dagensbok.com » Anne Brontë

Margareta Lindholm "Emilys porträtt"

Marcus Stenberg — Sun, 16 Nov 2014 23:00:14 +0000

Systrarna Brontë bor på en hed i England med övriga familjen som består av två män, två hundar och två hushållerskor. En av dessa är Erin som är en sorts arbetarklassversion av Virginia Woolfs Judith Shakespeare – den fiktiva systern till William som på grund av sitt kön inte skulle kunnat nå hälften av sin brors framgångar oavsett talang. Erin konstaterar själv att hon är en bättre konstnär än Brontësyskonens enda manliga medlem: alkoholisten och slösaren Branwell Brontë. Ändå är det han som är en ”förnäm” människa och kan ägna tid åt att teckna och måla om han vill. Hon känner visserligen en stolthet över sin muskelkraft och sin kapacitet som hushållerska, men hon kommer från fattigdom och hon bär fattigdomen som ett stort svart hål genom livet då det fortsätter att ge henne sorger.

Margareta Lindholms bok är en bok att ta fram när en är på Downtown Abbey-humöret och vill njuta av det estetiska i Charlottes promenader till postkontoret och beskrivningar av Emilys Beethoven-tolkningar. Men ännu mer är det en bok att ta fram när en vill krossa klassamhället och patriarkatet. Brontë-systrarna drar visserligen in pengar på sina böcker men måste hålla sina författarskap hemliga. Erin har visserligen sett världen på riktigt och inte bara i böcker som systrarna men det är framför allt världens skuggsida hon sett. Barn som tvingas jobba i dödligt farliga gruvor, textilarbetare som går runt med ständiga sår i händerna och får avdrag för minsta lika knut i det tyg de väver.

Det ÄR kvinnorna som är de smarta, coola, starka (mentalt visserligen men också i ren muskelkraft) i den här boken. Till exempel tvätterskorna som är långt nere i hierarkins pyramid men som skrattar åt dem på toppen. Erin dras till dem på samma sätt som hon dras till Emily som lockar fram hennes kreativitet och hennes konstnärskap. Ändå är de förfördelade och mästras av de medelmåttiga männen omkring dem.

Det är en bok som skildrar konstnärskap och enorma klassklyftor på ett vardagligt sätt som känns levande från första sidan. Författaren Emily Brontë vill locka fram all hjärtesorg ur Erin för att ha något att skriva om, Erin själv kastas mellan att vilja måla av Emily en gång om året som ett konstnärligt projekt och att ta hand om henne tills Emily blir så gammal att hon inte kan ta hand om sig själv. Alla som någon gång velat något mer med sitt liv än att bara överleva bör läsa denna.

Jan Gradvall och Liselotte Forslin "Afternoon tea"

Emelie Novotny — Fri, 07 Dec 2012 23:00:21 +0000

Jag har svårt att tänka mig en bättre eftermiddag än att tillsammans med familj och goda vänner inta Afternoon tea. Det är något med traditionen, de eleganta laxsnittarna, de precis lagom söta, nybakade och rykande sconesen, den bittra apelsinmarmeladen tillsammans med len clotted cream. Och att avsluta med en riktigt god tårtbit.

Det är traditionen av att dricka te ur små tunna koppar, att föreställa sig ladies och gentlemen på den engelska landsbygden i början av förra seklet, böljande klänningar, stora salonger och böjda paraplyer. I Afternoon tea görs anspelningar till litteraturhistorien, det blinkas till Jane Austens och systrarna Brontës tider men även till J K Rowlings Harry Potter. Men när inledningen är förbi lämnas litteraturanknytningen och som bokälskare tycker jag förstås att det är synd.

Istället är Afternoon tea mest en kokbok. Vi får en kort guide till te som inte tar upp något jag inte redan visste och en kort historik som berättar att det egentligen inte finns några regler för afternoon tea, vilket gör mig förbryllad eftersom jag många gånger upplever den engelska kulturen som reglernas kultur.

Det första jag vill bläddra fram är recept på scones som enligt mig är kärnan i måltiden. Därför förväntar jag mig att hitta de recepten långt fram, stort och tydligt. Istället lyckas jag tillslut hitta de traditionella engelska sconesen på en av de sista sidorna i boken. Receptet är enkelt och resultatet blir både smakfullt och vackert. Jag använde normalsaltat smör när jag bakade och tyckte att sconesen blev aningen för salta, så ett tips är att använda osaltat smör.

I receptsamlingen finns också Heavy Chocolate Cake, en chokladtårta att dö för! Den innehåller bland annat 600 gram mörk choklad, 200 gram smör och 5 deciliter vispgrädde. För den lite mindre våghalsiga finns även recept på marmelader, shortbread cookies, äppelkakor och småpajer. Vilka faktiskt är perfekta att avnjuta även på andra tider på dygnet än eftermiddagen.

Flickbokens uppväxt

Emelie Novotny — Fri, 15 Apr 2011 22:00:23 +0000

Att ”flickboken” har förändrats sedan mitten av 1800-talet när det börjades skriva böcker med flickan som tydlig målgrupp är självklart. När flickboken tog sin form skrevs den ofta i uppfostringssyfte för att lära flickor hur de skulle växa upp till fina kvinnor. De skrevs ofta av kvinnor med ett mansnamn som pseudonym, för flickor. Motsvarande böcker som vände sig till pojkar under den här tiden hade ett helt annat syfte än uppfostran. ”Pojkböckerna” handlade om äventyr i främmande länder, om skatter och strider att segra. Tematiken i ”flickboken” rör sig istället kring uppväxten, hur det är att gå från flicka till ung kvinna, att sköta och stanna i hemmet. Att många av böckerna överlevt in till våra tider bottnar i det allmängiltiga att växa upp. Trots att tiderna och villkoren förändras står vi i grunden inför samma upplevelse som det innebär att bli vuxen.

Jane Austen och de tre systrarna Brontë har alla skrivit om unga kvinnors förälskelser och kärlekar i början och mitten av 1800-talet. De går att betrakta som en tidig form av ”flickbok”, men med en äldre målgrupp än Anne på Grönkulla och Unga kvinnor som kom senare. Jag minns hur jag själv försökte mig på någon av Jane Austens böcker i slutet på högstadiet, men att jag fann den alldeles för långtråkig och tung för att komma speciellt långt i. Dock läser karaktärerna i Unga kvinnor systrarna Brontës böcker med glädje. När jag nu för första gången ger mig på att läsa Charlotte Brontës Jane Eyre förfasas jag över den fattigdom och tuktan som drabbar Jane Eyre i inledningen och väntar hoppfullt på att den stora kärleken ska blomma upp.

”Flickböckerna” vars främsta uppgift var att uppfostra efterföljdes av böcker med kavata och initiativrika tjejer med mycket humor och vett att ta plats. Även om sådana flickor ofta beskrevs som ”pojkflickor” för deras icke könsnormativa beteende, öppnade de ändå upp för en ny syn på flickan. Dessa karaktärer skapade i sin tur karaktärer som Kitty, George i Fem-böckerna och Lotta i Ester Rilnér-Lundgrens serie, där unga tjejer ger sig in i brottsbekämpningen och löser mysterier och deckargåtor.

I recensionen av Bonniers Uppväxtklassiker-box väckte jag frågan om vilka böcker som blivit valda och bortvalda till samlingen. Här handlar det om att låta böckerna komplettera varandra för att berätta en gemensam berättelse från fler perspektiv. Då Unga kvinnor, Den hemliga trädgården, Alice i Underlandet och Pappa Långben är utgivna från sent 1800-tal till tidigt 1900-tal och är skrivna av amerikanska eller engelska författare kan jag undra vad Maria Gripes Agnes Cecilia från 1981 har med de övriga att göra. Hon bjuder onekligen på ett nytt perspektiv, men om man vill bredda synen på ”flickboken” varför inte blanda upp samlingen mer? En bok som ligger närmare till hands för det svenska perspektivet är böckerna om Kulla Gulla, men då det skulle innebära att publicera en bok i en serie om 11 kan också ses som avhugget. Jag antar att även den klassiska uppväxtskildringen om Anne på Grönkulla har blivit bortprioriterad av samma anledning.

I Sverige har Astrid Lindgren skrivit böcker om starka och kapabla flickor, och jag funderar på varför de aldrig kommit att betraktas som just ”flickböcker”. Pippi Långstrump, Lotta på Bråkmakargatan, Madicken på Junibacken och Ronja Rövardotter, är alla exempel på böcker som skulle kunnat ha ingått i en samling om uppväxtklassiker. Där får flickor vara både galna, fantasifulla, gränslösa, bråkiga, slarviga, arga och smutsiga. Kanske har målgruppen varit för ung och böckerna därför blivit betraktade som barnböcker istället för ”flickböcker”. Men som uppväxtskildringar tycker jag att de står sig strålande tillsammans med de övriga i samlingen och jag hade till exempel väldigt gärna sett Madicken som del i den.

Idag har flick- och pojkböcker ersatts av det mer könsneutrala ”ungdomsböcker”, men tyvärr har dessa böcker fortfarande ett av könen som tydlig målgrupp. Egentligen ingenting som i sig måste vara av ondo, speciellt inte när ungdomsutgivningen med tjejer som främsta målgrupp varit strålande de senaste åren. Många nya författare som Sofia Nordin, Jenny Jägerfeld och Sanne Näsling har debuterat med berättelser som vågar beröra och inte räds för att ta upp svåra ämnen. När killar i alla tider har fått ”flyktläsa” för att följa med böcker in i andra tider och världar har turen nu kommit till tjejerna. Jag kan inte se succérna med serier som Twilight med tjejer i huvudrollerna som förälskar sig i utomjordligt snygga mytologiska varelser som annat än ett behov att slippa sin egna grå vardag för ett tag. Tjejer precis som killar behöver det, har rätt till det och ska uppmuntras till det.

Därför upplever jag det som att dagens ”flickbok” istället för att uppfostra flickor uppmanar tjejer till att göra revolt och stå upp för sig själva och för den de är. Att det är helt okej och alldeles rätt att drömma och försvinna i och njuta av böcker. Och det är inte en dag för tidigt!

Elizabeth Gaskell "Cranford"

Ella Andrén — Fri, 17 Jul 2009 22:00:33 +0000

Det är kvinnorna som styr i den lilla staden Cranford – det slår Elizabeth Gaskell fast redan i inledningen. ”För det första så är Cranford i amazonernas våld;” börjar romanen, ”alla som bor i hus över en viss hyresnivå är kvinnor.” Stadens kvinnor i medelklassen – och det är bara de som räknas i romanens sociala sfär – är änkor och ungmör och nöjda med det. (Nåja. På ytan, om inte annat.) Varje oförsiktigt intrång i kretsen har potential att röra om i grytan.

Den här svenska översättningen av Cranford har fått underrubriken ”En småstadsidyll” och de problem damerna i Cranford sysselsätter sig med är inte sällan av underhållande trivial karaktär. Staden får besök av en mystisk trollkarl eller drabbas av en inbillad inbrottsvåg. Miss Betsy Barkers älskade kossa går ner sig i en kalkgrop och måste kläs i flanellpyjamas. Mrs Forrester låter minsann inte det faktum att katten slurpar i sig hennes bästa spets hindra sig och konversationen på en bjudning sammanfattas bekymrat: ”Det var mycket besvärligt att hålla medelvägen mellan mrs Forresters dövhet och mrs Jamiesons sömn.”

Det är emellertid också en miljö präglad av skvaller, strikta normer och hierarkier. Att den förnäma Mrs Jamieson utan att klandras kan slumra till och måste tassas runt framställs som fullkomligt självklart, och när samma dam väntar besök av en adlig släkting kan hon helt sonika undanbe sig de ickeadliga väninnornas visiter. Sin förnämitet poängterar hon demonstrativt genom att ignorera en annan stackars dam i sällskapet, som hon inte anser vara en värdig bekantskap, och genom att servera knähunden före väninnorna.

Allt detta presenterar Gaskell med sitt milda ironiska tonläge och sin varma, roade blick för människors små fånigheter, för tillkortakommanden och fegheter, blödande hjärtan och sumpade möjligheter. Särskilt den rara Miss Matty, berättarens värdinna, är faktiskt tankeväckande rörande i sin lojalitet och tilltro till vännerna och till världen i stort.

Den som sett BBC:s tevefilmatisering från 2007, som SVT sände i vintras, kommer att sakna en hel del i romanen Cranford. Denna filmatisering, BBC:s tredje av bokvärlden, bygger på en kombination av flera Gaskell-romaner, och många av de berättelser som gett teveserien dess struktur finns helt enkelt inte med i just Cranford.

Dessutom publicerades Cranford, som många 1800-talsverk, först avsnittsvis i tidskrifter – de första kapitlen i Dickens Household Words (och Dickens läses också flitigt i kapitlen). Det gör emellertid berättelsen väl episodisk – fast just det publiceringssättet kanske i andra sammanhang bidragit till romaners spänningsskapande – nästan till och med väl episodisk för att egentligen kallas roman. Cranford hålls samman av miljön och karaktärerna, men lämnar en del att önska just vad gäller just dramatisk struktur. Jämfört med Jane Austens driv och vassa humor, eller med någon av systrarnas Brontës mer melodramatiska intriger, framstår den som ganska bagatellartad.

Det är i alla fall en mycket charmerande bagatell och en skicklig skildring av 1800-talets vardagsliv bland medelklassens damer – liksom av småstadslivet och människors både småttiga och storartade sociala spel långt bortom någon specifik tid och plats.

Anne Brontë "Agnes Grey"

Eva Björnberg — Wed, 15 Apr 2009 22:00:36 +0000

Anne Brontë utgav, förutom dikter, två romaner. Hennes debutroman Agnes Grey publicerades 1847. Samma år utkom hennes äldsta syster Charlottes roman Jane Eyre och hennes näst äldsta syster Emilys roman Wuthering heights. Jane Eyre utgavs i svensk översättning i sin helhet redan 1855 och Wuthering heights fick en svensk översättning 1927 med titeln Blåst. Men inte förrän i år, 2009, har Annes roman Agnes Grey utkommit på svenska.

Alla tre romanerna är berättade i jag-form. Det är märkligt att de alla tre valde denna form, som bland andra Charles Dickens sedan tog efter. Det var en lyckad berättarteknik. Charlottes roman blev genast en succé, Emilys först långt senare, som ett återupptäckt mästerverk. Annes roman och författarskap hamnade dock i skymundan. I andra upplagan av sin korta engelska litteraturhistoria English literature från 1974 skriver till exempel Anthony Burgess om Anne Brontë att hon ”is perhaps best remembered now because of her sisters: her talent is smaller than theirs”. Ett ganska brutalt uttalande. Texten förtäljer inte om han ens läst hennes böcker.

I sitt förord till den nyligen utkomna första svenska utgåvan av Agnes Grey berättar Håkan Bravinger att den irländske författaren George Moore på 1920-talet ville lyfta fram Anne Brontë och hennes debutroman. Moore skrev: ”Om Anne Brontë fått leva i ytterligare tio år skulle hon ha nått lika långt som Jane Austen, kanske till och med längre.” Han tyckte att Agnes Grey var en perfekt genomförd roman ”tack vare dess skenbara enkelhet.”

Själv är jag inte rätt person att jämföra romanen Agnes Grey med Jane Austens romaner, den enda roman av Austen jag läst, än så länge, är Stolthet och fördom. Men den ironiska och humoristiska ton, som jag vet att Austen har mycket av, finns också här och var i Agnes Grey. Anne Brontë ser och iakttar sin omgivning och människornas handlingar och utseende mycket klarsynt och kritiskt och ibland med humor. Hon har en psykologisk blick och drar tydliga och logiska slutsatser om varför människornas handlar och beter sig som de gör. Det känns som om det är en mycket mogen person, som skrivit romanen. Huvupersonen Agnes registrerar och återger också detaljerat sina egna reaktioner och beteenden. I slutet av romanen förklarar hon att det är ur sin dagbok hon sammanställt sin berättelse.

Agnes Grey är liksom Jane Eyre en så kallad guvernantroman, det vill säga huvudpersonen arbetar som lärarinna åt barnen i en familj. Anne Brontës roman är, till skillnad från Jane Eyre, en mycket realistisk och vardaglig berättelse, som i mycket verkar bygga direkt på hennes egna erfarenheter som guvernant åt rika, bortskämda och dåligt uppfostrade barn, som hon plågats mycket av. Klasskillnaden mellan hennes arbetsgivare och henne själv känner hon av mycket. Hon behandlas nedlåtande, inte som en jämlike. Men båda romanerna är också kärleksromaner, även om detta kanske trots allt inte betonas så starkt i Agnes Grey. I Annes roman, tycker jag erfarenheterna av att vara guvernant, upplevelsen av klasskillnaderna mellan rika och fattiga och de rikas överlägsna beteende och otacksamhet över sin privilegierade situation står i centrum. Det som också utmärker romanen är anspelningar på och citat ur Bibelns texter. Anne Brontë var dotter till en präst och därmed på ett självklart sätt nära bekant med Bibeln. I romanen finns även mängder av anspelningar och citat från det område som var hennes största intresse: litteraturen.

Att få ta del av någons upplevelser och tankar från en sedan länge svunnen tid, så olik vår egen, är alltid en stor upplevelse. Men människorna har inte förändrats så mycket på 162 år. På så sätt är romanen, på samma gång som den är tidsbunden, nästan tidlös.

Hon romandebuterade för 170 år sedan

Eva Björnberg — Fri, 21 Nov 2008 21:59:00 +0000

Emilie Flygare-Carlén debuterade som författare i november 1838 med romanen Waldemar Klein. Den utkom som bok nummer 10 i serien ”Kabinethsbibliotek af den nyaste litteraturen”. Förläggaren hette N. H. Thomson och han hade sitt förlag i Stockholm. Emilie Flygare, som hon hette då hennes roman kom ut, använde författarpseudonym för sin första bok. På titelbladet stod: svenskt original af Fru**. Året efter romandebuten flyttade hon från Strömstad till Stockholm. Hennes långa författarkarriär hade börjat.

Förra året, 2007, var det 200 år sedan Emilie Flygare-Carlén föddes. Hon var alltså trettio år när hon hennes första bok kom ut. Hon kom att bli en av 1800-talets mest produktiva och lästa författare. När hon började skriva, fanns det två svenska kvinnor, som framgångsrikt skrev romaner, båda äldre än hon: Sophie von Knorring (1797-1848) och Fredrika Bremer (1801-1865).

Emilie Flygare-Carlén var född 1807. Därmed var hon mer än trettio år yngre än Jane Austen. Men hon var mellan åtta och tretton år äldre än systrarna Brontë. Charlotte Brontës Jane Eyre, Emily Brontës Wuthering Heights och Anne Brontës Agnes Grey utkom alla 1847. Samma år utgavs Emilie Flygare-Carléns sextonde roman En natt vid Bullar-sjön.

Emilie Flygare-Carlén från A-Ö

Aganippiska brunnssällskapet, ett litterärt sällskap i Stockholm, där hon var medlem.

Bohuslän, landskapet där hon växte upp och där handlingen i flera av hennes romaner utspelas.

Charles Dickens var en av hennes inspiratörer.

Dalsland, där växte hennes dotter Rosa upp, som också blev författare.

Ett köpmanshus i skärgården från 1860-61 är en av hennes allra bästa och mest kända romaner.

Fru F**, den pseudonym hon använde när hon debuterade som författare.

Grev Turegatan 55 (nuvarande nr 43) i Stockholm blev hennes sista adress. Huset är rivet.

Humlegården i Stockholm. Intill denna park, på Humlegårdsgatan 10, bodde hon i 20 år. Hennes balkong vette mot parkens ingång. Huset revs för att ge plats åt Biblioteksgatan.

I Södra Ljunga utanför Ljungby, i en flygel på herrgården Orberg, bodde hon 1827-1832.

Jungfrutornet, romanen som utkom 1848, utspelar sig bland annat på Gotland. August Strindberg hittade boken i sin pappas bokskåp och läste den.

Kaptensgatan 5, 2 tr, på Östermalm i Stockholm. Här bodde hon i 25 år i ett hus, som inte längre finns kvar. På huset fanns en stentavla uppsatt, som visade att hon bott där. Men på det nya huset finns inga spår efter henne.

Ladugårdslandstorg, så hette Östermalmstorg tidigare. Där hade hon sin första bostad i Stockholm, i sin förläggare hus.

Minnen av svenskt författarliv, 1840-1860 utkom 1878. I den finns hennes minnen av författarvänner, bland andra Carl Jonas Love Almqvist, August Blanche och Wilhelm von Braun.

N. H. Thomson hette hennes första förläggare.

Omberg, ett berg i Östergötland, dit hon reste och som inspirerade henne att skriva romanen Bruden från Omberg.

Pål Värning: en skärgårdsynglings äventyr, gav hon ut 1844 på eget förlag. Senast utgavs romanen 2000 av Svenska Vitterhetssamfundet, med kommentarer av Johan Svedjedal.

Qvinna, så stavades ordet kvinna, under hela 1800-talet, då hon verkade som författare.

Rosen på Tistelön, utkom 1842, en av hennes allra bästa och mest lästa romaner.

Smith, så hette hon i efternamn innan hon gifte sig.

Tåg åkte hon för första gången sommaren 1867, då hon för sista gången besökte sin hemstad Strömstad.

Uppsala, där studerade hennes son Edvard, som 1851 disputerade med avhandlingen Om den moderna tendensromanen. Hans handledare var Per Daniel Amadeus Atterbom.

Vindskuporna, hennes roman från 1845, utkom på förlaget Östlund & Berling i Norrköping.

Waldemar Klein var hennes första roman, den utkom 1838. Året därpå visade hon romanen för Fredrika Bremer.

Yrkeskvinna: hon var oerhört framgångsrik och produktiv och skapade sig en förmögenhet genom sitt författarskap.

Zacharias Topelius läste hennes romaner när han var i 20-årsåldern och de gjorde ett outplånligt intryck på honom och hade stor betydelse för hans författarskap.

År 1862 tilldelades hon Svenska Akademiens guldmedalj.

Äktenskap ingick hon med Johan Gabriel Carlén den 20 januari 1841.

Översättningar av hennes böcker har gjorts till många språk, bland andra tyska, engelska, danska, finska, franska, norska, tjeckiska, holländska, ryska, italienska, polska, ungerska, bulgariska, lettiska, spanska och esperanto.

Huvudsaklig källa:
En kvinnas röst av Monica Lauritzen.

Jane Austen "Förnuft och känsla"

Ella Andrén — Fri, 15 Aug 2008 23:00:00 +0000

Litteraturhistoriskt sett levde Austen på gränsen mellan upplysning och romantik och sällan märks det så tydligt som i Förnuft och känsla. Själv hör hon mycket mer till upplysningen än exempelvis de senare systrarna Brontë. Hennes torra humor och förkärlek för sarkasm, hennes vakna öga för tillvarons krasshet, alltsammans är drag man förknippar med upplysningen. I Northanger Abbey driver hon, om än kärleksfullt, med det överdrivna läsandet av skräckromantiska romaner och i Förnuft och känsla är det lillasyster Marianne som får förkroppsliga romantikens överdrivna känslighet och estetik.

Systrarna Elinor och Marianne, deras mor och yngre syster förvisas från sitt hem när fadern dör och deras halvbror och hans familj tar över godset. Svägerskan Fanny har inget till övers för makens familj och scenen där hon steg för steg leder honom från planer på att, i linje med ett löfte till den döende fadern, skänka dem den ansenliga summan 3000 pund till att inte ge dem några pengar alls ”just nu” är fullkomligt lysande i sin snikna vardagsbrutalitet. Som skicklig och underhållande birollstecknare förnekar sig Austen aldrig.

Både Elinor och Marianne förälskar sig; Elinor långsamt och försiktigt i Fannys bror Edward och Marianne plötsligt och handlöst i Willoughby, en stilig och hetlevrad främling. Ingen av männen är helt vad de utger sig för att vara och när systrarna ser sina förhoppningar grusade väljer de att hantera det fullkomligt väsenskilt. Elinor är urbilden av behärskning och förnuft, medan Marianne ohämmat hänger sig åt sin olycka och bokstavligt talat nästan dör på kuppen.

Jag associerar (som vanligt helt på tvärs med kronologin) till Christina Herrströms tonårsroman Glappet med de båda väninnorna som försöker växa upp och lära sig hantera kärlek och sexualitet och i slutänden väljer helt olika strategier för det (dessa fyra unga kvinnorna står ju också betydligt närmare varandra i ålder än säg Emma Thompson i Ang Lees Austen-filmatisering). Också i Glappet låter författaren karaktärerna personifiera olika livsstrategier, något som lätt kunde kvävt dem under ideologisk tyngd. Både Herrströms och naturligtvis Austens är emellertid för livfulla för det.

Personligen upplever jag Elinor som Förnuft och känslas solklara huvudperson och jag tycker nog att perspektivet och till och med slutet understöder den uppfattningen. Exakt hur lyckligt slutet egentligen är känns däremot ovanligt öppet för tolkning, och Mariannes och Willoughbys melodramatiska inflytande ger en ovanligt högtravande och kanske till och med lite krystad upplösning.

Kritik är emellertid relativt. Förnuft och känsla är inte min absoluta favorit, men att läsa (och läsa om) Austen är aldrig mindre än ett nöje.

Juliet Barker "Familjen Brontë - en brevbiografi"

Ella Andrén — Fri, 29 Sep 2006 23:00:00 +0000

Den största tillgången i en brevsamling – och det faktum som förmodligen får de flesta brevskrivare att önska att någon barmhärtig själ ska ha bränt upp vartenda obetänksamt ord av deras hand – är förstås omedelbarheten och spontaniteten. Visst censurerar vi oss själv även när vi är som mest personliga. Men vi har inte facit i hand. Och det är mycket underhållande att se exempelvis hur Charlotte Brontë byter skepnad i brev till olika adressater, eller hur hon ändrar uppfattning om den man som till slut blev hennes make.

Den som vet det minsta om familjen Brontës vedermödor vet att systrarnas romaner inte på något sätt slår verkligheten vad gäller ond bråd död. När Charlotte vid trettioåtta års ålder dog i samband med en graviditet hade hon med råge överlevt alla sina fem syskon. Den tuberkulosdrabbade internatskolan som så väl känns igen i Jane Eyre tog livet av två av dem. Den enda brodern mer eller mindre söp ihjäl sig – ett problem som brutalt skildrats i Annes Främlingen på Wildfell Hall.

Visst kan systrarna Brontë anklagas för att – som många av sina författarsystrar – ha levt ett skyddat och ytterst stillsamt liv. Som många kvinnor i sin samhällsklass styrdes de av starka familjeband och strikta sociala krav. De slapp inte nödvändigheten att försörja sig själva men hade samtidigt mycket begränsade valmöjligheter bland passande syselsättning. Guvernanter eller lärarinnor var en av få framkomliga försörjningsvägar (kanske inte helt obekant även för sentida humanister) och Charlottes argsinta klagomål över sina elever hör till brevsamlingens mest skoningslösa och roande. I dagboken från lärarinnetiden på Roe Head refererar hon till sina elever som ”kräken” och när hon för några ögonblick lyckas försjunka i den inspirerande utsikten från klassrumsfönstret avbryts hon abrupt: ”Men just då kom en träskalle fram med en uppgift. Jag trodde jag skulle kräkas.”

Tanken kom över mig skall jag tillbringa hela den bästa delen av mitt liv i denna eländiga träldom, trycka ner mitt raseri över dessa tjockskalliga idioters lättja likgiltighet och övernaturliga och fullständigt åsnelika dumhet, och tvinga mig att verka vänlig, tålig och outtröttlig? måste jag dag efter dag sitta fastkedjad vid denna stol instängd mellan dessa fyra nakna väggar, medan en underbar sommarsol strålar på himlen och året står i sin rikaste blomning och förkunnar vid slutet av varje sommardag att den tid jag förlorar aldrig återkommer?

Den lågmälda Juliet Barker lotsar med säker hand läsaren genom systrarnas små och stora missöden. Hennes inflikanden mellan breven berättar om praktiska omständigheter eller pekar på underliggande tendenser och hon lyckas så gott som alltid att få sin naturligtvis styrande roll att framstå som ödmjukt neutral och sympatisk. Översättare tenderar man att lägga märke till främst när de dabbar sig, men eftersom jag redan vet att Gun-Britt Sundström är en förtjusande författare får jag även nöjet att – återigen – konstatera att hon också är en skicklig och mycket trivsam översättare.

Charlotte Brontë är den som starkt dominerar brevsamlingen och som man kommer närmast. Hon skriver till sina väninnor, till syskonen och pappan, till sina förläggare och nya litterära bekantskaper. I det senare fallet kan hon till hälften gömma sig bakom och dra nytta av pseudonymen Currer Bell. Därtill kommer brev från, ibland även till, hela familjen, samt en del utklipp ur dagböcker, notiser och recensioner. De sistnämnda är långtifrån alltid positivt inställda.

Litteraturhistorien är förstås fylld av missförstådda författare och det är alltid nyttigt – och i bästa fall även underhållande – inte minst för oss som själva är snabba med allsköns omdömen – att notera hur inskränkt, godtycklig och föränderlig litteraturkritik kan (och kanske måste?) vara.

Och kvinnorna?

Ella Andrén — Sun, 25 Jun 2006 22:00:02 +0000

Tar man några steg bakåt i litteraturhistorien blir det lätt ont om kvinnliga författare. Måste det vara så? Vem är det egentligen som bestämmer vad som är en klassiker? Ella har pratat med Moa Holmqvist på Rosenlarv – ett förlag med uttalad avsikt att ifrågasätta kanon – om topplistor, Strindberg, mansdominans och alternativ.

EA: Varför är det fortfarande ganska svårt att hitta de kvinnliga författarna i den lite äldre litteraturen? Beror det på att de inte funnits i så stor utsträckning eller att de av någon anledning inte tagits med i litteraturhistorier och liknande?

MH: Det senare alternativet, helt klart. Det är en vanlig missuppfattning att det inte skulle finnas några kvinnliga författare innan 1900-talet. Många människor tror fortfarande att kvinnor helt enkelt inte skrev några bra böcker. Ofta brukar man fösa in äldre kvinnliga författare i någon sorts offerposition, och säga att det inte var deras fel att de skrev så dåligt för de hade det ju så himla svårt och så vidare. Och visst sjutton hade de det, men de skrev faktiskt ändå! Inte alla, så klart – det är ju en klassfråga – men i alla fall. De har bara blivit nonchalerade i litteraturhistorien, mycket handlar väl om att synliggöra det.

Hela romangenren var från början en utpräglat kvinnlig genre, både vad gäller läsare och författare. Visst såg kvinnliga författares produktionsvillkor annorlunda ut än mäns, och visst fick de använda andra strategier – inte minst för att försvara sitt eget författande – men faktum kvarstår att de dominerade romangenren. Och att det finns en drös kvinnliga författare under 1800-talet som inte bara är läsvärda idag utan som dessutom spelat en ovärderlig roll för den svenska litteraturen.

EA: För några år sen gjordes en sammanställning av de 20 bästa skönlitterära verken på svenska. Det var professorer i litteraturvetenskap som röstade och med på listan blev bara två kvinnliga författare – två titlar av Selma Lagerlöf och en av Sara Lidman.

MH: Ja herregud. Det är sådant där som gör att man inte vet om man bara ska lägga sig ner på golvet och grina eller om man ska ställa sig och skrika väldigt högt och väldigt länge.

Hur kan man komma på tanken att skriva en sådan där lista utan att ens komma ihåg Bremer. Det är ju bortom nonchalant, det är… korkat! Historielöst! Och det ska föreställa bildade människor det där – professorer i litteraturvetenskap. Pöh! Det är helt galet. Fredrika Bremer skrev den första svenska borgerliga romanen. Hon var banbrytande, och är ett geni utan like i den svenska litteraturhistorien. En som arbetar med litteratur hela dagarna och glömmer Bremer i en lista över det bästa som skrivits på svenska har inte bara dålig smak, utan är inkompetent. De borde skämmas, för det första, och för det andra borde de få sparken.

Tja, sedan kan man ju bara fortsätta. Det är inget större fel på Harry Martinson, men han levde faktiskt aldrig upp till sin hustrus bedrifter, rent litterärt. Vem orkar ens läsa Aniara? Gissa två gånger vem av makarna som är mest utlånad på svenska bibliotek. Inte sjutton är det samma som får nobelpris inte.

EA: Vilka kvinnliga författare skulle du säga att man inte får missa då?

MH: Till utländska äldre författare som är omistliga skulle jag – utan någon större eftertanke – i alla fall räkna Germaine de Staël, Mary Shelley, Jane Austen och systrarna Brontë. Till de svenska, förutom redan nämnda Bremer och Lagerlöf, Sophie von Knorring, Emilie Flygare-Carlén, Anna Maria Lenngren, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Victoria Benedictsson, Alfhild Agrell och Ann-Charlotte Edgren Leffler.

Jag skulle förstås också lägga till några som inte brukar anses tjusiga nog för att få vara med någonstans: Aurora Ljungstedt, Marie Sophie Schwarz och Jenny Ödmann Braun. Alla tre var bästsäljare, särskilt Schwarz och Ödmann. Ljungstedt är min personliga favorit, hon skrev en del rena skräckromantiska berättelser och annat som är mer åt äventyrshållet. Bland annat Sveriges första deckare Hastfordska vapnet. Ett par av hennes berättelser finns nyutgivna av Aleph förlag, och hennes samlade verk finns att läsa på nätet.

EA: Men varför är det här med att förändra kanon så himla segt? Är kanon ”av naturen” konservativ? Eller kan man prata om en alternativ kanon, till exempel en feministisk?

MH: Ja, visst kan man prata om en alternativ kanon. Eller snarare flera, förstås. Men grundproblemet kvarstår ju: att en liten grupp människor ska bestämma vad som är bra och vad som är dåligt. Alla försök att skapa en kanon – hur differentierad man än försöker göra den – handlar ju till slut om att vissa ska innefattas och andra ska uteslutas. Vi som startade Rosenlarv har ju något slags kortsiktigt mål att föra in bortglömda verk av kvinnor i kanon. Men samtidigt vill vi – eller räknar med – att andra människor för in bortglömda verk av andra grupper till kanon. Tanken är att kanon till slut kommer att bli så stor att den helt tappar sin funktion. Att det inte längre kommer att vara självklart vad en ”klassiker” är, eller vad man ”borde ha läst”.

EA: Hur kom ni på tanken att starta ert förlag? Och hur kommer det sig att ni valde just Stina Aronsons Feberboken som första bok att ge ut?

MH: De frågorna hänger ihop, faktiskt. Det var så här: Vi läste litteraturvetenskap tillsammans på Södertörn. Och om man gör det så träffar man på en väldig massa författare som man tycker borde vara klassiker, men som inte är det. Det var liksom bok efter bok där vi satt förstummade och sade till varandra: ”Men varför i hela fridens namn finns inte den här i varenda bokhandel och på vartenda bibliotek!?”. Fantastiska böcker som vi aldrig hade hört talas om innan vi började läsa på Södertörn, och som dessutom var halvt omöjliga att få tag på. Och då blev det som något slags mantra som vi sade till varandra efter varje sådan bok, att vi skulle starta ett förlag en vacker dag och ge ut dem själva. Men det var ju mest som någonting man sa. Allvar blev det först när vi fick läsa just Feberboken. Det var ju en helt sjukt bra bok! Och hela klassen fick dela på två exemplar eftersom den inte gick att få tag på. Då kändes det nästan som om vi inte hade annat val än att starta förlag så att vi kunde ge ut den.

EA: Bokbranschen är ju rätt mansdominerad, både vad gäller vad som ges ut och vilka som gör det, inte minst på de mindre förlagen. Och det är kanske med utgivarna förändringen måste börja?

MH: Njae, varför det? Det är klart att böcker som är utgivna på förlag är väldigt mycket mera lättåtkomliga. Men jag tror lite på teknikens under där också. Det finns massvis med böcker att läsa på Internet, för den som orkar läsa på en dataskärm och vet var man ska leta. Två bra tips är Projekt Runeberg och eBoklagret Omnibus. Men det är klart, man måste ju veta vad man vill läsa för något, eftersom det sällan finns någon information om böckerna. Och man är begränsad till rätt gamla verk, på grund av upphovsrätten… Men ändå! Jag tror framför allt att Internet har en fantastisk potential som komplement till vanlig bokutgivning. Alla som hittat sin favorit på något gammalt dammigt antikvariat någonstans kan lägga upp den på nätet. Det ger ju fantastiska möjligheter i längden.

EA: Ert senaste projekt är en utgåva av Strindbergs Giftas II som egentligen är en anteckningsbok – där finns inte ett ord av Strindberg. Hur kom ni på den idén?

MH: Det är så himla mycket snack om Strindberg jämt. Vi var trötta på det. Vi ville påpeka att det finns annan litteratur – vilket vi förstås främst gör genom vår utgivning – samtidigt som vi ville uppmana folk att göra sina egna grejer (vilket också är anledningen till avdelningen ”Ett eget rum” på vår hemsida dit man kan skicka in texter som vi publicerar). Att göra ”en feministisk bearbetning” utan att bearbeta är ju också ett sätt att dels påpeka att verket faktiskt är väldigt kvinnofientligt, och dels att inte skapa något slags fjantigt historievidrigt låtsasverk, vilket det skulle bli om man faktiskt gjorde en bearbetning och försökte göra verket rumsrent.

EA: Men när jag läste grundkursen i litteraturvetenskap en gång i tiden och vi skulle prata om Fadren så blev jag väldigt ställd att alla var beredda att bara konstatera att Laura var ond eftersom Strindberg hatade kvinnor. Jag hade inte alls läst henne så. Snarare som en kvinna som i en situation där hon är fråntagen reell makt använder de medel hon kan för att driva igenom det hon tror på. Och nu när Strindbergs pjäser sätts upp har ju ofta kvinnoporträtten omtolkats. Är det positivt eller kan det finnas en fara i det?

MH: En text blir ju vad läsaren/betraktaren gör den till. Och det är så det ska vara också. Texter ska omtolkas för varje gång någon läser dem, annars är det ingen vits med dem.

Samtidigt kan jag förskräckas ibland av någon slags historielöshet när man snackar just Strindberg. Det är galet att sätta upp Fröken Julie utan att ens reflektera över kvinnohatet i pjäsen. Man måste ju veta vad man gör, liksom.

Och så kan man ju, som potentiell teaterpublik, fråga sig om det verkligen är en femtioelfte tolkning av Fröken Julie som är det mest angelägna att spela. Jag var precis på väg att fråga mig själv om folk inte tror att det finns fler svenska författare. Men så kom jag ihåg den där listan med Sveriges 20 bästa. Och om inte landets samlade litteraturprofessorer känner till fler författare så kan man kanske inte förvånas över att inte så många regissörer gör det heller…

Jette A. Kaarsbøl "Den stängda boken"

Elin Bennewitz — Tue, 16 Aug 2005 23:00:00 +0000

Eposens tid är här! Visst, de har redan haft en storhetstid och det går fortfarande att vältra sig i Dickens och Brontë. Fast när 1900-talet kom förde det med sig världskrig och industri och effektivitet. Det var på 1900-talet som människor splittrades och kände sig tvingade att uppfinna postmodernism. En postmodern människa är rastlös med mångsidig identitet; en postmodern människas liv saknar röda trådar. Varför skriva ett epos om ett liv utan sammanhang?

Då är det både bekvämt och välmotiverat att skriva om någon isolerad händelse vars upptakter och konsekvenser inte måste avslöjas till fullo. En sådan trend är naturligtvis livsfarlig. En nedåtgående spiral som slutar först när berättandekonsten är fullständigt degenererad. Plötsligt fylls bokhandlarnas hyllor av formspråk och vardagstematik. Formspråk har väl alltid gjort sig bäst i poesi? Och vem vill läsa om vardagen? Berättelser är näring för själen, de låter läsaren uppleva känslor som saknas i hennes eget liv. Vem behöver veta hur det känns att borsta tänderna eller släpa hem matkassar från Ica? Sedan, när det förefaller som om botten är nådd, ligger dokusåporna där och väntar. En sista förbannelse lyckades 1900-talet lämna efter sig.

Fast dokusåporna blir knappast långlivade. Tack och lov är det 2000-tal nu. Vem tror du drar in tittarrekordet hösten 2005, Lost eller Top Model nr. 27? Top Model är unket. Lost handlar om människoöden och förser varje karaktär med en gedigen bakgrund. Teve är det nya bok, trenderna visar sig där först. Jag ser fram emot tunga fina böcker som följer sina protagonister från ungdom till dödsbädd. Kanske kommer Den stängda boken att pekas ut som den första i en rad liknande – fin gammaldags epik, modern tematik.

Den stängda boken följer danskan Frederikke från 20-årsåldern fram till och förbi hennes död. Frederikke föddes i mitten av 1800-talet. Hon lever ett välbärgat men isolerat och förutbestämt liv tills hon bekantas med den förtjusande Frederik. Parallellt med den unga Frederikkes erfarenheter berättas om en döende Frederikke. Att ingenting sägs om tiden där emellan är en berättarteknisk fullträff, Frederikkes liv var händelselöst då. Den unga Frederikke är blyg och hoppfull. Den gamla Frederikke är ensam och bitter. Förvandlingen skedde genom ungdomsuppror, hemligt sex och homofobi. Den stängda boken ger alla svar, precis som ett epos ska.

dagensbok.com » Anne Brontë

Margareta Lindholm "Emilys porträtt"

Similar Posts:

Jan Gradvall och Liselotte Forslin "Afternoon tea"

Similar Posts:

Flickbokens uppväxt

Similar Posts:

Elizabeth Gaskell "Cranford"

Similar Posts:

Anne Brontë "Agnes Grey"

Similar Posts:

Hon romandebuterade för 170 år sedan

Similar Posts:

Jane Austen "Förnuft och känsla"

Similar Posts:

Juliet Barker "Familjen Brontë - en brevbiografi"

Similar Posts:

Och kvinnorna?

Similar Posts:

Jette A. Kaarsbøl "Den stängda boken"

Similar Posts: