I fem noveller skildras olika delar av livet, barndomens skräck för att bli en myling, medelålderns ångest och relationsproblem, ålderdomens skräckfyllda serviceboende. Berättelserna rör sig både i tid och plats, vi besöker en festival i norra Sverige, krigsgravar i Flandern och får ta del av Maja Beskows dagboksanteckningar om ett förbjuden kärlek på järnvägsstationen i Långsele 1912. Det är en minst sagt udda blandning, men det fungerar, det fungerar alldeles utmärkt till och med.

Kattflickan är helt klart den berättelse som gör störst intryck på mig, även om en kattflicka figurerar i berättelsen är det inte alls vad berättelsen handlar om. Hon bara dyker upp, och fungerar som fantastisk poster girl för hela samlingen. För nog blir jag allt lite illa till mods av att titta på boken. Men, tillbaka till festivalen i skogen; Kattflickan handlar om ett medelålders par på festival, de är egentligen lite för stela i ryggen för att tälta, och har hamnat helt i osynk med varandra. Det är lågmält, snyggt och mycket som inte hinner bli sagt.

Min andra favorit är berättelsen om Gerd, hon är åtta år och livrädd för att bli en myling eftersom hennes föräldrar inte är religiösa. I en brytningstid där kristendomen fortfarande är norm har hennes föräldrar tagit avstånd från den och valt att inte döpa sina barn. För att säkerställa att hon inte ska bli en myling efter sin död ber Gerd i smyg till gud att ha överseende med att hon inte är döpt.

Först var det lite förvirrande att tempo och tema skilde sig åt så pass mycket mellan berättelserna så jag rekommenderar helt klart att pausa lite mellan varje nedslag. Även om berättelserna inte alls hänger ihop behandlar de alla olika delar av livet om oro, uppbrott och ofrånkomlig förändring när livet rullar vidare. Det är både roligt, dråpligt och obehagligt. Anneli Furmarks stil och berättarröst är något jag ser fram emot att upptäcka mer av.

Similar Posts:

• Hört den om moderkakan?
• Don’t play it again Sam!
• Kärlekshistoria som skiftar i rött
• Så lätt och svårt som kärlek
• ”kulturtanternas Brokeback Mountain”

Och sen dök den lilla symbolen för meddelande upp på telefonen.

Och hon tänkte, tänk om det är hon, tänk om det är hon

och det var hon.

Eller vänta. Det kommer en sida innan dessa. Den är tecknad som tre broderade tygstycken:

Elise hade alltid trott

att det var väl

bara att skärpa sig.

Men det är inte så lätt att skärpa sig. För Elise, mitt i livet och med allting ordnat för sig, har blivit förälskad. Dagmar besvarar hennes känslor, men båda är gifta på varsitt håll, och ingen av dem vill riktigt ge upp den trygga tillvaron heller. Eller sluta träffa varandra.

Kanske hade Elise man haft lättare att sätta ner foten om hon kommit hem och sagt att hon var förälskad i en annan man? Nu blir det inte så. Elise lever ett tag i villfarelsen att det går att ha båda delar – tills hon tvingas inse att också maken gått vidare. Men har hon det? Och vad vill Dagmar, egentligen?

Människorna är små och känslorna stora i Anneli Furmarks serieroman Gå med mig till hörnet. Hennes skira vattenfärger fångar något melankoliskt, känslan av att ständigt vara på väg att förlora något viktigt. Samtidigt finns här en kraft, en värme. Elise gråter och slåss med flyttkartonger, dricker vin och skrattar med väninnor. Hennes ansikte löses bokstavligt talat upp i smärta. Hon gör slut och hon kommer tillbaka.

De har skojat om det där, hon och Dagmar. Kulturtanternas Brokeback Mountain. Fast är det så skojigt, egentligen? Om en är beredd att offra mer än den andra? Om det ens är så, eller bara blir så? Hur tar man ansvar för att allting bara liksom blir som det blir?

Är det värt det?

Similar Posts:

• Sorgen har flera färger
• Inte så närgånget om närhet
• Lögner, lager och livet liksom
• Hålet i hjärtat
• En önskan om verklighet

I fred får han nu inte vara, vare sig för sin nyfikna morbror eller för andra. En midnattssolsrosa natt – för det här utspelar sig i Nordnorge – stöter han nämligen ihop med Edor, en likaledes ung kille med en massa okanaliserade känslor.

Edor skejtar och badar med polarna, försöker få ligga med flickvännen Beate och sörjer sin mamma. Han har en energi som kan vara både lockande och destruktiv, och han blir inte mindre förvirrad av vad han snart känner för Jens.

Närmare kommer vi inte är från början en ungdomsroman av Monika Steinholm, som Anneli Furmark översatt och bearbetat till serieroman. Perspektiven växlar mellan Jens och Edor, och om jag förstår det rätt har originalromanen, som i dagsläget hunnit bli en trilogi, fler perspektivskiften mellan olika ungdomar. De här böckerna finns tyvärr inte översatta, men jag är väldigt nyfiken på hur det fungerar och på att få veta mer om karaktärerna. Beate, till exempel, som behandlas klart illa i pojkvännens tvära kast – får man veta mer om hennes upplevelse? I den här boken känns hennes roll ganska problematisk.

Kärlekshistorien mellan Jens och Edor är däremot medryckade – den känns precis sådär fjäderlätt och toktung som ung kärlek kan kännas. Om det nu har med Beate, eller med hela hans personlighet att göra, så har jag lite svårare för Edor i sig, medan den lite ängsligare och tillbakadragne Jens fångar mitt hjärta rätt ordentligt.

Det är också så fint att Jens har ett närstående gaypar att söka sig till med sina kärleksproblem, men att den relationen inte heller innehåller någon total identifikation. Jens blir kär i killar, men han är ju liksom inte tokig i schlager, glitter och prideparader. Han måste hitta sina egna vägar.

Fast det är klart, en liten prideparad kan nog bara vara nyttigt.

Similar Posts:

• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?
• Så lätt och så svårt som kärlek
• Från olika sidor
• Hur lever man sina drömmar?
• Kyssar som skakar världen

Serieantologin Draw the line tog ytterligare något år att få ut, och det har den tjänat på. Flera av bidragen berör också #MeToo-debatten i sig, både som politiskt fenomen och som personlig erfarenhet. Vad gör det med oss när berättelser som tidigare tystats ner plötsligt får, kanske till och med ska, formuleras och lyftas fram i ljuset?

Nu är kanske antologier över huvud taget inte det rätta forumet för fördjupning – de består ju per definition av kortare utsnitt – men det finns också mycket att vinna (ett fantastiskt bra exempel på samma tema är för övrigt Roxane Gays antologi Not That Bad: Dispatches from Rape Culture, som kommer i svensk översättning till våren). Mänskliga erfarenheter av vad det vara månde är inte en och samma; det krävs många röster för att ge fullödiga beskrivningar.

Antologibidragen i Draw the line handlar om den vidare diskussionen, den ibland otäckt stillastående och låsta debatten, likväl som om de personliga erfarenheterna. Om arbetsgivare som trakasserar, om gråzoner i relationer, om mörka minnen som tränger sig på, men också om hopp och stöd. En sådan berättelse, som jag för övrigt skulle vilja vidarebefordra till alla inom vården, är Malin Billers ”Kroppen minns”, där huvudpersonen till slut äntligen får det stöd hon behöver för att kunna göra ett vanligt gynekologiskt cellprov.

Kanske var det känslan av att inte ha kontroll? Kanske var det föremålen de skulle föra upp i mig. Kroppen gjorde allt för att försvara sig. Den ville inte förstå att cellprovtagningen var för dess eget bästa. Jag kunde inte resonera med den.

Det här är ett slags sammanhang som jag verkligen längtat efter att få läsa om, om långsiktiga konsekvenser av övergrepp som sitter i, såväl fysiskt som psykiskt. Ofta och länge har diskussionen kring våldtäkt färgats av ett slags patriarkal föreställning om att en våldtagen kvinna är förbrukad, som sedan ersatts av en individualistisk ”vägra vara offer”-tanke som ibland istället förringar övergreppet. Berättelser som Billers lyfter fram både allvaret och möjligheten att så småningom lära sig att hantera konsekvenserna, och det är oerhört betydelsefullt.

Andra bidrag ger både möjlighet till igenkänning och att skratta åt eländet, som i Lisa Medins sköna hämndberättelse, eller varför inte Lina Neidestams mest bokstavliga tolkning av ”draw the line” – en slags feministisk Linus på linjen-parafras.

Drabbande eller roliga – och inte sällan allt på en gång – är serierna i Draw the line lättillgängliga och tänkvärda, små munsbitar som lätt går att läsa enskilt eller varför inte som diskussionsunderlag i en skolklass eller någon annan form av grupp. ”En annan värld är möjlig.”

Similar Posts:

• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• Serien tar mig till klassikern
• Japans #MeToo-upprop
• Tema: #MeToo

Furmark har en vass känsla för detaljer som ger många mellan-raderna-effekter. Som när Siv och Ulrik ligger och kelar och sprickan mellan dem gör sig tydlig i konversationen om politisk radikalitet och kärlek. Men också genom att bilden av Marx över sängen kastar, nästan som ett porträtt i en spökhistoria där ögonen följer efter en, en dömande och utstirrande blick över det älskande paret.

Lågmäldheten är och har varit Anneli Furmarks främsta verktyg och styrka både i skildringarna av omgivningen och i nedslagen i livshistorierna som serien följer. Människor och miljö blir till en sorts speglar för varandra. Den röda vintern knyts ur den aspekten samman med flera av hennes tidigare böcker. Kanske främst Fiskarna i havet, om livet på en konstskola belägen bland karga västkustklippor, Jordens medelpunkt, om en splittrad familjs resa till Island och den fina serienovellsamlingen Jamen förlåt då. Tyvärr är det kanske också därför som hennes böcker, trots flera utmärkelser, inte riktigt får den uppmärksamhet som de förtjänar. Graden av direkt slagkraftighet och formen spelar förstås in. Humor och/eller samhällskritik i enrutesformat är betydligt enklare att lyfta fram och sprida än längre berättelser. Ungefär som att sätta en catchy poplåt kontra ett episkt långsamt växande sammanhängande album.

Similar Posts:

• Så lätt och svårt som kärlek
• Don’t play it again Sam!
• ”kulturtanternas Brokeback Mountain”
• Kattflickor och mylingar
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud

Samtalen mellan Sigrid och Strindberg börjar snart kretsa kring hans kvinnosyn. Serien är uttrycksfullt tecknad och bilderna har en tung och mörk och lite gammaldags atmosfär, som gör att man fångas upp och med lätthet bläddrar sig framåt. Dessutom har Furmark en underfundig humor. Dock saknar jag vad serien kunde ha givit: en mycket mer omfattande insyn i Strindbergs författarskap och person med mer utvecklade diskussioner. När nu serieskaparen ändå har tagit sig an detta ämne, menar jag, varför inte ösa på? Detta blir bara ett smakprov. Kanske kan idén utvecklas vidare gällande någon annan känd person.

Eftersom det är en kvinna som möter Strindberg och det därmed blir prat om feminism, kan jag inte låta bli att tänka på hur mötet hade sett ut om det istället hade varit en man som av en slump träffat författaren. Hur hade samtalet då gestaltat sig? Hur hade mannen betett sig? Och hade replikerna på sidan 43 varit desamma? För det är vad som sägs på denna sida, i serierutan längst ned till vänster, som gör att jag trots min entusiasm över idén att låta Sigrid träffa Strindberg, tycker att historien störtdyker ner i pinsamhet. Vilken läsare vänder sig serien till undrar jag då och vilken är meningen med den? Mot slutet kravlar sig berättelsen upp igen, räddar sig successivt och blir så åter stämningsfull och suggestiv, då en taxichaufför hämtar upp Sigrid utanför Strindbergs bostad Blå Tornet och skämtsamt frågar:

-Jaha … har du varit och hälsat på Strindberg?

Och Sigrid svarar tveksamt, men sanningsenligt, ja.

Similar Posts:

• 7,5 hp Strindberg för dig som har bråttom
• Pressat och rörigt drömspel
• Strindberg åt folket?
• ”Du vet vad jag menar, August!”
• En förlorare i debatten

Nu faller det sig inte så att just alla tecknarstilar är optimala i förhållande till manus. Eller för den delen, att alla manus är oförglömliga. Till de svagare partierna hör till exempel Det jag såg, ett försök till poetiskt slumpartat livsöde om en byggare som en dag får syn på en uggla på byggnadsställningen. Hanna Peterssons konturskarpa stil är inte alls dum i sig, men för manuset gör den varken till eller från i fruktbarhet. Dessutom verkar går något gå förlorat så fort Bromander närmar sig religion. En bibelberättelse, något om en miljösekt, en som blir besatt av tanken på att obehörig besöka Mecka… här bärs inget särskilt läsvärde.

Nej, det är den grove Bromander som är den bäste. När han är medvetet obscen och direkt motbjudande – som när en kille inleder en sexuell relation med en myrslok eller ett par nyblivna föräldrar serverar moderkakan som dessert – då kommer begåvningen till sin rätt. Här framträder Bromanders styrka, när han med sin lågmälda, redovisande stil manar fram hos läsaren berättandets livsluft: inlevelse. Trots den stötande scenens extraordinaritet landar det aldrig i ett bortom-all-sans-motiv som inte går att förhålla sig till. Istället förlorar man sig, det äcklar och bränner. Som i antologins tveklöst starkaste bit, Ordningen, om ett gäng tonårspojkars relation till en psykiskt sjuk kvinna i skogen. Sandro Müntzings glättigt barnbokiga figurer anlägger en ironisk, kräkidyllisk fernissa över händelsförloppet och som läsare sitter man där – motvillig och förtjusad, olustig och lustig i en förvirring man inte kan värja sig mot.

Till och från fungerar det också med händerna på täcket. Som i titelberättelsen, hos vilken Anneli Furmarks ack så grå och kommunalt vardagliga tecknarstil ger bild åt en medelålders kvinnas sorgligt orimliga fantasier om en tillvaro bortom ensamheten. Furmark och Müntzing utgör tillsammans med Pontus Lundkvist (den om myrsloken) och Nanna Johansson (den om moderkakan) de mest lyckade samarbetena. Alla genomsjungna av ett starkt och livskraftigt manusförfattande.

”En antologi med serienoveller” är albumets underrubrik, som ett anspåk på traditionell skönlitteraturs former och därtill kommande kulturstatus. Med all rätt. Det har väl sagts, men tål att upprepas: att trots sin brokighet – eller kanske just därför – rymmer dagens brusande svenska seriescen intressantare löften än de skönlitterära debutanter man ser idag. Bromanders senaste album är ett uppenbart exempel på det.

Similar Posts:

• Det är synd om människorna
• Osäkrandet av en genre
• Två sidor av utsatthet
• En samtida ögonblicksskildring
• Radikalisering och terror i Folkhemssverige

På baksidan av serienovellsamlingen Jamen förlåt då står att läsa att Anneli Furmark är "en av de främsta serieberättarna i Sverige idag". Och visst är det då synd, att en av Sveriges främsta serieberättare idag ger ut en novellsamling som ofta känns hopplöst tråkig. Furmark misslyckas i den här novellsamlingen alldeles för ofta med det som Sundstedt och Kumlin anser att en bra berättare ska lyckas med – att sätta sin egen prägel, att variera urhistorien.

Furmark har själv sagt att hon fascineras av det vanliga, och visst är hon en vardagsskildrare. Det handlar om alldeles vanliga människor och deras alldeles vanliga problem. Här i Sverige är formatet med vardagsorienterade dramaserier förhållandevis nyss och relativt litet. Vi har som serieläsare inte för vana att läsa om så vardagliga ting i svenska serier. Så då är frågan: bara för att den här typen av serier inte har funnits i Sverige särskilt länge, är det då befogat att återanvända samma gamla historier som otaliga gånger förut tagits upp i litteratur, film och musik, utan att tillföra någonting eget, bara för att det inte tagits upp i just det här formatet, i just det här landet, tidigare? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är skittråkigt, det gör mig nästan lite arg faktiskt.

Inte ens Furmarks tecknarstil är så pass spännande eller vacker eller ens unik att det blir en räddande kvalité. Varation kan inte vara så fruktansvärt svårt. Nog måste man som författare förstå att det kanske är lite upprepande att skriva ännu en historia om en tjej som blivit dumpad, tror att världen har gått under, blir full, tar hem ett meningslöst ragg, vaknar på morgonen och tänker "världen har nog inte gått under trots allt"? Eller ännu en historia om en snäll häst-tjej i tonåren som träffar en tuff kompis som introducerar henne för öl, cigaretter och killar, men som i slutändan lämnar den "onda" tonårsvärlden och åker hem och är trogen sina hästar? Så här ser det ut i många av novellerna: klyscha på klyscha på klyscha. Det blir nästan så tätt mellan klyschorna och stereotyperna, att man som läsare kan missa guldkornen som faktiskt döljer sig i denna dimma av förutsägbarhet.

Som novellen "Tant Oro slår en signal" som är helt fantastisk, och där Furmark verkligen visar att hon besitter en unik berättarstil. Eller i den något långtråkiga "Torka mina tårar på din klänning" där huvudpersonen, på ytan, genomgår sin första kärlekshistoria, men också måste hantera det norrländska ljusklimatet, sin pappa och sin framtid. Furmark visar här att hon är en skicklig människoskildrare, genom att belysa den vardagliga balansgång mellan olika orosmoment i en människas närhet, utan att det blir det minsta rörigt för läsare. Också i den tokroliga "Tornedalen – kortversionen" och den drömska "På vinterväglag" kommer hon verkligen till sig rätt, och visar glimtar av det där som fick baksidestext-författaren att kalla henne för "en av de främsta serieberättarna i Sverige idag".

Similar Posts:

• Hört den om moderkakan?
• Kärlekshistoria som skiftar i rött
• Ger mersmak
• Kattflickor och mylingar
• Så lätt och svårt som kärlek