Till formen består båda delarna av numrerade textavsnitt, även om de i Bänkpress är kortare och Ökendykarna är indelad i ett antal övergripande avsnitt, tillägnade olika platser och idéer. Båda delarna utgår också från författarens egna, personliga erfarenheter och varvar dessa med historiska personer, både ur verkligheten och från litteraturen.

Bänkpress handlar om, just det, träning och kroppen – om hur träning som fenomen uppkommit och utvecklats historiskt och i olika kulturer, hur det uppfattas kulturellt och hur det kan påverka en människa och omgivningen.

Vissa avsnitt är bara några rader långa, medan andra är essäer på upp till några sidor. En del är faktabaserade summeringar, ofta med tillhörande bilder (för övrigt en av höjdpunkterna med boken – vem gillar inte att bläddra i sidor med Leonardo da Vincis människokroppsstudier, 1800-talets träningsapparater eller vad sägs om utdrag ur Mercurialis träningshandbok från 1569?), medan andra leder till mer filosofiska funderingar, som ”3. Ökenspegel”:

I bänkpress i dag blåser en sandstorm upp. Det är den som brukade blåsa i min barndom, just innan jag somnade. Den omger mig, där jag ligger på bänken, som ett vinande, bitande töcken.
Då står jag plötsligt vid stranden av en speglande sjö.

I Ökendykarna tar Lindqvist oss med på en resa till Sahara, som utgår från den gamla pojkdrömmen om äventyr till främmande land. Till en början beskrivs europeiska ”erövringar” och inhemska folks ”uppror”, men mot slutet av boken kommer äntligen mer klarspråk kring det koloniala våldet:

Ingen hade bett de franska officerarna att erövra Laghouat eller Zaatcha. Långt mindre hade man bett soldaterna att massakrera befolkningen. Ingen tvingade dem till det. Nej, det räckte med att ingen hindrade dem. De fick helt enkelt ett tillfälle som de inte kunde motstå.
[…]
Kolonierna var för dem alla en arena där de fick leva ut allt det, som inte var socialt accepterat i deras hemländer.

Hela vägen fram till de här tankegångarna handlar dock främst om Antoine de Saint-Exupéry, Michel Vieuchange, Pierre Loti, Isabelle Eberhardt och André Gide – alltså en rad olika europeiska äventyrssökande besökares perspektiv, på den öken som de visserligen dras till och fascineras av, men ständigt upplever som främmande och utmanande.

Lindqvist pekar ut för läsaren, eller om det är sig själv (eller både och), att ingen av de (europeiska) författare som nämns verkligen gestaltar den koloniala terrorn. Men det beror kanske på vem man lyssnar på, vem det är man låter komma till tals?

Under resan möter Lindqvist många personer, vars röster träder fram ur hans text. Näst intill genomgående är det europeiska personer som får framträda med namn, medan lokalbefolkningen nämns i kortare passager som ”en kvinna”, ”ett barn”, ”en äldre man”. Om man reser genom en plats och inte pratar mer ingående med dem som lever där och vars släktingar har levt där i generationer, utan bara närmar sig platsen filtrerad genom europeiska besökares perspektiv, så är det nog inte så konstigt att lokalbefolkningens perspektiv, varken på platsens historia eller upplevelsen av platsen i sig, inte får så mycket utrymme. Deras berättelser kanske inte finns (eller fanns då) i europeiska bokaffärer, men det är ju inte detsamma som att de inte finns.

Det kan tyckas att Bänkpress, med dess fokus på träning och kroppen, och Ökendykarna, som är en reseskildring om Sahara, är två helt olika böcker, vilket också visualiseras på nyutgåvans omslag med en pil som pekar uppåt för skivstångens rörelseriktning och en pil som pekar nedåt mot vattnet i en brunn. Men förutom att båda delarna så tydligt är en och samma berättares personliga reflektioner så kan de båda även ses som en slags reseskildringar – inte bara i gymmens värld eller i Sahara, utan framför allt i det mänskliga livet.

Similar Posts:

• Ordet Europa betyder mörker
• Att närma sig det obegripliga
• Flytande men skarpt
• Lysande om mörk historia
• Vår export av det civiliserande våldet

Om grundstoryn om en lillgammal berättare som vandrar genom krigets vansinne låter lite Blecktrumman upphör egentligen likheterna där. Yazbek ger henne en röst som är helt och hållet hennes egen. Berättelsen är rörig, med mängder av utvikningar och omtagningar, men alla lägger ett pussel och målar med ordfärger. För hur jävligt allt än är så är ju Rima fortfarande, och också bara nätt och jämnt, ett barn som ingen någonsin lyssnat på och hon har ju så mycket att berätta och så många fantastiska ord att pröva. (Gå på dass när du kan även om du måste springa över gårdsplanen där bomberna faller, säger kvinnorna till barnen, du vill väl inte bli hittad i en urinpöl när du är död?)

Hur kan människor vara olyckliga när de har tillgång till denna enorma mängd betydelser?

Vi följer henne genom vägspärrar, bombanfall, gasattacker, möter torterade demokratidemonstranter, skäggiga tonårsgrabbar med kalasjnikovs, krigsbrudar som bara haft slöja på sig några månader, söndersprängda och ihjälgasade män, kvinnor och barn. (Kvinnorna dör snabbare av gasen, läkarna får ju inte ta av dem slöjorna som håller gasen inne.) Det borde förstås vara outhärdligt, men genom Rimas ögon blir det inte det; verkligheten luckras upp, drömt och vaket flyter ihop, genom barnets ögon blir till och med den hära förestående döden en skapelseberättelse för nya världar. På Saint-Exuperys vingar kan hon flyga från en stjärna till en annan även när döden nafsar henne i hälarna. Hon som vandrar låter oss aldrig glömma verkligheten, alla dessa människor som ”försvinner” ur hennes och andras liv, och det blotta faktum att vår bortglömda berättare har så mycket att säga höjer bara tragedin; samtidigt finns där en sån rusig lycka i berättandet, att få bli hörd, att få göra berättelserna till sina egna och bygga en värld som har en mening när allt faller sönder, om så bara för att allt som försvinner inte ska glömmas.

En halv värld bort sitter vi och debatterar förnumstigt om att hjälpa på plats, reducerar berättelserna till för och emot, buntar ihop människor i tusen- och miljontal, talar om att försvara det förflutna. I en källare i ett utbombat Damaskus sitter en flicka fastbunden medan gift regnar från himlen. Runt om henne virvlar en sprudlande orkan av ord, intryck, uttryck, möjligheter som gnistrar och blinkar innan den måste försvinna. Världen borde få rymma alla de där små stjärnorna.

Similar Posts:

• Krigets nedåtgående spiral
• Hur är det med er?
• Klassiker i nyöversättning
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Den fängslades erfarenheter

Den lille prinsen klassas ofta som en filosofisk barnbok men kanske kan den lika gärna ses som en filosofisk bok som hyllar barndomens klarsyn och omvärldstolkning. Man märker också tydligt författarens intresse för geografi och boken är också en lek med geografiska kunskaper.

Prinsen har sitt hem på en liten, liten planet inte mycket större än ett hus. Där bor han alldeles ensam med en unik ros och planeten är så liten att han kan se solnedgången flera gånger per dygn bara genom att flytta sin stol en aning. Som tidsfördriv beger han sig ut på en resa och besöker småplaneter i sitt närområde men hamnar till slut på jorden och träffar den fiktive Saint-Exupéry. De förstår varandra snabbt och blir goda vänner.

Det är en vacker och vemodig berättelse med en underliggande kritik av människans längtan efter räta linjer och exakthet.

Nyutgåvan har fortfarande kvar både sina originalteckningar av författaren själv och originaltypsnitt vilket gör att vi som redan läst boken känner igen oss men med en modernare språkdräkt som säkert kan finna nya läsare. Berättelsen håller för en omläsning, men den gör sig nog bäst vid en första läsning.

Similar Posts:

• Det kan inte vara storleken som räknas
• Var snäll och rita mig ett lamm
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Vimlande vackra världen
• Liten verklighetsfantasi

Likt tyskspråkiga författare som Norbert Gstrein, Josef Winkler och Peter Weber, ägnade sig Schwab (konstnär och författare) åt civilisationskritik. Författarnas texter uppträder som fallna änglar i de tysk/österrikisk/schweiziska kulturlandskapen. Alkoholism, incest, aktiv sexualitet, mord och kannibalism är visserligen företeelser folk i allmänhet inte är obekanta med – det skulle i så fall vara kannibalism, å andra sidan finns det ju även verbal kannibalism – men att tala om detta så som Schwab talade om det gör man definitivt inte på moraliserande kulturredaktioner.

Djupare sett utövade Schwab samhällskritik, materialismkritik, sekulariseringskritik. Samtidigt var Schwab medveten om att teatern "underhåller staten", att teatern lockar fram "ett leende" i statens, i maktens "uttråkade konsistens". Som en sentida medresenär till Artaud insåg Schwab att teatern är en "gigantomanisk anakronism" – men att just däri ligger dess existensberättigande. Utan det anakronistiska utanförskapet gentemot samhällsmaskineriet, är teatern obehövlig, en "långtråkig grisdynga". Schwab var kompromisslös i ordexcesserna. Han konstruerade välkalkylerade katastrofer och provokationer. I hans dramatik skildras avgrunderna bortom normalitetens välpolerade fasader. Schwab klädde av anständigheten och den i sina egna ögon anständige tvingades blotta sin amoraliska moralism. Ett postumt Nobelpris till Schwab hade varit ett gott val i dessa dagar när vi lever mitt i en ny fyraårsperiod med Bush.

Schwab var en moralisk amoralist. Han var!!! Schwab tog sitt liv. Därför är det aningen komiskt när Ulf Peter Hallberg – i några notiser om Schwabs liv och verk – talar om det schwabska språkets massiva "kontrastverkan mellan tal och situation", om den "fullständiga diskrepansen mellan språk och handling". Det förhåller sig nämligen exakt tvärtom. Schwab var en mästare i att skapa den totala, den absoluta, överensstämmelsen mellan talet och den FAKTISKA situationen, den fullständiga överensstämmelsen mellan språket och det FAKTISKA skeendet. Schwabs attacker var (är, i den mån han fortfarande läses) som ett plågsamt fortissimo när han eldar på för fullt under den försoffade mänsklighetens behov av harmoni, av "mänsklighet". I prosaboken Abfall, Bergland, Cäsar skriver han att "en verklig människa, en människa som existerar i verkligheten, som är av kött och blod och hjärna och skit, skulle man verkligen inte angripa, nej, en sådan människa skulle man aldrig angripa". Utifrån sådan storartad insikt formades Schwabs moralism, att kunna se, uppfatta och ta lärdom av det mänskliga i det "omänskliga".

Ja, Schwab "eldar på för fullt under den försoffade mänsklighetens behov av harmoni", han skrev om smärta, lidande och extas. Så gjorde även Anders Piltz i en artikel i tidskriften Signum (1997:1). Piltz skrev om den lidande människan och om utilitaristisk "normalitet", i sak samma ämne som Schwabs huvudtema, men utan dennes insikt om att såväl utilitaristisk normalitet som kristen/dvs katolsk normalitet i hög grad även är icke-normalitet. Med andra ord: icke-normalitet är ofta det sant normala. Vilket Schwab insåg och åskådliggjorde effektivt i sin prosa och i sina skådespel, i sin gränsöverskridande konst. Piltz, däremot, blandar samman nyttonormalitet med teologisk och filosofisk normalitet/icke-normalitet. Piltz sammanfattar: "Guds kärlek är det enda som kan göra lidandet uthärdligt".

Jaså! Vet Piltz något om Guds kärlek, som är oss andra förborgat? Är Guds kärlek det enda som kan göra lidandet uthärdligt? Av vad består Guds kärlek? Vet Piltz det? Är det inte istället precis tvärtom, att det är ifrågasättandet av Guds kärlek, misstanken om och rädslan för frånvaron av Guds kärlek och som en följd av detta VILJAN TILL, STRÄVAN EFTER OCH LÄNGTAN MOT Guds kärlek som gör lidandet uthärdligt?

I Vishetens sju pelare beskriver T E Lawrence sina upplevelser som brittisk agent i Arabien åren före och under första världskriget. Lawrence beskriver mystiken kring smärtupplevelser när han talar om smärtan som sexuell lust och som absolution då människans metafysiska vilja kolliderar med den sekulariserade och politiska världens krav. Att smärta, lidanden och umbäranden öppnar portarna mot frihet visste också självutlämnande äventyrare som Hemingway, Malraux och Jünger. Likt de Saint-Exupérys Lille Prins fann Lawrence smärtan/lidandet i Arabiens öknar. Endast smärta/lidande, törst, längtan efter vatten och törsten efter Gud, gav dem övertygande bevis om att de verkligen levde, att blod flyter genom ådrorna, att livet existerar. I lidandet upptäcker de Guds kärlek, att livet existerar som ett svar på törsten efter livets skapare. Den största smärtan upplever Lawrence vid avskedet från den fjortonårige arabpojken Dahoum. Med honom kunde agenten "förödmjuka sin kropp och känna sig fri i själarnas gemenskap". Själarnas gemenskap, vad är det om inte ett fint bevis på Guds kärlek. Men från sin studerkammare i Lund spred Piltz budskapet att "Guds kärlek är det enda som kan göra lidandet uthärdligt". Nej, så kan det inte vara. Det är inte vissheten om Guds kärlek som gör lidandet möjligt: det är istället smärtan/lidandet, den absoluta utlevelsen, den totala upplevelsen, som låter människan smaka, kanske få visshet om, Guds kärlek; genom smärtan/lidandet/extasen förenas människan med Gud i kärlek.

Similar Posts:

• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 2
• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 3
• Thörn tar ton
• Intelligenta kammarspel
• Gapar över mycket

Lille Prinsen är en bok du kan beta av på en timme ungefär, den har inte en tjock pärm. Precis som det lilla föremålet som liknar en hatt, så lurar omfånget på boken läsaren: "Den där lilla boken. Ha! Det kan inte vara något annat än en gammal bilderbok för barn".

Om jag anstränger mig riktigt så kan jag minnas min morsa när hon satt på sängkanten och läste högt ur Lille Prinsen. Mycket mer av hennes högläsningar har jag inte kvar i minnet, förutom att hon någon gång sa att jag liknande den Lille Prinsen. Han som var så olycklig och lämnade sin lilla planet eftersom den vackra rosen var högfärdig mot honom. När han anlänt på jorden träffar han en pilot som tvingats nödlanda i öknen. Lille Prinsen berättar om alla varelser och personer han mött på jorden för piloten. Men han berättar även om sin planet som inte är större än ett hus, och vikten av att låta hjärtat avgöra vad som är viktigt i våra liv.

När jag för några år sedan började på universitetet så var det inget annat än sagan om den Lille Prinsen det första jag stötte på. Först vid denna tidpunkt förstod jag varför jag liknade den där Lille prinsen. Jag var nog inte ensam om att likna honom när jag var barn.

Lille Prinsen kanske är en barnbok eftersom den är kort och har vackra bilder. Men låt er inte luras av trista konventioner. Den är kort just på grund av att den vill genomskåda vuxenvärldens normer. Den är fylld av poetiska metaforer och filosofiska funderingar för att läsaren ska glömma konventioner, och liksom Lille Prinsen inte fly undan det som verkligen har någon betydelse.

Ibland kan jag i mina studier och krav på vetenskaplig rationalitet tänka på den där prinsen, bara för att försöka komma ihåg vad den lilla bruna figuren på första sidan föreställde. Av någon outgrundlig och kanske tragisk anledning minns jag oftast inte. Jag får då turen att läsa boken en gång till.

Similar Posts:

• Klassiker i nyöversättning
• Liten verklighetsfantasi
• Grå gråare gråastÂ…
• Kängurubarn och föräldrakärlek
• Vacker Tummelisa