Gränsen mellan offentligt och privat – en gräns som töjs allt mer såväl i litteraturen som utanför den och som tar form på olika sätt hos de fem författare som Astor valt att publicera den här gången. I Den gudomliga avbetalningen tecknar Chiara Valerio ett scenario där en kvinna, Anna T, väljer att investera pengar i ett par nya bröst som ska betalas av i slutet av varje månad, likt vilket hus- eller billån som helst. Situationen spårar dock ur när Anna T:s man förlorar jobbet och börjar spendera oproportionerliga summor på sprit. Ekonomin blir ansträngd, tillgångarna sinar och Anna T:s bröstavbetalning blir allt mer ohållbar och bisarr. Hur betala när det man investerat i sitter fastopererat på den egna kroppen? Chiara Valerios text bryter ut i kritik av ett låne- och konsumtionssamhälle där förutsättningarna för att kunna köpa och behålla såväl det nödvändiga som överflödiga blir allt mer absurda. Det är en text som kräver sin språkliga kyla och som då och då går över i en sorts samhällig ironi som Chiara Valerio behärskar väl.

I Antonella Lattanzis Katastrofen i Bari skildras vad som skedde i hamnstaden Bari den 2 december 1943 – det historiska bombanfall som beskrivs som Italiens egna Pearl Harbour, där verkningarna av senapsgas och tron på ett helgon kom att få betydelse många decennier efteråt:

Senapsgasen förenade sig med oljan som läckt ut från de tankfartyg som gått till botten eller brann. Havet fanns inte längre. Där var som en oljehaltig filt som kvävde sjömännen, som hade händer och fötter och en mun som skrattade. Ett giftigt moln steg upp uppåt, himlen försvann och med den månen, firmament och kärleksdikter, kyssar och allting.

Parallellt med krigshändelserna skriver Lattanzi också om en födelse. Ett barn, berättarjagets far blir till samtidigt som kriget förgör staden och med Lattanzis bitvis stramt rapporterande, bitvis poetiska språk blir detta till en novell med många lager att avtäcka.

Veronica Raimas Ärendet rör sig kring något mer vardagliga, men icke desto mindre komplicerade, händelser. Här handlar det om en ung författare, som någonstans mitt i ett bohemiskt romskt konstnärsliv börjar utföra olika tjänster åt sin grannfru. Med tiden blir tjänsterna allt mer avancerade och kommer tillslut att gå mot ett övertramp mot något till synes privat. Veronica Raima är skicklig på att gestalta såväl förhållandena i det unga, samtida Rom som människans tilltagande desperation och vad hon är villig att göra för konsten.

Ascanio Celestini bidrar med vad som egentligen är tre noveller i en bok – Jag har ångest, Kronan och Tyngdkraften. Han kallas på omslaget för experimentell och stilmässigt går mina tankar ganska snabbt till amerikanska Lydia Davis, vars noveller jag nyligen recenserade här på sidan. Av de tre novellerna är det Jag har ångest som berör mig mest. Här kommer Ascanio Celestini åt något av en kärnpunkt i det som är det offentliga vs det privata.

Ångest är en sak som sväller inne i huvudet,
det är som luften för en boll,
egentligen finns det bara ett tunt skikt av elastiskt gummi,
allt annat är luft.

Hur medicinerar man bäst mot något vars orsak inte går att hitta? Något som bara är där? En oro, så vag och obestämd att den lika gärna skulle kunna vara inbillning i den stressade sjukvårdens ögon. Det offentliga i Celestinis novell har inte tid för ångest. Ångesten tillhör det instängda, det privata. Den finns och den uttalas, men svävar ändå i ett obestämbart gränsland av osynlighet.

Min favorit bland de fem små Italienböckerna är nog ändå Giorgio Vastas Den enkla framtiden. Novellen är adjektivstinn, detaljrik, böljande och berättade på ett alldeles förtjusande sätt. Vi får följa en ung man under hans ettåriga civiltjänst på italienska konsumentverket, där han arbetar i stort sett ensam i en stor kontorsbyggnad. Dagarna spenderar han med att ta emot samtal från missnöjda konsumenter och passagerna däremellan är tid som ska fördrivas och förklaras. Den unge mannen har ingen klocka, och i civiltjänsten ingår fem timmars arbete om dagen, varken mer eller mindre. Under sin tid på konsumentverket kommer han också i kontakt med en mystisk kvinna, vars morgonrock har fläckats ner på ett tvätteri. Kontakten med kvinnan leder honom in i en föreställd historia knuten till morgonrockens förflutna som plagg och betydelsebärare.

Vastas novell är fascinerande i all sin poetiska långsamhet och säger något om hur arbetet ofta utgör själva definitionen för tid och vad vi gör med den. Den säger också något om hur gränserna för den professionella, arbetande människans tillvaro och engagemang kan lösas upp. Med sina 60 sidor är det den längsta av de fem novellböckerna och ett utmärkt sista nedslag i den italienska samtiden.

Similar Posts:

• Bilden av ett horn
• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• En hyllning till metamorfosen
• Medelmåttigt beskrivet Italien
• Noveller från Italien

Jag går igenom väggarna. Genom de antitjyvsinhägnade fritidshusen som kontrolleras av antizigenarlarm, som skyddas av antinegerjärngaller, där antipatiska antisemitiska husägare med antirynkkräm äter antiallergiska antipasti i antimateriska bunkrar. Genom de videoövervakade bankerna. Genom kasernernas, mentalsjukhusens, fängelsernas väggar. Och jag blir full i skratt när en vakt försöker stoppa mig, för jag går igenom henne också med sin uniform. Hon som kommer vända sig om och säga: -Polisassistent, vad gör vi? Detta är häxeri! Och jag kommer svara henne: -Nej, detta är klasskamp. –

Ascanio Celestini (Lotta di classe 2009: 228-229)

Kulturjournalister i Italien har en förkärlek för stora rörelser, stormvågor av masskultur som suddar ut de mindre strömmarna, röster i kör som kan etiketteras, dirigeras, kritiseras och lämpar sig som aktuella fanbärare för ”det italienska”. Ett exempel på detta är sorlet om det så kallade New Italian Epic, NIE, som i litterära kretsar i och utanför Italien har pågått i mer än ett årtionde och fått italiensk samtidslitteratur att framstå lite som ett partisystem med ett stort regeringsparti som alla de övriga måste förhålla sig till. Denna omdebatterade definition, som härstammar från ett författarkollektiv som kallar sig Wu Ming, har av sin upphovsman Wu Ming 1 (2008: 13) beskrivits med sju karaktärsdrag, där det viktigaste framstår som förkastandet av den ”iskalla ironi”, som varit utmärkande för den postmoderna romanen, till förmån för ett mer politiskt och experimentellt skrivande.

Även kulturjournalister i Sverige tycks ha en förkärlek för stora rörelser, åtminstone när de inte drabbar det egna territoriet. Under våren har fyra yngre författare besökt Stockholm: Valeria Parrella, som gjorde entré på den svenska bokmarknaden 2011 med sin första roman Väntrum om en ung lärarinna i Neapel, som tillbringar dagarna i väntan på sin för tidigt födda dotter i kuvös; Silvia Avallone, som i sin nyligen översatta romandebut Stål skildrar en ny sorts arbetarklass i en småstad i Toscana; Michela Murgia, som i Själamakerskan (svensk utgivning i våras) berättar om en ung flickas uppväxt på 1950-talets Sardinen hos en accabadora, en kvinna som enligt sardisk tradition avslutar liv lika naturligt som andra kvinnor föder; och senast Nicola Lagioia, som i Allt kommer tillbaka, ännu en nyöversatt roman, beskriver tre tonårskillars uppväxt under de kommersiella tv-kanalernas inflytande i Bari på 80-talet. När dessa fyra författare, som alltså skildrar olika delar av Italien och varken stil- eller innehållsmässigt har särskilt mycket gemensamt, har intervjuats i Sverige har alla åtminstone vid något tillfälle fått frågan hur de förhåller sig till NIE. Svaren har handlat om relationen mellan litteratur och politik. Silvia Avallone är kanske den som gav det kärnfullaste svaret, då hon på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm, beskrev skönlitteraturen som den kraft som, till skillnad från tv och tidningar under Berlusconitiden, har lyft fram de delar av verkligheten som politiken inte har befattat sig med.

Men är det verkligen så new att skriva politiskt? I ett land där allt måste förändras för att allt ska förbli som det är, som Giuseppe Tomasi di Lampedusa skrev i Leoparden (svensk utgivning 1960), där Den gudomliga komedin fortsätter att läsas som en politisk pamflett, där verismen, futurismen och neorealismen föddes, framstår det nya inte ensidigt som nytt. Flera av de unga författarna är medvetna om detta. Giorgio Vasta, vars lysande novell Den enkla framtiden finns utgiven på svenska, menar att det handlar om att

återvinna modet att bilda sig politiska och sociala föreställningar, föreställningar som utan att direkt övergå i ett djupsinnigt konstaterande av diverse fakta […] kan användas konkret

(Vasta, 2009: 14).

Det gäller alltså att varken fastna i rekviemässor över det förflutna eller oreflekterade väckelseplakat, utan verka för att väcka en ansvarskänsla och finna praktiska redskap för att verkställa den. En tanke som påminner om Antonio Gramscis kritiska marxism, där kulturen och individen spelar en fundamental roll i historiska skeenden.

I den kulturella, ekonomiska och politiska förvirring som råder i Italien sedan Berlusconi-regeringens fall, ett tillstånd som ytterligare förstärks av den senaste tidens jordbävningar i norra Italien, vilka har fått tusentals människor att lämna sina hem, ligger det nära till hands att skriva om världens undergång. Problemet för den italienska författaren är att detta redan har gjorts, och inte bara i urgamla skrifter om syndavågen, utan av livs levande författare i detta millennium med en förkärlek till det apokalyptiska. Ett exempel på detta är Marco Mancassola, som med romanen La vita erotica dei superuomini (2008) om en värld i total avsaknad av superhjältar och ideal, har nått stora framgångar i Italien. Men frågan är om inte den omdebatterade krisen kan diskuteras i litterära termer lika väl som i ekonomiska. ”Att identifieras som offer är ett tillstånd som borde vara tillfälligt för alla och kopplat till särskilda omständigheter”, skriver Michela Murgia i Ave Mary (2011:15).

Försöket att göra människor till permanenta offer, oberoende av omständigheterna, tvingar offret att gå in i en offerroll. Detta är en annan, subtilare och svåråtkomligare form av våld, därför att den passiviserar och förstör motståndskraften. Subjektet kan inte försöka ta sig ur offertillståndet, för runt omkring finns ett helt system som förhindrar det från att vara något annat.

I det skiftande litterära landskapet växer medvetenheten hos italienska författare om att mänskligheten kräver något av dem. Krisen kan inte bara beskrivas i termer av döende superhjältar och eldflammor.

I den nyligen avlidne Antonio Tabucchis senaste novellsamling Tiden åldras fort, som finns utgiven på svenska, finns en dialog mellan en liten flicka och en gammal FN-soldat, där soldaten förklarar för flickan att det finns människor som bygger hus, liksom flickans pappa som är arkitekt, och människor i hans egen yrkesgrupp, som förstör hus. Om författare kan delas in i samma kategorier tillhör Tabucchi den första kategorin. Dagens italienska författare står, precis som vi läsare, inför ett val som inte har mycket med etiketter att göra. Detta val kan formuleras, underförstås eller definieras som ett antival, men det är trots allt ett val. Även om vissa fortfarande verkar låtsas som det regnar.

Nedan finns en lista på den litteratur som nämns i krönikan:

Avallone, Silvia. 2010. Acciaio. Rizzoli.

Celestini, Ascanio. 2009. Lotta di classe. Turin: Einaudi.

Mancassola, Marco. 2008. La vita erotica degli superuomini. Rizzoli.

Murgia, Michela. 2009. Accabadora. Turin: Einaudi.

Murgia, Michela. 2011. Ave Mary. E la chiesa inventò la donna. Turin: Einaudi.

Lagioia, Nicola. 2009. Riportando tutto a casa. Turin: Einaudi.

Parrella, Valeria. 2008. Lo spazio bianco. Turin: Einaudi.

Tabucchi, Antonio. 2009. “Nuvole”. I Il tempo invecchia in fretta. Feltrinelli.

Tomasi di Lampedusa, Giuseppe. 1958. Il gattopardo. Milano: Feltrinelli.

Vasta, Giorgio. 2009. Anteprima nazionale. Rom: Minimum fax.

Wu Ming 1. 2008. New Italian Epic 2.0. Texten finns publicerad på sajten
Carmilla Online (2012-06-19)

Similar Posts:

• Vecka 25 på dagensbok.com: Glad midsommar!
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• En liten roman med stort innehåll
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Intervju med Nicola Lagioia