Vartefter tiden går kommer minnena tillbaka ett i taget – han kommer ihåg sitt namn (Dr. Ryland Grace) och att han brukade undervisa i naturvetenskapliga ämnen för elever i tidiga tonåren. Han minns också Petrovalinjen – ett besynnerligt ljusfenomen mellan solen och Venus, som verkade öka i ljusstyrka samtidigt som solens ljusstyrka minskade.

Solens utstrålning kommer att minska en hel procent över de närmaste nio åren. Om tjugo år kommer den ha minskat med fem procent. Det här är illa. Det är verkligt illa.

Om upplägget med den döende solen känns bekant är det kanske till exempel från filmen Sunshine från 2007. Men även om både en döende sol som motor för en Science Fiction-berättelse, och en huvudperson med total retrograd amnesi är ganska slitna grepp, så lyckas Weir redan från början vända berättelsen till något som känns nytt, spännande och faktiskt ganska trovärdigt.

Weir fick sitt stora genombrott med den till en början egenpublicerade Ensam på Mars, som fick enormt genomslag och filmatiserades med Matt Damon i huvudrollen. Han följde upp den med Artemis, en thriller om organiserad brottslighet på månen, och nu har han återvänt till temat med en ensam astronaut som är strandsatt väldigt långt hemifrån.

Nog känner man igen stilen från Ensam på Mars – de långa tekniska utläggningarna om fysik, kemi och teknik, de kreativa problemlösningarna på till synes hopplösa situationer när saker och ting ofrånkomligen går åt helvete, det långsamma tålmodiga arbetet mot ett tämligen osannolikt mål. Men där Ensam på Mars hade en ganska linjär berättarkurva från ”vaknar ensam på Mars” via ”problemlösning med hjälp av matte” till ”osannolik räddningsaktion”, är berättelsen i Uppdrag Hail Mary mer komplex, och innehåller både karaktärsutveckling, existentiella grubblerier och mer än en dramatisk överraskning som jag inte alls lyckades förutse under läsningen. Och för tydlighetens skull: jag gillade verkligen Ensam på Mars – problemlösning med hjälp av matte är betydligt roligare än det låter. Även om det hjälper att ha ett intresse för biologi, fysik, och rymdfart så har Weir en enastående förmåga att göra ganska torra experiment och långa logiska resonemang otroligt medryckande.

Jag skulle kunna vara i en centrifug. Den skulle behöva vara rätt stor. Men i och med att jordens gravitation tillhandahåller 1g skulle man kunna placera de här rummen i vinkel och låta dem köra runt på en bana eller snurra dem i änden av en lång solid arm eller något i den stilen. Sätter man den i snurrning skulle den sammanlagda centripetalkraften plus jordens gravitation kunna bli 15 meter per sekundkvadrat.

Varför skulle någon bygga en jättestor centrifug med sjukhussängar och ett labb? Ingen aning. Skulle det ens vara möjligt? Hur stor skulle radien behöva vara? Och hur snabbt skulle den snurra?

Jag antar att nyckeln är att Grace är tillräckligt sympatisk, och glimtarna av hans förflutna tillräckligt intressanta för att skapa ett genuint intresse. Jag vill faktiskt veta varför någon skulle bygga en jättestor centrifug med sjukhussängar i (eller mer troligt: hur Grace kan befinna sig i ett rymdskepp som via konstant acceleration bibehåller en gravitation på 15 meter per sekundkvadrat). Kanske var det där alla mina mattelärare misslyckades – jag kunde aldrig uppbåda något verkligt intresse för kubikroten ur hur många äpplen Kalles pappa malde ner i sin ciderfabrik. De skulle ha försökt med science fiction istället.

Även om mycket av den litterära stilen från Ensam på Mars återkommer i Uppdrag Hail Mary så har Weir också tagit med sig världsbyggandet från Artemis. Varje hörn av berättelsen är minutiöst genomtänkt och utarbetad, och jag är beredd att tro på världen han bygger även när han bryter helt ny mark och låter Grace göra upptäckter i sitt labb som strider mot naturlagar.

Jag är otroligt frestad att fyra av ett par stora avslöjanden för att kunna förklara bättre varför jag tycker så mycket om den här boken, men jag vill verkligen inte ta ifrån er överraskningsmomenten. Jag nöjer mig med att konstatera att Uppdrag Hail Mary är både underhållande, olidligt spännande och bitvis hjärtslitande sorglig. Du tror kanske inte att en överraskande vändning som innehåller relativistisk fysik kan skapa en sjunkande känsla av sorg, men det är bara för att du inte har läst den här boken än.

Similar Posts:

• ”If you’re wondering how he eats and breathes, and other science facts…”
• Allt blir mer spännande på månen
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Fotboll och mänsklighet i framtiden
• ”When adventure call, sometimes cat must answer”

Artemis är visserligen huvudsakligen befolkad av vansinnigt rika människor och turister från jorden, men varje samhälle behöver en arbetarklass, och till den hör Jazz. Hon är vansinnigt intelligent, men tycks aldrig kunna tillämpa sin intelligens på något konstruktivt. Istället arbetar hon med att köra runt i staden med en budbil, och tjänar nätt och jämt tillräckligt för att ha råd med smaksättningsmedel till algerna hon lever på. För att dryga ut sina inkomster sysslar hon med småskalig smuggelverksamhet. En låda cigarrer här, lite cannabis där – förbjudna saker som den störtrika måneliten inte vill vara utan.

Man måste ge Weir en eloge för sin kreativitet när det gäller bakgrundsberättelsen om hur Artemis bildades. Han gör en lång och i mina oinsatta öron fullt tänkbar utläggning kring hur geopolitiska spänningar och handelsavtal resulterade i byggandet av en månstad under Kenyansk flagg. Det är också uppfriskande att läsa en thriller där inte alla är svenskar eller amerikaner. Jazz har till exempel ursprung i Saudiarabien, och det blir snabbt uppenbart att månstaden befolkas av en salig och tämligen harmonisk blandning av olika nationaliteter. Hur välskrivet porträttet av den muslimske fadern är kan jag inte uttala mig om, men Weir tackar i efterordet en vän som hjälpt honom porträttera islam på ett trovärdigt sätt. Han tackar också några kvinnor för hjälpen i att ”tackla utmaningen att skriva om en kvinnlig huvudperson”.

Weir förtjänar faktiskt kredd både för att han valt en hjältinna istället för den i genren sedvanliga försupna medelålders mannen, och för att han inser att det lätt blir problematiskt när män skriver kvinnliga karaktärer. Och han gör det bättre än många andra manliga författare, men icke desto mindre finns ett par irriterande passager där Weir faller för frestelsen att låta Jazz sexualisera sig själv på ett långsökt och krystat sätt.

Jag slet uppmärksamheten från skärmen för att se vad som orsakat hans mentala omstart. Han bara liksom stirrade på mig. Jag hade fortfarande bara på mig tröjan jag befriat ur hans garderob. Jag måste medge att jag såg rätt sexig ut.

Alltså. Bara nej. Den där hoppsan-lilla-jag-råkade-vara-oemotståndligt-sexig-liksom-av-misstag-men-är-samtidigt-oerhört-medveten-om-det-klyschan får det att krypa i mig av pinsamt obehag.

Hursomhelst. Artemis är på det hela taget en fridsam plats. Polisstyrkan utgörs av en ensam före detta kanadensisk ridande polis, som lyckligtvis har ett tämligen starkt rättspatos, eftersom han också utgör större delen av rättsväsendet och delar ut bestraffningar i form av måttlig till grov misshandel enligt en öga-för-öga-princip.

Det är så rättvisan fungerar här. Vi har inga fängelser eller böter. Begår man ett allvarligt brott blir man landsförvisad till Jorden. När det gäller allt annat råkar man ut för Rudy.

Men så får Jazz erbjudandet att begå just ett sånt där allvarligt brott som kan göra att man blir himlakroppsförvisad – ett avancerat sabotage som kommer att ge en av hennes smuggelkunder en affärsmässig fördel. Och med sin utsatta ekonomiska situation och dåliga impulskontroll tackar hon naturligtvis ja, vilket givetvis får katastrofala konsekvenser. Jazz situation blir allt mer desperat, och leder till slut fram till en dramatisk slutstrid/räddningsaktion i det öde månlandskapet.

Artemis – boken, alltså – är en ganska klassisk thriller, med organiserad brottslighet, blodiga mord, dunkla konspirationer och en hjältinna med tveksamma sociala färdigheter. Men det utspelar sig förstås på månen, och det gör den med råge. Weir har gjort rigorös research, och utläggningarna kring gravitationsskillnader, lufttryck, gasblandningar och rymdbyggnadsteknik är många och detaljerade. Utläggningarna är dessutom påfallande ofta relevanta för storyn, så en viss rymdnördighet är nog nödvändig för att riktigt kunna uppskatta boken. Weir har också lagt energi på att tänka igenom hur den legala och illegala ekonomin skulle kunna se ut i en månstad som livnär sig på turister från jorden (eller gör den?!) och även dessa ekonomiska strukturer lyckas han väva in i sitt rymdepos. Likväl är det inte på något sätt en torr eller tungläst bok, tvärtom. Den är påtagligt medryckande, både för att man vill se hur konspirationerna hänger ihop, och för att man bryr sig om Jazz och hennes allt mer förtvivlade situation.

Tyvärr finns en del brister i John-Henri Holmbergs översättning från engelskan. Någonstans har ett ”inte” fallit bort från en central position i sin mening utan att det upptäckts i korrläsningen. Verbet ”pinga” (skicka en digital signal till en server eller enhet) används även på svenska; ”plinga” däremot låter bara dumt. Och ”I was drafted” kan inte gärna översättas till ”jag blev dragen”; betydelsen är ju ”värvad”.

Men även om jag har en del synpunkter på översättningen, och den bitvis något klyschigt porträtterade hjältinnan, så är Artemis en spännande, välskriven och engagerande roman. Dessutom är den lättillgänglig och snabbläst trots de många tekniska specifikationerna. Och så blir ju allting lite mer spännande när det händer i rymden.

Similar Posts:

• Orimligt medryckande rymdmatte
• ”If you’re wondering how he eats and breathes, and other science facts…”
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Mot en annan värld
• En tudelad dystopi

Men han dog ju inte. När han vaknar till liv är han ensam på Mars, 20 miljoner mil hemifrån, utan något sätt att komma hem eller ens meddela någon att han lever. Ingen annan kommer att sätta sin fot på Mars på åratal, och han har mat för högst ett par månader. Hans första reaktion:

I’m fucked.

(Eller på svenska då, ”Jag är körd”…) Men han bryter ihop och går vidare, gör det människor har gjort i miljoner år: försöker överleva fast det är omöjligt. I princip hela boken är detta: En ensam man som med silvertejp, hammare och fantasi frenetiskt försöker rigga något som ska hjälpa honom leva några veckor/timmar/sekunder till, och pratar med sig själv om det för att inte tappa fattningen helt.

Om någon för ett halvår sedan hade sagt till mig att en av årets mest minnesvärda, om än kanske inte bästa, böcker skulle vara en bok om någon som leker MacGyver på Mars hade jag … antagligen trott dem, för det är en bra idé och jag älskade ju The Lonely Astronaut, men det är härligt att se hur stenhårt Weir håller sig till den. Det här är science fiction så renodlad den kan bli, utan utomjordingar, sarkastiska robotar, tidsresor, maskhål, uråldriga marsianska hemligheter, korrupta politiker som offrar människor för snöd vinnings skull … inga motståndare överhuvudtaget utom en död planet. Weir har verkligen läst på här, går igenom varje detalj: vad skulle NASA ta med sig till Mars om de åkte dit idag, vad skulle en uppfinningsrik och desperat människa kunna sno ihop av det, och hur förklarar man det för en lekmannakår av läsare som kanske bara har ett vagt minne av att högstadiefysik var tråkigt?

På något vis lyckas Weir göra det enormt underhållande utan att glömma allvaret i det (minns att Nixon hade ett tal färdigt ifall månlandningen gick åt helvete) även om det i längden blir lite krystat med den ändlösa raddan nya problem Mark måste lösa; det märks att boken började som ett tankeexperiment. Eftersom 300 sidor med kopplingsscheman, syreprocent och kemiska reaktioner skulle ha begränsat underhållningsvärde visar sig Vår Hjälte vara en klassisk amerikansk smartass som älskar sin egen röst, och blandar upp allt teknobabbel med rejäla doser självironi, svordomar, galghumor och klagomål på att den enda musik han fått med sig är disco. (Inte för inte ska han spelas av Matt Damon i filmversionen.) Weir har både humor och känsla nog att ro iland det och skapa en huvudperson som man faktiskt vill ska klara sig, en sympatisk typ som måste kämpa för varenda sekund av sitt liv, medan resten av mänskligheten förtvivlat försöker komma på något sätt att hjälpa. Vi vet ju att vi kan göra det omöjliga, och i den här sortens historia är det egentligen bara det uppenbara – att även ensamma hjältar med omöjliga odds faktiskt stryker med dagligen – som känns omöjligt. (Det, och att översätta originaltiteln The Martian till det uppenbara Marsmänniskan.)

Case in point: Ensam på Mars började som en bloggpost, blev en självutgiven e-bok, blev en försäljningssuccé som spreds över världen, och blir härnäst en storfilm av Ridley Scott (som måste vara lite förbryllad över hur han för en gångs skull ska göra en film utan barbariska monster som hotar vår civiliserade vite hjälte). Det är en story i sig, som för bara några år sedan hade varit science fiction den också. Jag hoppas Andy Weir inte glömmer bort att ta ett djupt andetag.

Similar Posts:

• Orimligt medryckande rymdmatte
• Allt blir mer spännande på månen
• Existentiell känsla av förundran
• Storslaget rymdepos söker hängiven läsekrets
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden