Vecka 40: Livet efter bokmässan

Lina Arvidsson — Mon, 29 Sep 2014 12:28:08 +0000

Bokmässan är som Roskilde för litteraturSverige, minus leran. Typ så, ser jag att Jenny Jägerfeld har skrivit som status innan jag ger mig iväg med tåget på torsdagen. Och nog ligger det ganska nära sanningen. ”Det är märkligt”, säger Anna Carlén, när vi ses några dagar senare för välbehövlig lunch på pizzerian utanför mässhallarna. ”Hur många år har vi inte rest till bokmässan? Men det är som att man aldrig lär sig exakt hur man tar sig till Korsvägen.” Och det är som att jag för varje år som går blir slappare och slappare, tänker jag. Förvisso hade jag det här året en ovanligt splittrad tillvaro mellan två identiteter, jag var å ena sidan mig själv, som läste dikter i Rum för poesi tillsammans med Malmöpoeter. Och jag var å andra sidan mitt blåhåriga alter ego Ariel Held, som vilken jag klapprade runt i höga klackar, signerade böcker och snackade på Aftonbladets scen.

Jag hade kunnat gå på fler seminarier, om jag bott närmare mässan. Om jag druckit lite mindre mingelvin i montrarna kvällen innan. Om jag tagit mig hem tidigare från kändisspanandet på Park. Om jag inte tyckt det var så kul att hänga i Vertigomontern att jag bara blev kvar. Om jag planerat lite bättre i förväg. Om jag helt enkelt kommit upp ur sängen lite tidigare, skärpt till mig, stressat mer.

I år såg jag ett seminarie. Det handlade om verklighetens zombies. Frank Swain har grävt i historien och fått fram hundar vars avhuggna huvuden styrs efter döden av elektroder, parasiter som tar sig in i människokroppen och sedan styr sin värds intressen, experiment som gjorts på lik för hundratals år sen, spastiska ryckningar, förmodade gengångare och kannibaler. Mycket intressant!

Jag såg också ett snack på Litteraturscenen, halva i alla fall, om åldersgränserna inom barn-och-ungdomslitteratur. Sara Kadefors som frustrerat pratade om att vi måste se förbi och splittra upp bokhandlarnas snäva gränser; läsning styrs av intresse och mognad, inte av ålder. Och recensenten Lotta Olsson på Dagens Nyheter spydde galla över folk som recenserar utan att ha koll på sin genre. Hon ville att alla då och då skulle läsa barnböcker, och hade inga problem med uppdelningen av barnboks- och vuxenboksrecensenter. För all del intressanta och viktiga diskussioner att föra.

Och nu är det vardag igen. Kanske har bristen på föreläsningssalar gjort att jag faktiskt sluppit undan den obligatoriska förkylningen (peppar, peppar!) som brukar följa på mässan. Dags att dricka mindre vin och fortsätta producera litteratur. Och läsa!

Först ut denna vecka är Handen på hjärtat av Hilary Boyd, en bok som Christina ger svagt betyg till, eftersom hon upplevt den som en roman utan något djup alls. ”Chick litt, fast dåligt”, hälsar hon.

Imorgon, tisdag, recenserar Marie Jaktmark, första boken i Helene Turstens nya kriminalserie om Embla Nyström. Marie tycker att Embla är cool och att Tursten är imponerande skicklig när det gäller att bygga ett intressant persongalleri med hemligheter och intriger under ytan. ”Och så är det väldigt behagligt att befinna sig i en kall och ruggig höstskog en stund. Även om folk råkar dö omkring mig.”

Tills på onsdag har Kari läst Max Tegmarks Vårt matematiska universum. ”Här resonerar han oss fram till att, hur och varför vår yttersta fysikaliska verklighet är en matematisk struktur. Hisnande är bara förnamnet.”

På torsdag skriver Håkan om Kaninen rymde av Jonas Modig. En intressant diktsamling som är lite modernt civilisationkritisk. ”Naturromantikerns diktning – med ett förakt för konstruktioner i alla dess former. Främst samhällskonstruktionens självdestruktiva krafter.”

Ariel Held "Säg inte det här till någon"

Gäst — Fri, 26 Sep 2014 22:00:07 +0000

Min första tanke när jag hörde talas om boken Säg inte det här till någon var en trött gäspning – inte en till bok på temat ung kvinna och äldre dominant man. Den stereotypen har de senaste årens utgivning av erotiska romaner formligen kryllat av. Nu blev det dock så att mina låga förväntningar kom på skam. Romanen är både erotisk och nydanande inom genren.

Säg inte det här till någon handlar om den 34-åriga skådespelaren Elise som lever i en relation med sin deprimerade sambo Jacob. Depressioner och medicinering påverkar ofta sexualiteten negativt och Elise är frustrerad samtidigt som hennes åtrå växer sig starkare.

Ofta tar hon sin tillflykt i sexuella fantasier. De befolkas bland annat av en man med mytiska drag. Han bär en mask av svart läder med utstansade hål och hans ögon liknas vid svarta kratrar av ondska. Under tyget som täcker hans kropp finns en enorm, krävande, snirklande och levande tentakel med sugproppar som tar sin väg runt och in i Elises kropp. En annan gång handlar det om hur ett av husdjuren slickar henne till orgasm.

På en fest möter hon Armand. Han sticker ut från mängden och de bestämmer träff. De återser varandra på ett café. Där visar han en bild på en kvinna klädd som en liten flicka med tofsar i håret, kort klänning, vita bomullstrosor och knästrumpor. Han ger order om att Elise skall klä sig som en sjuårig flicka vid nästa möte. De inleder en relation där hon spelar en ett flickebarn och Armand hennes far. Rolleken där han tar makten och hon måste göra som han säger gör bägge kåta och allt sker i samtycke.

När jag som sexolog är ute och föreläser lyfter jag ofta fram sexuella fantasier som en mycket positiv del av våra liv. Fantasier inrymmer en persons mest passionerade sexuella önskningar och lustar. Våra sexuella fantasier har lika stor kapacitet att framkalla sexuell lust som ett fysiskt sexuellt möte genom att aktivera lustcentra i hjärnan. Att oftare ägna sig åt sexuella fantasier kan vara ett sätt att bejaka och öka sin egen sexlust. I sexuella fantasier är allt tillåtet. Här behöver man till skillnad från i verkligheten inte censurera eller lägga band på sig. I fantasierna kan man ge sig hän även åt de mest våldsamma fantasierna så länge de inte förverkligas. Romanen tvingar mig till konfrontation med dessa, mina egna uppfattningar när jag ibland provoceras av pedofililekarna och sex med djur samtidigt som jag upplever att min egen fitta börjar leva sitt eget liv.

Jag fascineras dessutom av hur Ariel Held lyfter fram en tämligen ny form av erotik i svensk kontext; den så kallade tentakelerotiken. En genre som vanligast återfinns inom japansk hentai-film.

Genom romanen arbetar Ariel Held med frågan om erotiska fantasier i dröm och verklighet. Min inledande fråga om varför så många tänder på manlig dominans och kvinnlig underkastelse behandlas och ett antal hypoteser finns i historien. Det mest fascinerande är dock huvudpersonen Elises egen sexuella utvecklingshistoria.

dagensbok.com » Ariel Held

Vecka 40: Livet efter bokmässan

Similar Posts:

Ariel Held "Säg inte det här till någon"

Similar Posts: