Alfred Jarry är en personlighet med nog avvikande karaktärsdrag för att genast erhålla kultstatus. Hans böcker (Skapelsen Pére Ubu från pjäsen med samma namn är kändast) är vimsiga och tokiga men påminner på något groteskt sätt om andra sekelskiftsromaner i sin form. Övermannen, som är skriven 1902 och utspelar sig 20 år senare, är en idéroman med tydliga teser att bevisa. I huvudsak ett antal krafter i tävlan mot varandra; Erotiken, som bedrift och gymnastisk övning; Mekaniken, som negation till människan och katalysator till naturens krafter; Kärleken, lurandes i kulisserna; Döden, som ett beklagligt hinder för människans prestationer. Jarry växer mellan raderna fram till en av historiens ihärdigaste människosupportrar. Övermannen är en tävling med människan på bana 1, mot naturen och mot maskinerna. Jarry är möjligen i smyg en aning fascinerad av teknikens framfart, men mest ser han den svartsjukt som ett naturens sätt att återigen överglänsa människan. Således sätter han den i Övermannen på plats.

Visst är det science fiction också. Med den twisten att människan (eller, övermänniskan i alla fall) i slutändan lyckas bli starkare än maskinen. Med lite vilja är Marcueil en tidig cyborg, en första prototyp till människans erövring av naturens senaste utmaning tekniken. Slutscenen i Övermannen är en fasansfull nyuppsättning av Jesus martyrseger på Golgatha. Övermannen är fastspänd i en maskin-som-tänder-kärleken, men resultatet blir att övermannen själv överför sin energi och kärlek till maskinen. Med törnekrona av överhettad platina blir hans sista triumf över naturen hans egen bildsköna undergång.

Cykeln är Jarrys favoritfordon och det är ett följdriktigt val. Cykeln är endast en förlängning av den mänskliga prestationsförmågan, cykel och cyklist formar den cyborg som är Jarrys, där människans vilja och kärlek driver det mekaniska. Det blir en maskin som kan älska och dö, gärna i svindlande hastigheter. Kärleken är mänsklig, och är människans kraftigaste vapen mot tekniken och naturen. Maskinen är inte mer än en värdig motståndare: människans skönhet kommer från kärleken, andra egenskaper är förvisso finkalibrerade och överlägsna men sekundära.

Sexualiteten kan förvandlas till en idrottsgren, en gräns som kan och ska sprängas av den evolutionära människan. Men efter den inträder kärleken som omätbar men så mycket starkare.

Similar Posts:

• Poänglös patafysik
• Avgrunden engagerar inte
• Klassikervecka: Mångbottnad fullträff
• En blåmes som visar vägen
• Ingen rening – bara bark

Pierrot min vän handlar om den unge Pierrot som fått jobb i Lustiga huset. Hans specifika yrkesroll går ut på att med bestämd hand föra alla kvinnor som träder in i Lustiga huset till gallret där det blåser så kraftigt att deras kjolar lyfter. Detta för att de så kallade filosoferna, som betalt särskild avgift för sina platser skall få valuta för pengarna och se litet lår.

Dock får Pierrot sparken från detta jobb, liksom från hans nästföljande jobb som assistent till en fakir. Så en natt bränner någon ner nöjesparken, vilket förmodligen borde få som konsekvens att man som läsare blir nyfiken på vem den skyldige är, men liksom vad gäller historien i övrigt så känner jag mig som läsare tämligen ointresserad och oengagerad.

Pierrot min vän känns både stel och krystad, i detta avseende inte helt olik Camus Pesten eller Sartres Äcklet. Det finns ingen känsla i den, inget flyt, den är bara torr och oengagerande, det vill säga, det enda engagemang man lyckas uppbåda i förhållande till boken är det att man hoppas att alla bokens karaktärer skall dö och därmed boken ta slut.

I baksidetexten kallas Pierrot min vän en patafysisk klassiker, själv hoppas jag att det är det sämsta Queneau har skrivit och att den inte alls är representativ för hans produktion, eftersom jag har två romaner till av honom i bokhyllan.

Nej, jag skulle vilja hävda att Pierrot min vän som roman betraktad är fullkomligt poänglös. Kanske fanns någon bra idé i grunden, men den måste ha försvunnit på vägen, eller i översättningen och allt som blir kvar är det torra skalet av en historia, en historia som i sig är tämligen ointressant och i övrigt inte innehåller någonting alls, åtminstone inget av värde. Jag vill dock inte förkasta Queneau, åtminstone inte ännu, jag hoppas fortfarande att han skall kunna visa sig vara en lika trevlig bekantskap som Vian.

Similar Posts:

• En bok att älska eller hata
• Tidlöst motstånd
• Försiktig optimism i pandemins tid
• Obotlig vilja att gilla men omöjlighet att göra det
• Skämt som inte är skämt