Jag leker för mig själv.

Det börjar redan innan det börjar. Den första raden i Baek Heenas Magiska godiskulor är utslängd på bokens titelsida. Där svävar den ensam mot en bakgrund av grå skolgårdsbetong och några glaskulor i en ritad trekant. Enstaka, suddiga höstlöv och kvistar ligger spridda runtomkring. Historien har sipprat ut ur sig själv och den ensamma raden träffar mig genast.

Sedan Baek Heena fick Almapriset i våras och den finfina, fantasirika Molnbullar gavs ut, har det funnits ett sug hos den läsande publiken efter fler översatta titlar från den sydkoreanska författaren. Nu kommer Magiska godiskulor och En fe på badhuset – två historier som båda präglas av Baek Heenas allt igenom levande bildberättande. Här smälter vardag och fantasi in i varandra så mycket att det känns som att soffan, träden…ja, själva världen börjar prata med mig när jag bläddrar i boken.

Det är också just vad som sker i berättelsen. Bokens berättarjag Dongdong tycker om att leka själv med sina kulor på skolgården. En dag besöker han en leksaksaffär och hittar de magiska godiskulorna. Ingen kula är lik den andra, och varje gång Dongdong stoppar en av dem i munnen händer olika saker. Den gamla soffan börjar klaga, hunden Goosl kan plötsligt förklara varför hen alltid springer iväg och pappas stränga tjat förvandlas till något mer kärleksfullt. Men det är inte bara det nu existerande som får ny röst. När Dongdong blåser iväg en tuggummikula som exploderar börjar hans döda mormor prata ur den trasiga kulan.

Som ni förstår är det en berättelse med poetiska dimensioner. Baek Heenas bilder är laddade med uttryck i varje detalj, varje ansiktsuttryck. Människorna i Heenas böcker är små figurer i lera, medan möbler och rum ofta är miniatyrvärldar som har byggts upp för iscensätta det som ska berättas. Resultatet är skrovligt vackra karaktärer som tränger upp ut boksidorna och blir alldeles levande. Allt medan eftermiddagsljuset faller som ett mjukt dis i kulissen.

Kanske låter det sagolikt, men berättandet vi möter i Magiska godiskulor är långt ifrån tillrättalagt. Tvärtom öppnar de oskarpa bakrundsscenerna tillsammans med de karga textraderna upp för ett suggestivt läsande som många gånger lägger sig nära vardagslivet. Texten tar oväntade typografiska vändningar – integreras ibland i bakgrunden, rör sig på olika ställen på pappret eller breder ut sig över sidorna i långa flöden. ”Ska vi leka?” frågar Dongdong på sista sidan och blickar rakt mot läsaren. Frågan rör sig långsamt ut ur boken.

Som all bra litteratur rymmer Baek Heenas böcker också lika mycket stråk av smärta som av kärlek. Extra känslig och vacker är scenen där Dongdong smyger upp bakom pappan och besvarar hans ”jag älskar dig” med ett försiktigt ”Jag med…” Som om de först nu, med hjälp av kulorna, kan säga det de egentligen vill säga till varandra.

Det är inte alls är förvånande att just Baek Heena fick Almapriset. För precis som Astrid Lindgren skriver Heena om de ensamma barnen. Det är barn som använder fantasin inte bara för att stå ut, utan också för att förstå något om sig själva och sin omgivning. Med magiska godiskulor pratar världen ett klarare språk.

Similar Posts:

• Magiska bullar och förtrollande teknik
• Ur en annan vinkel
• Rosa drömmar och skogshimlar
• En sommarsaga att spara
• Att ”ställa till det för sig”

När bullarna är klara och mamman öppnar ugnsluckan svävar bullarna ut i rummet, och när barnen äter av dem kan de också flyga. De ger sig ut i stadens luftrum för att leta reda på sin stressade pappa, som inte hann äta någon frukost innan han gav sig i väg till jobbet. De hittar honom på en trång buss, och ger honom en bulle, så att han kan flyga till jobbet i tid.

Det är inte i första hand själva berättelsen som gör koreanska Baek Heenas bilderbok Molnbullar så charmig. Nog för att de flesta av oss gärna skulle kunna flyga, och också ha förmågan att hjälpa våra föräldrar när de behövde det. Fast ärligt talat, om jag plötsligt kunde flyga och ge min pappa samma förmåga, då skulle jag nog gärna se att han flög runt lite med mig, istället för att bara skynda till jobbet.

Framför allt är det hur den här bilderboken är gjord som fängslar mig. Baek Heena bygger, om jag förstått det rätt, modeller att fotografera av, och hennes bilder har en härlig textur, en blandning av olika material och av platthet och djup. Färgerna i hemmet är murriga och varma.

Vi har helt fantastiska bilderboksillustratörer i Sverige, men vi ser mer sällan andra former av uttryck numera. I alla fall när jag stött på spännande bilderboksmakare så har de framför allt kommit från Asien. Jag tänker, förutom Baek Heena, på de båda kinesiska barnböcker som det lilla förlaget ChinLit gav ut härom året, Familjen Sköldpadda tar sig till havet av Zhang Ning och Blinda Rödluvan och vargen av Han Xu. Den förstnämnda är sydd och broderad, den senare gjord i någon sorts stilren kollageteknik.

Jag hoppas att det här är en trend i vardande. Den är spännande. Att vi kommer att få se mer av Baek Heena ser jag fram emot och tror säkert, eftersom hon under våren tilldelats det prestigefyllda ALMA-priset.

Similar Posts:

• Magiska kulor som sprider sig
• Rödluvan och vargen – naturliga fiender?
• Rosa drömmar och skogshimlar
• Bullfest, bullfest hela dagen
• Ur en annan vinkel