag läste om sagorna… sagorna för barn… Jag lade märke till hur mycket dödande det finns i dem. Och hur mycket blod.

I en tid där vi återigen sätter citationstecken runt ordet ”flyktingbarn” behövs det kanske mer än bilder av uppspolade treåringar för att förstå vad det betyder. Det har skrivits bättre analyser av kriget, av Hitler, av Stalin, av vad krig och diktatur och folkmord gör med människor, etc etc. Aleksijevitj har själv skrivit några av dem. Men hennes storhet, det som gör att alla de som tror att det här var ett Nobelpris för journalistik har helt fel, är inte hennes objektiva analyser, utan just det där subjektiva: att lyfta fram det personliga i det stora, sätta röster och ansikten på statistiken. I slutändan, vilka etiketter och ismer och rättfärdiganden vi än sätter på det, vilka berättelser vi väver runt det, är det här vi hamnar när vi tar en viss väg. Vi kanske kan tycka att det är en risk värd att ta, men det minsta vi kan göra i så fall är att lyssna på dem som betalar för den.

Similar Posts:

• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• ”Jag trodde … ”
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• Tidlösa betraktelser av ”skenbart obetydliga individer”
• Röster om ett nationaltrauma

Avslitna ben. Avslitna armar. Avslitna könsorgan. Avslitna ögon. Tjugoåringar som måste tillbringa resten av livet hasande fram på benstumpar kapade halvvägs upp på låret. Kvinnor som inte vågar berätta var de tjänstgjort eftersom alla vet att bara horor ligger i fält. Par som skiljer sig eftersom han inte kan sluta skrika hela nätterna. Vuxna män som vant sig att lösa alla problem med en kulkärve. Föräldrar som aldrig ens säkert får veta om det är deras son som ligger där i den ihopskruvade kistan. Så såg verkligheten – eller åtminstone en underrapporterad del av den – ut under de 10 år som Sovjetunionen stred i Afghanistan, mellan 1979 och 1989. (De miljontals afghanska offren ska vi bara inte prata om.)

När Svetlana Aleksijevitj, som självutnämnd ”det spårlösas historiker”, på 80-talet började resa runt och intervjua ”afghaner” (alltså de sovjetiska soldater som stridit för de ”internationalistiska” styrkorna) och deras efterlevande precis som hon 10 år tidigare gjort med kvinnliga krigsveteraner i mästerverket Kriget har inget kvinnligt ansikte, är det just krocken mellan de där två bilderna som ofta hamnar i fokus. Kriget såldes ju, både till de som stred och de där hemma, som en vänligt sinnad polisaktion i den internationella segerrika socialismens namn (att denna samtidigt började monteras ner på hemmaplan är ingen motsägelse), där leende blonda ryssar byggde skolor åt tacksamma barn. På plats var den ett helvete, med trupper som levde på burkmat från andra världskriget, dog av brist på sjukvårdsmaterial, drog i ökenstrid utan vatten och utplånade byar med en knapptryckning. De sovjetiska soldaterna fick inte betalt eftersom de då skulle kunna frestas att lägga pengarna på västvaror, så som goda kapitalister sålde de sina egna vapen på bazaren i utbyte mot jeans och videobandspelare. Men OK, de flesta kom ju hem igen… men som vad? Till vad? Vad marterades de för när perestrojkan säger att det var ett meningslöst krig? Vem är de nu om soldaten alltid är den gode och den mordiske kolonialisten alltid är den onde?

De är hjältar! Man borde skriva vackra böcker om sovjethjältar i stället för att göra dem till kanonmat. Vi tar ifrån ungdomen vår heroiska historia.

Farmor grät: ”Mitt älsklingsbarnbarn har inga armar.” Farfar fräste åt henne: ”Du fattar ju inte partiets politik!”

Det är så mycket i det som är omöjligt att acceptera, och inte mindre när man bakom sig har 70 års hyllande av den gode martyren. Skulle min son ha dödat andra människor? Tja, det är vad soldater gör. Men det är ju inte vad hjältar gör. Skulle min son ha gråtit och fått panik inför döden? Tja, det är vad människor gör. Men det är ju inte vad hjältar gör. Skulle jag ha fått hela mitt liv förstört av att någon jag älskar aldrig kommer tillbaka? Tja, det är vad människor gör, men varför ska det stå i en bok, jag är ju ingen hjälte. Människan kan stå ut med nästan oändligt lidande; det vi inte kan stå ut med är tanken att det skulle vara förgäves.

Precis som i sina andra böcker skriver Aleksijevitj ganska lite; hon intervjuar, hon leder, hon ställer frågor, hon låter folk prata… och sedan redigerar hon deras svar till monologer där hon själv sällan syns till, där soldater, sjuksköterskor, mödrar, officerer och äkta hälfter helt enkelt får berätta fritt ur hjärtat. (Så länge de säger något värt att trycka, naturligtvis.) Både krigets och propagandans våld avhumaniserar, förvandlar människor till monster och abstraktioner. Genom att låta dem tala, och själva försöka sätta ord på sina erfarenheter och känslor, återskapar hon mänskligheten. Det är fruktansvärda berättelser; jag rusar andlöst igenom de första 300 sidorna som genom ett minfält.

Minst lika slående, och inte mindre problematiskt, är då ändå de sista 90 sidorna, som ägnas åt en serie rättegångar. Aleksijevitj stämdes av flera av dem hon intervjuat, som flera år senare (med Aleksandr Lukasjenkas regerings goda minne) ångrade att de låtit sina ord stå i en bok. Hur vågar den där författaren använda min historia? Och det är omöjligt att inte sympatisera med dem, inte minst som Aleksijevitj ju onekligen har redigerat deras vittnesmål, och sitter på en maktposition här. De som talade ut om vad de tänker i sina mörkaste stunder, i sin djupaste sorg, får stå som exempel i en bestseller – marteras, propaganderas en gång till. Jag vet inte om jag själv hade hanterat det mycket bättre, och någonstans kan jag där sakna en viss ödmjukhet från Aleksijevitjs egen sida hellre än att vräka på med utdrag ur protestbrev från stödjande författarkollegor.

Ni tycker att jag borde hata staten och partiet… Men jag är stolt över min son! Han stupade som yrkesofficer. Alla hans kamrater älskade honom. Jag älskar staten som vi levde i – SSSR, eftersom min son stupade för den. Och jag hatar er! Jag har inget behov av er fruktansvärda sanning. Vi behöver den inte! Hör ni det?!

Samtidigt understryker det bättre än något grundtanken: i ett system som reducerar människor till med eller mot, goda medborgare eller parasiter, hjältar eller fascister, martyrer eller brottslingar, blir all sanning omöjlig. Då blir även förövarna offer, även offren förövare. Det kommer man kanske inte ur utan att också lyssna på subjektiva sanningar, hur ont det än må göra.

Similar Posts:

• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Jag trodde … ”
• Tidlösa betraktelser av ”skenbart obetydliga individer”
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Röster om ett nationaltrauma

För befolkningen i Vitryssland är situationen en helt annan. Här är Tjernobyl inget annat än ett nationaltrauma av en dignitet som nästan kan jämföras med andra världskriget och vars konsekvenser fortfarande är högst påtagliga. I Vitryssland innebar Tjernobyl tiotusentals dödsfall (siffrorna varierar kraftigt då orsakssambandet inte alltid är helt klara) och att hundratusentals medborgare fick evakueras från stora områden som fortfarande inte är beboeliga.

Men den omfattande inverkan till trots är Tjernobyl-traumat ändå något det inte skrivs så mycket om i Vitryssland. Ända sedan själva härdsmältan i april 1986, har det istället tystats ned, bagatelliserats eller skyllts ifrån. En fingervisning är att denna bok, trots att den är skriven av en vitryska och bygger på vittnesskildringar av främst vitryssar ändå inte finns utgiven i just Vitryssland. Någonting som verkligen kan beklagas, för Bön för Tjernobyl är en bok som verkligen tar tag i det nationella traumat. Här kommer alla de som inte var privilegierade, utbildade eller hade någon form av maktfunktion till tals och deras historier ges en litterär röst.

Resultatet blir en kraftfull skildring av hur den enkla människan fullkomligt körs över, hur dess uppoffringar skall vara för ”the greater good” men i själva verket enbart beror på en skrämmande inkompetens. För är det någonting som Aleksijveitjs bok påvisar så är det den dåvarande supermakten Sovjetunionens fullständiga oförmåga att hantera katastrofen. Det är genomgående en historia där maktfullkomlighet, okunskap och feghet är ledningens värdegrund och när man läser boken blir det ganska tydligt att Tjernobyl-katastrofen är en av pusselbitarna till varför Sovjetunionen föll samman.

Att en bok som Bön för Tjernobyl lätt svävar ut i termer av statistik och politik är naturligtvis oundvikligt, men ur det litterära perspektivet är det ändå just människan som står i centrum. Människan framkommer i väldigt många skepnader och kan vara allt från den pensionerade gumman i någon enslig bondby till en vetenskapsman med en viss ställning, men som ingen vill lyssna till. Gemensamt för alla dessa, oavsett bakgrund, är att Tjernobyl-katastrofen inneburit ett ofantligt personligt lidande. Det är ingen lätt bok att läsa, för det är tragedi på tragedi även om man samtidigt inte kan undvika att beundra Aleksijveitjs språkliga förmåga. Boken byggs upp av korta monologer som på några enstaka sidor förmedlar hela livsöden. Jag vill påstå att författaren tillhör en ytterst begränsad skara som kan kombinera det journalistiska och litterära arbetet till denna höga nivå. Aleksijveitjs brukar också vara ett namn förs fram som Nobelpriskandidat och Bön för Tjernobyl ingår tilsammans med bland andra Kriget har inget kvinnligt ansikte och Tiden second hand i dokumentärsviten Utopins röster, om människan i Sovjet som skrivits under en trettioårsperiod.

Så även om konsekvenserna för Sverige trots allt blev relativt begränsade, så är Bön för Tjernobyl någonting som både berör och har stor relevans. Det är dock högst beklagligt att den inte finns tillgänglig där dess nytta skulle vara som allra störst. För i Vitryssland är Tjernobyl ingenting som glöms bort, inte ens för någon som bara var sex år när katastrofen skedde.

Similar Posts:

• Tjernobyl – på ukrainska namnet på en ört, malört
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Bön från Tjernobyl
• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Jag trodde … ”

…ingen hade lärt oss vad frihet innebar. Vi hade bara fått lära oss hur man dör för friheten.

Men så är det ju det där med historia också. Rätt eller fel hade ju Sovjetunionen funnits i över 70 år, haft sina uppgångar och nergångar, men alltid funnits där som bärande idé. Och över en natt fick man veta att inte bara utförandet utan hela grundidén var förkastlig. Allt de slagits för, allt de dött och dödat och dödats för, allt de trott på i fyra generationer: avskaffat. Naivitet. Stalinism. Förtryck. Fel. Bort. Ersättes nu med … ordet ”frihet”, för många så vagt definierat att det inte kan övertrumfa den ”frihet” som makten i decennier sagt till dem att de redan hade. Frihet att inte ha ett jobb, frihet att exploateras av smarta gangsters, frihet att jagas ur sitt hem om du tilhör fel etniska grupp, frihet att kunna rösta på olika korrumperade makthavare i stället för bara en, frihet att handla på McDonald’s eller köpa rysktillverkade jeans. Om du inte har kontanter kan du säkert förtjäna dem på något vis.

Jag arbetade på en parfymfabrik. I stället för lön i pengar fick vi parfym … och kosmetika.

Med Tiden second hand avslutar Svetlana Aleksijevitj det megaepos om Sovjetunionens människor som hon påbörjade redan på 70-talet. Jag skriver ”människor” snarare än ”uppgång och fall” eftersom hon, precis som i de mästerliga En bön för Tjernobyl och Kriget har inget kvinnligt ansikte skriver om de stora idéernas död, om revolutioner och imperiers undergång, genom att själv hålla käft och låta människor berätta om sig själva, låta läsaren själv bilda sin uppfattning utifrån alla kontrasterande levnadsöden. I intervju efter intervju får gamla sovjetmedborgare och deras barn komma till tals utan att avbrytas, de får lägga ut texten, tveka, leta formuleringar, försöka uttrycka förlusten av något som alla säger åt dem att de ska vara glada att vara av med. Berätta hur de går vidare nu.

Eller inte gör det. Många av intervjuerna är med efterlevande till människor som tagit livet av sig; generalen som hängde sig hellre än att åtalas för kuppförsöket som skapade Boris Jeltsin, den gamle krigsveteranen som kastade sig framför ett tåg i Stalins namn, kvinnan som väntade tills hennes dotter var gammal nog att klara sig själv, skolpojken som i brist på andra framtidsdrömmar gjorde det han fått lära sig var det högsta man kan göra …

”Vera, sluta läsa krigsdikter för honom! Han leker ju bara krig hela tiden!” ”Alla pojkar älskar att leka krig.” ”Visst, men Igor vill att de ska skjuta på honom, så att han stupar. Han vill dö! Han stupar med sådan glädje och förtjusning att jag blir rädd. Han ropar till de andra pojkarna: ‘Skjut på mig, så stupar jag!’ Aldrig tvärtom.” (…) Vad har vi fått höra hela livet? Att man måste leva för andra … för ett högre mål … för att hamna under en stridsvagn, eller brinna upp för fosterlandet i ett flygplan. Den mäktigt mullrande revolutionen … hjältedöden … Döden har alltid varit vackrare än livet. Vi växte upp som monster och missfoster.

Som ni kanske gissar är detta ingen rationell, objektiv historia som vill ge en komplett bild eller rapa statistik. Det är ideologisk trümmerliteratur, en våldsamt känslosam gravskrift över Homo Sovieticus, berättad i mångstämmig kör. Aleksijevitj själv sitter ofta stum och försöker förstå. Putin och Lukasjenko nämns bara i förbigående. Målet är snarare att beskriva det hål som de fyllt, det som gått förlorat. Det är allt annat än nostalgiskt och rosenskimrande; visst var Sovjetunionen en förtryckarstat, visst var det för jävligt. Det är det ingen … OK, det är det inte många som förnekar när de tänker efter. Men någonstans måste folk kunna jämka den dröm om solidaritet och jämlikhet som de slogs och led för med den verklighet de levde i. Det måste finnas en förklaring till att en som kommer tillbaka från Stalins arbetsläger och finner sin familj avrättad är genuint tacksam för att släppas in i partiet igen. Det måste finnas ett ansvar när man först lär generationer att hylla hjältarna från revolutionen och partisanerna från andra världskriget som kastade sig med handgranater framför stridsvagnar, och sedan försöker förstå varför tjetjener blir självmordsbombare. Vi är ju en gång så funtade att när miljontals människor dött både av och för något får det inte ha varit förgäves. Alltså blir, för vissa, perestrojkan en dolkstötslegend och Gorbatjov en landsförrädare som sålde sitt land för dollar, det skylls på CIA, frimurare, judar, bögar … nån jävla förklaring måste det ju finnas. Inte för att de gillade Stalin, men är verkligen alternativet att tro på Coca-Cola®?

Den älskade ryska litteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Gorkij, Solsjenitsyn, Sjalamov – nämns upprepade gånger, men alltid i imperfekt. En diktatur byggd på en idé kan hotas av idéer, kan skakas av avslöjanden; men ett samhälle där alla är på det klara med att det är den starke som vinner, där gangsters blir idoler och de enda som går i landsflykt är de nyrika, kan ignorera de som bara har ord att utmana med.

Förr hamnade man i fängelse på grund av Gulagarkipelagen. Man läste boken i smyg och skrev av den på maskin eller för hand. Jag trodde … trodde att om tusentals människor läste så skulle allt förändras. Då skulle det bli botgöring och tårar. Och vad hände? Allt som skrevs för byrålådan togs fram och trycktes, allt som tänkts i hemlighet uttalades högt. Och?! Nu ligger böckerna på bokborden och samlar damm. Och folk skyndar bara förbi … (Tystnar.)

Men vad säger man då? Vad finns det då kvar? Kan man lära sig av historien om det enda man lär sig är att Det Var En Dålig Idé Punkt Slut?

(Plötsligt börjar hon skrika.) Kan detta verkligen intressera någon nu?! Vem skulle det vara – kan ni säga mig det?! Ingen frågar längre efter sådana här berättelser.

När idéerna dör måste människorna fortsätta leva. Och har de vant sig att stödja sig på en idé söker de någon, vilken annan som helst. Häromveckan såg jag dokumentärfilmen Pussy Riot: A Punk Prayer i ett fullpackat tält på Way Out West. ”Vi kunde inte förstå hur vi uppfostrat en sådan liten bolsjevik”, skrattar en av föräldrarna till tjejerna som fängslats för att de förolämpat, inte staten, men väl den ryska kyrkan – ett brott som likställs med de avkristningskampanjer bolsjevikerna utförde på 20- och 30-talen. Ironin: I Putins nya, ”demokratiska” samhälle används sovjettiden som varnande exempel och rättfärdigande för att tysta dissidenter.

Jaja, men det var ju Ryssland det. Vi andra då? Jag påminns om Martin Gelins bok, hur den ultrakonservativa rörelsen i USA hämtar sitt stöd från de fattigaste, de som har mest att förlora på att att klyftorna växer, och hur det försvaras med en dröm om … frihet, familj, något bättre i nästa liv, lite lagom löst definierat sådär. Försvara drömmen, även när verkligheten säger emot. I tveksamma fall skall kartan anses gälla. Jag vill sätta den här boken i händerna på amerikanska vänner; men den finns naturligtvis inte översatt. I skrivande stund finns den inte ens utgiven på ryska, och absolut inte vitryska. Man undrar varför.

Ni sjuderton i Gamla Stan, ni söker efter den som påverkat litteraturen i en idealisk riktning. Ni kunde göra sämre än att ge det till en som Aleksijevitj, och alla hennes tusentals medförfattare som förtvivlat söker efter den där riktningen själva. Förr än vi anar kan vi alla hamna i ett läge där det samhälle vi lever i inte är det vi vill tro att det är.

Similar Posts:

• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Politik och litteraturkritik
• Bara Tanja blev kvar

Hon som följde sin man ut i kriget för att de inte kunde vara ifrån varandra, och som stred vid hans sida tills han stupade.

Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Men jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.

Hon vars manliga medsoldater var tvungna att förklara för sina överordnade att de behövde fler t-shirts, de kvinnliga soldaterna hade tagit allesammans och rivit sönder. Vadå? Varför behöver just kvinnliga soldater extra tillgång till rent bomullstyg en gång i månaden? Jo, förstår ni, löjtnant…

Hon som gjorde abort för att kunna gå ut i strid, och hämnades sitt ofödda barn med varje tysk hon dödade.

Hon som återvände hem efter kriget och inte kändes igen av sin egen mor. Hon som återvände hem och förkastades som hora, för det kan man ju tänka sig vad en kvinna gör vid fronten. Hon som återvände hem och bara fann en platt massgrav där det stått en by, och var tvungen att gräva bland ruttna lik för att hitta sin mor.

När jag kom hem från fronten visade min syster mig en grav… De hade begravt mig.

Hon som såg sina medsoldater våldta sig igenom Tyskland, och inte visste hur hon skulle förhålla sig till det efter vad nazisterna gjorde mot hennes egen familj.

Hon som alltid bar två extra kulor eftersom hon visste att fienden betraktade kvinnliga soldater som krigsbyte.

De hade spetsat henne på en påle… Det var frost, och hon var alldeles vit och håret alldeles grått. Hon var nitton år. I hennes ryggsäck fann vi brev hemifrån och en grön fågel av gummi. En leksak.

Hon som lät sin sjuåriga dotter bära in en bomb i tyskarnas högkvarter i en matkorg.

Och om och om igen, de som 40 år senare berättar för en journalist vad de var med om, och inleder med ”Min man har sagt åt mig att bara prata om trupprörelser och tapperhet, så du är säkert inte intresserad av det här, men är det OK om jag berättar lite grann om hur det faktiskt kändes att gå ut i krig?” Hon lyssnar, antecknar, skickar vidare.

Det var i slutet av 70-talet som den belarusiska journalisten Svetlana Aleksijevitj började resa runt i Sovjetunionen och intervjua några hundra av de miljontals kvinnor som deltagit i andra världskriget. Jo, visst fanns de, även om deras historia aldrig berättats; de bonddöttrar, skolflickor och fruar som mer eller mindre frivilligt bestämde sig för att inte bara sitta hemma och vänta på att deras fäder, bröder och pojkvänner kom hem döda, utan blev sjuksköterskor, kokerskor, prickskyttar, infanterisoldater, stridsflygare, partisaner, lokförare, telegrafister. Och som sedan kom tillbaka och i bästa fall blev klappade på huvudet och tillsagda att nu behöver du aldrig tänka på det där otäcka igen, lilla vän, sätt dig nu där och ta hand om din hjältemodige man som en riktig kvinna om du fortfarande minns hur man gör. Som har burit det här inom sig i 40 år utan att någon ens frågat om det.

Precis som Aleksijevitjs tidigare bok Bön för Tjernobyl är det oerhört drabbande läsning. Tagna en och en blir historierna små lösryckta kortromaner, som spänner från det vardagliga (”Fyra år i karlkalsonger!”) till det djupt tragiska. Tagna tillsammans blir de en helt annan historia, en kör med röster, ofta bara identifierade med förnamn och rang, som berättar både om vad de upplevde mitt i ett av mänsklighetens blodigaste krig, och om det där andra kriget som de fått leva med. Överbefälhavare som gömmer sig bakom ridderlighet och beskyddarmentalitet för att slippa behandla dem som jämlikar; kollegor som medger att visst, just hon är ju nästan som en riktig karl och jag hade inte överlevt utan henne, men vem vill ha en fru som är som en riktig karl; ett samhälle som förväntar sig att de ska offra sig utan tanke på belöning eller erkännande samtidigt som män som gör samma saker kallas hjältar. Den här utgåvan drar det ytterligare ett varv genom att ta med de stycken som inte fick komma ut på 80-talet, inklusive censurens kommentarer till varför de ströks. Först nu, när de flesta av de medverkande är döda, får de komma till tals. Det stora patriar… f’låt, patriotiska kriget fick ju i ett jämställt sovjetiskt samhälle inte besudlas med fruntimmerskänslopjunk, med berättelser om unga människor som skrek på mamma när de dog efter att ha skickats ut obeväpnade mot stridsvagnar, med antydan om att något förtigits i den offentliga berättelsen. Nej, då blir herr censorn rent kränkt å de stackars gamla kvinnornas vägnar.

Vem skulle ställa upp på att kriga efter sådana böcker? Er primitiva naturalism är en skymf mot kvinnan. Och mot de kvinnliga hjältarna. Ni detroniserar dem. Förvandlar dem till vanliga kvinnor. Till hondjur. Men för oss är de heliga.

En kritikerhyllning så god som någon.

Jag smyger in den här recensionen den 23/12 i förhoppning om att ni redan köpt alla julklappar, för den här boken ska inte ges i julklapp, den ska inte läggas i högen av andra överflödspresenter. Den ska läsas, utan någon högtid som en ursäkt.

Similar Posts:

• Röster om ett nationaltrauma
• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Jag trodde … ”
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• Tidlösa betraktelser av ”skenbart obetydliga individer”

Torget (en kärlekshistoria) har som sitt själva epicentrum presidentvalet i Vitryssland (eller ”Belarus” som det genomgående kallas i romanen – jag återkommer till denna språkliga markering, som helt avgjort inte är en slump) år 2006 och något av dess konsekvenser. Det som ringar in valet är kärlekshistorien mellan Ales och Maryjka. De är båda två frihetstörstande ungdomar som inte vill något annat än diktaturens död. Men de är också, i lika stor utsträckning, poesitörstande ungdomar som försöker kanalisera sina förhoppningar och sin längtan genom skrivandet. De möts på en skrivarkurs där Maryjka deltar och dit Ales kommer för att läsa upp sina alster och få respons. Ales blir genast intresserad av Maryjka och kommer tillbaka för att uppvakta henne och bjuda ut henne. De verkar ha oändligt mycket att prata om. Men så andra gången de ses går det inte alls lika bra. Vad har hänt mellan dem? Så försvinner Maryjka flera veckor utan att höra av sig.

När de får kontakt igen bestämmer Ales sig för att överraska henne och tar med henne ut på en picknick till ett område utanför Minsk. I en brutal scen blir de överrumplade av tre unga killar som våldtar Maryjka. Ales får panik och flyr därifrån. Våldtäktsscenen utgör ett slags peripeti i romanen, och möjligen gör jag en övertolkning, men jag läser den som en allegori för diktaturens våldsgrepp om medborgarna – det som är brutalt och fullständigt godtyckligt. Men också overkligt; för när Ales flytt därifrån början han fundera – hur var det egentligen det gick till? Vad hände egentligen? Var det inte så att de där killarna var rätt otrevliga, men att inget fysiskt hände? Ales vet varken ut eller in. Så osäkras uppfattningen om vad som i själva verket hänt.

I romanens andra del har det gått en tid. Presidentvalet 2006 äger rum, och efter det uppenbara valfusket och repressionerna av andra presidentkandidater samlas en stor folkmassa på det stora torget i centrala Minsk. Där återfinner Maryjka av en slump Ales och tillsammans med den stora folkmassan bildar de en levande organisk protest mot diktaturens våld och för rätten till demokrati men kanske framförallt rätten till det egna språket.

Det är uppenbarligen så att belarusiskan alltsedan sovjettiden blivit konsekvent förtryckt och nedvärderad av myndigheterna – och är så fortfarande. Detta löper som en röd tråd genom hela romanen. Ales skriver sina dikter på belarusiska – som en motståndshandling. Det jag nämnde ovan, att landet konsekvent kallas ”Belarus” är uppenbarligen en motståndshandling i sig, mot den gamla benämningen Vitryssland, där själva namnet låter påskina att landet egentligen bara är en konklav till Ryssland.

Det språkliga dilemmat är kanske det som gör mest intryck i den här romanen, eftersom språket är ett så subtilt verktyg och vapen, speciellt i en diktatur (jag tänker instinktivt på George Orwells 1984 och dess ”nyspråk”). I övrigt kan jag inte säga att den är särskilt berörande. Händelserna kring presidentvalet och diktaturen i allmänhet är naturligtvis förfärliga, men är presenterade så att boken mest framstår som ett slags dokumentär. Kärlekshistorien är tyvärr ganska ointressant och varken Maryjka och Ales är tecknade med någon större esprit och blir aldrig riktigt levande för läsaren.

Den största anledningen till att läsa den här romanen är väl alltså för att underrätta sig om situationen i Vitryssland/Belarus. Och det är väl egentligen en anledning så god som någon. För hur mycket vet vi, egentligen, om vad som försiggår i ”Europas sista diktatur”?

Similar Posts:

• Europas sista diktatur
• Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko
• Att bringa fram de döda
• Röster om ett nationaltrauma
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”

Det är frestande att, som förlagets försnack gör, kalla detta för "en vitrysk Taxi Driver" eller annan passande parallell; den trasige veteranen som i brist på något annat sätt att rätta upp sitt liv väljer att slå tillbaka mot någon som verkar förtjäna det. Men mellan raderna lyckas Bykau väva in så mycket mer, trots den extremt korta längden. Ett land som letar efter sin identitet, slitet mellan olika folkgrupper och historier, som inte existerat som självständig nation på hundratals år och nu måste lista ut vad de ska bygga på – titta österut eller västerut, mot demokrati eller diktatur, ett extra Ryssland eller något helt eget… Och så förstås också framväxten av ett totalitärt samhälle och folkets acceptans av den; gnälla månde intellektuella, men i slutänden håller Brechts gamla maxim om tomma magar och moral, och den starke som lovar trygghet, kontinuitet och skydd från de där konstiga andra typerna kommer alltid att bli ganska populär. Hur inför man demokrati i ett land där många inte ser diktatorn som problemet utan som lösningen?

Veteranen är en förbannad liten bok, och det är föga förvånande att den inte kunnat ges ut i Bykaus hemland. På knappt 70 sidor hinner den utforska tillräckligt många idéer och svåra frågor om ett land många av oss vet väldigt lite om för att man ska hinna önska att den vore åtminstone dubbelt så lång, och möjligen är det dess största nackdel; med tanke på hur mycket Bykau skrev borde mer av honom finnas tillgängligt. Men det här är en god, om också bitter, smakbit.

Extra kudos till översättaren Nils Håkansson för hans väldigt intressanta kommentarer om Bykau och den belarusiska litteraturens roll, förresten. Mer sånt.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Till frågan om Europas sista diktatur
• ”Jag trodde … ”
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Att bringa fram de döda