Men den här boken visar att alla försök att förneka, skyla över, bagatellisera eller romantisera är falska. Samtidigt berättar den om den svenska nazismens historia under 1930- och 1940-talen.

Andreas Gedin har gjort en noggrann och lidelsefri undersökning, i arkiv, förundersökningar, brev och dagböcker. Jag kände inte till Christer Strömholm sedan tidigare men han beskrivs som en av de främsta svenska fotograferna under 1900-talet. 1997 fick han Hasselbladpriset. Det har författats åtskilliga förord till utställningar och fotoböcker med fotografens verk. Effektfullt redovisar Andreas Gedin hur de texterna tenderar att förminska det minst tretton år långa nazistiska engagemanget som Christer Strömholm hade och som tog honom långt utanför lagens gränser.

Han var så kallad Lindholmare och medlem i Nordisk ungdom, ungdomsavdelningen till Nationalsocialistiska Arbetarepartiet. Han hissade hakkorsflaggan på Folkets Hus i Stockholm. Han gjorde inbrott hos politiska motståndare och stal medlemsregister som senare hamnade i de tyska nazisternas händer. Han gömde en norsk krigsförbrytare som efter kriget försökte ta sig till Sydamerika.

Vi behöver fler sådana här böcker. Det är ett problem att så många kommer undan med bortförklaringar av allt från så kallade aktivklubbar (kamratskap och fysisk träning) till terrordåd (ensamma galningar) och förråat debattklimat (alla är lika goda kålsupare). Christer Strömholm gick bort för över 20 år sedan. Hans nazism, föremålet för bokens undersökning, är i mina ögon mest intressant som fallstudie. Varför har det varit så viktigt och lockande att släta över? Underlättade apologeterna för den upphöjde konstnären att undvika avbön? Vilket värde har den typen av uttryckliga personliga avståndstaganden som i Strömholms fall uteblev?

Problemet är egentligen inte att en enskild person har nazistiska värderingar utan att det är ett strukturellt fenomen som många vägrar erkänna. Förra året hade vi i Sverige haft 100 år av obruten nazistisk organisering, något som tidskriften Expo uppmärksammat. Till skillnad från Tyskland har vårt samhälle aldrig gjort upp med denna historia. Den är fortfarande aktivt förtigen, överslätad, bortförklarad. Det är en av orsakerna till att öppet rasistisk politik återigen lockar väljare till valurnorna. Men numera är det andra främlingar än judarna som pekas ut som roten till ”folkets lidande”.

Similar Posts:

• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Relativt trovärdigt
• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea
• Bilder av minnen
• Ett fotografliv

Boken Att vinna ett informationskrig tecknar porträttet av ett propagandageni, Sefton Delmer. Denne man stod med ena benet i den anglo-saxiska kulturen och med det andra benet i den tyska. Under andra världskriget gick han i britternas tjänst. Med sin djupa förståelse för det tyska språket och kynnet kröp han in under huden på den nazistiska propagandamaskinen. Nazisternas målsättning var att skapa Volksgemeinschaft, folkgemenskap. Delmers målsättning skulle bli att så split och åsamka Hitler-regimen så mycket skada som bara möjligt.

Britterna ansågs allmänt ha vunnit propagandadelen av första världskriget. Men under andra världskrigets första år, då de tyska militära framgångarna var förkrossande, tycktes Joseph Goebbles informationskrig ha initiativet.

Många britter lyssnade på de tyska propagandasändningarna med den så kallade Lord Haw-Haw, uppemot en av sex. BBC-sändningarna till en tysk publik nådde betydligt färre, kanske bara en av 80!
Den brittiska strategin hade under hela nazismens framväxt varit att försöka nå och engagera ”de goda tyskarna”. Man försökte vädja till deras demokratiska instinkter, humanism och anständighet.
Men frågan var om en sådan ansats hade någon potential. Med tiden växte insikten att strategin inte höll.

I detta läge fick Sefton Delmer fria tyglar att producera en av de tyskspråkiga radiostationerna. Delmer ansåg att tiden var förbi för en utomstående part att med framgång vädja till tyskarna att vända sig mot sina ledare. Istället gällde det att ”angripa människors koppling till nazismen vid rötterna: behovet att tillhöra en grupp, sadismen och den förenklade identiteten som den erbjöd”.

Författaren Peter Pomerantsev är liksom Sefton Delmer hemmahörande i mer än en kultur. 1977 föddes han i dåvarande Sovjetunionen. Som tioåring flyttade han med föräldrarna till Storbritannien där han numera är verksam.

Tyngdpunkten i boken är Sefton Delmers ljusskygga propagandaarbete i britternas tjänst under andra världskriget. Men Peter Pomerantsev drar gott om paralleller till vår egen tid.

”Om man ögnar igenom talen från samtida ledare från USA till Kina och Ryssland idag så kommer man att märka att de alla spelar på samma känslor av förödmjukelse”. Oavsett om det är Donald Trump, Vladimir Putin eller Xi Jinping så pratar de alla om hur deras länder har dragits i smutsen av yttre fiender. Men nu ska det bli ändring, deras länder har rätt att resa sig igen till en rättmätig stormaktsstatus.

Kremls TV-propaganda om ”den speciella militäroperationen” mot broderfolket i Ukraina hjälper ryssarna att både slippa undan ansvar och samtidigt sadistiskt njuta av att ha övertaget, argumenterar Pomerantsev. ”Detta var en del av det psykologiska avtalet som Kreml erbjöd folket.”

Delmer hade med egna ögon sett hur lockande den auktoritära propagandan var, hur den erbjöd folk en tydlig identitet i en tid av virvlande förändringar, hur den öppnade upp för människors behov av servilitet och sadism.

Men det stod också klart för honom att människor inte trodde blint på propagandan, de spelade med i den utsträckning det tjänade dem.

Sefton Delmer inriktade sig på sprida information, sann och falsk, om den nazistiska elitens korruption. Syftet var att slå in en kil mellan vanliga tyskar, som betalade med sina liv i kriget, och deras ledare som levde mera privlegierat. Ett vanligt tema var överdrifter om nazisternas sadomasochistiska vanor.

Ett annat grepp var att sätta ljuset på sådana för varje tysk uppenbara glapp mellan nazipropagandan och faktiska omständigheter. Om Adolf Hitler hade sagt att Sovjetunionen skulle vara besegrat redan 1941, påminde Sefton Delmer tyska lyssnare om att så inte var fallet, så snart året var över.

Det blev mer och mer effektivt i takt med att tyskarna började få det motigt i striderna.

Goebbels höll noga koll på Delmers attacker (…). Tredje Rikets propagandaminister hade fastnat i ett klassiskt dilemma: om han avfärdade Delmer direkt skulle han bara stärka hans position; om han ignorerade honom innebar det att hans budskap fick stå oemotsagda. Han valde det senare.

Ett veritabelt informationskrig utvecklade sig mellan Goebbels och Delmer. Den senares radioprogram Der Chef avslöjades av tyskarna. Goebbels tvingades börja gestalta Hitler mer som en martyr än en segrare. Sefton Delmer utvecklade en rad nya radiokanaler och program.

Å ena sidan är det dystert att ännu en gång läsa om Tredje Riket och dess bisarrerier. Å andra sidan är bilden av propagandamaskineriet intressant. Tänk vad uppenbart det är att ryska och amerikanska informationskrigare kopierar det som Goebbels höll på med. Till och med svenska populister har lånat grepp från nazisterna för att vinna människors hjärtan.

En lärdom av Sefton Delmers alla ansträngningar under andra världskriget är att det inte finns några enkla metoder för att vinna ett informationskrig. Man måste ha begåvning, resurser och tid. Och man måste känna sin fiende.

Similar Posts:

• Dokusåpan det nya Ryssland
• Beevor bryter mönstret!
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Hitlers folkstat
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket

Om Daniel Kehlmann känt en plikt att skriva om livet under nazisternas välde, är åtminstone inte för mig någon högoddsare. Och så har det nu blivit. I hans senaste roman som på svenska fått titeln Ljusspel utspelar sig huvudhandlingen 1934 – 1945. I berättelsen möter vi den tysk-österrikiske regissören G W Papst som i början av 1930-talet vistas i Hollywood och som sedermera regisserar en film med fiasko som resultat. Varpå han och familjen reser tillbaka till Europa. Familjen har för säkerhets skull utresedokument, visa och båtbiljetter för en återresa till USA men i den vevan nås han av beskedet att hans mamma är svårt sjuk i den österrikiska landsorten. Året 1939 besöker han och familjen sin mamma och de överrumplas av de stängda gränserna den 1 september.

De kommande händelserna tar form inte bara inom fantasins ramar utan också av sådant som skett i Pabsts liv, åtminstone i den utsträckning hans konstnärskap återfinns i arkivmaterial och levnadsteckningar. Kehlmann korsklipper scener om konstnärliga ambitioner och de psykologiska konsekvenser som följer av att anpassa sig, vilka är mer komplicerade än man kan föreställa sig. Skickligt iscensätter han hur sonen går med en sten i handen för att skada sin mobbare eller hur frun motvilligt deltar i en bokcirkel med nazisttanterna som efterfrågar den rätta åsikten om boken de läst.

Kehlmann är en av våra västerländska berättare som inte har som ambition att väcka läsarens empati eller för all del lyfta fram den rätta moraliska hållningen. Det är med distans och med lakoniska skisser av bifigurer som tidens samhällsklimat målas upp. Det vore enkelt att skildra Pabst som en undfallande medlöpare men han säger ju faktiskt nej flera gånger. Fokus ligger på en vilja att bidra till filmkonstens utveckling och en smula handlar det om att familjen måste hållas vid liv.

Kehlmann är allra bäst på att skildra människor som talar förbi varandra. Det är ett smärtsamt ordinärt beteende och prosan fylls av kallprat och någon
gång är replikerna skrattframkallande, som här när älskarinnan dumpar Pabst:

Man tror alltid att förtvivlan ska ha ihjäl en men med lite lönnsirap ser livet annorlunda ut.

Kehlmann har också en skarp blick på hur beroende konsten är av finansiärer. Är du regissör och står vid poolen i Hollywood eller har
blivit kallad till besök hos den tyske propagandaministern är det överraskande hur lika situationerna är sett med regissörens ögon. Pabst försöker tala om för sina amerikanska kollegor att manuset han tilldelats inte håller måttet.
Producenterna är vana kommersiella aktörer men ur ett konstnärsperspektiv är de medvetet korkade som ett led i det coola varumärket:

Vi hör vad ni säger, sa Jake.
Vi förstår, sa Bob.
Men nu är det så, sa Jake.

Och i rummet hos propagandaministern:

”Jag beklagar verkligen, sa Pabst. ”Av rent hälsomässiga skäl känner jag mig inte kapabel – ”
”Ingen fara!” avbröt ministern. ”Käre Pabst, min förträfflige herre, lugn bara lugn! Vi godtar er ursäkt och tar emot er med glädje! Det är aldrig för sent”
”Jag gör inga fler filmer!” utbrast Pabst.
”Den valsen går jag inte på. Ni har kommit hem till Riket. Ni vill göra filmer. Inte politiska filmer, utan idealiska. Konstnärliga filmer. Sublima filmer. Filmer som talar till tyska hjärtan i goda, djupa metafysiska människor. Djupa filmer för djupa människor! Och det vill vi med. Kasta fram ett stort nej mot den amerikanska dussinvaran, det kommersiella skräpet.”

Pabst levde i de värsta av tider. Men på något vis har Kehlmann klippt ihop sin historia på ett sätt som gör att jag tänker på min egen samtid. Hur överlever konstnärer idag i USA och i Ryssland? Inte alla har råd att framföra öppen kritik mot sina respektive regimer.

Similar Posts:

• Ospännande och platt
• Med ljusets hastighet
• Motstånd och feghet
• Med en bit kvar till skräcken
• Fortsatt strul för Populärmusik från Vittula

Romanens första personer är Herman von Rettich och hans hustru Margareeta. Herman – som växt upp moderlös på pensionatet i Pärnu – har en dröm om att ingå i tsarens livgarde. Efter åratal av krävande studier i olika städer blir han officer med tjänst i tsarens Chevaliergarde. Hustrun Margareeta står vid hans sida och redan under hans lärdomsår innehar hon tjänst vid Smolnainstitutet som utbildar unga adliga damer. Hon är språkkunnig och snart är hon tsarens dotter Olgas språklärare och förtrogna. Familjen umgås i tsarfamiljen och sonen Jochum blir tsarsonen Aleksijs närmaste och enda lekkamrat. Tsarens son är blödarsjuk och bortskämd men pojkarna lever pojkliv med upptåg och bokläsning.

Författaren ger prov på stora historiska kunskaper som serveras med detaljer. Till exempel vilka ämnen och språk som studerades vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Peterburg, om de sju dyrbara uniformerna med intrikata detaljer som behövs för Hermans tjänstgöring vid tsarens hov eller om de stora estniska körsångsfestivalerna med repertoar som inleddes i slutet av 1800-talet. Årtal och datum anges, exempelvis att Pärnu fick badortsrättigheter år 1838. Etcetera, etcetera.

Kapitlen är relativt korta och texten lättläst. Berättandet varvas med dialoger som lättar upp. Några gånger finns stav- eller delningsfel men de förtar inget av betydelsen. Något konfunderande är att titeln skrivs i bestämd form: ”Pensionatet Hohenhausen” på omslaget medan titeln anges som ”Pensionat Hohenhausen” på försättsbladet och andra ställen. Med avsikt? Eller?

Intrigen går snabbt framåt och här fylls inte texten ut med långa känsloutgjutelser. Herman stupar i första världskriget, Margareeta ordnar snabbt flykt för sig och sonen i det kaos som uppstår när bolsjevikerna tagit makten i Ryssland. Hon får hjälp av senator PE Svinhufvud (senare Finlands president) och hans hustru Ellen vilka blir livslånga vänner.

Tillbaka i Estland, Pärnu tar Margareeta över pensionat Hohenhausen som hon driver under lång tid med många prominenta gäster. Bland annat finlandssvenska Maini Askelin, Amos Andersson och senare även naziluftfartsledaren Herman Göring blir trogna gäster. Kontakten till presidentfrun Ellen Svinhufvud består, även hon driver en gård i Finland med gäster, djur och odling.

Sonen Jochum växer upp och med tiden inspireras han starkt av nazismen trots moderns ogillande. Han gifter sig med finlandssvenska Birgitta Petterson vars far handhar varuhuset Stockmann i Helsingfors. Efter olika dramatiska förvecklingar hamnar Jochum och Birgitta i Polen i Thorn där de bygger upp en pensionatsrörelse med nazistiska förtecken. Hela berättelsen slutar med andra världskriget när stormakterna gör upp om Tyskland i ruinerna av Europa. Jochum försvinner i Omsk i Sibirien, Margareeta skjuts av de röda i Pärnu och Birgitta med en liten son i Berlin har den ofattbara turen att tas med på en av Folke Bernadottes vita bussar till Stockholm. Slutet kommer snabbt på men helt följdriktigt med historien som facit.

Mitt första intryck av romanen är historielektion. Men ju längre jag läser desto mera uppskattar jag lektionen. Författaren har gjort noggrann källforskning. Innehållet är omfångsrikt på ett kort, levande vis. Även om personerna är fiktiva så är faktan autentisk och länkar ihop med läsarens tidigare kunskaper.

Länge har Estlands historia intresserat mig; vet även var Pensionat Hohenhausen en gång låg trots att pensionatet och gatan intill havet för länge sen är borta. Staden Leningrad och numera S:t Petersburg med dess rika historia har jag besökt flertalet gånger – men knappast igen. Ett enormt land i vår nordiska närhet som under århundraden i princip visat ta sig för nästan vad som helst. Krig och lidanden upprepar sig. Det finns ändå något ”bildat” över innehållet i berättelsen om Pensionat Hohenhausen. Trots tragiken.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Att få en gammal pappa
• Strapatser och förnumstighet
• Värdet av ett liv
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Min farmor var så stolt över honom, över hans utbildning och hans yrke – han blev läkare – och så glad över presenterna hon fick vid hans besök eller de gröna kulorna som hon fick tillsammans med annat från Fazer i postpaket till jul.

Hela tiden när jag läser De finska krigsbarnen tänker jag på Reijo och allt jag inte vet om honom. En släkting men ändå inte, en som var närvarande i sin frånvaro.

Hanteringen av dessa barn är ett intressant och ganska obehagligt ämne som många av oss vet väldigt lite om. Undertiteln lyder ”ett nordiskt familjedrama” men i många fall skulle man kunna ändra formuleringen till ”familjetrauma”. Det var ändå omkring 70 000 barn som rycktes upp från sina hem och familjer och skickades till Sverige och mångdubbelt fler människor vars liv påverkades.

Retoriken som användes för att övertala de finska föräldrarna att lämna bort sina barn – och för att övertala svenska familjer att ta emot dem – ter sig med nutida ögon bitvis ganska magstark och med dagens syn på barns psykologiska utveckling framstår mycket av det som betraktades som fullständigt normalt närmast hårresande. Bara en sådan sak som förväntningarna som var både uttalade och outtalade men svåra att leva upp till. Barn som lämnat allt de kände till skulle vara tacksamma, snälla och hjälpsamma, trots att de inte förstod språket som talades och inte själva kunde göra sig förstådda.

De finska krigsbarnen bygger på brevväxlingar mellan främst de finska mödrarna och de svenska fostermödrarna. Det innebär att det sällan eller aldrig finns någon kunskap om vad som hände sedan och barnen och deras föräldrar blir mer av representanter för en känsla eller hållning än verkliga människor, samtidigt som det är det individuella perspektivet författaren vill åt.

Tyvärr blir levandegörandet också lidande av upplägget där i stort sett varje kapitel inleds med vad som ska skildras, de tre barn och/eller mödrar som står i centrum. Därefter vidtar själva skildringen, som delvis blir en upprepning och därpå en slutsats, som följs av en kort beskrivning av vad som ska ske i nästa kapitel. Intrycket blir av att det staplats korta uppsatser på olika teman.

Men min kritik till trots – det är många viktiga aspekter som tas upp, och även om vissa av dem hade kunnat utvecklas mer är det här en början. Något av det slående är hur man inte tycks ha räknat med att ett år eller två är en evighet för små barn och att de emotionella effekterna inte fanns med i beräkningen, vare sig vad gäller barnen eller föräldrarna, och en förfärlig följd av det var den behandling som barn som inte kunde anpassa sig kunde utsättas för.

Similar Posts:

• Att dela ett odelat liv
• Värdet av ett liv
• En pappas historia
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Men ljugandet fyller också en psykologisk funktion. Den italienska diktatorn Benito Mussolini var en omåttlig lögnare. Och redan på första sidan i sin tjocka och välskrivna biografi reder Maurizio Serra ut att Mussolini ljög för att hålla omvärlden på avstånd. Jag funderar över det där och tänker att det finns paralleller till barn som håller sig med omfattande fantasivärldar och låtsaskompisar. ”Det var Mållgan”, skyller Alfons Åberg ifrån sig. Fantasi, påhitt och lögn skapar frihet och handlingsutrymme. Barn må vara förlåtna. Makthavare? Nej, inte alls faktiskt!

Italiens moderna historia ter sig egendomlig för en svensk. Italien har alltid funnits, känns det som, men enades till ett land först på 1860-talet. Dock bestod splittringen. En av patrioterna bakom projektet lär har ha sagt ”Italien är skapat; nu måste vi skapa italienarna”.

Detta var något som Benito Mussolini tycks ha tagit fasta på när han gav sig in i politiken vid tiden för det första världskriget. I sin ungdom hade Mussolini trott på folket som politisk kraft, en romantiskt föreställning. Men det var fel, insåg han med tiden. Snarare var folket ”ett blint instrument för en högre politisk vilja”. Mussolini bestämde sig för att bli denna vilja.

Det har gått lite drygt 100 år sedan Benito Mussolini klev in i rollen som ”il Duce”, ledaren. En annan tid, kan man tycka. Men högerpopulism är sorgligt högaktuell igen.

”Fascismen skapades inte, som det har påståtts, för att svara mot en ökad svaghet i det italienska samhället under 1918-1919; utan tvärtom för att utöka denna svaghet, och exploatera den fullt ut” skriver Maurizio Serra. Det är ju likadant idag. Högerpopulismen skränar om samhällskollaps och gör det svårare för arbetskraftsinvandrare när arbetsgivarna ropar efter folk. Donald Trump skapar sig politiskt handlingsutrymme genom att lajva nationellt undantagstillstånd. Viktor Orbán har orsakat svårartad braindrain i Ungern och skyller på ”globalisten” George Soros.

Men ingenting av det där är nytt. Benito Mussolini var premiärminister så pass länge, drygt 20 år, att han hann med att pröva de flesta knep i den fascistiska manualen.

Hos varje diktator innebär till och med det mest blodtörstiga maktutövande en subtil balans mellan förmågan att lugna, vilket är källan till diktatorns popularitet, och att skrämma, som ger upphov till hans auktoritet. Mussolini balanserade länge bägge delar på ett mästerligt sätt.

Maurizio Serra har ett vackert språk. Hans utblick, från Frankrike och Italien, är frisk för den som är matad med anglo-amerikanska perspektiv. Hans bok är delvis tematiskt indelad: ”Mussolinis nästående”, ”Mussolinis kvinnor”, ”Mussolinis Gud?” Men boken har också en tydlig kronologi, från början till slut. Och slutet är långt för denna diktators del. Hela tredje och sista delen av boken handlar om Mussolinis fall.

Kanske hade det varit annorlunda om il Duce hade gjort som Spaniens Francisco Franco, förklarat sitt land neutralt. Men det hade ställt honom i dålig dager.

Den taktiske mästaren visste faktiskt inte längre hur han skulle navigera mellan två lösningar där den ena var värre än den andra: antingen neutralitet, där han riskerade att framstå som feg och tvingas släppa sina erövringar, eller att gå in i kriget som Hitlers ”andre man” och riskera att förlora allt.

Narcissistiska politiker vill inte framstå som räddhågsna losers, så Mussolini beslutade att kasta in Italien i andra världskriget. När tyskarna signalerade att de vill erövra Frankrike och Storbritannien själva, öppnade Mussolini ett parallellt krig i Libyen och Grekland.
Det gick dåligt från och med då, knappt några framgångar alls på någon front. Överallt fick Hitlers soldater komma till undsättning. Därifrån var det nedförsbacke för il Duce.

Similar Posts:

• ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”
• Lättbegripligt om brutal ideologi
• Jag är inte rasist men …
• A dictator in love
• Actually, it’s about ethics in journalism

Och vad är egentligen en gräns? Människorna på dess båda sidor talar samma språk. De går över gränsen och hälsar på släktingar, de handlar varor eller jagar vilt utan att märka hur de plötsligt rört sig över till ett annat land.

De här reflektionerna formar sig under läsningen av Rosa Liksoms senaste roman Älven. Där har flickan som är berättelsens jag hunnit fylla tretton år. Hon har tillsammans med andra flickor och pojkar lämnat hembyn och de har alla fått uppdraget att fösa boskapen i säkerhet. Redan tidigt förstår man att berättarjaget är van vid att syssla med gårdens djur. Korna har egna personligheter och självklart har var och en fått ett eget namn: Sisko, Pirkko, Liina, Kerttu och kalven Sokkeri.

Kilometer blir till mil (säkerheten ligger liksom inte runt hörnet) och vandringen går på landsvägar, skogsstigar eller över myrmarker. När de slår läger i höstlandskapet finns lottakårer på plats för att dela ut välling eller soppa. En dag är de framme vid Torne älv, där de på rangliga farkoster tar sig över till den svenska sidan för att invänta bättre tider. Livet i flyktingbarackerna pågår i flera månader och är fyllt av oro.

Flickan som berättar är helt ojämförlig. Skavsår på fötterna, en borttappad mamma, kylan på vintern och magont av det söta svenska brödet. Trots detta har hon en okuvlig livsvilja och mycket beror på att hon ser hinder som något man kan fixa. Hon är också en kamrat man gärna har vid sin sida. Också väninnan Kerttu, som aldrig mer kommer att återse Ladogas stränder vill sitta i ditt minne på en liten, liten pinne.

I de praktiska göromålen är huvudpersonen fenomenalt duktig och ansvarsfull som få. Hon återfår energi när hon sover intill en av de snälla korna eller när hon äter några granskott. Himlavalvet med sina stjärnor får henne att tänka på livets uppkomst. Världsbilden som kyrkan beskrivit får inte riktigt flickan på sin sida och hon minns sin farbrors kärnfullt formulerade tolkning:

Farbror sa en gång till mig att när det första dinosauriebenet upphittades ramlade botten ur Bibelns berättelser.

Älven är skriven på den dialekt som förenar folket på båda sidor av Torne älv, nämligen tornedalsfinska/meänkieli. I den svenska översättningen förloras den dimensionen men då har läsaren i stället en koncentrerad berättelse där en dialekt inte för bort från huvudspåret. Inga otydligheter, bara en monolog där flickans tolkning fyller sida efter sida.

Egentligen är min enda invändning till romanens uppbyggnad att jag tycker att scenerna växlar för snabbt. Det har sina förklaringar inser jag. En skulle kunna vara att läsaren kommer tätt inpå trettonåringen och hennes referensramar. En annan är att berättelsen effektivt visar hur händelserikt ett år blir under evakuering, som följs av månader i flyktingläger där människorna väntar på att ländernas ledare ska skriva under fredsöverenskommelsen.

Romanhandlingen som får sin start i augusti 1944 slutar ett år senare med återkomsten till den härjade hembygden. De tyska och ryska soldaternas brända jorden-taktik gör att alla som överlevt får börja om på nytt.

Också detta har människor sysslat med i tusentals år. Kanske är romanens sammanfattande hälsning just detta: Att börja om på nytt är en konst som är viktig att föra vidare som arv till framtida generationer.

Similar Posts:

• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• Under blommig hud
• Där livskraften aldrig dog
• Tok-Lena och ärkeängeln Mikael
• Bra deckare är det ont om

Zaria, vår huvudperson, lever tillsammans med sin man och deras tre barn i Shiraz. Hennes man är känd för att säga vad han tycker oavsett vem som lyssnar, och fortsätter att göra så även när britterna dyker upp i deras liv. Zaria däremot försöker hålla en låg profil och försöker på alla sätt och vis underlätta livet för sin familj och sina barn. Gemensamt har de dock att de måste hantera en turbulent tid med nya politiska förutsättningar, en tid där utlänningar lägger sig i, en tid där det kan straffa sig att välja sida. Zarias man är till råga på allt en välbärgad markägare, men vägrar ändå att sälja sin skörd till britterna. Till deras (och hans storebrors) stora förtret. Ju längre berättelsen fortskrider desto mer utmanas Zaria och hennes försök att behålla lugnet i familjen. De utsätts för påtryckningar och repressalier från alla möjliga och omöjliga håll.

Den svenska utgåvan av Sorgehögtid inleds med en introduktion för att beskriva boken och skapa en kontext för den svenska läsaren. Ett bra sätt att skapa större förståelse för boken, dess karaktärer och den politiska tid som beskrivs. Antingen att läsa innan man läser själva berättelsen, eller efteråt, för den som likt mig föredrar att veta så lite som möjligt om en bok innan läsningen.

Det är lätt att förstå varför Sorgehögtid har blivit en klassiker som överlevt, Simin Daneshvar bjuder in till fantastisk läsning. Det är en välbalanserad bok som åskådliggör den påverkan världspolitik och kolonialism har på enskilda personers liv och möjligheter. Zaria kämpar stenhårt för att bevara lugnet i familjen på alla sätt hon kan, hon testar att ge efter för förtryck och lägga sig platt. Men när inte det hjälper hittar hon också mod att säga ifrån. Utöver maktobalansen inom samhället så visar boken också på hur det är att försöka navigera tillvaron som kvinna i ett patriarkalt klassamhälle, hur möjligheterna att säga ifrån och göra motstånd inte ser likadana ut för alla.

Similar Posts:

• Att växa upp i Iran
• Läs på om Iran
• En självbiografi som den ska vara
• Vad är egentligen motstånd?
• Åter från exilen

Här finns familjekonstellationerna med alkoholism, syskonliv, ensamhet men också med ett driv att komma vidare. Och Marie har lyckats. Hon har sin akademiska karriär, sin man Stefan och barnen. Den kära sommarstugan. Men hon plågas också av sorgen efter bästa vännen Vonne, hennes stöd genom unga år. Vonne som levde i Stockholm och allt för ung gick bort i cancer. Livet är mycket fattigare utan Vonne.

Här handlar det mest om Maries faster Sigrid, som lever ensam i barndomshemmet i en österbottnisk by. Här rullas hela Sigrids livshistoria upp, med moderns tidiga död, krigstider, brodern William som stupar, den yngsta brodern Rainer och deras gamla, slagrörda far, som det faller på Sigrids lott att sköta. Under lång tid. När Sigrid sen blir gammal och sjuk faller det på Marie att ordna för henne.

I unga år efter kriget var Sigrid fylld av liv och med planer på en framtid i Sverige med Kurt. Hon är förälskad. Dagarna har en mening. De brevväxlar intensivt tills Kurts brev slutar komma … Med tiden förstår hon att Kurt har återvänt, gift sig och lever i Sydösterbotten. Hon blir en hemmadotter som ”lämnats över” och som ska klara sig med ytterst små ekonomiska medel. Bitter ibland, men också stolt. Sigrid sluter sig allt mera, åren går och hon lever ett liv för Jesus och sina närmaste.

I slutet av boken, nära vår tid, då Sigrid är i 90-årsåldern, får läsaren reda på vad som egentligen hände för länge sen. Varför Kurt inte höll sina löften. Eller gjorde han?

Sigrid kan vara en sorts fasa för Marie men också trygghet. I Sigrids stuga i Lerlax är det lugnt. Stugans vind inbjuder till rotande bland gamla kläder och föremål med all sin historia. Trädgården med blommor, äppelträd, småfåglar. Köket med vedspisen, diskbaljan. Samtidigt är allt gammalt, ensamt. Marie både vill och inte vill.

Romantiden sträcker sig från Sigrids unga år — innan Marie kom till världen — och i slutet är vi inne på 2020-talet när Sigrid gått bort. Hennes hem ska säljas. Lösöret delas. Maries syskon träder till. Med sina åsikter och liv.

De olika tiderna skildras i kapitel med namn och årtal. Som läsare får man vara förberedd på tidshoppen. Sundqvist har sinne för detaljer som ger autenticitet åt romanbygget. Det är fältpost, fickuret som gått (går?) i arv, Nortti-tobakspaket, frontringar, Nokia-aktier, korsstygnssömnad.

Stor igenkänning för undertecknad vad gäller österbottniska miljöer, historier, språk och vanliga uttryck på dialekt (”He e gälit”, ”saft å bulla”, ”men he bleiv såde”, ”jamen veit ni hur jär sir ut!”). Det är kvinnoliv som inte allt för ofta skrivs ner. Men med sin dramatiska båge infälld i samtidens stora rörelse(r).

Sista brevet är en läsvärd roman. Jag har sett kvinnor som Sigrid leva sina ensamma liv men också kvinnor i Maries situation med krävande akademiska karriärer och familjeliv. Med en stark strävan att klara sig. Marie tänker på ett ställe: ”Det är bäst att bara jobba på”.

Enligt mig är Sista brevet Christel Sundqvists bästa roman hittills. Gärna skulle jag ta del av Maries fortsatta liv.

Similar Posts:

• Att mista sin bästa vän
• Att vända hem till något trasigt
• Elofs och Olgas bok
• Arvet blev ett liv i skuggan
• Inget danskt hygge

Han fråntogs sin tjänst, sitt hem med bibliotek samt medborgerliga rättigheter, men lyckades undgå att bli dödad, trots att han inte gömde sig. Som ”undermänniska” tvingades Victor Klemperer att arbeta hårt i diverse fabriker och i lantbruket, men han upphörde aldrig att forska inom sitt fält, filologin, som den vetenskapsman han var.

Filologen ägnar sig åt språkanalys. Men Victor Klemperer och de övriga som var förvisade till det så kallade ”judehuset” i Dresden fick inte äga eller låna böcker, prenumerera på tidningar eller lyssna på radio, än mindre skriva. Det sistnämnda gjorde Victor Klemperer ändå i lönndom. Efter sig lämnar han en omfattande dagbok som blivit berömd. Han gjorde också språkstudier utifrån allt i Tredje rikets vardag som han kunde komma över. Han tjuvlyssnade på radion i fabriken, överhörde konversationer på gatan, läste tidningar som maten hade varit inslagen i, och så vidare.

Uppmärksamheten fäste han vid de glidningar som hela tiden pågår i ett språkbruk. Dels var det väl en del i överlevnadsinstinkten, dels ett vetenskapligt intresse.

LTI, Lingua Tertii Imperi, eller på svenska Tredje rikets språk, innehåller en mängd mycket konkreta exempel på medvetna nazistiska manipulationer av tyskan.

Ordet fanatism, exempelvis, har en negativ klang på tyska, påpekar Victor Klemperer. Det är likadant på svenska. Men under nazismens kulmen nådde ordet en annan valör. I propagandaminister Joseph Goebbels bulletiner stred soldaterna fanatiskt. Führerns vilja beskrevs som fanatisk. Mot slutet kunde Victor Klemperer notera uttrycket ”vild fanatism”. ”Som om vildsintheten inte vore fanatikerns nödvändiga utgångsläge, som om det kunde finnas en tam fanatism.” Tillägget av ”vild” bar vittnesbörd om hur ordet hade börjat förfalla, var filologens slutsats.

Människor omtalades som ”människomaterial” eller rätt och slätt ”kanonfoder”. Nazismen är en totalitär ideologi och som alla sådana har den ambitionen att ta makten över språket. George Orwell uppehåller sig mycket kring detta i 1984. Synen på vad som är en hjälte förvreds under Hitleråren.

Efter kriget fick Victor Klemperer åter undervisa och förklarade för studenterna:

Hjältemod är inte bara en fråga om mod och en människas beredskap att sätta sitt eget liv på spel. Det klarar varenda slagskämpe och varenda förbrytare av att uppbåda. Heros är ursprungligen någon som utför handlingar som kommer mänskligheten till godo.

Det totalitära till trots förekom uppror i det lilla. Med humor skildrar Victor Klemperer hur arbetarklassen i Berlin reagerade på graderna av förbud genom att använda förkortningar för dem. Kommt nicht in frage, var säkert tradigt att höra någon uniformerad pilt skrika åt en. Vad sade han? ”Knif”! Ännu mer outhärdligt var ”Kakfif”: kommt auf keinen fall in frage. Det vill säga ”kommer under inga omständigheter på fråga”.

LTI kunde ges ut efter kriget. Observationerna i den är både mycket specifika för sin tid och plats och samtidigt generella på ett kusligt sätt. Få som läser den kan undvika att börja fundera över de processer av språkglidningar som pågår i den egna samtiden. Man frågar sig vilka de ”mycket små arsenikdoser” är som vi luras att svälja idag, för att använda en av bokens mera klassiska liknelser.

Språket nöjer sig inte med att tänka och dikta åt mig, det leder också min känsla, det styr hela mitt själsliv ju mer oförbehållsamt och omedvetet jag överlåter mig åt det. Och vad händer om det kultiverade språket består av giftiga ämnen eller har gjorts till bärare av giftiga ämnen?

Vad är det som pågår när ”normal anständighet” börjar benämnas ”PK” och sedan, när de politiska makthavarna bytts ut, ersätts med det otympliga låneordet ”woke” i rent hånande betydelse? Vem är pådrivande i en sådan språkglidning och med vilka syften?

Similar Posts:

• Vad ska man tro?
• Barbariet har sina drag
• Hitlers folkstat
• Spökhistoria
• Relativt trovärdigt