Emmy Abrahamsons debutroman Min pappa är snäll och min mamma är utlänning från förra året tog bland annat upp kulturella fördomar på ett ovanligt humoristiskt och pricksäkert sätt och stack ut bland kärleksbryderier och klassrumsdramatik. I den Augustprisnominerade Only väg is upp fortsätter Abrahamson att på ett både underhållande och drabbande sätt leta sig in i för ungdomslitteraturen än så länge mer sällsynta teman och miljöer. Här är det 18-åriga Filippa som lämnar Sverige för London och chansen att komma in på scenskolan The Royal Drama School. Men först måste hon skaffa sig någonstans att bo och helst också ett arbete i den stora, kostnadskrävande staden. Det är ett kyligt London hon möter. En stad där villkoren på bostadsmarknaden tycks än hårdare än i våra svenska storstäder och där arbetsmarknaden för unga präglas av samma sorts moment 22-kultur som här hemma. Har du ingen arbetserfarenhet får du inget jobb, men utan jobb ingen erfarenhet.

Filippa lyckas så småningom få en tillfällig anställning på ett medieföretag via bemanningsfirman Bright Angels. Hon börjar arbeta som kontorshjälpreda och avancerar sen till att bli sekreterare åt företagets högste chef. Filippa kokar te åt de övriga anställda och vänder papper samtidigt som hon går på provspelningar och drömmer om skådespelarlivet på The Royal Drama School. Ett liv som, trots sin eftertraktade status, ska visa sig vara slitsamt, men som ändå är det som lockar Filippa allra mest.

Det är just i de passagerna; i det träffsäkert skildrade arbetssökandet på bemanningsföretag, den stela kontorsmiljöns möte med de glittriga drömmarna, som Emmy Abrahamsons roman har sina bästa stunder. Den unga människans ständiga drömmande och besvikelser, livet som visar sig mycket hårdare än väntat. Här har Emmy Abrahamson hittat ett driv och en ton som fungerar så väl ihop med det hon vill skildra.

Å andra sidan dras boken med en del mindre intressanta partier. Ett exempel är en misslyckad kärlekshistoria med en rockstjärna, som visserligen också kan representera drömmandet, men som blir märkligt platt, pryd och klichéartad i den här annars angelägna historien. Överlag är många av karaktärerna som förekommer runt om Filippa lite väl blodlösa. De svävar som grumliga statister som flyter ut och in ur hennes liv, vilket i och för sig kan ses som ett gestaltande av ungdomlig flyktighet, men som ändå blir lite tråkigt i längden. Jag önskar mig mer av röster.

Den som drömmer och kämpar med en väg ut i arbetslivet, eller livet i stort, bör läsa Only väg is upp, för på flera sätt tillför den ändå ungdomslitteraturen nya perspektiv. Läs den och se drömmar väckas, krossas och byggas upp igen.

Similar Posts:

• Humor och pinsamheter
• Plötslig kärlek och trasiga kläder
• Vecka 48 på dagensbok.com: Vinnare, spänning och aids
• Vecka 44 – Höstlov på Dagensbok
• dagensbok.com medverkar på bokmässan

Årets svenska skönlitterära bok:

Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Juryns motivering lyder:

Från det förintelseläger som är sinnebilden för Europas djupaste förnedring kommer Göran Rosenbergs far till en svensk idyll, en idyll innesluten i sin aningslösa blandning av välvilja och misstänksamhet. Göran Rosenberg återskapar i Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz faderns långa resa, en berättelse laddad av klarsynt inlevelse som också blir en fond för skildringen av hans egen uppväxt i Södertälje. Ur denna mycket personliga historia om en far och en son växer en betraktelse med stor allmängiltighet om betydelsen av viljan och förmågan att förstå också det som är svårt och motsägelsefullt.

Årets svenska fackbok:

Ingrid Carlberg: ”Det står ett rum här och väntar på dig…”. Berättelsen om Raoul Wallenberg

Juryns motivering lyder:

Ingrid Carlbergs biografi över en av Sveriges mest omskrivna personer under efterkrigstiden är medryckande. Alla vet att Raoul Wallenberg aldrig återkom till hemlandet. Ändå är Carlbergs bok inte bara faktarik utan spännande, en riktig bladvändare. Med känsla berättar hon också om familjens vägran att ge upp hoppet trots den passiva hållning gentemot Sovjetunionen som präglade det officiella Sverige.

Årets svenska barn- och ungdomsbok:

Nina Ulmaja: A B C å allt om D

När Kettil skrev om A, B, C å allt om D tidigare i höst skrev han: ” Begreppet allåldersbok har blivit populärt. Ofta menar man böcker som funkar från yngre tonåren och uppåt. Det sägs att det var Harry Potter som gjorde det rumsrent för vuxna att gilla samma sak som barn.”Läs mer.

Juryns motivering lyder:

En bokstavsbuffé fylld med spännande tillbehör, som överraskar med form och fantasi. Där allt är olika men ändå hör ihop. En bok som kan läsas på många olika sätt och där omslaget, bokstavligt talat, väcker läsarens känsla och nyfikenhet.

Similar Posts:

• Vecka 44 – Höstlov på Dagensbok
• De där första somrarna, och resten av livet
• Pekboksdramatik
• Drömmar som krossas och byggs
• Vad vet du?

EYES: Medium
HAIR: Medium
WEIGHT: Medium
HEIGHT: Medium
DISTINGUISHING FEATURES: None
NUMBER OF FINGERS: Ten
NUMBER OF TOES: Ten
INTELLIGENCE: Medium

What did you expect?
Talons?
Oversize Incisors?
Green saliva?
Madness?

- Leonard Cohen, All There Is To Know About Adolf Eichmann

Precis som han gjorde i Pol Pots leende återvänder Peter Fröberg Idling i sin romandebut till Kambodja, mot bakgrund av ett av 1900-talets mest ofattbara folkmord, där de röda khmererna under ledning av ledaren Pol Pot mellan 1975 och 1979 utrotade upp till en fjärdedel av sin egen befolkning i ett försök att skapa ett socialistiskt bondeparadis. Men där den förra boken såg det i backspegeln, med tryggt avstånd både för läsaren och för de de svenska intellektuella som på 70-talet hyllade Pol Pot som en visionär, tar Sång till den storm som ska komma ett helt annat grepp: här skickas vi tillbaka till 1955, 20 år innan helvetet brakade lös, och får följa tre människor under några veckor.

Den här romanen har hyllats, augustnominerats och dissekerats, och det med rätta, för den är nog riktigt bra. Speciellt som det där folkmordet aldrig ens finns med i texten; det har ju inte hänt än, det ligger så långt i framtiden att ingen än kan tänka på det även om de börjat ta de första stegen ditåt. I stället får vi ett politiskt och romantiskt drama runt tre huvudpersoner: Saloth Sar (som en dag skulle byta namn till Pol Pot), en skollärare utbildad i Frankrike och Jugoslavien med kommunistsympatier; politikern Sam Sary, närmaste man till prinsen som i praktiken styr landet; och Somaly, skönhetsdrottningen som de båda är förälskade i. Låter det klichéartat? Det är det ju, det hände ju som alla klichéer i verkligheten. Hursomhelst; Kambodja har precis blivit självständigt, till skillnad från Vietnam behövde de inte kriga sig till det (som sagt, detta är 1955 och vi läsare vet ju hur det skulle gå för Vietnam), och nu ska det hållas val. Men hur håller man demokratiska val i ett land där befolkningen inte kan läsa, där alla fortfarande automatiskt använder franska gatunamn för att hitta, där både USA och Kina ser till att fjäska för att få kliva in och dra i trådarna bakom allt…? Folk röstar som man säger till dem; nu gäller det bara att säga det högst, för folkets eget bästa, så att man kan bygga en stark, oberoende självständighet; om det sedan kräver hemliga möten med kodnamn, iskallt naket våld, eller att knyta sig till rätt personer

Romanen leker med formen; Sars delar är skrivna i andra person singular (ja, som läsare är du här Pol Pot), Sarys som hastigt nedkastade betraktelser med överstrykningar och krafsade kommentarer i kanterna (realpolitiker ändrar betydelsen i allt som sägs), och Somalys inåtvända funderande om livet i en gyllene bur. Och ändå är det den där splittringen, det där uppenbart konstlade som Fröberg Idling använder för att göra det verkligt, för att återskapa inte bara 50-talets Kambodja med alla sina klyftor, konflikter och lager av nya och gamla traditioner och politiska agendor, utan också för att tvinga in läsaren i den postkoloniala förvirringen där ingen identitet eller roll ligger fast. Om Pol Pots leende handlade om de skygglappar som Jan Myrdal och PO Enquist hade på 70-talet så tvingar Fröberg Idling här på läsaren samma skygglappar, att försöka ta ställning i en situation som ännu inte gått så långt att man kan se tydliga monster och offer. De ideologiska och personliga konflikterna är svårlösta, men har ännu inte resulterat i revolution och folkmord. Var kan historien gå härifrån?

Sång till den storm som ska komma är en löjligt välskriven roman, trots formlekarna med ett lätt anslag som drar in en och aldrig faller in i att ge tydliga pekpinnar; runt, runt, runt, går konflikterna både inom karaktärerna och mellan dem, och… ändå kan jag inte riktigt komma ifrån tanken på att boken kanske är bättre i praktiken än den är i teorin. Att det finns en kluvenhet här som inte är helt lyckad: där boken antingen kan läsas som en ren (om oavslutad) historieskildring, ett levande drama om två män och en kvinna i storpolitikens skugga, eller också som en bakgrundsskildring till det som skulle hända sedan men aldrig händer inom den här boken. Den som vill kan låta historien sluta där, 1955, med den framtida Pol Pot som en olyckligt kär dissident i en hårdhänt diktatur. Och jag har lite svårt att skaka av mig tanken – är det verkligen försvarbart att tvinga mig att identifiera mig med en man som mördade en fjärdedel av sina landsmän? (Tja, hur många svenskar åker på semester till Thailand mitt i militärkupper, vad betalade du för dina gympadojor…) Fröberg Idling vill ju uppenbarligen inte försvara Pol Pot, så varför den här losskopplingen av några veckor 20 år tidigare, som utforskar historien fram till den punkten och sedan ger oss illusionen att framtiden är öppen, som varken knyter ihop romanen eller historian? Det kan finnas en poäng i att påpeka just detta, förstås; att om du inte kan din historia kan du inte hela historien; om du inte har hela kartan kan du gå väldigt vilse.

Men att kräva svar av en roman är väl ett rejält felslut, romaner ska ställa frågor och utforska sina egna motsägelser. Och det gör Sång till den storm som ska komma med den äran; Peter Fröberg Idling har storverk kvar att uträtta.

Similar Posts:

• Och khmererna stod röda om sommaren
• När sanningen är som svartast
• Årets bästa svenska romaner 2012
• Sverige efter revolutionen
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning

Ute vid grundet är den vitgula sandbottnen perfekt räfflad – som ett ökenlandskap. Vi gör kullerbyttor och står på händerna i vattnet. Tiden försvinner in i glittergatan som kokar havet i allt intensivare rödfärger ju lägre solen sjunker.
Vi skrattar åt våra bleka vita stjärtar som kommer upp över ytan i kullerbyttorna. Johanna kan göra fem varv, jag sex ibland. Vi skrattar åt de fula rumporna som fläks upp i vattnet. Johanna suger ihop munnen som en gammal tandlös kärring.
”Ditt anus”, säger hon, och dyker ned igen.

Förra året läste jag 62 dagar, ungdomsboken som utspelar sig på samma plats, kretsar kring samma händelser, som den här boken. Den rekommenderade jag som tacksam läsning för killar som kanske i vanliga fall helst inte plockar upp en bok. Nu får vi följa Lasses mamma. Lasse, som får smeknamnet Lassemiss, av kompisarna snart betonat som en miss av naturen. Någon som inte är som alla andra.

Monika växer upp på en bondgård ensam med sin pappa, mamma dog när hon bara var något år gammal. På somrarna kommer sommargästerna till byn. Johanna och hennes pappa som är doktor, hennes mamma som bjuder på fina fester med snittar som tilltugg och vin att dricka. Inte som hemma, där det alltid bjuds på kaffe och kaka. Johanna och Monika hittar varandra, som man gjorde i den åldern, när allt som krävdes var att man var i samma ålder för att självklart dela samma världsbild. Ändå påpekas skillnaderna förstås, väldigt medvetet. ”Du luktar dig”, säger Johanna, men åsyftar stallukten, som sätter sig i allt och aldrig försvinner. Och Johannas pappa har regler för vad man får göra och inte göra. Men Monika och Johanna trotsar alla regler, de cyklar, badar, övernattar i kojan i skogen utan att berätta för sina föräldrar vart de tagit vägen.

”Tänk när vi är stora och får barn.”
Johanna håller fimpen mellan tummen och pekfingret. Natten är mörkblå och len. Hennes ansikte ser utfrätt ut i kojans halvmörker, magert och brunbränt, tänderna och ögonen lyser när hon ler. Cigarettglöden fräser till när hon fimpar mot marken. Daggen har fallit och det luktar mer skog om skogen på natten än om dagen.
Vi tittar på varandra och bilder drar fram mellan våra ögon – cyklarna, klipporna, gurkorna vi plockar åt grannbonden på förmiddagarna och sedlarna vi samlar i plåtburken under filtarna, mitt ansikte och Johannas, våra bruna ben, de svartvita korna, Stora vägen, min blöta bikini på pakethållaren, grusvägen mellan våra hus, horisonten.
Vi börjar skratta.
”Våra små barn”, säger Johanna med tillgjord röst och vaggar med armarna i kors över magen som om hon redan hade en liten baby i famnen.

Och vi kommer att få se Johannas bebis också, längre fram i tiden som går. Naumann kastar sig med van hand mellan åren i Monikas liv, utan att det blir förvirrande och utan att det känns som en tung ödesmättad släktkrönika. Den världsliga sorgen i att förlora en bästa vän för att man utvecklas åt olika håll, möter den mer mångbottnade sorgen i att föda ett barn som visar sig inte vara som andra barn. En bebis som bara ligger i vagnen och sover, sover, sover hela tiden. En mamma som tar snabba promenader med barnvagnen, passerar åkrar och trampar ner stigar och fötter för att slippa känna hur det skaver av mammarollen. Vem är jag nu? För att slippa känna oron växa.

Naumann har verkligen ett mästerligt språk, och det är en sann glädje att läsa det. Jag vill inte sluta och jag lever med den när jag inte läser i den; ”vem var nu det”, säger jag rakt ut när jag ser på ett teveprogram där de pratar om scenografi i en föreställning, ”som målade ett helt rum rött?” Först efter ett tag slår det mig att det inte är en verklig människa som har berättat om det, utan Monika i boken. Så inne i boken har jag varit, att jag misstagit den för verkligheten.

Detta sätt att plantera scener, stämningar, att beskriva den svenska sommaren så som jag också upplevde den när jag var liten; när man alltid badade, vädret spelade ingen roll. När man åt hur många mackor som helst utan att bli mätt. Och satt med blå läppar i flera timmar huttrande med saltvatten i håret. För att sedan återvända till samma scener igen, fast nu flera år senare. När pappas hår börjat ge vika och den bleka huvudsvålen skymtar där under. När korna säljs en efter en från gården. När till och med doktorn, som är så försiktig, blir sjuk, och sommargästerna köper upp tomt efter tomt och bygger nytt, med stora panoramafönster där man aldrig skymtar en människa.

Och alla ska en dag dö. Även din pappa, som alltid har funnits där som en stöttepelare i tillvaron. Alla val som skapade människors öden, alla andra människors val som satte dina planer i gungning. I riktigt bra böcker känner du igen dig, upplever nya oväntade saker, gråter och skrattar och upplever det stora. Hur vackert livet kan vara, och hur fruktansvärt fult och orättvist. Att någon har satt ord på precis hur det är. Till och med det röda försättsbladet känns oerhört symboliskt laddat och genomtänkt… Det här är sannerligen en värdig Augustpriskandidat. Och ett lästips för er alla. Var beredd att sätta av några timmar till sträckläsning på soffan bara. Det är där den gör sig allra bäst.

Och läs 62 dagar först. Den är tunn och snabbläst och förhöjer läsupplevelsen.

Similar Posts:

• Borta bra, hemma bäst
• Sommaren när döden kom
• Minnesmönster
• Drömmar som krossas och byggs
• Moderskapets bräcklighet

Huvudpersonen här är en liten kille vars namn vi aldrig få reda på. Han berättar själv om sin relation till Manne, kompisen som han leker med. Hela historien utspelar sig i en sandlåda, ett fyrkantigt litet universum vars enkla lagar sätts ur spel när det anländer ytterligare en person: en kille till, som blir en rival om Mannes uppmärksamhet.

Texten i Jag älskar Manne är nästan Barbro Lindgrenskt Max bil-fåordig: meningar som ”Jag älskar Manne” och ”Jag älskar Mannes hink” är i regel det enda som står på ett helt uppslag. Trots det lyckas Lindenbaum förmedla en dramatik och ge karaktär till historien, och det gör hon genom bilderna. Relationen mellan Manne och huvudpersonen blir tydlig, långt in i boken är det Manne som agerar medan berättaren håller sig i bakgrunden och betraktar. Det är när han sedan slutligen ger sig in i leken, och faktiskt in i sandlådan, som hotet också anländer; sedan några sidor tillbaka har läsaren kunnat följa det som huvudpersonen inte sett: hur en liten figur målmedvetet närmar sig över motsatt uppslag och anländer från höger.

När jag först läser Jag älskar Manne saknar jag lite av Lindenbaum: det lilla formatet tillåter inte samma absurda och ändå glasklara historia, språket kan inte ta sig några excesser. Men ju fler gånger jag läser den desto mer ser jag dess förtjänster. Det är ett kammardrama som utspelar sig framför våra ögon, och slutet är oväntat. Så mycket kan avslöjas som att det inte slutar med att alla blir vänner och leker tre, vilket väl hade varit det ”moraliskt riktiga” och enklaste valet. På det sättet är Lindenbaum sig lik, barnen i hennes böcker får vara otypiska, sturiga och ibland egoistiska utan att straffas för det. Istället känns de rakt igenom som naturliga och verkliga små individer.

Similar Posts:

• Humoristiskt pekboksdrama
• Den allvarsamma leken
• Vecka 44 – Höstlov på Dagensbok
• Livat på playan
• Hej å hå, häng på

Veckan inleddes igår med Emelies recension av Lina Forss och Niklas Krogs nya roman Turk och Timotej – En natt. En bok om pirrig tonårsförälskelse. Björn bjöd på 90-talsnostalgi med en recension av Hanna Jedviks roman Kurt Cobain finns inte mer.

Idag skriver Anna N om fantasy i form av Becca Fitzpatricks Noras val. ”Noras val är en bok fylld av kärlek, änglar, demoner, spänning, mystik. Det finns en del problem med den, till exempel genusmässigt, och lite språkmässigt, beroende på vad man har för preferenser. Men om boken hamnar i rätt persons händer så blir den fantastisk.” skriver Anna N.

På fredag fortsätter vi fantasytemat. Vad sägs om recensioner av Flickan vid glastornet - Erika Vallins debut, Liesl & Po av Lauren Oliver, tidigare recenserad och älskad av Dagensbok. Låter inte böcker som De glömda barnen och Den magiska kappan också spännande?

Dessutom kommer vi skriva om inte mindre än tre av de Augustnominerade böckerna i barn- och ungdomsklassen. Kettil har läst Nina Ulmajas ABC å allt om D, Anna C skriver om Only väg is upp av Emmy Abrahamsson och Alice har läst Jag älskar Mange av Pija Lindenbaum.

På lördag får vi finbesök av Anna Holmström som till vardags bloggar på Reading this world. Hon har läst två slukarböcker av Ingrid Olsson.

Avslutningsvis bjuder vi på söndag på massor av recensioner ur höstens bilderboksskörd.

Vi hoppas att ni njuter av att läsa under ledigheten! Och självklart kommer vi även att lotta ut ett bokpaket till våra läsare, som traditionen bjuder, så håll utkik här på dagensbok.com under dagen!

Similar Posts:

• Slangbellan 2013
• Blir inte bättre än såhär
• Veckan på dagensbok.com
• När änglarna faller
• Vecka 48 på dagensbok.com: Vinnare, spänning och aids